Kan man blanda blått och rött? Enligt internet tvistar de lärde om det. Eller, nåja - "lärde" kanske var att ta i. Den googling jag nyss gjorde fick mest upp åsikter från mangrisiga män som tyckte att det inte spelade någon roll vilken politisk färg deras flickvän hade, var den fel var det ju bara att hjärntvätta lite. "De kommunistbrudar och miljömuppar jag har haft har varit liberaler när jag gjort slut".

Andra säger sig omöjligt kunna ha en partner med annan färg. Det skulle vara att förnedra sig själv. Ha sex med någon vars åsikter man föraktar - nej usch! Rena prostitutionen!

Som alltid går åsikterna brett isär. Precis som i politiken alltså...

Men i ett förhållande blir det så mycket mer än ren sakpolitik. Hur man röstar säger ganska mycket om värderingar i stort. Om synen på människor och mänskligheten. Om det är egoism eller solidaritet som är viktigast. Värdet hos andra människor - är alla lika värda eller finns det en skala? Nu när tiggarna fullkomligen svämmar över på gatorna, blir det extra tydligt vilken människosyn man har. Hur känner du inför tiggaren utanför Ica? Känner du förståelse, empati, medkänsla? Eller irritarion, ilska och fientlighet? Ska den överfulla flyktingbussen få stanna i ditt samhälle eller vill du att den åker vidare? Ska vi hjälpa dem på plats istället? Sådana saker har kommit till vår dörr, finns framför våra näsor och tydliggör vad vi tycker och tänker. När den ena står i källaren och samlar ihop kläder och leksaker att skänka till flyktingförläggningen i närheten, medan den andra håller på att krypa ur skinnet för att de kommit hit och sitter vid köksbordet och författar en arg insändare till lokaltidningen - hur blir stämningen därhemma då?

Hur funkar det när man sitter och skummar igenom dagens SvD och vräker ur sig en irriterad kommentar om det senaste idiotiska utspelet från sittande regering - och ens stora kärlek brinner för just den regeringens visioner? Kan man ens gå till barnens utveclingssamtal tillsammans, om man ser totalt olika på skolans roll, lärarnas uppgifter och skolmiljön? Jag menar, de som tycker att Jan Björklund gör under för skolan har ju en helt annan syn på hur det ska vara, än de som tycker att han är helt fel ute och borde isoleras på en öde ö innan han förstör fler barn för resten av livet. Och det måste ju smitta av på hur man ser på sina egna barn och deras skolgång. Hur nöjd eller missnöjd man är med deras skola, hur man tycker att lärarna ska bete sig, hur man tycker att lektionerna ska gå till. Ska det vara disciplin, raka led och samma metoder för alla, eller ska barnen undervisas på udda platser, sittandes på kuddar och helt individanpassat?

Själv var jag en gång i tiden sambo med en Moderat. Vi bodde i Djursholm i flera år. Varje morgon tog jag tuben till Hornstull och gick resten av vägen till Långholmen där jag pluggade fack och politik på en väldigt röd LO-skola. (Om det regnade lånade jag ibland min svärmors stora parably. Vitt med stora, blå M på. Av den enkla anlendingen att fanatiker av alla slag irriterar mig. Även de som röstar som jag. Lite humor och självdistans, tack!)

Sedan gifte jag mig och skaffade barn med en Folkpartist.  Så jo, personligen tror jag att man kan ha ett förhållande även om man röstar på olika färger -  så länge det  inte är två extremer som möts. Gudrun Schyman och Carl Bildt skulle nog få svårt att respektera varandras olika åsikter om de mot förmodan skulle kära ner sig i varandra och mina mörkrödaste vänner skulle aldrig ens tänka tanken att bli ihop med någon som var det minsta lilla ljusblå.

Men visst kräver det ändå mer än att leva med någon som är exakt likadan som en själv, även om man inte är "extrem". Och det kräver att man inte föraktar den andres sätt att se på saker och ting hur olikt det än är ens eget, hur fel man än tycker att den andre har.  För då blir det kanske, som någon skrev, lite svårt med sexlivet - för att inte tala om den egna självrespekten.

   Carl <3 Gudrun = Sant?

En gång, i femte klass, blev jag orättvist anklagad för att ha stulit en lapp från en tjej. En lapp. Det stod något hemligt på lappen, tydligen, hon var jättearg på mig och brydde sig inte alls om att jag bedyrade min oskuld. Jag hade verkligen inte tagit den. Men hon var övertygad och nöjde sig inte med att skälla på mig, utan rapporterade till hela klassen vilken hemsk människa jag var. Alla var arga på mig, blängde och pratade skit.

Det är mitt första minne av att bli orättvist anklagad. Jag kommer aldrig glömma det, den otroliga frustrationen över att inte bli trodd. Just det att inte bli trodd är hemskt!

Livet är inte ett dugg rättvist, det vet jag kanske bättre än de flesta. Men av allt negativt som man som människa kan råka ut för, så känner i varje fall jag att det att bli orättvist anklagad för något, ligger på topp fem.

Missförstånd, missuppfattningar... oftast kan man reda ut dem, men ibland vill den andra personen eller personerna bara inte lyssna. Ibland spelar det ingen roll vad man än säger eller gör för att bli trodd - motparten har redan bestämt sig för vad som är rätt och fel. Det är otroligt sårande och frustrerande!

Det är längesedan jag slutade bry mig om vad folk tycker. I varje fall folk som jag inte själv gillar. Det har minskat risken för att behöva må dåligt när andra t ex inte förstår min humor... den som inte hänger med får väl tro vad han/hon vill. Inte mitt problem.

Däremot bryr jag mig mycket om vad folk jag själv gillar, tycker. Så klart. Och så klart känns det då ännu värre när det händer och jag talar för döva öron. När att berätta sanningen är som att banka huvudet i en betongvägg.

Det har inte hänt många gånger i mitt liv, men det har hänt. Hjärtat har gått sönder lite varje gång. Det är ju på sätt och vis ett svek; man litar på någon, tycker om någon - och så vägrar denna person ens försöka lyssna eller förstå. Den har bestämt sig för hur det är. Punkt.

Överhuvudtaget är det jobbigt med människor som vägrar ändra uppfattning, vad det än gäller. Vars åsikter är huggna i sten, oavsett hur många motbevis eller andra fakta det finns. Som inte går att diskutera med, eftersom det enda de gör, är att "tala om hur det ligger till".

Själv har jag alltid rätt, även när jag har fel. Fast jag har aldrig fel.

//Sign Gudinnan

Den här bilden beskriver visserligen skolan klockrent - men även hur samhället ser på relationer.

Det finns bara en mall, och den ska alla tvingas in i.

Visst börjar det bli bättre på vissa områden; en ökad acceptans för olika typer av förhållanden - kärnfamiljen börjar tappa sitt grepp som Det Enda Acceptabla.

Men i övrigt gäller nog samma mall oavsett hur relationen ser ut i övrigt. Det ska gå till på ett visst sätt när man hittar sin partner. Sedan ska det gå till på ett visst sätt att bygga upp förhållandet.

Eftersom den här bloggen inte är "privat", har jag varit försiktig med att skriva om just mitt privatliv. Det vill säga, mitt kärleksliv. Eller snarare avsaknaden av det... 

Det är nämligen så att jag och mina barns pappa har valt en lite ovanligare form av "relation". Eller kanske "livsstil".

Sedan flera år tillbaka är vi inte längre ett kärlekspar. Men vi har fortsatt vara sambos, nästan hela tiden i alla fall, och tillsammans drivit "Familjen AB". Det vill säga, vi hjälps åt med barn och vardag, har våra olika funktioner i "familjen". Men är inte mer än vänner.

Inte direkt en vanlig kärnfamilj alltså. Men utåt har det verkat så. Vi bor på en mindre ort, skvallernivån är skyhög och pappan är en ganska offentlig person här. Vi har inte sett någon anledning till att alla ska veta precis allt om hur vi lever.

Det är i och för sig roligt att ge folk något att prata om. Härute händer så lite så det kan man ju bjuda på...

Men nu börjar det dra ihop sig till att gå vidare till en mer vanlig typ av livsstil: "Varannan vecka". Just den mallen använder sig de flesta frånskilda föräldrar av. Det ska vi också - fast igen, inte på det alldeles vanliga sättet.

Vi vuxna är de som byter bostad varannan vecka. Inte barnen. De slipper fara fram och tillbaka mellan sina föräldrar och nya partners.

Smart, tycker vi. Det bästa för barnen!

Men inte helt enligt mallen...

Ännu mindre och smalare mall har samhället för hur det ska gå till när man inleder sitt förhållande.

Inte heller där passar jag in.

Jag är ett stort fan av att följa magkänslan, intuitionen. Känslan.

Tvärt emot alla oskrivna regler om hur lång tid det ska ta innan man blir ett par och hur lång tid det ska ta innan man får känna si och så och hur lång tid det ska ta innan man börjar uttrycka dessa känslor.

Det är ett helt eget sällskapsspel, det där. Som jag vägrar spela!

Pappan i den här "familjen" följer reglerna till punkt och pricka. Hans nya förhållande har utvecklats helt enligt mallen.

Good for him! För jag säger inte att det är något fel med det, bara att vi alla fungerar olika.

Många har gillat och delat det här inlägget på Facebook:

"Är du med rätt partner?
 Under ett seminarium frågade en kvinna, ”Hur vet jag om jag är med rätt person?”.
 Mannen som ledde seminariet la då märke till att det satt en stor man
bredvid henne så han sa, ”Det beror på. Är det där din partner?”.
Kvinnan svarade med uppriktighet i rösten ”Hur vet du det?”. ”Eftersom
din fundering förmodligen tynger dig ska jag besvara din fråga”, svarade mannen.
Så här lyder svaret.
Alla förhållanden följer samma mönster… I början är du förälskad. Du
längtar efter telefonsamtalen, beröringen och du gillar din partners små
egenheter. Att falla för din partner var inte svårt, nej, det var
tvärtom en helt naturlig och spontan upplevelse. Du behövde inte GÖRA
någonting. Det är därför man säger att man ”faller” för någon.
 Människor som är förälskade säger ”jag föll som en fura” eller ”det sa
bara klick”. Fundera på uttrycken. Det antyder att du bara stod där,
utan att göra något, och så plötsligt hände något dig.
Att bli förälskad är en passiv och spontan upplevelse. Men efter ett par månader
eller år tillsammans, falnar glöden. Det är ett naturligt mönster i
ALLA förhållanden.
Sakta men säkert blir telefonsamtalen (om dom
alls kommer) en källa till irritation, beröring är (när den väl sker)
inte alltid välkommen och din partners egenheter är inte längre
charmiga, dom driver dig till vansinne. Symptomen för det här stadiet
varierar för varje förhållande, men du kommer att lägga märke till en
dramatisk skillnad mellan det inledande stadiet när du var förälskad och
det efterföljande stadiet som är betydligt tråkigare och stormigare.
Det är nu som du och/eller din partner kan börja fråga er ”’Är jag med
rätt person?”. Och när du tänker tillbaks på den glödande kärlek ni en
gång hade kanske du börjar längta efter att få uppleva det med någon
annan. Det är nu förhållanden rasar samman.
Hemligheten med att lyckas i ett förhållande är inte att finna rätt person, det är att lära
sig att älska den person man har hittat.
Människor skyller ofta sin olycka på sin partner och börjar söka efter bekräftelse och
tillfredsställelse utanför förhållandet. Resultatet av sökandet kan se
ut på många sätt. Otrohet är det vanligaste. Men ibland gräver
människor istället ner sig i arbete, en hobby, vänskap, överdrivet
tevetittande eller missbruk av olika slag. Men lösningen ligger inte
utanför förhållandet. Det ligger inom det.
Jag säger inte att du inte kan förälska dig i någon annan. Självklart kan du det och
tillfälligt skulle det kännas bättre. Men några år senare skulle du vara
tillbaks i samma situation. Skälet till det är, och lyssna nu noga:
Hemligheten för att lyckas i ett förhållande är inte att hitta rätt person, det är att lära sig älska den person du har hittat.

Att bibehålla kärleken är inte en passiv eller spontan upplevelse. Du
måste jobba på det, dagligen. Det kräver tid, ansträngning och energi.
Viktigast av allt, det kräver vishet och förnuft. Du måste veta vad du
ska göra för att få det att fungera, det finns inga genvägar.
 Kärleken är INTE ett oförutsägbart mysterium som varken du eller din
partner kan påverka utgången av. Precis som att fysikens lagar styr
universum, finns det på samma sätt lagar för förhållanden. Om du vet hur
du ska tillämpa dessa lagar är resultatet förutsägbart.
Kärlek är alltså ett ”beslut”, inte bara en känsla.
Kom ihåg: Du avgör inte själv vilka människor som kommer in i ditt liv.
Däremot är det upp till dig att bestämma vem som får gå, vem som får
stanna och vem du vägrar att släppa taget om! ♥"

Okej. Jag ska försöka att inte skrika. Men alltså, det här är ju FARLIGT! Det här inlägget får med all sannolikhet många som lever i dåliga relationer att tro att de bara behöver skärpa sig lite. Kvinnor som lever med själviska egoister, eller med män som faktiskt bryter ner dem känslomässigt genom verbal misshandel. Är man i en sådan situation har man redan så låg självkänsla att det är alltför lätt att läsa det här inlägget och genast lägga ännu lite mer press på sig själv.

Självklart ska man jobba på sitt förhållande och inte tro att det sköter sig själv. Självklart håller inte den första förälskelsens rus i sig. Men att tro att det inte finns någon bättre därute när man lever med en skitstövel... hallå?!?!? Det där tänket fungerar bara till en viss gräns, och bara om vissa premisser är uppfyllda:

Du älskade från början din partner och alla hans/hennes olika sidor.

Du känner dig inte trampad på i relationen.

Du blir inte utsatt för nedvärderande kommentarer eller annat som har som funktion att sänka din självkänsla.

Du är säker på att din partner älskade dig och alla dina olika sidor från början.

Du blir inte utsatt för misshandel.

Du blir inte känslomässigt utpressad.

Du blir behandlad med respekt.

Du upplever att ni är jämställda i värde i relationen.

Vara tillbaka på samma ställe om man hittar en ny? Nej, det är väl verkligen inte alls så säkert! Fråga alla de som gift om sig och lever sedan många år med en ny partner, som de delar allt med och är bästa vän med. Till skillnad från hur det var i deras första äktenskap...

Nej, usch vad arg jag blir på sådana här dumma, ogenomtänkta och rent ut sagt farliga inlägg på sociala medier! Hoppas det inte gör så stor skada som jag befarar...

För första gången på länge klickade jag på en blogg i rampljuset. Nu är jag upprörd, men inte av de vanliga anledningarna jag brukar bli upprörd över när jag har gjort det.

Jag hamnade på en blogg om ett förhållande på upphällningen, där mannen beter sig som en mansgris från 50-talet.

Jo, det är ju lite av en hjärtefråga det där... jag vill att alla människor ska älska sig själva, respektera sig själva. Inte låta sig behandlas som dörrmattor eller hembiträden, vare sig av partners, vänner eller vilka det än må vara.

Jag har många olika slags förhållanden i bagaget. En del långa, en del korta.

En sak har jag lärt mig: man kan aldrig förändra en annan människa. Man kan bara förändra sig själv.

Ett förhållande handlar om att kompromissa, men bara till en viss gräns.

Man ska inte behöva förändra sin personlighet. Om ens partner inte älskar ens personlighet, vad gör personen då i förhållandet? Väntar på att man ska ändra sig? I så fall, vad föll partnern för hos en till att börja med?

Man ska inte bli behandlad med förakt, man ska inte bli behandlad sämre än man behandlar sina bästa vänner.

Man ska bli bemött med respekt, förståelse och kärlek i ett kärleksförhållande!

Man ska känna sig trygg, förstådd, älskad. Man ska veta och känna att när hela världen är emot en, då finns partnerns varma famn och förstående lyssnande därhemma och väntar.

Ingen ska nöja sig med näst bäst.

Särskilt inte om man har barn - barn lär av vad de ser och hör, och barn som växer upp i familjer där en av parterna behandlar den andra nedlåtande, föraktfullt, som ett hembiträde, lär sig att det är okej.

Det måste ju vara okej eftersom föräldrarna lever så...

Könsroller och jämställdhet är ett känsligt ämne. Ingen vill väl leva i ett ojämställt förhållande, eller erkänna att man lever i ett ojämställt förhållande där gamla könsroller fortfarande härskar. Det är pinsamt, nu år 2012.

Ändå är det ovanligt med jämställda förhållanden!

Det här fenomenet beskrivs alldeles fantastiskt bra här.

Just det...  "shitt pommfritt lilla gumman"!!

Att det bara är lite jämställt, tillräckligt för att det ska se bra ut utåt, är förstås till stor fördel för männen och till stor nackdel för kvinnorna.

Männen glider omkring på sina räkmackor, får allt serverat av sina puckade partners. Som i sin tur egentligen innerst inne skäms för att de är just så puckade att de går med på att servera.

Det har visat sig att det finns en hel hög mansgrisar runt omkring i min närhet. Dels mannen till en väninna, och dels andra män till mer ytliga bekanta. Deras förhållanden ser såå bra ut, vid första anblicken. Männen jobbar och står i - ute, förstås. De bygger altaner och kök och lagar bilen och lagar mat också, i alla fall grillar de på sommaren... De jobbar på sina arbetsplatser och kommer hem och jobbar vidare på huset, typ.

Ifred. De grejar med saker de gillar, är intresserade av, tycker om. Den uttalade eller outtalade överenskommelsen är att den andra - kvinnan - ska fixa resten.

Männen bygger och snickrar, lyssnar på radio och filosoferar under tiden, ifred. En sak i taget. Först den där spiken, sedan den där plankan.

Kvinnans jobb är då att ta hand om x antal barn, som avbryter henne när hon ska ta hand om det som är hennes hemmajobb; disken, tvätten, städet. Det som man gör igen och igen och igen. Det som aldrig blir färdigt, och därför är så vidrigt tråkigt. Disken kommer tillbaka, till skillnad från altanväggen. Den behöver inte byggas upp igen en miljon gånger.

Samtidigt ska hon lösa konflikter, lyssna på barnprat, komma ihåg tider, komma ihåg att packa skolväskor, veta allt om barnens storlekar, kompisar och behov. Och laga mat.

Jag höll på att explodera, när min väninna berättade att hennes man blir sur och arg, om frukosten inte står färdig på bordet klockan åtta, när de har semester.

Så här är det: Han väljer att gå upp redan vid sextiden, för att gå ut och bygga på huset, eller meka med sin stora hobbybil, eller något annat han gillar att göra.

Hon har sömproblem och sover dåligt. På semestern kan hon ju äntligen få sovmorgon, barnen sover också längre - minst till halv nio. Varken hon eller barnen är hungriga innan klockan nio.

Men han blir sur om inte frukosten står på bordet klockan åtta.

VILKEN JÄVLA MANSGRIS!!!

Utåt sett verkar de rätt jämställda. Båda arbetar, de har sina olika uppgifter hemma, det är ju inte så att en av dem gör ALLT.

Visst är det kanske lite av ett extremt exempel, men som sagt, det finns fler och ännu värre par här. Som är kompisar till de jag just beskrev. Som han som vill ha frukost ser upp till och tycker att det ska vara så som de har det, att kvinnorna gör ALLT som inte har med bygga altan att göra. Förhållanden där kvinnorna sliter som djur helt enkelt, medan männen glider omkring med polarna kring grillen.... FY FAN!

VARFÖR idiotförklarar vi kvinnor oss själva OCH våra män? Män har också hjärnor!

De kan visst klara av allt som vi kan. De kan visst hålla reda på tider och storlekar. Det är ju vårt eget fel att vi inte tvingar dem.

Man kan aldrig skylla på andra för hur man blir behandlad - det är vi själva som lär folk hur de kan behandla oss.

Men det är ju pinsamt att behöva låtsas om att man lever i ett ojämställt förhållande med en mansgris... och jobbigt att ta övergångsperioden när mansgrisen ska lära sig att veta hut. Det är ju pinsamt att tänka på under hur många år man har idiotförklarat sin man- men framför allt sig själv.

Är tjejer som ligger med upptagna killar "horor"?

Det är väl killarna i fråga som är "horor" i så fall?

Det är alltid, alltid den redan upptagnes ansvar att inte ligga med andra än sin partner.

Alltid.

Det händer hela tiden att upptagna killar stöter på singeltjejer. Killar är ju oftast inte bara billiga, utan rent av gratis, som Martina uttrycker det. Mycket bra beskrivet! Så vem är idioten? Ja, inte fan är det singeltjejen!

Ändå tycks det vara så att andra tjejer dömer just de tjejer som har hoppat i säng med upptagna killar, som "horor". Som bitches.

Susanna har skrivit väldigt bra om detta: "Vem bär ansvaret, älskarinnan eller frun?"

Om en singeltjej raggar på en upptagen kille, så är det killens ansvar att säga nej.

En del säger att de är upptagna, men att de vill ändå. Då är det fortfarande killens ansvar, det är fortfarande killen som är en bitch. Inte tjejen.

Ibland verkar det som om fantasin och uppfinningsrikedomen hos det manliga könet sinar i takt med att alkhoholintaget ökar.

Killar: Istället för att köra era gamla vanliga tricks och fraser - varför inte prova detta?