I kväll hade jag lite problem med mina fyra barn, som vägrade somna.

Okej, tioåringen är oskyldig, han fick faktiskt lägga sig lite senare. Men de andra tre... suck! Det tog nästan tre timmar av prat, bus, bråk och tjafs innan de somnade!

Samtidigt, på Facebook, såg jag att en jag känner också hade problem, med sin ettårige pojke som vägrade somna.

Det fick mig att minnas hur det var en gång för längesedan...

Tioåringen har alltid varit en envis liten rackare. Även när han inte var tio år, utan fyra månader.

När han var fyra månader, tyckte min barnmorska att jag skulle sluta med att låta honom somna vid bröstet när han ätit färdigt. Jag skulle lära honom att somna utan tutte och mjölk.

Okej, fine, säger hon det så...

Jag började väcka honom eller helt enkelt inte låta honom somna, för att sedan försiktigt lägga ner honom i sin vagga som stod bredvid min säng.

Det gillade han inte!

Jag låg där halva nätterna (kändes det som i alla fall) med ena armen utsträckt, som gungade vaggan, och pratade tröttsluddrigt med den lille skrikande gossen.   

Han somnade till sist, men det tog alltid lång tid.

Barnmorskan trodde att det berodde på att han kände lukten av mina mjölktuttar.

Okej, han får sova i sitt rum. (När jag började med det hade han blivit sex månader.)

Jag bodde i en minipytteetta, fast med ett minipytterum förutom det större minipyttiga rummet. Det var hans. Där fick han somna, i sin spjälsäng.

Fast han skrek förstås. Inte av otrygghet, mind you, utan av vrede över att inte få somna hos mig, eller snarare, inte få somna hos tuttarna (som ni förstår, så har jag helt otroligt fantastiska tuttar).

Varje kväll fick jag gå in och ut ur det där rummet, varannan minut (bokstavligt alltså). Jag pratade dessutom nästan konstant så att han inte skulle känna sig otrygg. Att se något program på TV, läsa en bok eller ta en dusch var bara att glömma.

Jag har sparat lapparna. Jag skrev på lappar vilken tid jag lade honom och alla klockslag (varannan - var fjärde minut) jag gick in dit. För att jag blev så trött i huvudet att jag inte kunde komma ihåg det, varken när det höll på eller när han väl somnade, och för att  kunna upptäcka en eventuell förändring till det bättre.

De där lapparna avslöjar att han höll på i minst två timmar varje kväll.

Varje kväll.

Från att han var fyra månader (då jag flyttade över honom från vaggan vid min säng till spjälsängen i hans rum efter barnmorskans råd...) till att han var över tre år.

"Might be time for a dream"... ha.. ha.. ha..

Vi flyttade tillbaka till Sverige (från Köpenhamn) några månader efter hans ettårsdag.

Han fortsatte envist skrika på kvällarna, vägrade släppa taget om vakenheten, vägrade sova. Han skrek och jag gick in och ut, alternativt var i köket utanför hans rum och sjöng och pratade.

Jag provade allt.

Allt.

En kväll ringde det på dörren. Det var grannen som bodde vägg-i-vägg med min sons rum. Hon undrade varför han skrek så mycket.

Jag förklarade varför (med en plastpåse på huvudet eftersom jag höll på att färga håret samtidigt).

Det trodde jag var det sista jag hörde av den grannen.

Men icke.

Hon anmälde mig till socialtjänsten.

Kul.

I anmälan stod det alla möjliga konstiga saker, som t ex att jag drog på musik väldigt högt när han skrek. Det gjorde jag verkligen inte!

Det visade sig senare att hon själv blivit anmäld, och jag fick veta att det är ganska vanligt att folk som blivit anmälda själva anmäler någon annan.

Hon gav dessutom bort sin egen son (som var i samma ålder som min) senare, till ett lesbiskt par där det redan fanns barn. Inte för att det spelar någon roll att de var lesbiska,men saken är den att de var jättejättejättekonstiga. (Tror jag ska skriva om dem någon gång.) Och vem fan ger bort sin unge mot en hund?!?!?

Men det var ett sidospår....

Jag blev utredd angående min lämplighet som förälder, och klarade denna besiktning med glans...

Men han fortsatte skrika på kvällarna. I timmar. Fram tills han var mellan två och tre år. Där någonstans slutade han!

Däremot började han med andra saker; det skulle krånglas, hämtas vatten, kissas (utan att vara kissnödig) och så vidare. Så kvällarna fortsatte vara oändligt långa. Ända tills han var i fyraårsåldern.

Min älskade N, fyra år.

Sade jag att jag var ensamstående med honom fram tills han var tre och ett halvt?

Oändligt långa kvällar.

Att jag nästan alltid bar över honom till min säng när jag själv gick och lade mig, så att han sov hos mig hela nätterna och vaknade hos mig, hjälpte inte. Det gjorde jag nämligen nästan varje natt i två år.

Som sagt... långa, långa kvällar...

Så här i efterhand, med fler barn och större erfarenhet, vet jag att jag inte skulle ha lyssnat på den där barnmorskan. Skit samma om ungen somnar vid bröstet! Skit samma om man sover med sitt barn i flera år!

Rätt som det är, är de tonåringar och man får inte ens kramas...

Ja, rätt som det är, är de tio år och man får bara kramas när inte någon ser, och absolut inte pussas!    

Gissa om de andra barnen fick somna hos tuttarna om de ville?   

Ingen av de andra kommer i närheten av min äldsta sons insomningssvårigheter! Tvärtom, alla andra har älskat sina sängar, velat gå och lägga sig av egen vilja! Nu är de ju inte lika envisa som min äldsta pojke. Han är till exempel också långsint, det är inte de andra tre. Alla är självklart helt olika personligheter - men jag tror ändå, att det har med saken att göra att jag lät de andra bestämma mer när de var bebisar. Att jag lät deras behov styra.

Särskilt den sista, min yngsta dotter, har älskat att somna vid bröstet. Minns alla gånger jag vaknade mitt i natten och upptäckte att hon fortfarande sög på bröstet, i sömnen... aj...    

Hon somnar utan problem nu, om hon är trött alltså.   

Nu ska jag gå och lägga mig... det lär komma in ett och annat barn inatt och väcka mig igen. Men det gör inget. Tiden går så fort... snart får jag ha sängen för mig själv och då lär jag sakna känslan av små varma kroppar bredvid min!   

Välkomna till dagens lektion! Idag ska vi prata lite om celler och "Kära Ana"/anorexia! *ritar på svarta tavlan*:

Skillnaden mellan det som lever och det som är dött:

Det som lever är uppbyggt av celler.

Det som lever behöver energi.

Det som lever växer och behöver därför byggnadsmaterial.

Vi har inte celler, vi är celler. Därför behöver vi byggmaterial/proteiner, för att bygga upp och restaurera oss. Vi behöver också fett som ser till att cellerna orkar jobba. Fett som kör runt livsviktiga vitaminer i kroppen, som behövs för att vi ska kunna se ordentligt, för att vårt skelett inte ska bli skört och gå sönder, för att hjälpa till med ämnesomsättningen, immunförsvaret och blodtrycket. Men framför allt: Utan fett kan inte cellerna hålla sina väggar intakta! 

Fettväven i kroppen kan vi inte klara oss länge utan - den fungerar både som värmeisolering och som skydd åt inre organ.

Även hjärnan behöver fett - utan det kan inte det centrala nervsystemet fungera ordentligt! Ja, utan fett kan inte någonting i hjärnan fungera ordentligt.

Vi behöver fett! Bra fett! Förutom alla funktioner jag redan räknat upp,  fungerar det även som smörjmedel i kroppen, precis som en bilmotor måste ha olja för att inte skära ihop!!!

Därmed inte sagt att vi behöver vara överviktiga, med för mycket fett.

En person som är 155 centimeter lång bör väga mellan 43 och 60 kilo.

Då är alltså 43 kilo verkligen på gränsen - mellan 38 kilo och 42 kilo bedöms en person med denna längd lida av anorexia - dvs att kroppen har fått för lite av alla de näringsämnen, fetter, vitaminer, mineraler och antioxidanter som den behöver för att kunna fungera!

En annan sak som folk gärna "glömmer bort" är att siffrorna på vågen inte visar vad vikten består av...

För det är ju inte bara fettvävnad som väger och visar sig i siffrorna!

Benstommen väger och är olika grov hos olika människor. Musklerna väger - vilket kan påverka vikten enormt hos en enskild person, som t ex går från att vara helt otränad till att hårdträna. Vikten består också av all vätska som finns i kroppen, en mängd som förändrar sig hela tiden beroende på alla möjliga orsaker. För tjejer förändrar den sig framför allt i samband med menstruationen!

För den som vill gå ner i vikt eller gå upp i vikt, på ett sätt som inte skadar kroppen, finns bara ett sätt: Det långsiktiga sättet. Sättet som man ska leva på resten av sitt liv.

Visst, man kan rivstarta med diverse svältkurer eller med extrem kost, men det är svårt och risken är stor att det bara medför att motivationen försvinner när man misslyckas för att det var för jobbigt.

Det tror jag alla vet, egentligen. Men det kan vara lättare att ignorera den vetskapen, än att uppbåda tålamodet som krävs för att ta det soft.

En annan fördel med att göra det på det långsamma och sunda sättet är att hjärnan inte muppar ur och slutar fungera som den ska. När man äter bra mat, varierad mat, ordentliga portioner - så blir man smartare! Risken att man ska börja få idéer om att vilja misshandla kroppen till döds genom svält är liten. För man är smartare än så.

Men när man äter ensidigt, extremt små portioner/väldigt sällan, för lite fetter, för lite proteiner och så vidare - då blir man IQ-befriad och börjar tycka att man ser fet ut fast det går att göra illa sig på alla ben och knotor som sticker ut...     

Förresten, där har vi ännu en aspekt: Anorektiker gör ont att hångla med. Aj, hårt. Omysigt, osexigt, äckligt! Om man inte är nekrofil förstås.

One last thing:

Enligt en ny, svensk studie, tillfrisknar enbart 40 procent av alla anorektiker utan fysiska men.

De resterande 60 procenten måste leva resten av sina liv med mer eller mindre kroniska sjukdomstillstånd. Men många behöver förstås inte lida så länge: "Dear Ana" är den psykiska diagnos som har högst dödlighet; 20 procent dör inom tio år efter att de fick för sig att size 0 är snyggt. Hur många som lever ytterligare tio år vet jag inte, men det lär inte vara många..

Men men, vem bryr sig om sina celler, sin kropp och sin hjärna, eller om man dör... huvudsaken är att vara smal...   

Jag och barnens pappa var på väg mot Luleå för ett antal somrar sedan. Vi närmade oss Rättvik där jag växte upp, åkte längs Siljan och njöt av den vackra utsikten.

F hade hört en hel del om hur det var att bo i just Rättvik. Till exempel att det finns många raggarbilar där.

När vi närmade oss såg vi en hel del raggarbilar. Ja, väl framme vid infarten till Rättvik var det enbart raggarbilar på vägen, förutom vi då i vår sportiga Audi...   

Nej, det här är inte från vår sportiga Audi...     

"Shit, du överdrev verkligen inte när du sade att det finns många raggare i Rättvik!" utbrast F när vi körde genom samhället - eller rättare sagt, kröp fram i kön av gamla amerikanare.

Precis utanför Rättviks samhälle

Även jag var lite paff. Otroligt vad det hade förändrat sig sedan sist! Jag menar - så många raggare på bara några år... ja, tydligen bodde det enbart amerikanskabilarfanatiker där nu. Konstigt! Men oj, vilken tur att jag flyttade därifrån i tid!   

Rättviks centrum

Från en parkering i Rättviks city...

Men sedan, när vi var nästan ute ut smältdegeln av brylcreme och v8:or, så fattade jag. Det var ju Classic Car Week!