För tio år sedan kände jag plötsligt för att storrengöra överallt hemma. Sådär riktigt superordentligt.

Riva ut allting ur alla lådor och skåp, krypa in under allting... tvätta fönster, väggar, lister... en sådan storstädning.

Jag hade städat hela dagen, det var kväll. Hela lägenheten var upp- och nervänd. Det var smutstvätt i stora högar överallt. Jag stod på en pall och skurade köksskåp inuti så att skurvattnet stänkte över hela mig, när det hände.

Jag kissade plötsligt på mig.

Det kändes lite... konstigt. Att bara kissa på sig så där, helt utan förvarning. Väldigt blött blev det också.

Funderade en stund, där jag stod på pallen med disktrasan i handen, liksom fastfrusen i en rörelse.

Jag hoppades att jag hade kissat på mig. Jag ville ha kissat på mig. För då kunde jag ju bara byta kläder, ta en snabbdusch och sedan städa färdigt.

Det andra alternativet skulle innebära att jag inte skulle kunna slutföra jobbet.

Det andra alternativet var att det var vattnet som hade gått. Fostervattnet alltså. (Tre och en halv vecka innan det beräknade förlossningsdatumet...)

Suck. Så otroligt dålig timing! Sjävklart ringde jag till sjukhuset och självklart sade de åt mig att jag måste komma dit.

Åååhhh.... kul att föda barn och sedan komma hem till en oavslutad jätteröra...   

Jag fixade till mig så gott det gick och ringde efter en taxi. Tyvärr tänkte jag inte så långt som att vattnet kunde fortsätta rinna ut, så det var rätt blött i taxin efter att jag lämnade den.

På sjukhuset (Rigshospitalet/"Riget" i Köpenhamn) konstaterade de att det inte var särskilt bråttom, och att jag skulle komma tillbaka igen vid sextiden på morgonen nästa dag.   

Fast nu hade jag liksom tappat mitt flow... tänkte först åka hem och städa färdigt, men sedan började jag bli lite nervös. Shit, jag ska föda barn imorgon och det är ju snart! För vid det laget var det rätt sent på kvällen.

Så jag åkte hem till det blivande barnets pappa istället.

"Okej, i morgon ska jag föda, så nu behöver jag lite hjälp här."

Han fick hjälpa mig att raka benen, hämta mat, ringa blivande farmodern som skulle ta hand om den jättetvätt som väntade hemma, och jag sov över hos honom eftersom vi ändå skulle iväg tidigt nästa morgon.

Värkarna startade vid femtiden. Aj.

Vi åkte in, jag skrek lite då och då i taxin vilket gjorde chauffören ganska nervös över att kanske behöva förlösa ett barn på jobbet.

Men sedan lugnade han sig därinne i magen. Kanske för att jag fick en massa trevliga droger? Ett tag var jag så hög att jag for upp ur sängen med alla sladdar på  mig och började dansa med stången som sladdarna var kopplade till.

När han väl ville ut framåt eftermiddagen gjorde all bedövning att jag inte kände krystvärkarna tillräckligt mycket, så de fick dra ut killen med sugklocka. (Han såg ut som ett conehead i en vecka efter.)

Men ut kom han till sist. Och det var idag, för tio år sedan!   

Min finaste N!