Woaaa, TACK för denna,  Riesling! *jätteglad*

• Som Awardvinnare ska du kopiera in Awardbilden i din blogg, för att visa att du har fått den.
• Tacka och länka tillbaka till den du fick Awarden av.
• Ge Awarden till 7 andra bloggsystrar/bröder och länka till dem.
• Skriva 7 intressanta saker om dig själv.

Jag ger vidare denna Award till alla bloggare jag länkar till plus alla andra jag läser och gillar!   

Sju" intressanta" saker om mig:

1) Jag talar flytande danska.

2) Jag har ögonfobi, båtfobi, flygfobi, inte-se-botten-när-jag-badar-fobi, sjögräsfobi och idiotfobi. Nä, kanske inte det sista, men nästan.

3) Jag har varit inne i Kumlabunkern flera gånger. En av gångerna satt ett helt gäng interner och försökte låtsas som om att de inte tittade på mig under 40 minuter. (Inte för att jag är så jäkla snygg, men de ser ju knappt några tjejer live överhuvudtaget...)

4) En period hängde jag på "Grottan" i Sthlm med mina Gothpolare. Då brukade jag ha en svart peruk och kedjor runt halsen, lång läderrock och lite annat sådant där gulligt. (Inte på dagarna, bara när vi gick dit alltså..)

5) Jag satt ofta i biblioteket på rasterna i högstadiet och läste Shakespeare och Dostojevskij (Jag ljuger inte, det är sant). Dvs, jag var en bokmal, ända fram till 1997.

6) Från att jag föddes fram till nu har jag flyttat 31 gånger. Gått i fyra olika grundskolor och tre olika gymnasieskolor.

7) Jag är superöverkänslig. Det händer fortfarande att jag kommer att tänka på Bobby när jag ska somna, och då blir jag alldeles gråtmild med klump i magen och dessutom sömnlös minst en extra timme. Törs knappt läsa nyhetstidningar längre, och jag kan knappt se film. Det händer alltid sorgliga saker i filmer! T ex när Arnold sjunker ner i smältande lava och säger Hasta la vista. *snyft* Ja, jag blir ledsen av allt hemskt som har med barn och djur att göra. Aj.. nu fick jag en klump i magen igen...

Försöker använda hotellets gästdator, men den verkar gå på bensodiazepiner... så jag återkommer när jag är hemma hos min älskling/dator igen.

Nu: dag två på Astrid Lindgrens värld med fyra hysteriskt glada ungar som är värre än en flock hysteriska höns att hålla redan på. Shit, jag börjar svettas redan, fastän vi inte ens är där än!  :-)))

Tack för alla kommentarer! I´ll be back! :-)

Plötsligt är det fullt av detta i rampljuset; "kolla in min blogg så länkar jag till dig"

"Kolla in min blogg så får du dittan och dattan"

"Kolla in min blogg och följ den, så följer jag din"

"Kolla in min blogg och kommentera, så kommenterar jag tillbaka"

Det är ju lite som prostitution.

Att sälja sig själv billigt, för att få statistik.

Jag förstår fortfarande inte hur man kan vilja ha läsare som inte läser.

Jag förstår fortfarande inte hur man kan vilja ha helt intetsägande kommentarer som är skrivna enbart för att man ska kommentera tillbaka.

Nej, jag fattar inte det faktiskt.

Själv skulle jag verkligen skämmas över att skriva något sådant i rampljuset. Lite som att det också är skämmigt att vara riktigt desperat singel som sätter på vad som helst som har två ben.

Varför blogga, om ingen ändå läser det man skriver, utan bara skummar igenom och kommenterar med något i stil med "fin blogg du har kolla in min"?

Handlar det om att hamna på topplistan för dagen? Att samla tillräckligt med statistik för att komma högt upp där?

Nej, jag fattar inte faktiskt.

Personligen avskyr jag masskommentarer i stil med "hej fin blogg kolla in min", och jag skriver för att beröra och/eller bli läst. LÄST. Hellre av en som bryr sig än femtio som bara tittade in för att jag ska göra det samma hos dem....

I kväll hade jag lite problem med mina fyra barn, som vägrade somna.

Okej, tioåringen är oskyldig, han fick faktiskt lägga sig lite senare. Men de andra tre... suck! Det tog nästan tre timmar av prat, bus, bråk och tjafs innan de somnade!

Samtidigt, på Facebook, såg jag att en jag känner också hade problem, med sin ettårige pojke som vägrade somna.

Det fick mig att minnas hur det var en gång för längesedan...

Tioåringen har alltid varit en envis liten rackare. Även när han inte var tio år, utan fyra månader.

När han var fyra månader, tyckte min barnmorska att jag skulle sluta med att låta honom somna vid bröstet när han ätit färdigt. Jag skulle lära honom att somna utan tutte och mjölk.

Okej, fine, säger hon det så...

Jag började väcka honom eller helt enkelt inte låta honom somna, för att sedan försiktigt lägga ner honom i sin vagga som stod bredvid min säng.

Det gillade han inte!

Jag låg där halva nätterna (kändes det som i alla fall) med ena armen utsträckt, som gungade vaggan, och pratade tröttsluddrigt med den lille skrikande gossen.   

Han somnade till sist, men det tog alltid lång tid.

Barnmorskan trodde att det berodde på att han kände lukten av mina mjölktuttar.

Okej, han får sova i sitt rum. (När jag började med det hade han blivit sex månader.)

Jag bodde i en minipytteetta, fast med ett minipytterum förutom det större minipyttiga rummet. Det var hans. Där fick han somna, i sin spjälsäng.

Fast han skrek förstås. Inte av otrygghet, mind you, utan av vrede över att inte få somna hos mig, eller snarare, inte få somna hos tuttarna (som ni förstår, så har jag helt otroligt fantastiska tuttar).

Varje kväll fick jag gå in och ut ur det där rummet, varannan minut (bokstavligt alltså). Jag pratade dessutom nästan konstant så att han inte skulle känna sig otrygg. Att se något program på TV, läsa en bok eller ta en dusch var bara att glömma.

Jag har sparat lapparna. Jag skrev på lappar vilken tid jag lade honom och alla klockslag (varannan - var fjärde minut) jag gick in dit. För att jag blev så trött i huvudet att jag inte kunde komma ihåg det, varken när det höll på eller när han väl somnade, och för att  kunna upptäcka en eventuell förändring till det bättre.

De där lapparna avslöjar att han höll på i minst två timmar varje kväll.

Varje kväll.

Från att han var fyra månader (då jag flyttade över honom från vaggan vid min säng till spjälsängen i hans rum efter barnmorskans råd...) till att han var över tre år.

"Might be time for a dream"... ha.. ha.. ha..

Vi flyttade tillbaka till Sverige (från Köpenhamn) några månader efter hans ettårsdag.

Han fortsatte envist skrika på kvällarna, vägrade släppa taget om vakenheten, vägrade sova. Han skrek och jag gick in och ut, alternativt var i köket utanför hans rum och sjöng och pratade.

Jag provade allt.

Allt.

En kväll ringde det på dörren. Det var grannen som bodde vägg-i-vägg med min sons rum. Hon undrade varför han skrek så mycket.

Jag förklarade varför (med en plastpåse på huvudet eftersom jag höll på att färga håret samtidigt).

Det trodde jag var det sista jag hörde av den grannen.

Men icke.

Hon anmälde mig till socialtjänsten.

Kul.

I anmälan stod det alla möjliga konstiga saker, som t ex att jag drog på musik väldigt högt när han skrek. Det gjorde jag verkligen inte!

Det visade sig senare att hon själv blivit anmäld, och jag fick veta att det är ganska vanligt att folk som blivit anmälda själva anmäler någon annan.

Hon gav dessutom bort sin egen son (som var i samma ålder som min) senare, till ett lesbiskt par där det redan fanns barn. Inte för att det spelar någon roll att de var lesbiska,men saken är den att de var jättejättejättekonstiga. (Tror jag ska skriva om dem någon gång.) Och vem fan ger bort sin unge mot en hund?!?!?

Men det var ett sidospår....

Jag blev utredd angående min lämplighet som förälder, och klarade denna besiktning med glans...

Men han fortsatte skrika på kvällarna. I timmar. Fram tills han var mellan två och tre år. Där någonstans slutade han!

Däremot började han med andra saker; det skulle krånglas, hämtas vatten, kissas (utan att vara kissnödig) och så vidare. Så kvällarna fortsatte vara oändligt långa. Ända tills han var i fyraårsåldern.

Min älskade N, fyra år.

Sade jag att jag var ensamstående med honom fram tills han var tre och ett halvt?

Oändligt långa kvällar.

Att jag nästan alltid bar över honom till min säng när jag själv gick och lade mig, så att han sov hos mig hela nätterna och vaknade hos mig, hjälpte inte. Det gjorde jag nämligen nästan varje natt i två år.

Som sagt... långa, långa kvällar...

Så här i efterhand, med fler barn och större erfarenhet, vet jag att jag inte skulle ha lyssnat på den där barnmorskan. Skit samma om ungen somnar vid bröstet! Skit samma om man sover med sitt barn i flera år!

Rätt som det är, är de tonåringar och man får inte ens kramas...

Ja, rätt som det är, är de tio år och man får bara kramas när inte någon ser, och absolut inte pussas!    

Gissa om de andra barnen fick somna hos tuttarna om de ville?   

Ingen av de andra kommer i närheten av min äldsta sons insomningssvårigheter! Tvärtom, alla andra har älskat sina sängar, velat gå och lägga sig av egen vilja! Nu är de ju inte lika envisa som min äldsta pojke. Han är till exempel också långsint, det är inte de andra tre. Alla är självklart helt olika personligheter - men jag tror ändå, att det har med saken att göra att jag lät de andra bestämma mer när de var bebisar. Att jag lät deras behov styra.

Särskilt den sista, min yngsta dotter, har älskat att somna vid bröstet. Minns alla gånger jag vaknade mitt i natten och upptäckte att hon fortfarande sög på bröstet, i sömnen... aj...    

Hon somnar utan problem nu, om hon är trött alltså.   

Nu ska jag gå och lägga mig... det lär komma in ett och annat barn inatt och väcka mig igen. Men det gör inget. Tiden går så fort... snart får jag ha sängen för mig själv och då lär jag sakna känslan av små varma kroppar bredvid min!   

Välkomna till dagens lektion! Idag ska vi prata lite om celler och "Kära Ana"/anorexia! *ritar på svarta tavlan*:

Skillnaden mellan det som lever och det som är dött:

Det som lever är uppbyggt av celler.

Det som lever behöver energi.

Det som lever växer och behöver därför byggnadsmaterial.

Vi har inte celler, vi är celler. Därför behöver vi byggmaterial/proteiner, för att bygga upp och restaurera oss. Vi behöver också fett som ser till att cellerna orkar jobba. Fett som kör runt livsviktiga vitaminer i kroppen, som behövs för att vi ska kunna se ordentligt, för att vårt skelett inte ska bli skört och gå sönder, för att hjälpa till med ämnesomsättningen, immunförsvaret och blodtrycket. Men framför allt: Utan fett kan inte cellerna hålla sina väggar intakta! 

Fettväven i kroppen kan vi inte klara oss länge utan - den fungerar både som värmeisolering och som skydd åt inre organ.

Även hjärnan behöver fett - utan det kan inte det centrala nervsystemet fungera ordentligt! Ja, utan fett kan inte någonting i hjärnan fungera ordentligt.

Vi behöver fett! Bra fett! Förutom alla funktioner jag redan räknat upp,  fungerar det även som smörjmedel i kroppen, precis som en bilmotor måste ha olja för att inte skära ihop!!!

Därmed inte sagt att vi behöver vara överviktiga, med för mycket fett.

En person som är 155 centimeter lång bör väga mellan 43 och 60 kilo.

Då är alltså 43 kilo verkligen på gränsen - mellan 38 kilo och 42 kilo bedöms en person med denna längd lida av anorexia - dvs att kroppen har fått för lite av alla de näringsämnen, fetter, vitaminer, mineraler och antioxidanter som den behöver för att kunna fungera!

En annan sak som folk gärna "glömmer bort" är att siffrorna på vågen inte visar vad vikten består av...

För det är ju inte bara fettvävnad som väger och visar sig i siffrorna!

Benstommen väger och är olika grov hos olika människor. Musklerna väger - vilket kan påverka vikten enormt hos en enskild person, som t ex går från att vara helt otränad till att hårdträna. Vikten består också av all vätska som finns i kroppen, en mängd som förändrar sig hela tiden beroende på alla möjliga orsaker. För tjejer förändrar den sig framför allt i samband med menstruationen!

För den som vill gå ner i vikt eller gå upp i vikt, på ett sätt som inte skadar kroppen, finns bara ett sätt: Det långsiktiga sättet. Sättet som man ska leva på resten av sitt liv.

Visst, man kan rivstarta med diverse svältkurer eller med extrem kost, men det är svårt och risken är stor att det bara medför att motivationen försvinner när man misslyckas för att det var för jobbigt.

Det tror jag alla vet, egentligen. Men det kan vara lättare att ignorera den vetskapen, än att uppbåda tålamodet som krävs för att ta det soft.

En annan fördel med att göra det på det långsamma och sunda sättet är att hjärnan inte muppar ur och slutar fungera som den ska. När man äter bra mat, varierad mat, ordentliga portioner - så blir man smartare! Risken att man ska börja få idéer om att vilja misshandla kroppen till döds genom svält är liten. För man är smartare än så.

Men när man äter ensidigt, extremt små portioner/väldigt sällan, för lite fetter, för lite proteiner och så vidare - då blir man IQ-befriad och börjar tycka att man ser fet ut fast det går att göra illa sig på alla ben och knotor som sticker ut...     

Förresten, där har vi ännu en aspekt: Anorektiker gör ont att hångla med. Aj, hårt. Omysigt, osexigt, äckligt! Om man inte är nekrofil förstås.

One last thing:

Enligt en ny, svensk studie, tillfrisknar enbart 40 procent av alla anorektiker utan fysiska men.

De resterande 60 procenten måste leva resten av sina liv med mer eller mindre kroniska sjukdomstillstånd. Men många behöver förstås inte lida så länge: "Dear Ana" är den psykiska diagnos som har högst dödlighet; 20 procent dör inom tio år efter att de fick för sig att size 0 är snyggt. Hur många som lever ytterligare tio år vet jag inte, men det lär inte vara många..

Men men, vem bryr sig om sina celler, sin kropp och sin hjärna, eller om man dör... huvudsaken är att vara smal...   

Jag och barnens pappa var på väg mot Luleå för ett antal somrar sedan. Vi närmade oss Rättvik där jag växte upp, åkte längs Siljan och njöt av den vackra utsikten.

F hade hört en hel del om hur det var att bo i just Rättvik. Till exempel att det finns många raggarbilar där.

När vi närmade oss såg vi en hel del raggarbilar. Ja, väl framme vid infarten till Rättvik var det enbart raggarbilar på vägen, förutom vi då i vår sportiga Audi...   

Nej, det här är inte från vår sportiga Audi...     

"Shit, du överdrev verkligen inte när du sade att det finns många raggare i Rättvik!" utbrast F när vi körde genom samhället - eller rättare sagt, kröp fram i kön av gamla amerikanare.

Precis utanför Rättviks samhälle

Även jag var lite paff. Otroligt vad det hade förändrat sig sedan sist! Jag menar - så många raggare på bara några år... ja, tydligen bodde det enbart amerikanskabilarfanatiker där nu. Konstigt! Men oj, vilken tur att jag flyttade därifrån i tid!   

Rättviks centrum

Från en parkering i Rättviks city...

Men sedan, när vi var nästan ute ut smältdegeln av brylcreme och v8:or, så fattade jag. Det var ju Classic Car Week!   

För tio år sedan kände jag plötsligt för att storrengöra överallt hemma. Sådär riktigt superordentligt.

Riva ut allting ur alla lådor och skåp, krypa in under allting... tvätta fönster, väggar, lister... en sådan storstädning.

Jag hade städat hela dagen, det var kväll. Hela lägenheten var upp- och nervänd. Det var smutstvätt i stora högar överallt. Jag stod på en pall och skurade köksskåp inuti så att skurvattnet stänkte över hela mig, när det hände.

Jag kissade plötsligt på mig.

Det kändes lite... konstigt. Att bara kissa på sig så där, helt utan förvarning. Väldigt blött blev det också.

Funderade en stund, där jag stod på pallen med disktrasan i handen, liksom fastfrusen i en rörelse.

Jag hoppades att jag hade kissat på mig. Jag ville ha kissat på mig. För då kunde jag ju bara byta kläder, ta en snabbdusch och sedan städa färdigt.

Det andra alternativet skulle innebära att jag inte skulle kunna slutföra jobbet.

Det andra alternativet var att det var vattnet som hade gått. Fostervattnet alltså. (Tre och en halv vecka innan det beräknade förlossningsdatumet...)

Suck. Så otroligt dålig timing! Sjävklart ringde jag till sjukhuset och självklart sade de åt mig att jag måste komma dit.

Åååhhh.... kul att föda barn och sedan komma hem till en oavslutad jätteröra...   

Jag fixade till mig så gott det gick och ringde efter en taxi. Tyvärr tänkte jag inte så långt som att vattnet kunde fortsätta rinna ut, så det var rätt blött i taxin efter att jag lämnade den.

På sjukhuset (Rigshospitalet/"Riget" i Köpenhamn) konstaterade de att det inte var särskilt bråttom, och att jag skulle komma tillbaka igen vid sextiden på morgonen nästa dag.   

Fast nu hade jag liksom tappat mitt flow... tänkte först åka hem och städa färdigt, men sedan började jag bli lite nervös. Shit, jag ska föda barn imorgon och det är ju snart! För vid det laget var det rätt sent på kvällen.

Så jag åkte hem till det blivande barnets pappa istället.

"Okej, i morgon ska jag föda, så nu behöver jag lite hjälp här."

Han fick hjälpa mig att raka benen, hämta mat, ringa blivande farmodern som skulle ta hand om den jättetvätt som väntade hemma, och jag sov över hos honom eftersom vi ändå skulle iväg tidigt nästa morgon.

Värkarna startade vid femtiden. Aj.

Vi åkte in, jag skrek lite då och då i taxin vilket gjorde chauffören ganska nervös över att kanske behöva förlösa ett barn på jobbet.

Men sedan lugnade han sig därinne i magen. Kanske för att jag fick en massa trevliga droger? Ett tag var jag så hög att jag for upp ur sängen med alla sladdar på  mig och började dansa med stången som sladdarna var kopplade till.

När han väl ville ut framåt eftermiddagen gjorde all bedövning att jag inte kände krystvärkarna tillräckligt mycket, så de fick dra ut killen med sugklocka. (Han såg ut som ett conehead i en vecka efter.)

Men ut kom han till sist. Och det var idag, för tio år sedan!   

Min finaste N!

Frågestund här i min alldeles egna blogg! Svarar 100% ärligt på alla frågor! Så, sweeties out there, sätt igång!

*väntar...   väntar...   väntar...  väntar*

JAAA! En fråga!

"Är du oskuld?"

Svar: Så klart! Faktum är att jag är oskulden personifierad. Jag är så mycket oskuld att jungfru Maria skäms så fort hon tänker på mig och då måste hon vända sig sjutton gånger i sin grav. Det blir några gånger om dagen. Hon börjar bli lite skavd i kanterna.

"Vad är du för typ i skolan?

Är och är... jag vet att jag chockar många, ja hundratals nu, men jag går faktiskt inte i skolan. Jag veeeet, jag ser precis ut som om jag vore nyss fyllda 16 år! Men faktiskt så är jag inte det. Nej, det är sant. Nej.. det ÄR sant. Det ÄR SANT!

Men när jag gick i skolan så var jag en slags korsning av en tönt och en tönt.

Det är perfekta grundstenar till att förvandlas till en bitch senare. Lite som sagan om den fula ankungen. Typ så. Asså. Jättefräsigt och fränt.

"Vilken är din favoritdesigner?"

Omg, vilken tuff fråga! Jag vill ju gärna nästan lite automatiskt säga Prouenza Schouler, men å andra sidan så är jag ju helt fucking kär i Alice Roi, helt klart the shit när man byter bajsblöjor. Shit asså vilken skitsvår fråga! Beror ju helt på situation också. Asså skulle ju aldrig ta på mig Alice Roi när jag ska diska.. typ, för då är ju Vivianne Westwood det självklara valet!

Asså nää... skitsvårt!

"Vilken är din favoritglass?"

GLASS?!?!? Hallååå!!!! man blir ju FET av glass! Jag äter inte glass! Jag äter inte nåt, så klart! Man vill väl va snygg! Om jag är trött och blek och har svårt att koncentrera mig? Om mitt skelett syns? Öh... ja, och? Det viktigaste är att vara SMAL! jag skiter väl i hur min kropp mår inuti, för det syns ju inte!!!