För att beskriva min exman utan att använda namn, men rollen han har, så använder jag oftast "pappan" eller "pappan i familjen".

Insåg just att det är ganska missvisande. Jo, han är pappa, till åtminstone tre av barnen. Äldsta pojkens har en helt egen.

Men "familjen"? Vi är ju faktiskt inte en familj i traditionell mening, eller alls. Inte utöver att jag är mamma till samma barn som han är pappa till.

Vi delar ett hus. Varannan vecka bor han här, varannan vecka bor jag här. Barnen bor här hela tiden. Så länge det fungerar är det den bästa lösningen för dem, de slipper vara de som far fram och tillbaka varannan vecka. De kan också gå kvar i samma skola istället för att vi alla flyttar in till stan. Deras liv är så lite förändrat som möjligt trots skilsmässan.

Förhållandet tog slut 2010 även om vi inte varit officiella med det i lika många år. Litet samhälle, mycket skvaller... det folk inte vet har de inte ont av. Och så tog det lite tid att skiljas.... inte för att vi inte ville, men för att det bara inte blev av att 1) skaffa pappren och sedan 2) få iväg dem igen - det var väl inte det viktigaste för oss helt enkelt. När vi började träffa andra visade det sig dock  att det kunde vara ett problem att fortfarande vara gift. Konstigt!    

Men sedan snart två år är det "officiellt". Därför kan jag ju sluta skriva "pappan i familjen". Han får heta "exman" eller "pappan".

Sedan 2010 har vi haft lite olika lösningar men barnen har aldrig behövt flytta någonstans, vare sig permanent eller fram och tillbaka mellan oss. Sedan ett år tillbaka kör vi som sagt varannan vecka.

Det verkar bli lite vanligare att folk gör så här. Låter barnen bo kvar och byter plats med varandra istället. Men inte så vanligt att det inte kräver lite extra förklaring efter att man berättat det för oinvigda. Lite tröttsamt ibland. Måste man alltid göra precis som alla andra gör? Det finns ingen lag som kräver att man ska göra på ett visst sätt när man har barn ihop. Vi har dessutom tydligen inspirerat fler att göra som vi och de är mycket nöjda med det!  

Men visst, det finns de som inte klarar av det. Problemet med att dejta en, även om det bara är på papperet, gift person kan jag absolut förstå trots att jag själv nog inte skulle bry mig - men nu är vi ju skilda så det problemet slipper uppstå igen. Folk som har problem med att dejta/ha ett förhållande med  mig eller min exman för att vi byter plats i huset har jag svårare att förstå; vi delar inte direkt säng med varandra, eller ens är på samma ställe mer än någon timme åt gången när vi byter plats och både han och jag hellre skulle dö än ens råka nudda vid varandra igen, för att inte tala om återuppta förhållandet...   

//X

Det är frågan jag ställer mig när jag minns mina tonår.

Inte en enda gång uttalade jag de klassiska tonårstjejsorden "mamma jag bara måste haaaa en sån där tröja!!!"

Nu undrar jag varför. Varför jag aldrig kom på tanken att säga åt min mamma att jag faktiskt behövde lite snyggare käder...

De få gånger vi åkte och köpte lite kläder till mig var det på hennes initiativ. Ibland fick jag kläder som jag inte själv varit med och valt. Säger no more.   

Inledningsvis bar jag mest mammas flanellskjorta eller en sweatshirt med tryck från ridlägret på.

Nedan: skolfotot från sjuan då jag till och med körde båda, samtidigt... plus ett örhänge och blålila glitterläppsalva.   

I åttan började jag lida på allvar av min look som inte blev bättre av mammas inköp.

Men en dag, när jag skulle få ett par nya vinterskor, hittade vi reakläder. Jag fick välja ett par byxor och en tröja och lyckades hitta grejer som jag tyckte såg okej ut. Jämfört med det lilla jag redan hade i garderoben var det fantastiskt snygga kläder!

Så jag hade de där kläderna. Jämt.

Alltså, jag menar verkligen hela tiden. Varenda skoldag.

Men vi hade ju både tvättmaskin och torktumlare, så det var ju inte som om att jag gick omkring i smutsiga kläder.

Fast det kunde ju inte resten av skolan veta, de utgick väl från att jag bodde i kläderna utan att tvätta dem. Åtminstone alla i min klass trodde det (fast det visste jag ju inte då. Det fick jag inte veta förrän jag var 25 år...)

Det var första gången på åratal som jag kände mig normalt och någorlunda okej klädd i skolan. Jag minns fortfarande känslan!

Det jag inte minns är att min mamma satte frågetecken vid att jag hade de här kläderna precis varenda skoldag. Konstigt, kan tyckas, att hon inte reagerade. Men de som kände min mamma tycker nog inte det är märkligt alls.   

Att man bör duscha varje dag så fort man träder in i tonåren var inte heller information som jag fick av mamma. Det lärde jag mig en morgon på skolbussen, när jag lyssnade på vad de coolare eleverna (som alltid satt längst bak i bussen) pratade om; hur ofta de duschade. Då gick det upp ett ljus.   

Herregud, hemma var det inte ens någon som sade till oss barn/tonåringar att duscha av oss när vi hade badat!

I nian blev lidandet värre. Jag var ju kär i alla möjliga men samtidigt typ fulast på skolan. Kommer ihåg ett par byxor som jag hittade på Rättviksmarknaden och som var skitsnygga, men på mig... med mitt hopplösa hår, pojkaktiga kropp helt utan byst.... suck.

Ja, varför blev jag aldrig så där tonårsbrudig och krävde en massa kläder och prylar?

Jag vet faktiskt inte! Det är ju rätt konstigt. Idag skulle jag säkert ha fått en diagnos....

Återigen...

Sådan mor, sådan son.

Året är 1982. I ett kök sitter nioåriga jag vid bordet, med näsan djupt inne i ett Asterix-album.

Mamma kommer farande nerför trappan från övervåningen.

"Herregud, det brinner ju nästan!"

Nioåriga jag tittar upp. Hela köket är fyllt av rök från stekpannan på spisen.

Ojdå, det märkte jag inte. Mamma märkte det däremot - uppe på andra våningen.

Året är 2010. På en krok utanför klassrummet hänger en väska full av blöta badkläder. Väskan är tung.

N, min äldsta son, har burit väskan på ryggen till skolan i snöstorm. Det hade han inte behövt, eller rättare sagt, den hade inte behövt vara så tung. Om han kommit ihåg att ta ur de blöta badkläderna från gårdagen.

Badhuset: Vi går och byter om, jag och flicksen i damernas, N i herrarnas omklädningsrum. Plötsligt kommer en personal in och frågar efter N:s mamma.

N har inga kläder. De är borta. Allihop. Han är säker på att han lade dem i skåp 59 eller 60.

Jag åker hem och hämtar nya kläder till N, hela kittet. Från mössa och kalsonger till stövlar. Det blev en liten extratur på tre mil, mörk kväll med hungriga trötta barn bak i bilen, medan N väntade i badhusets reception.

Dagen efter ringde telefonen. "Vi har hittat pojkens kläder".

De låg på ett helt annat ställe, i en helt annan del av omklädningsrummet. Inte där N var säker på att han varit.

N glömmer det mesta. Varannan gång blir ytterkläderna kvar hemma hos hans kompisar. Tar han med sig något annat blir det förmodligen också kvar.

Klassisk fråga: "Men hördu, var har du jackan?"

Klassiskt svar: "Eeh... jag vet inte..."

När min son har glömt något viktigt får han gå och hämta det. Har han glömt det i skolan får han gå tillbaka dit.

Men ofta hitttar han inte det han letar efter.

I måndags försvann hans gympapåse. "Har du letat efter den?" "Jaaa såklart! Men jag hittar den inte."

Jag frågade samma sak i tisdags efter skolan. I onsdags efter skolan. Idag är det torsdag.

Efter att jag lämnat av G  kikade jag in genom glasdörren till matsalen. Det första jag ser hängandes på en krok är.. ta-daaa - gympapåsen.

Den som var omöjlig att hitta. Helt borta.

Min tankspridda, glömska, förvirrade och högt     

älskade äldsta son!

♥♥♥

Jag är bara så otroligt trött på mitt nick, "xecute". Har haft det i nästan hundra år. Typ.

Och jag är Tvilling/Gemini, jag behöver omväxling! Så hundra år, det är alldeles för länge.

Min lillebror har haft sitt nick nästan sedan han föddes och har inte bytt än. Det vore i och för sig korkat av honom att göra det nu, när det är det namnet de flesta känner honom som och inte bara i Sverige. .

När jag tänker efter har jag ju skrivit väldigt lite om min bror. Det ska jag ändra på just precis nu!

Jag är ju stolt över min lillebror - han är en cool person som vågar vara sig själv och vägrar falla för både samhällets och enskilda personers tryck på hur man "ska" vara.

Hans nick, Hyperunknown, eller kort och gott Hyper, är det han är känd som. Särskilt i musikvärlden, han är superduktig på både datorer och datormusik och har jobbat med bland andra Antilop.

Datorintresset och talangen har han nog fötts med, en gen som han fått från sin pappa. Egentligen heter han Daniel, ett jättefint namn, men jag blev arg när mamma och pappa berättade att han skulle heta det. För jag hade bestämt att han skulle heta Erik. Om jag tänker efter så är jag nog ändå forttarande lite sur för att han inte heter Erik.

Lille Hyper har hunnit bli 33 år. Blizzard försökte få honom att jobba åt dem, men han tackade nej (??!? Hallå!!!    ).   

Hans musmatta är rosa med en enhörning på och det är nog musen också, om jag minns rätt. Min härliga bror står för att han älskar sånt och att han älskar Sagan om Isfolket och vägrar dricka alkohol, röka och snusa. You go, bro!

Även hans sambo älskar WoW och jag tror att deras framtida barn kommer att få namn hämtade från den världen...

http://www.hyperunknown.net/

Det var lite om min lillebror Daniel. Puss på dig brorsan!