Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det.

Kommentera Gilmore Girls, alltså.

Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men uppenbarligen inte tillräckligt bra för att riktigt fastna. Eller så berodde det på att jag själv var en Lorelai; ensamstående mamma med litet barn som krävde en massa uppmärksamhet och tid, även när just Gilmore Girls visades på TV. Det här var ju innan det fanns Netflix och play-kanaler...

Men jag hade inte glömt serien och bestämde mig för att ge den en andra chans. Se den från början, nu när jag har Netflix och kan titta hur mycket jag vill när jag vill (bortsett från att jag ibland måste mata mina fyra barn).

Jo, den är som jag minns den.

Men den är också väldigt mycket mer irriterande än jag minns den!

1) Vad är det med Lorelai?!? Kan man bli mer självupptagen? Av alla konversationer hon har med Luke, handlar 99% om henne själv. Hon frågar extremt sällan hur det är med honom. Vilken självcentrerad bitch! Svadan orkar jag knappt nämna men jag gör den ändå. Ja, hon är rolig, ganska ofta. Men lika ofta är det tröttsamt att hon HELA TIDEN ska vara rolig! Slappna av, mänscha!

2) Rory. Vad är det med henne? Hur blir man så overkligt änglalikt perfekt? Inte genom att ha ovan nämnda självcentrerade tonårsmorsa i alla fall! Väldigt orealistiskt. Vid det här laget (så långt i mitt catching upande som jag kommit) har hon börjat på Yale, men har hon sex? Nej. Hon är ju RORY ffs. Det verkar vara samma sak som att vara Maria, Jesus moder. Seriöst.

3) Luke, get a grip. VEM trånar och längtar i så många år efter en person?!? Vem har sådant tålamod och ett så härdat hjärta? INGEN! Han sade det själv. Ja, inte karaktären Luke, men Scott Patterson som spelar Luke. Även han ifrågasatte att det hölls ut så länge i väntan på den underbara (never mind att hon bara tänker på sig själv och pratar konstant) Lorelai. I övrigt älskar jag Luke. Om jag gifter mig igen så är det med en sådan bitter, cynisk, sarkastisk och ironisk man.

4) Stars Hollow. Hallå? Verkligheten anropar. Snacka om alldeles för uppenbart påhittad stad. Det må vara gulligt och pittoreskt och allt det där, men det är alldeles för verklighetsfrämmande. För lite trovärdighet är aldrig roligt. Någon måtta får det vara.

5) Kirk, du har uppenbarligen Asbergers men ändå ska alla driva med dig. Inte kul.

6) Miss Patty. Kom igen. Ta bort. Remove. Delete.

7) Lane. Vi gillar Lane, men det är fullständigt surrealistiskt att hon inte klarar av att säga ifrån till sin stränga mamma långt tidigare än hon gör. Fastän hon inte gör det; hon blev liksom påkommen och utkörd. Nej, inte heller särskilt realistiskt. Lane är cool. Allt annat i hennes karaktär pekar på att hon skulle kunna ha faceat sin Hitlerkopia till förälder men nicht, nada, nothing.

8) Jess. Snacka om överdrivet "cool" karaktär, med alla tillbehör inklusive läderjacka i Grease-stil och gammal bil. Och så är han SJÄLVKLART  "den tysta, missförstådda typen". Klyschigt!

9) Paris. Stackars tjej, hon ville egentligen spela Rory. Men manusförfattarna gillade hennes personlighet så mycket att de specialskrev en roll till henne  - en psykopatisk argbigga. Smickrande. Not. Återigen en väldigt överdriven karaktär som man (läs jag) vill spy på. Det FINNS INGA som Paris! Det finns INGEN som kan stå framför sin rumskompis och fullkomligen vräka ur sig förolämpningar på det sättet utan att få en käftsmäll. Som karaktär är hon inte fascinerande alls. Bara otrevlig och dryg.

10) Sookie. Jag älskar Melissa McCarhy!!! ÄLSKAR! Men Sookie....... snälla döda mig!

Var ska jag ens börja... ja, hon fick ett barn. ETT. Tydligen ska hon porträtteras som förstagångsföräldern deluxe. Allt som jag avskyr. Det föds liksom femtioelva barn per minut på jorden, men HENNES barn är ju helt enastående, fantastisk och ett mirakel................

Förvirringen. Inte charmig. Kanske lite, i början. Vid det här laget (säsong 4) bara jävligt irriterande. Ingen är SÅ lost. Skärp dig, kvinna!

11) Christopher och hans nya tjej Sherry (eller hur det nu stavas). Jag blir sur bara jag ser dem. Båda eller var för sig. Den storylinen är hemsk. Vilket egoistiskt svin och vilken blåst brud! Sorry Mädchen Amick. Jag älskade dig i Twin Peaks. Och på tal om underbara Twin Peaks så är även Sherily Fenn (Faint! Tillbe!) med i några avsnitt. Sådant gör serien värd att se. Lika roligt när Sebastian Bach dyker upp som överårig gitarrist i tonårsbandet. LOL!

Från vänster: Den irriterande Christopher.   Luke the almighty.  Supercoole Grease-Jess och Dean, som gav den tråkigt rejäla killen ett ansikte.

12) Inget. Jag går över på det jag faktiskt tycker om...

Jag älskar Emily. Jag vill vara Emily. Hon äger! Blicken, rösten, tonfallet.

Jag älskar väntan på att Luke och Lorelai ska bli ihop (jag veeeet att de gör slut sedan, ok?).

Jag älskar tanken på att Rory någon gång efter seriens slut gör slut med Logan, träffar en riktig man och blir ett stort fan av S/M, droger, alkohol och tatueringar.

Jag älskar seriens skapare Amy Sherman-Palladino.

Over and out.

Av någon anledning är jag alltid efter när det gäller TV-serier.

Har snart sett klart alla säsonger av "How I Met Your Mother" - fast den lade ju ner långt innan jag ens började titta.

Samma sak med "Mad Men". Den upptäckte jag när det var en säsong kvar. Lyckades se alla säsonger på några månader men fick sedan vänta länge på den sista. Nåja, då kände jag mig åtminstone som om jag faktiskt hade lite koll.

Och "Game of thrones". Den fantastiska serien upptäckte jag medan resten av världen nästan hade sett klart näst sista säsongen.

Nu har jag precis upptäckt "Modern Family".

Wow!

För det första; Al Bundy är med - och han är sexigast av alla! Såååå coool! På samma sätt fast ändå inte som i "Våra värsta år". Den Manlige Mannen. Fler Jay Pritchetts åt folket (den kvinnliga delen)!

För det andra - Alex. Varje gång hon äntrar rutan dör jag lite i mammahjärtat; hon är så lik min lilla älskade M!

För det tredje: Mitch. Vi älskar Mitch. Med "vi" menar jag "jag". Om jag vore gay, vore jag Mitch.

Resten av gänget förärar jag min hatkärlek. Jag älskar att irritera mig på Claire, Manny, Haley, Cam. För att inte tala om Lily. Vilken liten snorunge från det varma stället! Claire, var ska jag börja?!? Gaaaaaah! Men det är ju förstås det som deras karaktärer går ut på. Älska eller hata. Phil? Oh my f-ing god. Jag tackar Gud varje dag för att JAG inte är gift med honom!!   

Men det bästa med Modern Family är, att trots att det är en "komediserie", så ger den stoff till allvarlig eftertanke. Den ger verkligen saker att tänka på. Den är, under den glättiga (och ofta irriterande, på ett bra sätt) ytan, djupt filosofisk och tar upp de där sakerna i livet som vi alla funderar på och råkar ut för. I föräldraskapet. I förhållandet.

Jag f-ing ÄLSKAR Modern Family!

Skräckfimer. Zombiefilmer. Psykologiska thrillers.
Inte min kopp te...

Jag är en sån där känslig människa. En som knappt törs läsa nyhetstidningar ifall det är några rubriker om barn eller djur som far illa - det räcker med en enda, förbifladdrande rubrik i stil med "pappa ströp bebis" för att jag ska ha en klump i magen i minst en vecka efteråt och ja, jag kommer drömma mardrömmar om det också. På sant!
Såg "Willow" med min lillasyster när jag var 17 år. Då var hon 10 år. Jag led och blundade när det blev för spännande och läskigt, och det var ändå en fantasyfilm, för barn... Efter ett tag utbrister min lillasyster "men det är ju bara en film!"
....ja, ja. Det är bara filmer. Jag vet. Men jag har alltid varit känslig. Har i alla fall kunnat läsa nyheter, fram tills jag fick barn. Efter det förvärrades känsligheten till absurdum.

  Val Kilmer i Willow-style

Så jag vägrar alla slags läskigheter. De få skräckfilmer jag redan har sett, som tonåring, är för evigt fastsvetsade i minnet. Den lilla pojken som torterades till döds av sin mamma och styvpappa likaså, för att inte tala om Fritzl... Mannen som kan ersätta Satan.

Det här skriver jag samtidigt som jag tittar på "Arctic outbreak".
Skräckfilm om maskar som lägger ägg inuti människor och sedan kryper ut genom ögonen (sade jag att jag har ögonfobi?)

  Val Kilmer i arktisskräck-style

Och samtidigt som jag lider av att behöva vänta på att nästa säsong av "The walking dead" börjar i USA den 18:e februari.
Samtidigt som jag läser nyheterna varje dag i minst två dags/kvällstidningar.

Det började med att jag ville bevisa att jag visst klarar av zombies, så det så. Tvingade mig själv genom den ena zombiefilmen efter den andra. Oftast med bara ett öga öppet. Litegrann.
Därmed var "project Alice activated".
So to speak.

Jag började gilla det. Bestämde mig för att ge serien "The walking dead" en chans. Ett avsnitt åtminstone - det första.
Fem säsonger på väldigt kort tid senare är jag helt fast.

     Daryl - the man, the myth, the legend...

Det går att lära om, programmera om, härda sig. Kan knappt vänta tills jag får se Daryl, Rick och resten av gänget - och zombierna - igen!

Nyheterna? Tja, jag insåg att jag har blivit en rätt tråkig människa sedan jag lade ner det dagliga följandet av omvärlden 2005.
Jag läser och biter ihop. Det går lättare för varje dag - men framför allt blir det roligare för varje dag! Min hjärna hade nog saknat den stimulansen...