Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt. 

Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att en gammal människa blir dålig och "går vidare". Dör, alltså.

Morfar Ulf väntar på tunnelbanan/metron vid Amagerbro, tillsammans

 med sina barnbarn Gabriella, Elias och Mikaela.

Ändå är det bland det värsta livet har att erbjuda. 

En förälder är en förälder, oavsett ålder. På något sätt känns det som att mamma och pappa kommer att "leva för evigt". De är konstanter. De bara finns där, oavsett hur lite eller mycket kontakt man har med dem. När man behöver dem, finns de där. Alltid. Precis som min pappa.

Fast inte.

Ibland går det snabbt, ibland långsamt. Men dör, det gör de. 

Med mamma gick det ultrasnabbt. 

Med mormor - hon skulle ju inte dö, hon hade bara ramlat. Men plötsligt fanns det ingen chans. 

Med pappa Toivo; ingen förvarning. Han lade sig för att sova middag, men vaknade aldrig igen.

Pappa Ulf fick lunginflammation som blev blodförgiftning. Det var allvarligt, men så var han på bättringsvägen. Vi pratade varje dag i telefon. Tills han, en tidig fredag morgon, var tvungen att sättas i respirator. Ny infektion. Komplikationer.

Min pappa, tidigt åttiotal.Självklart med något att röka; i det här fallet en cigarr. Varje gång vi pratade i telefon, öppnade pappa samtalet med att säga "jeg skal lige have en kopp kaffe og en smög".....

Jag var 24 år när min mamma gick bort. Hon i sin tur var bara 47 år. En ofattbart ung ålder; jag fyller själv 46 år om några veckor och kan fortfarande inte förstå att man kan dö i den här åldern. Det är så mycket som finns kvar! Hur kunde hon inte vilja leva?

Pappa fanns där då. Och innan. Och efter. Pappa, som förmodligen fortfarande älskade min mamma. Några år efter mammas död bestämde jag mig för att flytta hem till honom, för att lära känna både honom och mitt "andra hemland" bättre; han är dansk och bor i Köpenhamn. Dit har jag åkt, en eller två gånger varje år sedan jag var två år. Innan? Ja, då bodde mamma och pappa tillsammans, i Sverige... 

Jag hade växt upp med alkoholism, i form av pappa Toivo. Men även mamma de sista åren. Ångesten, hennes tidigare insomningsproblematik, de svåra yttre omständigheterna.... "jag somnar så bra på ett glas vin". Fast det var helt klart mer än ett glas.

Pappa Ulf? Aldrig hade jag skänkt ens en tanke åt att han skulle ha alkoholproblem. Varje gång jag kom och hälsade på, den där en gången om året, så var det ju inga konstigheter. Ja, förutom att vi alltid skulle till kvarterspuben Jaguaren, så han fick berätta att jag kommit och visa upp mig för sina vänner. 

När jag faktiskt började bo tillsammans med pappa, i slutet på 90-talet, förstod jag äntligen att han led av alkoholism. Just då var jag själv alldeles för fucked up, på grund av mammas död. Men jag noterade. Och i alla år efteråt, från Sverige, i Danmark på besök, försökte jag argumentera med hans behov av att dricka. Det kulminerade i den inläggelse på låst akut psykmottagning, som jag var ansvarig för eftersom jag ringde ambulans till pappa, från Sverige. 

Alltid har jag tagit honom för givet. Många gånger när det var dags att åka dit och hälsa på, hade jag egentligen ingen lust. Inte för att jag inte älskade min pappa, men för att det var så förbannat tråkigt hemma hos honom. Som barn och tonåring från Sverige, uppväxt i en någorlunda normal familj (mamma gifte sig med "pappa Toivo" när jag var fem år), framstod  pappa Ulfs liv och lägenhet som minst sagt udda. 

Idag, som vuxen sedan länge och med egna barn och många livserfarenheter, älskar jag min pappa ännu mer för att han alltid varit sig själv och struntat fullkomligt i vad andra tycker. 

Han gick i sina tofflor. I sin väst. Med sin midjeväska. Inget vare sig Nielsen eller snobbigt över honom...

Här sitter vi, jag och min "danska" pappa Ulf. Jag är nio år. 1982. Var, vet jag inte. Men vi ser ut att ha det lika mysigt som vi brukade

Men, när jag var 13 år och kom ner till pappa på jullovet, och fick ha alla ytterkläder på mig inomhus för att det bara fanns EN värmekälla i form av en gasolvärmare som stank som f*n, då var det inte lika roligt. Kanske hade fungerat bättre om han haft TV. Men den var trasig sedan några år. Ja, jag skämdes ibland för min pappa när jag var ung. 

Å andra sidan var det just under det lovet jag fick mitt intresse för kost, träning och hälsa. Jag hade inget att göra. Pappa hade en stor hög med tidningar; I Form, Hälsa m.fl, som han fått av någon. Jag läste, fascinerades och kände ett omedelbart intresse. Började klippa ur bilder och gjorde en egen träningsbok med övningar samt en massa hälsotips.

Farbror Kent märkte och ramade in det här fotot till pappa. Så att det skulle bli enklare för honom att hålla reda på vad alla fyra barnbarnen heter     

Det dåliga samvetet fanns ändå där, alltid. Jag älskar min pappa och jag vet hur mycket han älskar mig. Att då samtidigt känna att det är jobbigt att hälsa på, för att det är extremt långtråkigt och extremt annorlunda... det skaver och har alltid gjort det. 

Till exempel har pappa ingen dusch (förutom under några få år på nittiotalet). Man får blaska av sig bäst man kan, stående i en balja vid det enda handfatet i köket. Så många minnen från barndomen, baljan i köket och vattenslangen. Minnen från att som ung vuxen stå i den och tvätta kroppen och håret så gott det gick. Eller med barnen i lägenheten, när vi hälsar på morfar. Bara spännande och annorlunda för dem. 

Hela lägenheten stinker rök, till den grad att man måste tvätta allt när man kommer hem samt vädra väskorna i minst en vecka.

Att ta med pojkvänner till pappa, det var inte en självklarhet, Inte ens i vuxen ålder. Nu, när han är borta, blir jag arg på mig själv. Det var ju inte pappa det var fel på! Det var i så fall mina pojkvänner

!

Lägenheten, som till en början var en trea och helt okej, skulle göras om. Det blev en tvåa. Fine, inga problem, fortfarande en fin lägenhet. Om man bortser från bristen på dusch och toaletten utan handfat... 

Men så skulle det renoveras. 1981 satte han igång. Det är fortfarande inte klart. Vid några tillfällen har det varit nästan klart, men aldrig helt. Varje år sedan 1981, har besöken hos pappa inneburit att äntra en lägenhet under renovering. En lägenhet oftast utan de faciliteter vi i Sverige ser som självklara. En lägenhet vars möblering var milt sagt annorlunda - men väldigt smart!

Pappa Ulf till vänster, min kusin Peter till höger (son till farbror Kent). Fast på danska heter manliga kusiner "fætter".

Typiskt min pappa. Det ständiga renoverandet, det ständiga ommöblerandet. Men jag älskar honom för det. För hans "donande och fixande", ommöbleringandet, smarta lösningar som ingen annan skulle ha valt... för att han hade ett biljardbord som avställningsyta och medicinburkar som bestickhållare.... jag älskar hans lägenhet trots alla konstigheter och brister. 

Jag älskar att han alltid var så lugn. Kan inte minnas en enda gång jag sett honom stressad. Bli hetsig.

"Ta det lugnt, det ordnar sig. Missar vi bussen kommer snart en annan. Jag ska bara..."

När man gifter sig ska ens pappa vara med. Det bara är så. Det är sorgligt att han inte får vara med på nästa, med min absoluta själsfrände. 

Ulf Lord. Född i Malmö 1940, son till Martha och Oluf Lord. 

Snart flyttade de över till Köpenhamn, Marthas födelseort. Oluf, kallad Ole, kom från (Avesta) Krylbo... de hade träffats en sommar när Ole var på semester i Köpenhamn och blev vansinnigt kära.Tyvärr blev äktenskapet ganska olyckligt; farmor Martha kom från en missionskyrkefamilj och var pryd som fan. Farfar Ole älskade sex.... funkade inte alls. Men de höll ihop, ända till slutet. Farmor smygdrack och farfar...tja han drack. 

Pappa Ulf växte upp i Köpenhamn, på Betoresgade. En stad som finns i hela honom, i hans hjärta.

Men i slutet på 60-talet kände han sig väl lite äventyrlig, och började jobba i Sverige på olika ställen.

I Kumla finns fortfarande Husaren, ett dansställe. Där träffades min mamma Gunilla och min pappa Ulf. 

Jag blev tillverkad hemma hos farbror Max och på ett sätt som förstörde hans vardagsrumsmatta, och föddes sedan på Örebro BB.

Saken är den att mamma, som var 20 år när hon träffade pappa, trodde att han var steril. Pappa var tio år äldre och hade börjat känna av sin biologiska klocka; han ville sååå gärna ha barn. Tydligen var lösningen att slå i mamma att hon inte behövde p-piller   

Mamma Gunilla. Pappa stora kärlek. Kanske han var hennes också; under sitt olyckliga äktenskap "återkom" hon till honom, flera gånger, som om hon önskade att hon aldrig gått. Men det var aldrig realistiskt; hon hade två barn förutom mig, tillsammans med sin äkta make, som dessutom hade full ekonomisk kontroll. 

Ja, det var fult. Men vem är jag att klaga?   

1973 föddes jag, när mamma var 23 år och pappa 33 år.

De höll tillsammans tills jag var strax under två år. Då hade mamma fått nog av pappas bohemiska natur, hans sätt att lägga räkningar i hög och dra de översta när han kände för det, och hans ständiga retsamheter (välmenade, men mamma var inte typen som tål sådant...)

Pappa på stolen, storebror Kent bakom och Kents yngsta son William bredvid.

Kent kände ett otrolig ansvar gentemot sin yngre bror. Kent ringde honom varannan dag, Kent såg till att de drack kaffe tillsammans ofta. Tog med honom på resor. Det var Kent som hittade pappa i det dåliga skick han var, och ringde ambulans. 

Min mamma var Ulfs stora kärlek. Han träffade aldrig någon annan efter henne. Inte seriöst. Säkert har han haft kvinnor, men inga som jag någonsin träffat eller ens hört talas om. "ah, kvinnor... de vill bara flytta in och göra om på allt", brukade pappa säga när jag frågade.

Trots att han var en kopia av James Dean som ung, hade pappa en riktigt dålig självkänsla när det kommer till relationer. Hans ensamhet efter mamma var visserligen på många sätt självvald, men med en bättre självkänsla hade pappa kunnat träffa en ny kärlek. Tyvärr blev det aldrig så. 

Pappa har alltid varit udda. Ett så kallat original. Precis som mamma var. Inte undra på att jag inte är som alla andra...

Kent i djupa samtal med Jörgen. Pappa Ulf sitter där också men verkar gömma sig bakom Jörgen   

Jag har inte tagit med många pojkvänner ner till Köpenhamn. Men det är helt sjukt hur pappa och Jörgen klickade! Jag är så otroligt tacksam över att min pappa och min själsfrände tyckte så mycket om varandra. Att de kände att de kunde vara sig själva helt och hållet med varandra. Jag är så glad över hur mycket Jörgen tyckte om min pappa! 

Min pappa var bara sååå cooll...  

Men allvarligt talat. Han hittade aldrig riktigt sin plats i livet. Hans "happy-go-lucky"-attityd kanske var det som ställde till det mest, i varje fall vad gäller "karriär". Egentligen älskade han nog havet mest av allt.Tiden har var sjöman lämnade honom aldrig.

Samtidigt som han var en äkta Köpenhamnare - oj, vad min pappa älskar sitt Köpenhamn!

Han ville alltid lära sig mer om saker. Liksom sin dotter, som kan lite om mycket. Pappa har målat, vikt pappersfigurer, pluggat datorlära, studerat hälsa, mat, motion, jobbat som hantverkare i Saudi Arabien, som sjöman, som rörisolerare, som snickare. Han var en sådan som aldrig brytt sig om status i form av ägodelar, pengar, titlar. Självklart led han av sin tighta ekonomiska situation. Grovarbetare får inte jättemycket i pension. Dessutom behövde han förtidspensionera sig på grund av smärtor som jobbet som rörisolerare gett. 

1994. Jsg hälsar på pappa tillsammans med min dåvarande pojkvän Henrik. Pappa var alltså 54 år på den här bilden. Så rolig, så soft. När jag äntligen blev vuxen fick jag och pappa en helt annan relation. En vuxenrelation mitt i föräldra-barnförhållandet. Vi kunde prata om det mesta. Skämdes inte inför varandra. Var oss själva till hundra procent. Jag kommer alltid älska min pappa för att han visade mig att man ska vara sig själv, allt annat är bara en waste of time and space.... 

Vi brukade skoja om att hans stora intresse var att köpa saker på rea. Men det var ju sant. Han kunde skratta åt sig själv och sitt liv. Men pappa behövde man aldrig hålla igen, tänka efter, censurera. 

Vi brukade skoja om att hans lägenhet skulle kunna ha en skylt med "isenkrammer" utanför. Här finns allt, man ska bara hitta det. 

Pappa hittade aldrig SIN hobby, SITT intresse. För att komma ut från lägenheten, se folk, göra något, så cyklade han runt och gick i affärer. Affärer med rea. Saying no more.... 

Morfar Ulf med Noah (som fyller 19 år i år) på Öresundståget på väg mot Örebro. Pappa brukade följa med över till Malmö för att hjälpa med väskor, barn och barnvagn. 

Pappa Ulf var aldrig bra på att höra av sig. Mamma brukade ringa honom och klargöra att det var dags att prata med sin dotter. Det var mamma som ringde honom när jag fyllde år, så att han kunde gratulera mig.

Jag har definitivt ärvt det där. Det tankspridda och glömska.

För, att han inte ringde berodde inte på att han inte älskade mig. DET vet jag med säkerhet.

Det är bara helt enkelt pappa i ett nötskal.

Efter att jag själv blivit äldre och sedan vuxen, har jag varit lika dålig på att ringa honom. Det betyder inte att kärleken inte finns.

När vi väl ses, är det bara fantastiskt. Det är det som räknas.

Han har min svarta humor, men det lär ju vara så att det är jag som har hans...

Vi har alltid haft roligt ihop när vi pratat och jag har alltid känt att jag kan vara helt mig själv med honom. Till exempel berättade jag för pappa att jag börjat snusa, men inte för mamma...

Mina fyra barn älskar sin morfar. Konstigt nog, med tanke på hur långt bort han bor och att vi bara åkt dit en gång om året; vår sommarlovsresa. Men de ÄLSKAR honom och de ÄLSKAR hans lägenhet?!? Det är så roligt, för barn är normer inte aktuella och de kan verkligen uppskatta saker vi vuxna anser oss för goda för. De tycker att den är mysig och att det verkligen känns som att man är utomlands. De älskar till och med doften av rök, för "ååhhh det luktar som hemma hos morfar!".

Mina tre yngre barn med sin älskade morfar, på Ströget.

Pappa fanns där för mig när jag blev ensamstående gravid med och sedan ensamstående mamma till Noah. 

Han hade sina problem, men han fanns alltid där. 

Hans problem bestod i att vara alkoholist. Det var inte förrän jag flyttade ner till honom i Köpenhamn som jag insåg att han var alkoholist. 

Eftersom jag växt upp med en sådan, i form av pappa Toivo, såg jag det direkt.

Tyvärr var jag själv i så dåligt skick efter mammas självmord, att jag inte kunde engagera mig i det.

Long story short; Noah föddes, de hade en fantastisk relation, som fortsatte efter att jag flyttat tillbaka till Sverige. Noahs morfar bodde hos oss långa perioder i sträck, flera gånger, samt hämtade och lämnade sin dotterson per tåg senare i Noahs liv.

Men så en dag när jag ringde min pappa, lät han jättekonstig. Jag fick liksom ingen kontakt med honom.

Jag ringde ambulans (ringde från Sverige till 112 i Danmark) och åkte ner till Köpenhamn. Pappa var då inlagd på en låst avdelning på akutpsyk. Han var ordentligt deprimerad, undernärd med mera.

Vårt samtal då kommer jag aldrig att glömma.

För första gången hörde jag min pappa säga att han älskar mig. Jag sade det tillbaka till honom, många gånger. För första gången bröt min pappa ihop och grät, över att han varit så dålig på att höra av sig och "varit en dålig pappa" (det höll jag INTE med om). För första gången pratade vi brutalt ärligt och innerligt om känslor och tankar, både om varandra, mamma, min uppväxt och hans liv. 

Om jag inte visste det innan, så vet jag sedan dess hur mycket han älskar mig. Och han vet definitivt hur mycket jag älskar honom.

Pappa lärde mig älska schack. Pappa lärde mig tennis. Pappa lärde mig att man ska skita i vad andra tycker om en. Se ut som du vill och gör det du vill.

Pappa lärde mig att man kan vara spontan och plötsligt åka till Saudi Arabien och jobba (oj,vilka spontana beslut jag tagit i viktiga frågor), att svart humor är the shit, att man inte behöver förställa sig och prata barnspråk med barn för att de ska gilla en, att man kan vara extremt god vän med sitt ex OCH exets nya man (pappa Ulf och pappa Toivo var goda vänner och Ulf kom ofta och hälsade på mig hemma hos mamma och Toivo). 

Vem har en så cool pappa att han tar med en till Christiania för att man som nybliven vuxen är nyfiken, eller, när man är vuxen, visar vart den bästa svartklubben finns där man kan röka hasch? LOL! Ja, pappa är udda. Annorlunda. Avslappnad. Och så jäkla skön, intelligent och tänkande. Men trots det hamnade han så pass "vid sidan av" i livet att den från början svaga kurvan bort från linjen, hela tiden ökade. 

Jag, pappa, Noah och lilla Gabriella i vagnen, i Puerto Banus, Spanien. Samma näsor, samma axlar   

Pappa hade såklart vänner, men genom åren har de gått bort, en efter en. Den sista var min äldsta son Noahs farmor. Ann. 

Ann och hennes sambo Flemming var min pappas enda kvarvarande vänner, tills hon dog och Flemming då "försvann". Sedan dess, och Ann dog 2010, har pappa varit så enormt ensam. Men alltid vägrat att ge upp sitt Köpenhamn för att flytta till mig och sina barnbarn.

Jag förstår det.

Hela hösten har han varit dålig. Men inget konstigt med det; pappa har varit "dålig" i ett antal år, i form av att dagsformen varierat, med ont i ben, problem med prostatan, hosta etc. Vissa dagar har det varit bättre, vissa dagar har det varit sämre.

Min pappa har alltid varit väldigt aktiv, gått och cyklat mycket. När han inte längre kan ta sig runt som han vill, så minskar så klart livslusten.

Senast jag ringde honom, innan han hamnade på sjukhuset, sade han inget annat än det vanliga; "det är sådär, värre vissa dagar, bättre andra, men jo, det är inte så bra". Jag var så klart inte glad över det, men det var "det vanliga". 

Några dagar gick sedan samtalet, när jag kom på att jag inte berättat att jag bytt tillbaka till mitt flicknamn, dvs hans efternamn - Lord. Skulle ringa honom på kvällen men under dagen kom ett sms från en av mina danska kusiner. 

Pappa är inlagd och jättesjuk....

Så här ser min pappa ut, always and forever   

Han låg inne på IVA i cirka en vecka. Min äldsta farbror Kent hade hittat honom i lägenheten i extremt dåligt skick, varpå han genast ringde amulans. Det visade sig att han hade lunginflammation och blodförgiftning (för att han gått med lunginflammation för länge....). Det var illa, men så blev det bättre. Vi var alla glada och lättade; jag, hans två bröder, mina barn och min sambo Jörgen.

Men så blev det plötsligt sämre. 

Så illa, att man klockan fem en tidig morgon var tvungen att sätta honom i respirator.

Efter det var det kört.

Hans 79-åriga kropp orkade inte kämpa mer. 

Men sista gången vi kom ner; jag, min sambo Jörgen, pappas barnbarn Gabriella, så var han medveten!

De timmarna med min pappa är de viktigaste jag någonsin har haft. 

Pappa, jag älskar dig så mycket. Jag vet att du inte skulle leva för evigt, men jag är bara 46 år. Kan man inte få ha sin pappa kvar tills man är åtminstone 55 - 60 år?

Livet. Det tar och det ger. Man föds och man dör..

Det var pappas tur att få somna in. 

Sov  i ro, älskade pappa Ulf.

 

Ida

22 maj 2019 20:20

Jag beklagar sorgen ❤️

Xecute

3 juni 2019 11:24

Tack

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita.  Jag försökte förklara livet...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...

Flyktingkatastrofer och svält i all ära, men nu ska det handla om ett riktigt problem. Ett allvarligt sådant. Nämligen selfieholics. I början var de inte så många, inte i min feed i alla fall. Men visst, jag är över 40 år så den här företeelsen har...