Elvaåringens klass gör skoltidning. Därför bad deras lärare mig att komma och berätta hur man gör just tidningar. Jättekul tyckte jag, som provat på det förut i elvaåringens tidigare klass, när de gjorde skoltidning i trean.

Så jag kom till klassen en förmiddag för några veckor sedan. Med mig hade jag inte så mycket; några kladdiga punkter i ett block som jag glömde kolla på, och en mailad bild från Aftonbladets redaktion. Bara för att visa hur jättestort det kan vara. Men också hur jättelitet det kan vara - mindre än deras klassrum.

Alla barnen fick avbryta med frågor så ofta de ville. Här körs inga frågestunder efteråt, när man ändå glömt hälften av det man ville fråga!

Det var en väldigt oblyg klass och det var ju bra. Jag fick verkligen massor av frågor!

Men nu kommer jag till det som störde mig.

Först en bakgrund: Jag var ett mobbat barn i skolan - från fyran till nian. De som var värst var tjejerna - tjejer vet verkligen hur man riktigt jävlas på det där tysta sättet. Utfrysning, kommentarer i förbigående som bara jag hörde, blickar, hånflin och så vidare. De där tjejerna var förstås själva jättesnygga och jättepopulära och jättetjejiga.

Min elvaåring är som jag i den åldern. Jag var blyg, han är blyg. Jag var lugn och tystlåten, han är lugn och tystlåten. Jag var inte tjejig, han är inte killig.

Ok, tillbaka till klassrummet igen. Längst fram satt ett par tjejer. Den ena räckte upp handen i tid och otid, verkligen hela tiden. Jag hade redan noterat att hon var en av de populära tjejerna, det syntes lång väg. När hon satte igång att fråga saker, blev jag sakta men säkert mer och mer irriterad. Dels var frågorna rejält korkade, hon frågade saker som visade att hon inte egentligen lyssnat på vad jag sade, hon ville helt enkelt bara synas och höras. Dels räckte hon flera gånger upp handen bara för att berätta något skrytsamt om sig själv eller sin jättejättejättecoola syster som varit med i tidningen Ridsport. Till sist höll jag på att spy på henne! All gammal aversion mot "sådana där" tjejer vällde upp. De där vidriga, självupptagna tjejerna som tycker att de är snyggast i världen och kan styra och ställa med alla andra som de vill.

Så där stod jag, 39 år gammal, och försökte trycka tillbaka elvaåringen inuti som helst ville säga saker som man inte får säga till ett barn när man är vuxen...   

Men förutom det var det jättekul!   

Sitter med en kall och softar. En kall dryck, inte öl eller något annat alkoholhaltigt. Men kall i alla fall. Det är söndag kväll och snart är födelsedagsveckan slut. Imorgon börjar Luciaveckan.

Måndag eftermiddag är det Luciafirande i aulan för dagis. "Medtag ombytta barn och 20 lussebullar". Tisdag eftermiddag är det Luciafirande i aulan för F-klassen och skolan. "Medtag ombytta barn och rejäl fikakorg". Och Luciadagen med obligatoriskt Luciamys hemma plus pepparkaksbak. Dagen efter det fyller barnens pappa år, hela 45 stycken så det bör firas lite extra. Vad är det sedan... jo, just, torsdag. Då är det inget speciellt som händer vad jag vet. Det är alltså torsdag jag ska längta till. Eller vänta... vid det laget lär det vara Beirut här hemma igen.   

Barnens farmor och farfar var här idag för att fira födelsedagsbarnen. De tog med sig den minsta flickan hem till sig, så kommande vecka har jag bara tre barn hemma, skönt när det är så mycket att göra. För det är det, både innanför och utanför pannbenet. Det knakar i både leder och hjärnceller...

Det är stort när ens barn för första gången har en kompis som sover över!

För tredje gången är jag med om detta i ett barns liv; när det kliver över en av livets trösklar. Före idag var han ett barn som aldrig hade haft en kompis hemma på övernattning, för han var för liten för det.  Nu är han stor!

Så imorse var det också premiär för "Erik-frukost". Det lär vara första frukosten av många, många, som Erik är här. Elvaårige N:s allra första riktiga kompis är fortfarande hans närmsta vän och har sovit över hos oss fler gånger än jag kan räkna. De lärde känna varandra på dagis i fyraårsåldern.

Nu är det déja vù big time, när jag ser min E och hans mörkhårige vän Erik. De liknar verkligen N och (mörkhårige, halvgrekiske) Ludvig i den åldern!

Däremellan har jag varit med när nu sjuåriga dottern G har träffat sin första vän och haft sin första sovaöverkompis, och det kändes också stort förstås! Skillnaden nu är att E och Erik liknar N och Ludvig så otroligt mycket, inte bara utseendemässigt utan också i vad de leker; det är Lego och Star Wars som gäller. Precis som för N när han var fem och älskade "Dartur Väjdur". Så jag blir lite extra sentimental.

I måndags fyllde G sju år, i går fyllde E fem år. Snart fyller M fyra och N är hela 11½.... hur gammal JAG har hunnit bli törs jag knappt tänka på!  

Det är lustigt att N och E, mina söner alltså, inte bara liknar varandra mycket rent utseendemässigt, utan också har stora likheter i temperament och intressen! Och att mina två döttrar G och M liknar varandra både till utseende och vad de gillar att göra! Bland det bästa som finns med barn är ju att iaktta deras utveckling och notera likheter och skillnader. Ett nöje som är förbehållet oss som har friska barn, utan fysiska/psykiska handikapp... och jag är tacksam varje dag för att mina barn är just friska, särskilt eftersom jag i min närhet har vänner med barn som inte är det. Tack för mina fina, känsliga pojkar och mina härliga, vilda döttrar!

Jag är bara så otroligt trött på mitt nick, "xecute". Har haft det i nästan hundra år. Typ.

Och jag är Tvilling/Gemini, jag behöver omväxling! Så hundra år, det är alldeles för länge.

Min lillebror har haft sitt nick nästan sedan han föddes och har inte bytt än. Det vore i och för sig korkat av honom att göra det nu, när det är det namnet de flesta känner honom som och inte bara i Sverige. .

När jag tänker efter har jag ju skrivit väldigt lite om min bror. Det ska jag ändra på just precis nu!

Jag är ju stolt över min lillebror - han är en cool person som vågar vara sig själv och vägrar falla för både samhällets och enskilda personers tryck på hur man "ska" vara.

Hans nick, Hyperunknown, eller kort och gott Hyper, är det han är känd som. Särskilt i musikvärlden, han är superduktig på både datorer och datormusik och har jobbat med bland andra Antilop.

Datorintresset och talangen har han nog fötts med, en gen som han fått från sin pappa. Egentligen heter han Daniel, ett jättefint namn, men jag blev arg när mamma och pappa berättade att han skulle heta det. För jag hade bestämt att han skulle heta Erik. Om jag tänker efter så är jag nog ändå forttarande lite sur för att han inte heter Erik.

Lille Hyper har hunnit bli 33 år. Blizzard försökte få honom att jobba åt dem, men han tackade nej (??!? Hallå!!!    ).   

Hans musmatta är rosa med en enhörning på och det är nog musen också, om jag minns rätt. Min härliga bror står för att han älskar sånt och att han älskar Sagan om Isfolket och vägrar dricka alkohol, röka och snusa. You go, bro!

Även hans sambo älskar WoW och jag tror att deras framtida barn kommer att få namn hämtade från den världen...

http://www.hyperunknown.net/

Det var lite om min lillebror Daniel. Puss på dig brorsan!   

Ett himla liv om "Flensost" på Twitter. Jaha, och? Vilken otroligt trist chefredaktör, utan den minsta gnutta humor, verkligen. Jag är säker på att hon har stödstrumpor och propert knälånga klockade kjolar i skotskrutigt tyg. #inteallsfördomsfull........

Själv besitter jag oändliga oceaner fulla av den roligaste humor ni bara kan tänka er. Jag är så rolig att jag måste hindra mig själv från att skratta ihjäl mig - dagligen.

Just det. Det snöar också. Någon skriver i rampljuset "vit jul lr inte, det är frågan". Jaha? Kanske bättre att ringa SMHI än att slänga pengar på att ställa en sådan fråga där.

En annan letar efter "mr Right Now", en tredje vill att jag ska titta på hennes blogg, för i så fall länkar hon till mig. Tack, men nej tack.

mr Seldom At Home vet jag redan vem det är, tror jag. Det är den där jag skaffade barn med. Har ett foto någonstans ifall jag glömmer bort hur han ser ut.

Imorgon fyller E år - hela fem stycken. I förrgår var det ju G som fyllde sju år. Vi är mitt i vad vi internt kallar "födelsedagsveckan". Två födelsedagar och två kalasdagar. De tre övriga veckodagarna spenderas med fördel på förberedelser inför de övriga fyra dagarna.

Så det är vad jag ska gå och göra nu. Förbereda mig, mentalt...   

Tar tag i pappershögen idag. Har väntat på att den ska krympa av sig själv, men den har växt istället.  

Papper är inte att leka med. Man kan skära sig på papper, så det till och med kommer blod!

Papper kan betyda att plånboken blir tom och papper kan innebära att man måste lämna den sköna sängen för att ta sig in till stan. Nej, papper är verkligen inte att leka med.

Merry tuesday, folks!

Slutar inte skratta åt den här bilden, hur många gånger jag än ser den.

Min äldsta dotter G fyller sju år idag. Sommaren efter att jag fyllt sju, var en dag speciellt långtråkig. Jag gnällde om hur trååååkiiiiigt jag hade, tills min mamma sade "men snart börjar skolan, du får passa på att ha lite tråkigt och vara ledig!"

Ja, jag minns väldigt mycket från när jag var sju år. Och bakåt, ända bak till tvåårsåldern faktiskt. Konstigt nog, för mitt närminne fungerar knappt alls. Min hjärna liknar gamlingars -  barndomenoch tonåren har massor av plats och bilder men inte de senaste åren.

Det känns lite märkligt att G fyller sju. Hon var ju nyss liten. Jag var nyss liten, med en bebis, min lillasyster, hemma. Min äldsta son N fyllde väl nyss sju? Inte? Jag hänger inte med i tiden längre. Vill inte! Måste den gå så himla fort?