......kjamizar, styjkekjamizar, puzzizar, sötizar, prinsar och prinsessor, bästa Ulrika/Maria/Johanna/whatever name och bästa fikan och bästa festen och bästa toalettbesöket, bästa falukorven, myspinne, gosizar..................

....och nu: en blogg som heter..... wait for it...." tankizar".

Jag dör. Det finns inget hopp för mänskligheten.

"Sliten mamma" stod det i rampljuset.

Jag kikade in.

Den "slitna mamman" var en 21-årig brud med ett barn.

Med fullt av "måste-fota-mig-med-mobilen-för-jag-är-så-snygg"-bilder uppslängda.

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

Lolcats ftw. N och jag skrattar så vi kiknar. Vi har en egen lolcatsmapp på datorn... andra sportar med sina barn, eller lagar mat tillsammans, eller spelar monopol tillsammans. Vi lolcattar tillsammans.

Om jag hittar den person som uppfann det obligatoriska "fredagsmyset" kommer han/hon ligga extremt risigt till.

Jag avskyr fredagsmys!

Jag avskyr inte att mysa med mina barn.

Inte extra trevliga, kärleksfulla kvällar tillsammans.

MEN JAG HATAR FREDAGSMYS!

När jag var liten, på 70 -och 80-talen, fanns inte det begreppet (vad jag vet fanns det inte på 90-talet heller). Då och då lät mamma och pappa mig vara uppe längre, äta gott och mysa tillsammans med dem.

Det kändes speciellt och kom oftast som en liten överraskning. "Woa, får jag mysa med er ikväll!" Underbart.

Men nu. Nu är det ett jädra krav. Det ska fredagsmysas.

Oavsett hur situationen ser ut ska det fredagsmysas.

På fredagskvällen förstås.

Den förbannade idioten som hittade på detta dikterade inte bara vad och hur, utan även när.

 "Alla" fredagsmyser nämligen, det pratas om det i skolan till och med. "Vad ska ni göra ikväll, det är ju fredagsmys". "Vad gjorde ni på fredagsmyset?". Mina barns kompisar pratar om det, lärare frågar barnen om det...

Självklart älskar jag mina barn, självklart tycker jag om att mysa tillsammans med dem.

Men jag har fyra stycken. Två av dem är relativt små.

En typisk fredagkväll:

Middagen avklarad som tidigast vid halv sju - barnens pappa brukar laga maten och han är gullig men en tidsoptimist. Sedan ska det duschas, borstas tänder på och läggas två eller tre mindre barn. Som väl lagda är busiga ett bra tag. Far upp ur sina sängar i tid och otid. "Mamma, jag måste kissa." "Jag är törstig." Mamma, kan du kooommaaaaaaa!!!" multiplicerat med 100.

När det väl har blivit lugnt och det går att sitta ner utan att behöva resa sig varannan minut, är klockan oftast närmare halv nio. Ofta mer.

Vid det laget är det heller inte ovanligt att barnens pappa har råkat somna någonstans av misstag. Han är vanligtvis helt och hållet totalt slutkörd på fredagskvällarna nämligen.

Det gäller även mig. Jag somnar inte sällan strax efter att barnen somnat - oavsett om det är fredag eller tisdag.

Men det ska mysas lik förbannat! För det ska man ju nu för tiden.

Man får inte välja själv när det passar för alla i familjen - när vi vuxna, eller åtminstone en av oss, orkar och har lust. Nej nej. Det ska mysas.

Fredagsmyset är inte alls speciellt för barnen längre. Det är något självklart, som ska inträffa en gång i veckan. Inget som uppskattas på samma sätt som jag uppskattade det som barn.

Däremot blir det jädrigt jobbigt när det inte går att fredagsmysa. Eller lördagsmysa, eller ha myskväll överhuvudtaget den veckan.

Arga, besvikna, ledsna barn som tycker att jag är hemsk. Tack så jävla mycket till den IDIOT som uppfann det IDIOTISKA fredagsmyset!

Så här tycker Årets Mama om fredagsmys:

"Jäkla hysteri kring det där myset. Vad är mys?
Och hur blev det dagsbestämt? Grr!

Hos oss har vi söndagsmys. dvs vi ägnar de tidigare så tråkiga
söndagseftermiddagarna åt att strunta i "måsten" och bara ha kul
ihop. Vi kollar barnfilmer hyrda från statoil, spelar spel eller playstation
ihop. Vi käkar pizza, hamburgare eller annat som barnen gillar och som inte tar
tid från dem att istället ägnas åt matlagning och disk. Min äldste som bara är
FEM har redan lärt sig på dagis att man ska ha fredagsmys. Men jag är ärlig och
säger: NEJ! På fredagar har mamma mammatid. Då är det min tur att kunna vara
uppe och vara ensam och se på "mamma-TV" och ta det lugnt." han
är helt införstådd med att vuxna behöver tid för sig själv - och är inte på
något sätt förolämpad över detta. Tids nog är de tonåringar och ockuperar
huset. Men fram tills dess vill jag ha fredagsmys ENSAM!"

Instämmer till fullo! OCH ska införa sådant skönt söndagsmys istället, asap. Men inte varje söndag. Varannan får det bli. Så att vi kan fortsätta med söndagsutflykterna också. Det klubbar jag NU!

Skrämde skiten ur ett barn igår! *bugar för applåderna* tack! Jag vill gärna rikta ett särskilt tack till mina föräldrar, som lärde mig konsten att skrämma barn, utan er hade jag inte kommit så här långt! Och tack till alla mina fans!

Det var inte ett av mina egna jag lyckades skrämma, vilket hade gett mycket högre poäng förstås, eftersom de är så svårskrämda. Nej, det var en kompis till min sjuåriga dotter som nästan bajsade på sig av rädsla när jag blev arg på två av mina egna barn som bråkade med varandra.

Efter att ha tjatat i en kvart om att de skulle sluta bråka, förvandlade jag mig till MonsterMamman Från Helvetet. Mitt vrål ekade ända ner till de djupaste, varmaste helveteshålorna, ända upp till de fladdrande änglarna på molnen.

NU LÄGGER NI AV, ANNARS BLIR DET JÄVLIGT SYND OM ER SKA NI VETA!!!!!!!!! *vråldjupa monsterrösten*

Jag brukar faktiskt inte svära i vanliga fall. Men ibland behövs det.

N och G har blivit som allergiska mot varandra. De kan inte vara i samma rum ens en minut innan det brakar loss.

Jag blir galen snart!

Den stackars tjejen var här för första gången och lekte, men så kom G och berättade att hon var ledsen. Jag gick och letade upp henne, hon stod och grät bakom en trapp. Herregud. Det tog en stunds pratande, sedan lugnade hon sig. Det visade sig att hon själv har två syskon, ett äldre, som bråkar rätt mycket de också... Men det är klart, ens eget mammamonster är ju inte lika läskigt som andras mammamonster. För hennes mamma blir också ett monster ibland. Faktiskt. Det berättade mamman själv, när jag hade skjutsat hem tjejen och berättat vad som hade hänt.

Nu ska jag gå och borsta huggtänderna och kamma min gröna päls.

//Mammamonstret

För första gången på länge klickade jag på en blogg i rampljuset. Nu är jag upprörd, men inte av de vanliga anledningarna jag brukar bli upprörd över när jag har gjort det.

Jag hamnade på en blogg om ett förhållande på upphällningen, där mannen beter sig som en mansgris från 50-talet.

Jo, det är ju lite av en hjärtefråga det där... jag vill att alla människor ska älska sig själva, respektera sig själva. Inte låta sig behandlas som dörrmattor eller hembiträden, vare sig av partners, vänner eller vilka det än må vara.

Jag har många olika slags förhållanden i bagaget. En del långa, en del korta.

En sak har jag lärt mig: man kan aldrig förändra en annan människa. Man kan bara förändra sig själv.

Ett förhållande handlar om att kompromissa, men bara till en viss gräns.

Man ska inte behöva förändra sin personlighet. Om ens partner inte älskar ens personlighet, vad gör personen då i förhållandet? Väntar på att man ska ändra sig? I så fall, vad föll partnern för hos en till att börja med?

Man ska inte bli behandlad med förakt, man ska inte bli behandlad sämre än man behandlar sina bästa vänner.

Man ska bli bemött med respekt, förståelse och kärlek i ett kärleksförhållande!

Man ska känna sig trygg, förstådd, älskad. Man ska veta och känna att när hela världen är emot en, då finns partnerns varma famn och förstående lyssnande därhemma och väntar.

Ingen ska nöja sig med näst bäst.

Särskilt inte om man har barn - barn lär av vad de ser och hör, och barn som växer upp i familjer där en av parterna behandlar den andra nedlåtande, föraktfullt, som ett hembiträde, lär sig att det är okej.

Det måste ju vara okej eftersom föräldrarna lever så...

Datorn - man eller kvinna?

5 skäl till att män betraktar datorer som kvinnliga väsen:

1. Ingen utom den som skapade dem förstår deras logik.

2. Språket de använder för att kommunicera med andra datorer är obegripligt för alla andra.

3. Meddelandet "Bad command or file name" förklarar ungefär lika mycket som "Om du inte fattar varför jag är förbannad på dig tänker jag verkligen inte tala om det."

4. Även dina minsta misstag lagras för alltid i minnet.

5. Så snart du skaffat en får du lägga halva lönen på tillbehör.

5 skäl till att kvinnor betraktar datorer som manliga väsen:

1. De har massor av data men fattar ingenting.

2. De är till för att lösa dina problem, men för det mesta är det de som är problemet.

3. För att få deras uppmärksamhet måste du sätta på dem.

4. Stora kraftansträngningar slår ut dem för resten av kvällen.

5. Så snart du skaffat en inser du, att om du hade väntat lite så hade du kunnat få en bättre.

(Har ingen aning om vem upphovsmannen är tyvärr. )

Jag kommer aldrig att förstå mig på den "brazilianska" muffstilen.

Varför vill vuxna kvinnor se ut som småflickor i lågstadieåldern? Det är inte könshår som är äckligt, det är småflickslooken som äcklar!

Tänder dessa kvinnor på pedofiler?

Har de åldersnoja, är rädda för att bli äldre?

Vad är problemet? VAD?!?!?

Tjejer som bor i Sverige borde tänka "lagom" när det kommer till könshår. Det är inte som om valet står mellan att e ut som en rumänsk kulstöterska eller en femåring. Lagom, brudar. Lagom!

Jag blir ytterst misstänksam gentemot killar som klagar på kvinnligt könshår. Det om något är väl ett tecken på pedofili... att inte gilla vuxen kvinnlighet.

Jo, jag har diskuterat det här tidigare, med både män och kvinnor. En del hävdar att det extrema rakandet har att göra med hygien. Hah. Säkert. Håret finns där av en anledning. Och bara för att det är hår betyder det inte att det är smutsigt. I så fall skulle vi alla börja raka oss på skallen också.

Blir galen på allt sådant här, det kommer bara fler och fler sjuka kroppsgrejer. Anusblekning, braziliansk vaxning, bröstförstoring, botox, you name it. Vad hände med stoltheten? Att vara stolt över sig själv, precis som man är?