Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita. 

Jag försökte förklara livet för honom, lite snabbt.   

För en del unga människor och för människor med vissa diagnoser, ter sig livet så enkelt. Man blir kär, man blir ihop, man är tillsammans. Sedan dör man.

Tänk om det faktiskt var så! Det vore ju fantastiskt. 

Jag hade så många principer och saker jag "bara visste" när jag var yngre. Men livet gjorde att jag klev ner från mina höga hästar. Att jag tvingades inse att allt inte alltid är så enkelt. Det finns även många "äldre" (dvs 30+) som fortfarande tror att livet är svart eller vitt. Det är de som har levt i en så kallad skyddad verkstad hela sina liv. Jag tycker kanske inte direkt synd om dem, men oj vad de har missat mycket!

Nu har jag just fyllt 45 år och jag vet med 100 % säkerhet att jag har träffat min absoluta själsfrände. Min livskamrat. 

45 år. Så lång tid tog det. 

Hade jag vetat det som fjortonåring, när jag var helt galet kär i killen i 8A, eller som sjuttonåring när jag faktiskt fick min första riktiga pojkvän, som jag drömde om resten av livet med (giftermål, barn, hus...) - då hade jag kanske gett upp och bara lagt mig ner i väntan på döden. 

En del tror att de lyckas ganska snabbt. T ex min älskade själsfrände. Han träffade sin fru (nu exfru) när han var femton år och hon var fjorton år.

Sedan har vi mina exsvärföräldrar, som fortfarande håller varandra i handen när de är ute och går och som har levt med varandra sedan 1960-talet och fortfarande verkligen utstrålar kärlek till varandra. 

En del lyckas. En del försöker, länge, på grund av gemensamma barn/gemensamt boende/gemensam ekonomi/rädslan för att aldrig hitta någon annan och behöva leva ensam. 

Poängen är att alla människor längtar efter den där personen, den som är en själsfrände, som är den som förstår en bättre än någon annan och som man kan vara sig själv med, fullständigt. Alla vi människor längar efter att få älska och att få vara älskade. 

I sökandet efter detta är det inte så konstigt om många, inklusive jag själv stöter på minor och "falska själsfränder". Man vill så gärna. Man tror, man hoppas. Man försöker! Man intalar sig själv att det man hittat är riktigt bra, jämfört med de tidigare erfarenheterna. Ju yngre, desto färre sådana. 

Ofta är ett förhållande såååå bra i början. Så klart. Nyförälskelse etc. Så börjar man lära känna varandra. Eller något händer som visar en persons sämre sidor. Eller så kommer det första bråket och då visar det sig att man absolut inte kan "bråka ihop". Eller så inser man, när den första förälskelsen (och den fysiska attraktionen) börjat lugna sig att det inte fanns mer djup.

Själv har jag vid flera tillfällen verkligen varit säker på att den jag träffar är "Mr Right". Jag har gift mig med den person som allt var bättre med än med någon annan. Jag var 32 år när jag stod vid altaret. Efter några år var allt  - verkligen ALLT - sämre än med någon annan, någonsin. Livet kan spela spratt. Livet kan ta andra vägar. Ibland ångrar man sina val, men då är det läge att minnas att man gjorde de valen utifrån vad man visste just då!

Jag var tvungen att kyssa många grodor innan jag hittade min prins... men jag inser hur mycket livserfarenhet det har gett mig. Att jag aldrig kommer bli en av dem som dömer andra för att jag själv levt i en skyddad verkstad med samma partner sedan ungdomen. Jag har förståelse för människor vars livsöden verkar röriga. Jag dömer ingen som gör slut eller skiljer sig, oavsett om de har barn eller inte. Framför allt dömer jag inte någon för att ett förhållande höll bara en kort tid. 

Ingen föds och växer upp som barn och tonåring med tanken "jag ska ha så många kärlekspartners som möjligt och gå in och ut i förhållanden tills jag är femtio år". För en del lyckas det att hitta rätt, tidigt. För oss andra tar det lite längre tid men ingen är mindre värd på något sätt oavsett. 

När jag dör, gör jag det med en massa erfarenheter, minnen, upplevelser, vetskapen om att jag levt livet ordentligt utan att vara rädd för att kasta bort det som är dåligt oavsett omgivningens åsikter. Och med vetskapen om att jag träffade min själsfrände till sist. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt.  Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att e...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...

Flyktingkatastrofer och svält i all ära, men nu ska det handla om ett riktigt problem. Ett allvarligt sådant. Nämligen selfieholics. I början var de inte så många, inte i min feed i alla fall. Men visst, jag är över 40 år så den här företeelsen har...