xecute

Inlägg publicerade under kategorin Kärlek

Av Xecute - 12 juni 2018 20:34

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita. 

Jag försökte förklara livet för honom, lite snabbt.   


För en del unga människor och för människor med vissa diagnoser, ter sig livet så enkelt. Man blir kär, man blir ihop, man är tillsammans. Sedan dör man.

Tänk om det faktiskt var så! Det vore ju fantastiskt. 


Jag hade så många principer och saker jag "bara visste" när jag var yngre. Men livet gjorde att jag klev ner från mina höga hästar. Att jag tvingades inse att allt inte alltid är så enkelt. Det finns även många "äldre" (dvs 30+) som fortfarande tror att livet är svart eller vitt. Det är de som har levt i en så kallad skyddad verkstad hela sina liv. Jag tycker kanske inte direkt synd om dem, men oj vad de har missat mycket!


Nu har jag just fyllt 45 år och jag vet med 100 % säkerhet att jag har träffat min absoluta själsfrände. Min livskamrat. 

45 år. Så lång tid tog det. 

Hade jag vetat det som fjortonåring, när jag var helt galet kär i killen i 8A, eller som sjuttonåring när jag faktiskt fick min första riktiga pojkvän, som jag drömde om resten av livet med (giftermål, barn, hus...) - då hade jag kanske gett upp och bara lagt mig ner i väntan på döden. 


En del tror att de lyckas ganska snabbt. T ex min älskade själsfrände. Han träffade sin fru (nu exfru) när han var femton år och hon var fjorton år.

Sedan har vi mina exsvärföräldrar, som fortfarande håller varandra i handen när de är ute och går och som har levt med varandra sedan 1960-talet och fortfarande verkligen utstrålar kärlek till varandra. 


En del lyckas. En del försöker, länge, på grund av gemensamma barn/gemensamt boende/gemensam ekonomi/rädslan för att aldrig hitta någon annan och behöva leva ensam. 

Poängen är att alla människor längtar efter den där personen, den som är en själsfrände, som är den som förstår en bättre än någon annan och som man kan vara sig själv med, fullständigt. Alla vi människor längar efter att få älska och att få vara älskade. 


I sökandet efter detta är det inte så konstigt om många, inklusive jag själv stöter på minor och "falska själsfränder". Man vill så gärna. Man tror, man hoppas. Man försöker! Man intalar sig själv att det man hittat är riktigt bra, jämfört med de tidigare erfarenheterna. Ju yngre, desto färre sådana. 


Ofta är ett förhållande såååå bra i början. Så klart. Nyförälskelse etc. Så börjar man lära känna varandra. Eller något händer som visar en persons sämre sidor. Eller så kommer det första bråket och då visar det sig att man absolut inte kan "bråka ihop". Eller så inser man, när den första förälskelsen (och den fysiska attraktionen) börjat lugna sig att det inte fanns mer djup.


Själv har jag vid flera tillfällen verkligen varit säker på att den jag träffar är "Mr Right". Jag har gift mig med den person som allt var bättre med än med någon annan. Jag var 32 år när jag stod vid altaret. Efter några år var allt  - verkligen ALLT - sämre än med någon annan, någonsin. Livet kan spela spratt. Livet kan ta andra vägar. Ibland ångrar man sina val, men då är det läge att minnas att man gjorde de valen utifrån vad man visste just då!


Jag var tvungen att kyssa många grodor innan jag hittade min prins... men jag inser hur mycket livserfarenhet det har gett mig. Att jag aldrig kommer bli en av dem som dömer andra för att jag själv levt i en skyddad verkstad med samma partner sedan ungdomen. Jag har förståelse för människor vars livsöden verkar röriga. Jag dömer ingen som gör slut eller skiljer sig, oavsett om de har barn eller inte. Framför allt dömer jag inte någon för att ett förhållande höll bara en kort tid. 


Ingen föds och växer upp som barn och tonåring med tanken "jag ska ha så många kärlekspartners som möjligt och gå in och ut i förhållanden tills jag är femtio år". För en del lyckas det att hitta rätt, tidigt. För oss andra tar det lite längre tid men ingen är mindre värd på något sätt oavsett. 


När jag dör, gör jag det med en massa erfarenheter, minnen, upplevelser, vetskapen om att jag levt livet ordentligt utan att vara rädd för att kasta bort det som är dåligt oavsett omgivningens åsikter. Och med vetskapen om att jag träffade min själsfrände till sist. 







Av Xecute - 25 april 2013 15:43

Många har gillat och delat det här inlägget på Facebook:


"Är du med rätt partner?
 Under ett seminarium frågade en kvinna, ”Hur vet jag om jag är med rätt person?”.
 Mannen som ledde seminariet la då märke till att det satt en stor man
bredvid henne så han sa, ”Det beror på. Är det där din partner?”.
Kvinnan svarade med uppriktighet i rösten ”Hur vet du det?”. ”Eftersom
din fundering förmodligen tynger dig ska jag besvara din fråga”, svarade mannen.
Så här lyder svaret.
Alla förhållanden följer samma mönster… I början är du förälskad. Du
längtar efter telefonsamtalen, beröringen och du gillar din partners små
egenheter. Att falla för din partner var inte svårt, nej, det var
tvärtom en helt naturlig och spontan upplevelse. Du behövde inte GÖRA
någonting. Det är därför man säger att man ”faller” för någon.
 Människor som är förälskade säger ”jag föll som en fura” eller ”det sa
bara klick”. Fundera på uttrycken. Det antyder att du bara stod där,
utan att göra något, och så plötsligt hände något dig.
Att bli förälskad är en passiv och spontan upplevelse. Men efter ett par månader
eller år tillsammans, falnar glöden. Det är ett naturligt mönster i
ALLA förhållanden.
Sakta men säkert blir telefonsamtalen (om dom
alls kommer) en källa till irritation, beröring är (när den väl sker)
inte alltid välkommen och din partners egenheter är inte längre
charmiga, dom driver dig till vansinne. Symptomen för det här stadiet
varierar för varje förhållande, men du kommer att lägga märke till en
dramatisk skillnad mellan det inledande stadiet när du var förälskad och
det efterföljande stadiet som är betydligt tråkigare och stormigare.
Det är nu som du och/eller din partner kan börja fråga er ”’Är jag med
rätt person?”. Och när du tänker tillbaks på den glödande kärlek ni en
gång hade kanske du börjar längta efter att få uppleva det med någon
annan. Det är nu förhållanden rasar samman.
Hemligheten med att lyckas i ett förhållande är inte att finna rätt person, det är att lära
sig att älska den person man har hittat.
Människor skyller ofta sin olycka på sin partner och börjar söka efter bekräftelse och
tillfredsställelse utanför förhållandet. Resultatet av sökandet kan se
ut på många sätt. Otrohet är det vanligaste. Men ibland gräver
människor istället ner sig i arbete, en hobby, vänskap, överdrivet
tevetittande eller missbruk av olika slag. Men lösningen ligger inte
utanför förhållandet. Det ligger inom det.
Jag säger inte att du inte kan förälska dig i någon annan. Självklart kan du det och
tillfälligt skulle det kännas bättre. Men några år senare skulle du vara
tillbaks i samma situation. Skälet till det är, och lyssna nu noga:
Hemligheten för att lyckas i ett förhållande är inte att hitta rätt person, det är att lära sig älska den person du har hittat.

Att bibehålla kärleken är inte en passiv eller spontan upplevelse. Du
måste jobba på det, dagligen. Det kräver tid, ansträngning och energi.
Viktigast av allt, det kräver vishet och förnuft. Du måste veta vad du
ska göra för att få det att fungera, det finns inga genvägar.
 Kärleken är INTE ett oförutsägbart mysterium som varken du eller din
partner kan påverka utgången av. Precis som att fysikens lagar styr
universum, finns det på samma sätt lagar för förhållanden. Om du vet hur
du ska tillämpa dessa lagar är resultatet förutsägbart.
Kärlek är alltså ett ”beslut”, inte bara en känsla.
Kom ihåg: Du avgör inte själv vilka människor som kommer in i ditt liv.
Däremot är det upp till dig att bestämma vem som får gå, vem som får
stanna och vem du vägrar att släppa taget om! ♥"


Okej. Jag ska försöka att inte skrika. Men alltså, det här är ju FARLIGT! Det här inlägget får med all sannolikhet många som lever i dåliga relationer att tro att de bara behöver skärpa sig lite. Kvinnor som lever med själviska egoister, eller med män som faktiskt bryter ner dem känslomässigt genom verbal misshandel. Är man i en sådan situation har man redan så låg självkänsla att det är alltför lätt att läsa det här inlägget och genast lägga ännu lite mer press på sig själv.


Självklart ska man jobba på sitt förhållande och inte tro att det sköter sig själv. Självklart håller inte den första förälskelsens rus i sig. Men att tro att det inte finns någon bättre därute när man lever med en skitstövel... hallå?!?!? Det där tänket fungerar bara till en viss gräns, och bara om vissa premisser är uppfyllda:


Du älskade från början din partner och alla hans/hennes olika sidor.

Du känner dig inte trampad på i relationen.

Du blir inte utsatt för nedvärderande kommentarer eller annat som har som funktion att sänka din självkänsla.

Du är säker på att din partner älskade dig och alla dina olika sidor från början.

Du blir inte utsatt för misshandel.

Du blir inte känslomässigt utpressad.

Du blir behandlad med respekt.

Du upplever att ni är jämställda i värde i relationen.


Vara tillbaka på samma ställe om man hittar en ny? Nej, det är väl verkligen inte alls så säkert! Fråga alla de som gift om sig och lever sedan många år med en ny partner, som de delar allt med och är bästa vän med. Till skillnad från hur det var i deras första äktenskap...

Nej, usch vad arg jag blir på sådana här dumma, ogenomtänkta och rent ut sagt farliga inlägg på sociala medier! Hoppas det inte gör så stor skada som jag befarar...


Av Xecute - 23 oktober 2011 20:02

Min blåögda kärlek.










Presentation

Fråga mig

14 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Gästbok


Skapa flashcards