Varför pratar olika slags pedagoger som småbarn? Det har jag undrat under många, många år. Spelar ingen roll om det är dagisfröknarna, fritidsditona, lågstadielärarna, skolkuratorn, psykologen eller socionomen. Folk som utbildar sig till att jobba med barn, börjar omedelbart prata på ett totalt onaturligt, "pedagogiskt" och småbarnsaktigt sätt. Tyvärr kan jag inte ge några exempel med hjälp av skrift. Tonfall är svåra att få fram med bokstäver... men tänk er en person med huvudet lite på sned, som tittar på dig och pratar med dig med ett extremt vääänliiiiigt tonfall, som om du var både fyra år OCH utvecklingsstörd.

Senast igår bevittnade jag inte mindre än två lågstadielärare in action.

Lärare A: "Vet ni vaaaaaaaaaaaad, barn? Tänka sig att skooooolan har börjat igen! Så myyyyyyyyysigt vi ska ha det tillsammas alla vi!"

Lärare B: "Hallå, här smyger jaaaaaag in och vill bara säga heeeeeeeej! Oj, vad roligt att se så många glada barn, och så skoj det ska bli att få vara tillsammans med eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!"

Nej, det går inte att få fram exakt hur konstigt de pratade. Jag får helt enkelt göra en liten videosnutt med vad jag menar. Så kanske någon därute kan ge mig det efterlängtade svaret på varför de blir så här. De gånger jag måste prata med någon av dem, kryper det i hela kroppen efter bara några minuter. Tänk er då när jag satt i två timmar i sträck, ett par gånger i månaden, med en psykolog på Bup som konstant pratade till mig som om jag hade blöja och var nära ett psykbryt.

Personligen har jag alltid tyckt illa om folk som ändrar sitt sätt att prata så fort ett barn hamnar inom hörhåll, för att inte tala om när de pratar med barn. Varför kan man inte använda samma språk till dem som till andra människor? Barn är oftast varken dumma i huvudet eller måste lindas in i överdrivet lugnande tonfall. Jag är ganska säker på att de flesta av dessa små dvärgar faktiskt uppskattar vuxna som behandlar dem på samma sätt som alla andra. Som inte börjar jollra. Min mamma är ett bra exempel; hon gjorde sig aldrig till, varken röstmässigt eller på andra sätt, omkring barn. Och barn formligen älskade henne. Alla barn. Överallt.

Så. Snälla söta rara pedagoger/psykologer/socionomer etc därute: Sluta med det där. Nu.

   En samling dagisbarn? Nej, det här är mattelektionen i årskurs tre.................   

Gissa vem som är mamman utan koll?

Moi!

Trots alla olika system jag använder för att minnas allt, spricker det.

Åttaåriga dottern har läsläxa varje dag. Hon ska läsa några sidor, högt, för en vuxen, i sin läsebok. Sedan ska den vuxna (= jag) skriva ner detta i ett häfte. Datum, tid, antal sidor, vilka sidor och en kommentar om läsningen. Varje dag.

Sist jag kom ihåg att göra det var i slutet av april.

Att min dotter läser jättemycket ändå, det syns ju inte i det där häftet. Det står inget om att hon läser godnattsaga för sina syskon flera gånger i veckan, eller att hon läser andra böcker än just läseboken flera gånger i veckan. Och så vidare.

Idag var jag med henne i skolan och satt där och skämdes en aning, när det var dags för fröken att förhöra läsläxan...

.

Sedan är det skoldagböckerna. Det är en slags läxor det också, som två av barnen ska ha med sig varje måndag. Jag har alltså minst tre dagar på mig att komma ihåg att få dem gjorda. Att titta i dem, kommentera, se till att barnen gör den lilla uppgiften som finns. Jodå, så att eehh... det blir ju gjort i tid i alla fall två av tio gånger. De andra åtta gångerna får vi göra det snabbt som attan på måndag morgon.

Läxboken, den är spännande. OM den följer med min dotter hem, så är steg ett avklarat. Steg två är att hon talar om för mig att hon har fått en ny läxa i den. Där faller det. Alltid. Det är enbart när jag råkar komma ihåg att hon har en läxbok och att jag borde titta i den, som det blir gjort. Inte sällan hittar jag en ogjord läxa där.

Äldsta sonen... ojoj. Han har inte så ofta "vanliga" läxor. Han ska helst gå in på internet och göra lite grejer där, varje dag eller i varje fall flera dagar i veckan. Typ glosträning, multiplikation och sådant. Om han gör det frivilligt utan att jag säger till? Inte direkt. Om jag säger till? Inte direkt. När det väl kommer en mer vanlig läxa, så har han inte en aning. Men han har ju, i och med autismen, en ursäkt. Jag däremot, har ingen sådan ursäkt.

Är det något extra som händer i skolan, utöver de fasta komihågsakerna varje vecka, då kan ni ger er sjutton på att jag missar det. Utflykter där matsäck och annat krävs. Friluftsdagar där barnen ska ha pulkor/skridskor/matsäck. Aaarrgghhh!

Jag är inte föräldern som dyker upp med söta korgar med filtar, fika och små ljuslyktor i, direkt. Det är jag som får panikåka bort till ICA och handla något snabbt, för att sedan ge barnet i en plastkasse. Med svetten lackande och stressad blick.

Hur det ska bli när ALLA fyra barnen har läxor (istället för som nu; "bara" tre...), det vägrar jag tänka på just nu.

Familjeliv............................

Och vips! så blev jag fjorton igen.

De senaste dagarna har jag befunnit mig i högstadiet, åtminstone mentalt. Det började med en vänförfrågan på Facebook, som öppnade porten till minnenas huvudtelevison. Det resulterade i ett blogginlägg som i sin tur resulterade i en diskussion om högstadiet med en person som jag aldrig kunde föreställa mig att bli vän med - då.  Nu betraktar jag henne som en fantastisk människa, som jag önskar att jag lärt känna tidigare. Men när det begav sig, stod vi på varsin sida av korridoren. Vi hade skåpen mitt emot varandra, men avståndet mellan dem kunde lika gärna ha varit flera mil.

Så det är väldigt intressant, roligt och tankeväckande att diskutera högstadietiden med just henne. En del saker minns vi på samma sätt, andra saker helt motsatt. Jag minns henne som väldigt snygg (det är hon fortfarande), självsäker och i alla fall någorlunda populär. Hon minns att hon var osäker, blyg och blev utsatt av de "coolare" tjejerna och killarna som var högst upp i hierarkin.

Nu sitter jag här, just hemkommen från ett utvecklingssamtal med min snart trettonårige son. Han börjar i sjuan i höst. Jag är inte ett dugg avundsjuk. Grundskolan är verkligen den hårdaste tiden i livet. Aldrig någonsin är hierarkin man måste hantera så hård, så extrem. Aldrig någonsin är reglerna för hur man ska vara och inte vara så hårda och skoningslösa. Aldrig någonsin blir man utsatt för samma slags bedömningar, granskningar eller riskerar att bli mobbad för precis vad som helst som inte ens går att förutse.

Min son är, precis som jag var, längst ner i hierarkin. Inte bara i sin klass, utan i hela stora skolan. Till och med nior som går förbi honom kommer med kommentarer och det var precis likadant för mig. Men min son, precis som jag, försöker inte passa in utan kör sitt race, så gott han kan. Det visar på en inre styrka som är så viktig att ha i livet; att våga stå för den man är, fullt ut.

Men det är oerhört svårt. Jag försökte passa in ibland, men de perioderna gick snabbt över, tack och lov. Är man längst ner så är det ju ändå omöjligt. Det spelar ingen roll vad man gör. Idag är jag väldigt glad för att jag inte hade det stora behovet av att vara som alla andra och att få bekräftelse från alla andra. Till exempel genom att börja röka och dricka alkohol tidigt.

Jag tror att de flesta som jag tyckte väldigt illa om på den tiden, fortfarande är mer eller mindre vidriga människor. I varje fall de som var värst - de som var "högst upp". Det kommer jag fortsätta tro tills motsatsen blir bevisad, men jag är öppen för att bli motbevisad - det är ju bara roligt. Däremot tänker jag inte gå på några återträffar. Det har varit en del sådana genom åren, men jag vägrar konstant gå på dem. Varför skulle jag vilja umgås med ett gäng människor som gjorde sitt bästa för att göra livet surt för mig? De är förmodligen bara nyfikna på hur alla ser ut nu för tiden och vad man gör. De kan få fortsätta undra.

Tjejen som jag inte pratade med då, men tycker om nu, henne tyckte jag inte illa om. Okej, jag var avundsjuk på att hon såg så bra ut. Men hon var aldrig elak. Hon bara liksom fanns där, jag såg henne i korridorerna. Och utgick från att hon, precis som alla andra, tyckte att jag var dum i huvudet, en total tönt. Min attityd i högstadiet var oftast förakt. Det kändes bättre att förakta alla som trodde de var så väldigt coola och ville vara precis som alla andra. En försvarsmekanism, en överlevnadsstragegi. "Ni gillar inte mig, men det är helt okej för jag tycker ni är idioter allihop". Typ.

Det är verkligen jätteroligt att få ändra uppfattning om någon man trodde var lite högfärdig - någon man minns som "en av dem", mer eller mindre i alla fall. Och det visar hur lätt det är att få fel uppfattning om andra människor, utan att man ens pratat med dem. Jag vet att jag själv har tolkats många gånger som en "mystisk" och lite sur person. LOL! Inget kunde ju vara längre från sanningen. Men det är lätt att bli tolkad som lätt överlägsen och kanske sur, när man i själva verket är blyg. Man drar sig undan och ger andra uppfattningen att man inte vill vara med, och dessa andra tolkar detta lätt som att det beror på att man tycker sig vara lite förmer....

Roller. Livets alla roller... en del har sin roll för alltid, andra byter roller många gånger om.

Min allra bästa vän var en sådan tjej som var högst upp i rang i högstadiet. Snygg, cool, smart, allt. Hade vi gått på samma skola hade vi inte sett åt varandra. Men hon mobbade inte andra. Och jag påstår inte att alla som har en plats högt upp i rangordningen gör det, men väldigt många gör det. En annan vän hade samma position, på sin skola i södra Sverige. Vi umgicks på somrarna när hon hälsade på hos sin släkt i Dalarna, och jag tänkte många gånger att det var ju tur att vi inte gick i samma skola, för då skulle hon också tycka att jag var en tönt. Vi är fortfarande vänner och hon är fortfarande sjukt snygg och populär - men idag tycker jag inte det är ett dugg konstigt att hon vill hänga med mig.   

Väldigt många minnen har passerat revy de senaste dagarna. Alla gör lite ont. De flesta önskar jag att jag kunde ändra - att man kunde hoppa tillbaka i tiden och ge svar på tal, istället för att gömma sig på en toalett eller i biblioteket på rasterna...

Men det vi har kommit fram till, tjejen på andra sidan korridoren och jag, är att de flesta som var vidriga då, fortfarande är otrevliga människor än idag. Och att de flesta som var snygga, poppis, började dricka tidigt, sola solarium hela tiden, röka tidigt - de ser ut som gamla haggor idag. Så vi räcker långnäsa åt dem och deras fula yttre och fula inre. Skrattar bäst som skrattar sist....

Andra inlägg om högstadietiden:

Fel i huvudet eller bara väluppfostrad?

Fy fan vad ful du är!

Nervös eller inte nervös?

Till sist; en stor kram till alla mobbade tonåringar out there som genomlider högstadiet just nu.

Hang in there.

Det händer någon gång att man får se ett "spöke". En människa som man inte sett på många, många år, och som man trodde att man aldrig skulle se igen.

För några år sedan drev jag en klädbutik i Dalarna. En kväll när jag klev av bussen på väg hem, fick jag plötsligt syn på en tjej med barnvagn, alldeles nära mig. Två sekunder senare hade hon passerat, till synes utan att ha reagerat på samma sätt på mig, som jag gjorde när jag såg henne. Jag tror att jag tappade hakan, i alla fall kändes det så.

Det var min före detta bästis i mellanstadiet, som jag inte sett sedan jag var 14 år. Då och då har jag kollat av internet för att se om jag har kunnat hitta henne. Till exempel på Facebook. Men nej, hon har varit som spårlöst, och eftersom många tjejer i min ålder är gifta och därmed förmodligen bytt efternamn, så är det extra svårt.

Men plötsligt så var hon bara där. Såg precis likadan ut som 1988. Exakt. Läskigt!

Det kändes verkligen som att se ett spöke.

Jag tror att jag själv framkallade samma reaktion hos en annan, faktiskt samma sommar. Gick och småpratade med en kompis efter att ha handlat på den lokala Hemköpbutiken i det lilla samhället där jag växt upp. Vi möter en tjej som är på väg in och jag känner mycket väl igen henne, men låter bli att hälsa. Det var den där tjejen. Ni vet, den där som var populärast, snyggast och coolast i klassen när det begav sig. Jag har sett henne flera gånger tidigare under årens lopp, eftersom jag firat midsommar däruppe i Dalarna. Men då alltid på avstånd. Hon däremot, har nog inte sett mig sedan vi var femton år, och hon såg ut som om hon såg ett spöke.

Det känns skönt att kunna konstatera att min tes fortfarande håller. Den om att de som blommar sent, inte vissnar så tidigt. Men de som var supersnygga och jättecoola och hela baletten redan i högstadiet, de ser ofta ut att vara äldre än de är idag. Hah! Det ska väl löna sig på något sätt att vara klassens tönt...

Jag har varit tillbaka i det samhället två gånger. Första gången under  nittiotalet, andra gången alltså för några år sedan. Båda perioderna jag bodde där upplevde jag samma märkliga effekt; att åka tillbaka i tiden och hamna i exakt samma fack som jag satt fast i under grundskolan.

Det spelade ingen roll att jag inte varit varken mobbad eller jätteblyg, tvärtom faktiskt, på väldigt många år. Det spelade ingen roll att jag inte längre ser ut som en tomboy eller att jag har nått vissa framgångar på olika områden. Så fort man sätter sin fot där man är uppväxt, är man fast i sin gamla roll. Kanske inte i sina egna ögon, men i alla andras.

Det är trist. Jag tycker synd om de som bor kvar, de som aldrig, ens för en stund, bytte miljö.

Och det är väl den största anledningen till att jag inte hälsade på min tidigare plågoande. För det var ju henne i sin gamla roll jag såg; tjejen från högstadiet som gjorde mitt liv till pest och pina. Och hon såg väl tönten Åsa i sin tur. Spöket.

Blogginlägg om rankning på nätet - fy fan vad förbannad jag blir!

Räcker det inte med den vanliga, helvetiska hierarkin som finns i alla klasser? Räcker det inte med den "vanliga" mobbningen och sneda synen på tjejer?!?!?!?

Jag vågar snart inte skicka N till skolan och G lär få hemundervisning när det blir dags.....................

Elvaåringens klass gör skoltidning. Därför bad deras lärare mig att komma och berätta hur man gör just tidningar. Jättekul tyckte jag, som provat på det förut i elvaåringens tidigare klass, när de gjorde skoltidning i trean.

Så jag kom till klassen en förmiddag för några veckor sedan. Med mig hade jag inte så mycket; några kladdiga punkter i ett block som jag glömde kolla på, och en mailad bild från Aftonbladets redaktion. Bara för att visa hur jättestort det kan vara. Men också hur jättelitet det kan vara - mindre än deras klassrum.

Alla barnen fick avbryta med frågor så ofta de ville. Här körs inga frågestunder efteråt, när man ändå glömt hälften av det man ville fråga!

Det var en väldigt oblyg klass och det var ju bra. Jag fick verkligen massor av frågor!

Men nu kommer jag till det som störde mig.

Först en bakgrund: Jag var ett mobbat barn i skolan - från fyran till nian. De som var värst var tjejerna - tjejer vet verkligen hur man riktigt jävlas på det där tysta sättet. Utfrysning, kommentarer i förbigående som bara jag hörde, blickar, hånflin och så vidare. De där tjejerna var förstås själva jättesnygga och jättepopulära och jättetjejiga.

Min elvaåring är som jag i den åldern. Jag var blyg, han är blyg. Jag var lugn och tystlåten, han är lugn och tystlåten. Jag var inte tjejig, han är inte killig.

Ok, tillbaka till klassrummet igen. Längst fram satt ett par tjejer. Den ena räckte upp handen i tid och otid, verkligen hela tiden. Jag hade redan noterat att hon var en av de populära tjejerna, det syntes lång väg. När hon satte igång att fråga saker, blev jag sakta men säkert mer och mer irriterad. Dels var frågorna rejält korkade, hon frågade saker som visade att hon inte egentligen lyssnat på vad jag sade, hon ville helt enkelt bara synas och höras. Dels räckte hon flera gånger upp handen bara för att berätta något skrytsamt om sig själv eller sin jättejättejättecoola syster som varit med i tidningen Ridsport. Till sist höll jag på att spy på henne! All gammal aversion mot "sådana där" tjejer vällde upp. De där vidriga, självupptagna tjejerna som tycker att de är snyggast i världen och kan styra och ställa med alla andra som de vill.

Så där stod jag, 39 år gammal, och försökte trycka tillbaka elvaåringen inuti som helst ville säga saker som man inte får säga till ett barn när man är vuxen...   

Men förutom det var det jättekul!   

I Jan Björklund-land rätt nu:

Men det här är större än skolans attityder mot elever. Precis samma attityd gäller hur man ska se ut, hur man ska bete sig och hur man ska leva i största allmänhet.

För det spelar ingen roll vilka förutsättningar en enskild individ har - man ska vara och se ut på ett enda sätt om man ska anses som riktigt lyckad i Sverige.  Trist och fantasilöst men framför allt farligt.

Det har visserligen blivit pk att hävda motsatsen, att man inte alls tycker att det bara finns en enda väg att gå, ett enda sätt att se ut på och så vidare. Men det är bara blahablaha, bara skitsnack. De allra flesta tror egentligen inte på sig själva när de säger det.

Funderar på skolan idag, efter att ha sett en skämtteckning om Jan Björklund på Facebook...

Min äldsta son föddes i Köpenhamn, där han började på dagis (jaja, förskola) när han fyllt ett år. Efter mindre än ett halvår var vi tvungna att hastigt flytta tillbaka till Sverige, där vi fick vänta ett år på att få en plats på dagis. Han var alltså två år när det blev dags för nästa inskolning. 

När han var tre år träffade jag min nuvarande man, och vi flyttade ut från staden till ett litet samhälle på landet när min äldsta son var strax över fyra år - han bytte då dagis igen.

Sedan kom min äldsta dotter, som började på samma dagis, men annan avdelning. Och så blev det dags för förskoleklass, medans mina två yngsta barn började på dagiset, som då var omgjort igen. Under de sex år vi bodde i samhället gjordes en hel del förändringar inom förskolan och skolan; lokalbyten hit och dit, nya namn, nya grupper, lärarbyten, omorganisationer...

Men hur de än bar sig åt, blev det aldrig en särskilt bra skola. Förskolan var bättre, men inte bra. Av de sex olika avdelningar som den bestod av, var bara två helt okej. Från förskoleklassen och hela vägen upp till sjätte klass hade skolan stora problem. Mobbning, totalt oregerliga klasser, för stora klasser, skadegörelse, you name it. Rektorn och lärarna på skolan verkade vara fast i olika läger. Min sons klass bytte lärare ett antal gånger. Sista terminen han gick där hann klassen ha inte mindre än tre lärare. En slutade utan förvarning, en klarade inte av klassen, sedan kom en tredje som tydligen var närmast gerillatränad...

Mina två äldsta barn trivdes aldrig från förskoleklassen och uppåt. Dottern hann förstås inte börja själva skolan där, tack och lov, för det räckte mer än väl med alla problem hon fick dras med i förskoleklassen. Men min äldsta son gick i den skolan från första till fjärde klass. Till sist var det så illa att vi bestämde oss för att han skulle få byta skola, och hittade också en riktigt bra skola inne i stan.

Lustigt nog slumpade det sig som så, att strax efter allt var klart med skolbytet, hittade vi också ett hus i den nya skolans område i stan. Så vi flyttade.

Den nya skolan var bra, men tyvärr var förskoleklassen inte särskilt bra. Inte på grund av lärarna, som verkligen var bra, precis som rektorn, utan på grund av att den var proppfull med elaka snorungar... Min dotter var förstås jättebesviken, eftersom vi verkligen hade hoppats att hon skulle få hamna i en bättre klass än den hon gick i ute på landet.

Äldsta sonen var också lite besviken på sin nya fjärdeklass. Alla skulle vara så himla "tuffa" och "coola" - och är det något N inte är, så är det just det! Men i övrigt var skolan väldigt bra, med duktiga engagerade lärare och ett bra pedagogiskt tänk.

De två yngsta barnen började på dagis i närheten av vårt nya hem, varsin avdelning. Den förskolan var "inget speciellt", kan man säga. Varken bu eller bä. Lagom bra, helt okej, inget särskilt alls. De trivdes och det är ju i alla fall viktigast.

Så tog vi äntligen det där beslutet, barnens pappa och jag; det var dags att avsluta vårt förhållande. Jag bestämde mig för att hjälpa en god vän i Dalarna med hennes butik, och flyttade dit för att bo där på obestämd, men inte alltför lång tid. Min äldsta son ville bo med mig under den tiden, trots/tack vare att det innebar att byta skola tillfälligt. Så fick det bli; han började i min gamla skola i Dalarna efter sportlovet och gick där resten av terminen.

Det var intressant för mig att "komma tillbaka" till den skolan. Jag var också tio år när jag kom dit som ny elev till en fjärdeklass, och blev mobbad nästan från start.

Det blev inte min son, tack och lov. Och skolan var okej, återigen sådär "varken eller". Lärarna och rektorn lämnade en hel del att önska, varför jag var helt nöjd med att Noah bara skulle gå där tillfälligt.

Nu är vi samlade igen, hela familjen. (Fast utan att vi föräldrar har ett förhållande med varandra.) I ett nytt hus, på landet men inte samma som förut.

Hör till ett nytt, mindre samhälle, där mina fyra barn nu börjat på dagis, förskoleklass och skola.

Och hör och häpna:

Den är bra!

Jag summerar min karriär inom förskola och skola:

Jag har själv gått i fyra olika grundskolor från första klass till sjätte.

Sedan i högstadiet i en femte skola.

Sedan i tre olika gymnasieklasser.

Som förälder har jag erfarenhet av inte mindre än sju olika dagisavdelningar, fyra olika förskoleklasser, och fyra olika skolor.

Därför tycker jag att jag har tillräckligt på fötterna för att kunna säga "det här är en helt okej skola!"

I varje fall låg- och mellanstadiet. Otroligt nog - att hitta en bra skola har känts som att leta efter en nål i en höstack!