...för att december äntligen är över!

December, årets mysigaste månad. Fram tills jag producerat fyra barn.

Nåja, den äldsta är ju tonåring nu. Räknas knappt. Slut på att kräva tomtekläder och närvaro på dagispyssel/Luciatåg, och baka pepparkakor? Helst inte.

One down, three to go.

Två av dem fyller år i början av december, med två dagars mellanrum. Så fort advenstpyntandet är klart börjar förberedelserna för det.

Utöver själva födelsedagarna vill de förstås ha varsitt kalas för kompisarna. Det brukar sällan gå att ordna på dagen de föddes.

Sedan var det alltså det där med skolans Luciafirande, pyssel och så själva Luciadagen den 13:e som vi brukar göra lite speciell. Dagen efter fyller barnens pappa år. Att baka pepparkakorna och ta fram granen ska klämmas in på ungefär samma tidpunkt.

Och vips! så var det julafton. Juldagen. Annandagen. Pusta ut. Nyårsafton!

Nästan ett helt år kvar. Hurra!

//X

Sitter med en kall och softar. En kall dryck, inte öl eller något annat alkoholhaltigt. Men kall i alla fall. Det är söndag kväll och snart är födelsedagsveckan slut. Imorgon börjar Luciaveckan.

Måndag eftermiddag är det Luciafirande i aulan för dagis. "Medtag ombytta barn och 20 lussebullar". Tisdag eftermiddag är det Luciafirande i aulan för F-klassen och skolan. "Medtag ombytta barn och rejäl fikakorg". Och Luciadagen med obligatoriskt Luciamys hemma plus pepparkaksbak. Dagen efter det fyller barnens pappa år, hela 45 stycken så det bör firas lite extra. Vad är det sedan... jo, just, torsdag. Då är det inget speciellt som händer vad jag vet. Det är alltså torsdag jag ska längta till. Eller vänta... vid det laget lär det vara Beirut här hemma igen.   

Barnens farmor och farfar var här idag för att fira födelsedagsbarnen. De tog med sig den minsta flickan hem till sig, så kommande vecka har jag bara tre barn hemma, skönt när det är så mycket att göra. För det är det, både innanför och utanför pannbenet. Det knakar i både leder och hjärnceller...

Ge mig MER JUL! Ser fortfarande golvet och väggarna och möblerna här hemma = för lite julpynt!   

Skyller på flytten. Det måste finnas fler kartonger märkta med "Julpynt" på, som gömmer sig i stora förrådet. Det här kan inte vara allt jag har?!? Eller är det en synvilla? Förra julen firade vi i ett enplanshus på fyra rum. I år firar vi i ett trevåningshus med otaliga rum.

'

Bruden på bilden önskar sig visst samma sak som min vän BB. Som blev väckt klockan ett i natt av ett barn, som vägrade somna förrän klockan sex på morgonen, när stackars BB ändå var tvungen att gå upp för att hinna till jobbet. Hur överlever man sånt? Jag önskar mig också frekventa tupplurar av Tomten, trots att jag inte har barn som är vakna hela nätterna. Jag kan aldrig skriva detta för många gånger: Sömn är bättre än sex!   

 Klockrent. Känner Anne Taintor min familj?

Ja, snart är det julafton. Men innan dess ska vi passera en svärfarsfödelsedag, två barnfödelsedagar varav en extraspeciell eftersom hon fyller sju år, Lucia och en till vuxenfödelsedag - som ska firas lite extra för den är nästan jämn. Vi ska hinna baka pepparkakor och pyssla hemma, köpa julklappar och slå in julklappar till fyra barn och några vuxna. Hej December! Det blir som vanligt totalsemester fr.o.m 1/1-12  fram tills 7/2-12. Då fyller yngsta dottern år. Däremellan gör vi inget som vi inte måste göra!    

//Xecute- glittrar ikapp med julstjärnorna (glitter kvar på händerna sedan dagispysslet igår)

Livet är inte en berg- och dalbana, det är en berg- och dalbana gånger 1000. Livet är en forspaddling i Niagarafallet.

Önskar mig ett lugnt och stilla liv av tomten i julklapp. Bland annat:

Xecutes önskelista till Tomten 2011

• Ett lugnt och stilla liv
• Hyperlugna barn som älskar att städa upp efter sig
• En egen Audi
• En häst
• En ajfån (jaja, jag erkänner att jag egentligen vill ha en sån...)
• En katt
• Ett marsvin
• Gröna fingrar
• Kockkunskaper
• Tålamod
• En perfekt man som avgudar mig
• En hund
• Massor av pengar, förstås
• 60 kg kroppsvikt
• Färre hår på benen 

All Helgona-helgen är snart över. Så klart har vi varit och tänt ljus och pyntat på våra gravar. Det är så grymt vackert med en kyrkogård full av ljus i becksvart mörker!

"Våra" gravar, det är min mammas/barnens mormors, och min mormors/barnens gammelmormor.

Sin mormor hann barnen aldrig träffa. Hon dog före de föddes. Men gammelmormor älskade de och träffade ofta! Vi kallade henne "Mimmi" och min yngsta dotter har Mimmi som ett av sina förnamn.

För mig betyder inte en grav något särskilt. Jag tycker inte att den representerar personen som ligger där, det känns inte som om personen är DÄR. Jag tror och känner att de som dött "finns kvar" där de bodde, eller där de ofta var. På sådana platser tänker jag extra mycket på dem och säger kanske till och med något högt till dem.

Min mamma tänkte på samma sätt, men för min mormor var gravar viktiga. 

De flesta människor vill aldrig dö. De flesta människor vill inte heller bli gamla och orkeslösa med smärtor lite varstans och känna sig trötta på allt de tidigare tyckte var roligt. Vi vill vara unga för alltid och leva för evigt, friska på alla sätt.

De flesta människor som inte vill dö glömmer ändå bort att uppskatta livet. Livet som pågår just precis nu.

Siktet är inställt på en punkt därborta i framtiden och tankarna mal ofta på om saker som redan har hänt.

När min mamma dog fick jag förstås en rejäl tankeställare. Vi "vet" alla att folk dör förr eller senare, men vi tror alltid att vi har mycket mer tid på oss. Nu vet jag bättre än att skjuta upp viktiga saker som till exempel att tala om för mina kära att jag älskar dem och uppskattar dem. Min mamma dog plötsligt och oväntat - efter det vet jag bättre än att skjuta upp alltför länge sådant jag vill säga, sådant jag vill göra, med min familj och mina vänner. Okej, jag lyckas inte jämt, det finns vänner jag träffar alldeles för sällan! Men läxan är inristad i bakhuvudet - ta ingen för given!

Min mormor dog också rätt oväntat, med bara någon dags varsel. Jag är så glad över att jag tillbringade mycket tid med henne, ringde henne, orkade lyssna på henne och på alla sätt jag kunde fanns där för henne, vis av min mammas död. Jag vet att hon uppskattade det otroligt mycket. Och att hon var ledsen över de familjemedlemmar som inte orkade bry sig om henne...

Både min mamma och min mormor gillade en speciell sång. Jag vet inte vad den heter eller vem som gör den, det är i varje fall ett dansband. Texten handlar om att människor går genom livet i stress och inte tar sig tid för sina närstående. Alla säger "jag har inte tid". Det finns också en sång som handlar om att personen i sången hellre vill ha blommor när hon lever, ge henne blommorna nu istället för att vänta tills det finns en grav att lägga dem på. Det var också en av mormors favoritsånger. Jag vet att hon hade velat träffa flera i sin familj mycket oftare än de hade "tid" med, att det var en ständig sorg hos henne.

Tänk på det!   

Varje år samma förvirring; när är det egentligen Halloween?!?

Nu vet jag, efter ihärdigt googlande av så många källor som möjligt. Det är alltid den 31:a oktober i Sverige.

Önskar jag slapp behöva veta - det är en slemmigt kommersiell, amerikansk högtid som jag verkligen inte behöver så här på senhösten, när det snart är dags för december. Tyvärr går den inte att undvika med barn i huset, men jag drar en gräns; jag kommer aldrig någonsin köpa ett enda Halloweenpynt, eller baka eller laga någon speciell mat, eller ha något slags kalas.

Barnen får klä ut sig och knacka på dörrar. Vi pysslar vårt pynt. Det räcker.

För snart är det som sagt december, med två barnfödelsedagar, två vuxenfödelsedagar, Lucia, julpyssel i diverse skolklasser, julafton och nyårsafton.

Familjen Xecute i Halloweeentappning

Som sagt, pysslar det gör vi i alla fall. Med råge. Den här familjen älskar att pyssla! Här pysslas nästan varje dag, en eller flera tillsammans. Igår vältrade vi oss i pyssel hela dagen, i bästa skräckstämning. För vi har humor också. Kanske inte en humor som alla människor tål, men vi har i alla fall roligt. (Jag är fortfarande sugen på att sätta en halloweenpumpakruka på min mammas grav - hon hade också en skön humor och skulle ha uppskattat uppståndelsen.)