Varför pratar olika slags pedagoger som småbarn? Det har jag undrat under många, många år. Spelar ingen roll om det är dagisfröknarna, fritidsditona, lågstadielärarna, skolkuratorn, psykologen eller socionomen. Folk som utbildar sig till att jobba med barn, börjar omedelbart prata på ett totalt onaturligt, "pedagogiskt" och småbarnsaktigt sätt. Tyvärr kan jag inte ge några exempel med hjälp av skrift. Tonfall är svåra att få fram med bokstäver... men tänk er en person med huvudet lite på sned, som tittar på dig och pratar med dig med ett extremt vääänliiiiigt tonfall, som om du var både fyra år OCH utvecklingsstörd.

Senast igår bevittnade jag inte mindre än två lågstadielärare in action.

Lärare A: "Vet ni vaaaaaaaaaaaad, barn? Tänka sig att skooooolan har börjat igen! Så myyyyyyyyysigt vi ska ha det tillsammas alla vi!"

Lärare B: "Hallå, här smyger jaaaaaag in och vill bara säga heeeeeeeej! Oj, vad roligt att se så många glada barn, och så skoj det ska bli att få vara tillsammans med eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!"

Nej, det går inte att få fram exakt hur konstigt de pratade. Jag får helt enkelt göra en liten videosnutt med vad jag menar. Så kanske någon därute kan ge mig det efterlängtade svaret på varför de blir så här. De gånger jag måste prata med någon av dem, kryper det i hela kroppen efter bara några minuter. Tänk er då när jag satt i två timmar i sträck, ett par gånger i månaden, med en psykolog på Bup som konstant pratade till mig som om jag hade blöja och var nära ett psykbryt.

Personligen har jag alltid tyckt illa om folk som ändrar sitt sätt att prata så fort ett barn hamnar inom hörhåll, för att inte tala om när de pratar med barn. Varför kan man inte använda samma språk till dem som till andra människor? Barn är oftast varken dumma i huvudet eller måste lindas in i överdrivet lugnande tonfall. Jag är ganska säker på att de flesta av dessa små dvärgar faktiskt uppskattar vuxna som behandlar dem på samma sätt som alla andra. Som inte börjar jollra. Min mamma är ett bra exempel; hon gjorde sig aldrig till, varken röstmässigt eller på andra sätt, omkring barn. Och barn formligen älskade henne. Alla barn. Överallt.

Så. Snälla söta rara pedagoger/psykologer/socionomer etc därute: Sluta med det där. Nu.

   En samling dagisbarn? Nej, det här är mattelektionen i årskurs tre.................   

Eller, "ditt inlägg/din status/din artikel/din seriösa, allvarliga åsikt skulle kännas mer intressant och professionell om du inte stavade som en totalt outbildad sjuåring"

I samband med den tragiska händelsen i Kumla, då en trettonårig tjej tog sitt liv på grund av mobbning, gick jag med i en väldigt seriös grupp på facebook. Men herregud. Administratören kunde knappt stava till sitt eget namn och de flesta inläggen gjordes av personer med samma problem. Inte så konstigt att denna grupp, vars syfte var att aktivt arbeta mot mobbning, bara kom att handla om medlemmarnas egna, hemska upplevelser. Det blev en grupp där man fick en massa tyckasyndom för sina egna inlägg om hemsk barndom. Inlägg med stavfel, syftningsfel och ibland långa kommentarer helt utan punkter.

Det kändes inte ett dugg seriöst, inte ett dugg proffsigt, inte ett dugg bra.

Jag gick ur. Förstås. Sandlådor där vuxna barn som inte lärt sig stava skriver inlägg är inget för mig.

(Och nu syftar jag INTE på personer med dyslexi eller andra problem som omöjliggör att kunna stava korrekt.)

Mer grammatik åt svenska folket!

Ps. "De gick och handlade, men det handlade inte om dem". Inte "dem gick och handlade, men det handlade inte om de". Ds.