Inlägg publicerade under kategorin Djur
Det finns nog ingen som inte skriver under på att fästingar är bland det äckligaste och vidrigaste som finns. De flesta uttrycker sig på ganska exakt samma sätt när ämnet kommer upp: "Åh, usch, fästingar är det värsta jag vet!" Så även jag.
Visserligen uppväxt på landet bland djur, och djur får fästingar. Men dem fick mamma ta bort. Om jag ens misstänkte att någon av hundarna eller katterna kanske möjligtvis hade en fästing så gick jag långa omvägar förbi dem...
Tyvärr var jag dum nog att skaffa fyra katter trots att jag inte längre har en mamma som kan ta bort fästingar åt mig. Fast om jag ska vara lite snällare mot mig själv, så var det bara två katter jag skaffade och de skulle vara innekatter. Men varför tänkte jag ens tanken att släppa ut dem? Jag måste ha glömt somrarnas fästinghelvete efter att ha levt så många år utan djur (råkade gifta mig med en allergiker).
Fyra katter som är ute 23 timmar om sommarens dygn, på landet i buskar och gräs, det blir många fästingar det. Jag fick bita ihop och göra en Nike. Just Do It.
Nu kan jag ta bort dem men fy satan vad jag avskyr det. Bara tanken på att själv få en fästing har alltid gjort mig illamående. För jag har klarat mig, länge. Men till sist fastnade en liten jäkel. Det var några år sedan, den blev snabbt borttagen (medan jag försökte dölja min inre hysteri för barnen). Ett trauma, men utan efterföljande fysiska men.
I år åkte jag och barnen som vanligt till Köpenhamn, det gör vi på somrarna. Där finns det inga fästingar. I området ovanför, mot Helsingör ungefär, finns de små liven. Inte i huvudstaden, och vem har för övrigt hört talas om att fästingar trivs i storstäder? Inte jag i varje fall. De vill väl ha gräs och andra gröna grejer. Döm om min förvåning när jag en morgon vaknar med en..... wait for it.... fästing på höften!?!
(Borde ha tagit metron bort till Nörrebro, klivit upp på Rigshospitalets tak och hytt med näven mot himlen: "Fästingdjävlar!" Där är förresten min äldste son född. Ja, inte på taket, men på Riget.
Den här då: En dansk fästing på svensk "mark". Jag är så rolig att klockorna stannar.)
Jag var i varje fall på rätt ställe. Hos min enda kvarvarande förälder. What´s the odds?!?
Så jag kunde få bli de där fem åren gammal som jag plötsligt kände mig och ropa "paaaaappaaaaaaaaaaaaa!!!!!! Ta BORT den där!!!!"
Pappa ryckte ut (ha.. ha..) och jag tänkte inte mer på saken. Det var fyra veckor sedan. Igår när jag vaknade var det plötsligt en stor, rund och väldigt röd ring runt märket efter bettet.
Tack så jävla mycket.
Jag brukar inte vara hypokondrisk alls, snarare tvärtom. Men nu har jag fått en släng av det också.
Jag menar, vore det inte logiskt enligt någon karma-lag? Jag mår nog lite för bra, enligt livet/universum/Vishnu. Är lite för pigg, glad och allmänt sund och lycklig nu, när jag äter bra och motionerar. Så kan man ju inte få hålla på i all evighet. Borrelia - because I´m worth it (a´la L´Oreal)?
Nåja. Det går nog bra. Kanske tack vare en inte-så-populär-person, som trots allt kan vara bra att ha ibland, nämligen min exman. Jag borde nog vara lite mer tacksam över privilegiet att slippa ringa vårdcentral, kanske behöva vänta flera dagar på ledig tid på vårdcentral, sitta i väntrummet på vårdcentral osv. Jag behöver bara skicka ett sms. "Hjälp jag har fått Borrelia skriv ut penicillin NUUUUU".
Mvh Bortskämd bitch, som tänker flytta till Norrland.
Borrelia - Wikipedia
"I det första skedet, efter en inkubationstid som varar i 3-32 dygn (oftast en eller två veckor), visar sig oftast en rodnad i området runt bettet som över tiden ökar i storlek, kallad erytema migrans. Rodnaden saknas dock hos minst 25 procent av de drabbade. Hos män blir rodnaden ofta ringformad med uppklarning centralt, medan den hos kvinnor oftare framträder som en homogen rodnad som centralt är mörkare röd. Detta kan vara det enda symptomet, men ofta uppträder samtidigt mer generella sjukdomssymptom som muskelvärk, ledvärk och feber. I bland uppstår liknande rodnader på flera ställen på kroppen ("multipla erytem"). Ofta uppstår en lilablå rodnad i samband med fästingbettet redan inom några timmar. Detta är inte ett tecken på borrelia, utan en direkt reaktion på själva bettet utan samband med eventuell infektion.
Efter tre eller fyra veckor kan en rad symptom uppstå. Dessa kan vara trötthet, stelhet i ansikte och nacke, värk i ögonen, överkänslighet mot ljus, blindhet, hörselnedsättning, tinnitus, överkänslighet mot ljud, smärta i näsan vid andning och sinusbesvär, ledvärk, svullna knän, hudutslag, smärta i testiklarna, smärta i perineum, ofta förekommande eller smärtsam urinering (polyuri och dysuri), smärta i buken, muskelvärk, ryggvärk, värk i korsryggen, värk i bröstet, smärta i höften och skinkan, migrän, huvudvärk, yrsel, balanssvårigheter, blå-röda utslag i fotsulan som övergår till en röd-vit atrofi av huden, förtunning av hud under foten, förlust av känsel och avdomning i extremiteterna, neurologiska besvär, problem med minnet och förvirring, utfall av ilska, perioder av likgiltighet, koncentrationsproblem, hjärtproblem, återkommande rethosta med små mängder slem, tand- och käkinfektioner, tandgnissling, värk i käkmuskulatur och artrit.
Om man misstänker borreliainfektion, särskilt vid allmänsymptom, bör man söka läkare. I det första infektionsskedet där enbart erytema migrans (den karaktäristiska hudrodnaden) föreligger, har antikroppar ännu inte hunnit utvecklas. Serologiska tester är därför av begränsat värde och kan missleda läkare om denne inte känner till dessa begränsningar. I nästa skede kan lederna, hjärnhinnan och i sällsynta fall hjärta angripas. Ansiktsförlamning är en inte ovanlig komplikation. Symptomen kan, särskilt om de lämnas obehandlade bli mycket långvariga och i vissa fall även bestående. Prov kan ibland påvisa antikroppar i blodet och vid misstanke om hjärnhinneinflammation också i ryggmärgsvätska. Evidens om tillgängliga provmetoderna vid infektion längre än tre veckor är dock motsägande. Dessa tester kan därför bidra till att ställa diagnos, men kan ofta misslyckas med att påvisa antikroppar. Forskningsevidens om diagnostik genom serologi eller spinalvätska av kroniska fall finns inte eftersom man inte kan låta bli att behandla konstaterade borreliafall för att få evidens om de kroniska tillstånden. Kronisk eller sen borrelia är sålunda en klinisk diagnos, det vill säga man diagnostiserar genom att undersöka patienten och inhämta den relevanta historiken. Symptomen varierar avsevärt från individ till individ och från tid till annan varför någon typisk sjukdomsbild inte finns. Det kan därför vara mycket svårt och tidskrävande att ställa diagnos. Många fall går oupptäckta eftersom symptomen kan likna en mängd andra tillstånd och sjukdomar."
Vi fick tillökning till vår redan stora familj.
En liten musunge.
Bilden på min header föreställer några hus på "min" gata i Köpenhamn.
Men nu bor jag på landet. Möss är en del av vardagen. Oftast är de redan döda när de hälsar på men den här musen hade tur: En blödig kirurg räddade livet på den.
Det vill säga min man. Jag hade ingen aning om att han är en sådan djurvän. Eller att han inte förstod bättre..... men som den allergiker han är, har han inte växt upp med djur. Alls.
Vi har katter, som han inte kan ta i. Och marsvin som han inte kan gå in i samma rum som. Det funkar faktiskt, han har överlevt hittills.
En läkares plikt är att trösta, bota, lindra och sånt där annat. Måste ha varit det som anföll honom; plikten att förhindra lidande. Att lidandet istället förmodligen förlängdes förstod han inte förrän jag förklarat det för honom. Men man lär sig något nytt varje dag!
Vem vet, den kanske överlever. När den räddats från vår ena katt kunde den knappt gå. Därför tog vi in den igen, till en låda med hö, vatten och mat. Nu rör den sig till synes obehindrat och fick återförenas med friheten därute i minusgraderna. Om den nu inte fryser ihjäl eller jagas bort av sina tidigare vänner i flocken för att den luktar människa, så kanske den får leva ett tag till.
Nästa gång katterna leker med en mus innan det är dags för dödsstöt, så hoppas jag att ingen får för sig att rädda den. Naturen måste få ha sin gång och det vi människor tror är bäst för naturen är för det mesta bara negativt...
Men jag bävar lite för att tala om för honom att musen är utsläppt. Hans beskyddarinstinkter gentemot det lilla livet har varit enorma. "Hur mår musen? Dörren är väl stängd dit upp? Katterna har väl inte kommit in? Har den druckit något? Ätit? Har du sett om den rört sig? Är du säker på att dörren är stängd?"
Fniss! Tvåmetersmannen föll för en liten mus. Det är inte storleken som räknas!
Jag vill skriva om hästar!
Kom av mig lite med mina djuriska inlägg. Nordsvensken Grends historia är berättad, liksom geten Fannys och fåret Guttens.
Men eftersom jag tycker att det blir lite roligare om det finns bilder med, och eftersom jag ännu inte har scannat in foton av resten av djuren, så drar det ut på tiden. Inte för att någon lider av det, men just nu önskar jag att jag hade haft några att slänga upp - för jag blev så sugen på att skriva om hästar.
Om Nordsvensken Påvin, Appaloosan Ocelle och Shetlandsponnyn Lill-Klas till exempel. Tro mig, de tål att berättas om. Funderar på att samla alla upplevelser de var orsak till i pocketform.
Allt är inte svart eller vitt, jag hade en rätt jobbig uppväxt men något väldigt ljust i den var djuren. Alla ska få ett eget blogginlägg, det är de värda. Djur kan man sakna lika mycket som människor, om inte mer ibland. Djur, som alla vet, varken kritiserar eller dömer eller skvallrar. Djur är dessutom så mycket intelligentare än vi människor förstår. Det framkommer mer och mer ju fler år det går, ju mer det forskas, men alldeles för långsamt om ni frågar mig. Djuren borde få en helt annan respekt och ett helt annat bemötande än de får i dagsläget.
Jämfört med hur det var i början av åttiotalet och hur det är nu, så har det skett en hel del förbättringar. Till exempel används inte djurförsök lika frekvent längre. Det är ju bra. Industrihönsens villkor har på många håll förbättrats. Det är ju bra. Men inget som har hänt är tillräckligt, eller ens i närheten av tillräckligt. Om ni frågar mig...
Kvällens pysselmaraton på dagis har slagit ut mina fem hjärnceller så jag stoppar här.
Lyckades faktiskt klistra fast garnstumparna på bollen (eller kulan eller vad de nu kallas) utan att händerna också fastnade, och jag brände mig bara en gång på limpistolen. Gillar inte den sortens pyssel - men återigen, vad gör man inte för sina barn! Imorgon kväll är det dags för nästa pyssel, på den andra dagisavdelningen. Jippie!
Fortsätter på temat "djur som dör"...
Man kan skratta åt hemska saker som har hänt för många år sedan. Eller igår. Även döden. Även när små söta djur dör. Ja, man kan skämta om ALLT. Humor kallas det. Det gör livet bra mycket lättare att leva!
Mina föräldrar var mycket engagerade i kampen mot djurförsök. Jag är uppväxt med djur på alla sätt. Våra egna väl omhändertagna, andras som kom hem till oss efter fruktansvärd vanvård och misshandel. Jag minns pudeln som varit instängd så länge att tarmen hängde utanför ändtarmsöppningen. Jag minns katterna och hundarna som med polisens hjälp räddades från en lägenhet då ägarna åkt på semester i över en månad och lagt ut lite tidningspapper på golvet. Ingen kan förstå hur den lägenheten såg ut om man inte var där. Jag är uppväxt med igelkottar och harungar inomhus, som folk räddat och lämnat in hos oss. Med hundar som ägts av knarkare som tyckte det var kul att ge också sina djur lite droger, misshandla dem och så vidare.
Inte bara en gång föreläste jag om plågsamma djurförsök i grundskolan, med hjälp av hemska diabilder på djur som får diverse makeupprodukter insprutade i ögonen... bara ett exempel.Sedan gick jag hem och gosade med min egen kanin. Det är bra att ha kaniner, när små harungar behöver en extra mamma...
Jag är uppväxt på landet, med höns, getter, kossor, hästar, hundar, kaniner, marsvin, fåglar, grisar, ankor, får och änder. På landet. Där det finns mängder av djurplågare i form av bönder, som låter sina kor stå inne två tredjedelar av året. Stilla, på samma plats, utan att kunna klia sig på rumpan. Oftast, i 99% av fallen, också i mängder av sin egen avföring som fastnar på kroppen och ger sår. Ammoniaken i avföringen fräter bort huden. Är det några som är omänskliga mot djur, så är det lantbrukare.
Någon som vet hur det går till när lanbrukare kasterar smågrisar? Jag kan upplysa om att det handlar om grym tortyr. Man tar upp den lilla grisen, håller den i bakfötterna och skär med en kniv bort innehållet i ballarna helt enkelt. Utan bedövning.
Våra djur var alla frigående, ja, så frigående att flera av dem gick in och ut i huset lite som de ville. Det var inget konstigt att hitta en höna som drack vatten i köket ur hundskålen. De hade det rent och fint och fick allt de behöve, framför allt massor av kärlek och omtänksamhet.
Min mamma var jordens största djurvän. Hon LEVDE för djur. Brukade skämta om att det var mycket mer välstädat och skinande i de olika djurstallarna, än inne i vårt hus. Mina föräldrar jobbade inte bara med polisen mot djurplågeri i alla former, utan hade också ett nära samarbete med länsveterinären som blev en av familjens vänner.
Men att älska djur och vårda dem på det bästa sätt man kan, är inte en motsats till att inte kunna se krasst och med humor på att livet faktiskt tar slut.
Jag föraktar alla människor som går på ICA och köper snyggt inplastad köttfärs, men förfasar sig över att grisar och andra djur slaktas för att de ska ätas.
Vill vi människor vara köttätare måste vi slakta djur. Alla köttätande människor borde få en guidad tur på ett slakteri.
När det kommer ett lass med nästan ihjälstressade djur till ett slakteri, känner de lukten av död och skräck. Djur kan lukta känslor, för er som inte visste det.
De släpas in alldeles vansinnigt skräckslagna till sin död, så att vi kan gå och köpa vårt fina, fyrkantiga och inplastade köttfärspaket på ICA.
När vi slaktade våra grisar fick de gå som vanligt, lösa på gården, medan en jaktlicensierad jägare gömde sig någonstans. Snabbt fick båda varsitt skott i skallen, omedelbar död utan minsta stress och skräck. Är det mindre humant än att släpa stackars djur till slakthus eller till veterinärer?
Samma sak gäller nämligen alla djur. Det är MYCKET mer humant att låta ett djur somna in utan förvarning, i sin naturliga miljö, än att stoppa in det i en bil, och så in till en veterinär där det fullkomligen stinker av rädsla från andra djur. Hålla fast djuret medan det kommer ett stick som gör ont? NEJ. Jag tycker INTE det är humant alls!
Jag kan berätta om, och skämta om, våra djur och hur det gick till när de gick vidare till djurhimlen... därför att jag är djurvän - på riktigt.
Läste rieslings eminenta blogg igår, om barn och djur som måste dö. Genast vällde alla möjliga bilder fram, minnen av alla djur jag växt upp med. Djur som också dog. Förr eller senare. Naturligt eller onaturligt....
Jag är djurvän. Nej, jag är DJURVÄN!!
Men det är inte en motsats till att vara en krass realist.
Får man förmånen att växa upp med djur omkring sig, lär man sig många viktiga saker. Man lär sig att ta ansvar för ett annat liv. Man lär sig omtanke. Man lär sig att "man föds och man dör". Att döden ingår i livet.
En kväll när jag var tio år, tyckte jag att min hamster också skulle få se ett avsnitt av "Familjen Macahans". Oj, det var ett väldigt spännande avsnitt. Satt med min lilla gulliga hamster som gosade in sig i min mage.
När signaturmelodin i slutet av avsnittet började, tittade jag ner på min hamster igen. Fast han var inte där längre. Hoppsan.
Jag letade förstås, och hittade först huvudet under ett bord, kroppen låg på bottenvåningen. Sade jag att vi hade katt också?
Alla vet ju att en död kropp är det inte synd om. I alla fall vet jag det. Min lillebror var däremot inte helt med på de noterna när han var liten. Han blev alldeles ifrån sig när jag suttade iväg den döda hamstern Gunde Svan ut i skogen. Det hjälpte inte hur jag än försökte förklara att det bara var en tom död kropp, och att Gunde Svans fina själ hade flugit till hamsterhimlen.
En gång när jag var ensam hemma, i slutet av tonåren, var en höna sjuk. Mamma sa åt mig att ha extra koll på henne. Så det hade jag. Ganska snart insåg jag att denna höna verkligen led, stackaren! Jag bestämde mig för att befria henne från lidandet, trots att det kändes väldigt tungt och sorgligt. Men ett snabbt, hårt hugg med yxan på rätt ställe skulle ju bara vara en välgärning.
Så jag hämtade yxan, hönan och satte igång. Har ni försökt hålla nere en hysterisk och sjuk höna någon gång?
Till sist kände jag mig säker på att jag skulle kunna slå till och klara det. Pang.
Eeh.... okej, det blev som ett hack, men inte mer. Ingen död höna. Väldigt levande sjuk höna. Måttade igen, med ännu större kraft. Men inte fan gick yxan igenom då heller. Det slutade med att jag förtvivlat hackade mig igenom tills huvudet rullade av. Stackars höna!!! När mamma kom hem gick hon och hämtade den riktiga yxan. Det jag hade använt såg iofs ut lite som en yxa, men det var något helt annat och mycket slöare....
Ja så var det grisarna. Ett par av dem var döpta efter mig och min pojkvän. Eftersom vi bara hade två grisar i taget blev de väldigt gulliga och keliga och tama på alla sätt. Jättemysiga!
Men grisarna skulle ju förstås bli skinka. Sånt är livet. Så grisen som jag gosat med så många gånger, fick jag också skålla bort håret på i ett badkar utomhus. Det såg ut som om den döda grisen låg och njöt på ett spa...
Det finns ungefär tusen fler anekdoter om djur men jag ger mig för den här gången.
...som hette Grend.
Cool kille! Grend jobbade i skogen, med att dra hem timmer. En dag, förmodligen vacker, dog Grends husse. Mitt ute i skogen. Död. Jättedöd. Grend fattade genast läget och gick hela vägen hem till frugan, som förstås också genast förstod att något var fel, när Grend dök upp bara sådär.
Frugan hade ingen större användning av Grend när det inte fanns någon man som ville köra hem timmer mer, så Grend fick bli ridskolehäst i Falun-trakten (Sveden). Denna ridskola ordnade ridläger på somrarna. När mamma och pappa kom och hälsade på mig på ridlägret blev de kära i Grend vid första ögonkastet.
Grend fick alltså nya ägare. Han stortrivdes på baksidan av trädgården, lärde sig snabbt att om han bankade med hoven i väggen vid köksfönstret, öppnade sig fönstret och han fick något gott.
Grend var en stor kille. Nordsvensk. Jag var inte så stor, så när jag var ute och red var det inte alltid jag som bestämde vart vi skulle. Rätt som det var kunde han få syn på till exempel en höhässja långt ute på en äng. Då gick han dit. Hur mycket jag än slet och drog för att styra tillbaka till vägen. Jag var inte så stark i elvaårsåldern.
Han var även en hopphäst av rang! Med eller utan hinder. Ett par stolpar på var sida men inga bommar emellan - Grend hoppade ändå, för säkerhets skull, liksom.
Många sommardagar tillbringade jag på hans rygg i hagen. Låg över ryggen med huvudet på hans rumpa och tittade upp på himlen, medan han lugnt mumsade gräs och flyttade sig lite då och då. Varm hästrygg, surr av flugor, doft av sommar. Idyll!
Långa barbackaturer i skogen tidiga sommarmorgnar, men en gång pratade vi med Perssons-Erik så länge att mamma blev orolig och kom och letade efter oss.
Perssons-Erik är en helt annan historia. En gammal man med långt vitt skägg, som bodde i en jordkällare i skogen. Jordkällaren var det enda som fanns kvar efter hans föräldrahus, som brunnit ner för länge sedan. Själv brann han för att hjälpa indianerna i Argentina.
Det var historien om Grend, vår första och mest personliga häst!
Ajm gåing kräjsy.
Äntligen bor jag på landet med stort L. Äntligen kan jag ha djur! Eller... wait... glömde visst att den andra vuxna personen som bor här är superallergisk mot allt med päls...
Det känns riktigt märkligt att bo på landet helt utan djur. Skitkonstigt. Var är katterna, hundarna, getterna, kaninerna, hönsen, marsvinen, var är ankorna, grisarna, shetlandsponnyn, var är tuppen som gal varje morgon och vart ska jag plocka nykläckta ägg?!?!?
Ok, jag är väl lite orättvis, för det är ju faktiskt inte helt och hållet djurlöst här.
Just nu håller jag på med projekt städa förrådet (som sitter ihop med resten av huset) och där finns det faktiskt massor av djur. Spindlar mest, men även andra kryp av okända arter. Inomhus har vi ett stort käng bananflugekickers samt en hel del gröna, flygande insekter som sitter där de satt sig, typ forever, och som jag inte anar vad de är för något.
Men jag vill ha djur med mer päls/fjädrar än så.
En gång frågade ett av mina barn; "när pappa dör, kan vi ha djur då?"
Han kanske inte behöver dö, direkt. Det kanske räcker med att övertala honom att åtminstone prova om det går att kombinera djur + rejäla doser allergimedicin.
Å andra sidan, om det inte fungerar, då måste vi ju göra oss av med de djur vi skaffat. Hmmm..... nä.
Men visst, vi kommer inte dela hus för alltid. När det är dags att skaffa varsitt boende - då kommer varelser med päls vara de första som flyttar in i mitt!
Nä, nu måste jag tillbaks till förrådet och de husdjur vi faktiskt har.
Igår gav vi igelkotten pannkaka. När den ätit färdigt försvann den. Sedan åkte vi iväg på kvällen, var borta flera timmar.
När vi kom hem visade det sig att igelkotten hela tiden varit inne i huset. Just då befann den sig i hallen, sedan knallade den till köket och hängde en stund under köksbordet.
Till sist tog jag på mig grytvantarna och bar ut den, eftersom min man uttryckte viss skepsis till att ha en igelkott inne.
Själv är jag ganska van...
Den här bilden har jag haft inramad. Den är min mamma och min uppväxt i ett nötskal. Ett kök, en mamma och en tam igelkott som just blivit flaskmatad.
Mamma med igelkotten Tigge-Tagge. Han var så känd att han till och med fick ett eget uppslag i vår lokala nyhetstidning. Och jo, han bodde inne hos oss.
Har ingen aning om vad den här kotten hette, eftersom jag inte bodde hemma längre... Lägg märke till att hon håller igelkotten med bara händer. Min mammas händer var riktiga arbetsnävar.
Den här minns jag faktiskt. Den bodde, och trivdes bra också, inne hos hönsen. Och jag menar riktiga höns, med fjädrar...
Mamma samlade även på igelkottar. Alltså, inte levande igelkottar...
Gissa vem som har en igelkott på sin gravsten?
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 | |||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
29 |
30 |
31 |
||||||
|