xecute

Senaste inläggen

Av Xecute - 20 mars 2022 19:37

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)   


Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där startade jag på huvudredaktionen men slumpen gjorde att jag fick placering som lokalredaktör och det har mitt hjärta klappat för sedan dess (vi pratar många år; sedan 1998).


Något som har förändrats med tiden är hur lätt läsarna får kontakt med sina reportrar/redaktörer. Det finns mejl. Det finns sociala medier. Det är en helt annan värld än den jag började jobba i för så många år sedan. En annan sak som verkligen har förändrats är synen på hur man beter sig bakom en skärm. "Trollen" har ökat explosionsartat och dit hör numera även "helt vanliga människor", som tyvärr har tappat känslan för hur man beter sig mot sina medmänniskor när man kontaktar dem via dator/surfplatta/mobil.


Åsikter är lätta att ha, och folk har i alla tider haft just åsikter. Inget ont om det. Däremot har sättet att framföra dem på förändrats på ett oerhört negativt sätt med åren.

Det blir tydligt för alla som arbetar med något offentligt; vare sig det gäller politiker, journalister, influencers eller what not. 


Så länge man gömmer sig bakom sin skärm kan man tydligen skriva lite vad som helst. Jag var kanske lite oförberedd på det då, för snart tre år sedan, när jag halkade tillbaka in i journalistyrket genom att frilansa för lokalsidan. 

Jag blev först riktigt förvånad och sedan riktigt arg. Numera blir jag bara riktigt arg. Jo, jag har ett yrke som folk kan ha åsikter om; är det inte fel ordval så är det att en inskickad text var tvungen att förkortas till papperstidningens sida, eller så tycker någon att jag är köpt av kommunen. Eller den här; jag är en skam för journalistkåren. 


Allt detta från människor som troligen inte har någon som helst aning om yrkets förutsättningar och hur realiteten ser ut. Vilka förväntningar som finns och hur journalister jobbar. De tycker ändå, för de sitter ju där vid datorn och är upprörda - lite som när (troligen samma) folk ställer sig upp och gapar på en domare de ser döma i en match på TV. De har självklart mer kunskap än sagda domare. Eller spelare. Eller journalist. 


Missta inte detta för att relevant kritik inte är välkommen, till och med eftersökt. Alla vettiga människor vill bli bättre på det de gör, så även jag. All kritik som har något på fötterna emottas tacksamt och besvaras på ett trevligt sätt.


Kutym i journalistbranschen är att inte besvara dumheter och att ha inställningen "ingen har att göra med villkoren kring arbetet, man behöver inte förklara sig". Jag håller faktiskt inte helt med - jag tror på att kunskap är makt och att information skapar förståelse - i alla fall när det gäller lokaljouranlistik. Den är nära och därför anser jag att läsarna har rätt att få information om hur deras lokala sida blir till och varför ser ut som den gör. Därför kommer det komma fler inlägg här som beskriver det dagliga arbetet på en lokalredaktion och som förklarar de val som ibland måste göras och varför vissa artiklar blir si, medan andra blir så.


Men till er som tycker en massa utan att egentligen veta vad det är ni tycker om - och som uttrycker det på ett ohövligt sätt - väx upp. Vuxna människor beter sig inte som grottmänniskor. Alternativ två: Kryp tillbaka in i grottan som det troll du vill vara. 


Sist men inte minst: Det är är en privat blogg och inte kopplad till min arbetsgivare. Det handlar om mina privata åsikter om det jobb jag utför, med en generell approach - journalistik och lokaljouranlistik generellt, inte specifikt vad gäller den tidning jag är anställd av. 




Av Xecute - 22 maj 2019 16:00

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt. 

Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att en gammal människa blir dålig och "går vidare". Dör, alltså.


 

Morfar Ulf väntar på tunnelbanan/metron vid Amagerbro, tillsammans

 med sina barnbarn Gabriella, Elias och Mikaela.




Ändå är det bland det värsta livet har att erbjuda. 

En förälder är en förälder, oavsett ålder. På något sätt känns det som att mamma och pappa kommer att "leva för evigt". De är konstanter. De bara finns där, oavsett hur lite eller mycket kontakt man har med dem. När man behöver dem, finns de där. Alltid. Precis som min pappa.

Fast inte.

Ibland går det snabbt, ibland långsamt. Men dör, det gör de. 

Med mamma gick det ultrasnabbt. 

Med mormor - hon skulle ju inte dö, hon hade bara ramlat. Men plötsligt fanns det ingen chans. 

Med pappa Toivo; ingen förvarning. Han lade sig för att sova middag, men vaknade aldrig igen.

Pappa Ulf fick lunginflammation som blev blodförgiftning. Det var allvarligt, men så var han på bättringsvägen. Vi pratade varje dag i telefon. Tills han, en tidig fredag morgon, var tvungen att sättas i respirator. Ny infektion. Komplikationer.


   

 

Min pappa, tidigt åttiotal.Självklart med något att röka; i det här fallet en cigarr. Varje gång vi pratade i telefon, öppnade pappa samtalet med att säga "jeg skal lige have en kopp kaffe og en smög".....



Jag var 24 år när min mamma gick bort. Hon i sin tur var bara 47 år. En ofattbart ung ålder; jag fyller själv 46 år om några veckor och kan fortfarande inte förstå att man kan dö i den här åldern. Det är så mycket som finns kvar! Hur kunde hon inte vilja leva?


Pappa fanns där då. Och innan. Och efter. Pappa, som förmodligen fortfarande älskade min mamma. Några år efter mammas död bestämde jag mig för att flytta hem till honom, för att lära känna både honom och mitt "andra hemland" bättre; han är dansk och bor i Köpenhamn. Dit har jag åkt, en eller två gånger varje år sedan jag var två år. Innan? Ja, då bodde mamma och pappa tillsammans, i Sverige... 

Jag hade växt upp med alkoholism, i form av pappa Toivo. Men även mamma de sista åren. Ångesten, hennes tidigare insomningsproblematik, de svåra yttre omständigheterna.... "jag somnar så bra på ett glas vin". Fast det var helt klart mer än ett glas.


Pappa Ulf? Aldrig hade jag skänkt ens en tanke åt att han skulle ha alkoholproblem. Varje gång jag kom och hälsade på, den där en gången om året, så var det ju inga konstigheter. Ja, förutom att vi alltid skulle till kvarterspuben Jaguaren, så han fick berätta att jag kommit och visa upp mig för sina vänner. 

När jag faktiskt började bo tillsammans med pappa, i slutet på 90-talet, förstod jag äntligen att han led av alkoholism. Just då var jag själv alldeles för fucked up, på grund av mammas död. Men jag noterade. Och i alla år efteråt, från Sverige, i Danmark på besök, försökte jag argumentera med hans behov av att dricka. Det kulminerade i den inläggelse på låst akut psykmottagning, som jag var ansvarig för eftersom jag ringde ambulans till pappa, från Sverige. 




Alltid har jag tagit honom för givet. Många gånger när det var dags att åka dit och hälsa på, hade jag egentligen ingen lust. Inte för att jag inte älskade min pappa, men för att det var så förbannat tråkigt hemma hos honom. Som barn och tonåring från Sverige, uppväxt i en någorlunda normal familj (mamma gifte sig med "pappa Toivo" när jag var fem år), framstod  pappa Ulfs liv och lägenhet som minst sagt udda. 

Idag, som vuxen sedan länge och med egna barn och många livserfarenheter, älskar jag min pappa ännu mer för att han alltid varit sig själv och struntat fullkomligt i vad andra tycker. 

Han gick i sina tofflor. I sin väst. Med sin midjeväska. Inget vare sig Nielsen eller snobbigt över honom...




 

Här sitter vi, jag och min "danska" pappa Ulf. Jag är nio år. 1982. Var, vet jag inte. Men vi ser ut att ha det lika mysigt som vi brukade


Men, när jag var 13 år och kom ner till pappa på jullovet, och fick ha alla ytterkläder på mig inomhus för att det bara fanns EN värmekälla i form av en gasolvärmare som stank som f*n, då var det inte lika roligt. Kanske hade fungerat bättre om han haft TV. Men den var trasig sedan några år. Ja, jag skämdes ibland för min pappa när jag var ung. 

Å andra sidan var det just under det lovet jag fick mitt intresse för kost, träning och hälsa. Jag hade inget att göra. Pappa hade en stor hög med tidningar; I Form, Hälsa m.fl, som han fått av någon. Jag läste, fascinerades och kände ett omedelbart intresse. Började klippa ur bilder och gjorde en egen träningsbok med övningar samt en massa hälsotips.





  

 

Farbror Kent märkte och ramade in det här fotot till pappa. Så att det skulle bli enklare för honom att hålla reda på vad alla fyra barnbarnen heter     



Det dåliga samvetet fanns ändå där, alltid. Jag älskar min pappa och jag vet hur mycket han älskar mig. Att då samtidigt känna att det är jobbigt att hälsa på, för att det är extremt långtråkigt och extremt annorlunda... det skaver och har alltid gjort det. 

Till exempel har pappa ingen dusch (förutom under några få år på nittiotalet). Man får blaska av sig bäst man kan, stående i en balja vid det enda handfatet i köket. Så många minnen från barndomen, baljan i köket och vattenslangen. Minnen från att som ung vuxen stå i den och tvätta kroppen och håret så gott det gick. Eller med barnen i lägenheten, när vi hälsar på morfar. Bara spännande och annorlunda för dem. 

Hela lägenheten stinker rök, till den grad att man måste tvätta allt när man kommer hem samt vädra väskorna i minst en vecka.

Att ta med pojkvänner till pappa, det var inte en självklarhet, Inte ens i vuxen ålder. Nu, när han är borta, blir jag arg på mig själv. Det var ju inte pappa det var fel på! Det var i så fall mina pojkvänner

!

Lägenheten, som till en början var en trea och helt okej, skulle göras om. Det blev en tvåa. Fine, inga problem, fortfarande en fin lägenhet. Om man bortser från bristen på dusch och toaletten utan handfat... 

Men så skulle det renoveras. 1981 satte han igång. Det är fortfarande inte klart. Vid några tillfällen har det varit nästan klart, men aldrig helt. Varje år sedan 1981, har besöken hos pappa inneburit att äntra en lägenhet under renovering. En lägenhet oftast utan de faciliteter vi i Sverige ser som självklara. En lägenhet vars möblering var milt sagt annorlunda - men väldigt smart!





 

Pappa Ulf till vänster, min kusin Peter till höger (son till farbror Kent). Fast på danska heter manliga kusiner "fætter".






Typiskt min pappa. Det ständiga renoverandet, det ständiga ommöblerandet. Men jag älskar honom för det. För hans "donande och fixande", ommöbleringandet, smarta lösningar som ingen annan skulle ha valt... för att han hade ett biljardbord som avställningsyta och medicinburkar som bestickhållare.... jag älskar hans lägenhet trots alla konstigheter och brister. 

Jag älskar att han alltid var så lugn. Kan inte minnas en enda gång jag sett honom stressad. Bli hetsig.

"Ta det lugnt, det ordnar sig. Missar vi bussen kommer snart en annan. Jag ska bara..."



 

När man gifter sig ska ens pappa vara med. Det bara är så. Det är sorgligt att han inte får vara med på nästa, med min absoluta själsfrände. 



Ulf Lord. Född i Malmö 1940, son till Martha och Oluf Lord. 

Snart flyttade de över till Köpenhamn, Marthas födelseort. Oluf, kallad Ole, kom från (Avesta) Krylbo... de hade träffats en sommar när Ole var på semester i Köpenhamn och blev vansinnigt kära.Tyvärr blev äktenskapet ganska olyckligt; farmor Martha kom från en missionskyrkefamilj och var pryd som fan. Farfar Ole älskade sex.... funkade inte alls. Men de höll ihop, ända till slutet. Farmor smygdrack och farfar...tja han drack. 

Pappa Ulf växte upp i Köpenhamn, på Betoresgade. En stad som finns i hela honom, i hans hjärta.

Men i slutet på 60-talet kände han sig väl lite äventyrlig, och började jobba i Sverige på olika ställen.

I Kumla finns fortfarande Husaren, ett dansställe. Där träffades min mamma Gunilla och min pappa Ulf. 

Jag blev tillverkad hemma hos farbror Max och på ett sätt som förstörde hans vardagsrumsmatta, och föddes sedan på Örebro BB.

Saken är den att mamma, som var 20 år när hon träffade pappa, trodde att han var steril. Pappa var tio år äldre och hade börjat känna av sin biologiska klocka; han ville sååå gärna ha barn. Tydligen var lösningen att slå i mamma att hon inte behövde p-piller   





 

Mamma Gunilla. Pappa stora kärlek. Kanske han var hennes också; under sitt olyckliga äktenskap "återkom" hon till honom, flera gånger, som om hon önskade att hon aldrig gått. Men det var aldrig realistiskt; hon hade två barn förutom mig, tillsammans med sin äkta make, som dessutom hade full ekonomisk kontroll. 


Ja, det var fult. Men vem är jag att klaga?   

1973 föddes jag, när mamma var 23 år och pappa 33 år.

De höll tillsammans tills jag var strax under två år. Då hade mamma fått nog av pappas bohemiska natur, hans sätt att lägga räkningar i hög och dra de översta när han kände för det, och hans ständiga retsamheter (välmenade, men mamma var inte typen som tål sådant...)





 

Pappa på stolen, storebror Kent bakom och Kents yngsta son William bredvid.

Kent kände ett otrolig ansvar gentemot sin yngre bror. Kent ringde honom varannan dag, Kent såg till att de drack kaffe tillsammans ofta. Tog med honom på resor. Det var Kent som hittade pappa i det dåliga skick han var, och ringde ambulans. 



Min mamma var Ulfs stora kärlek. Han träffade aldrig någon annan efter henne. Inte seriöst. Säkert har han haft kvinnor, men inga som jag någonsin träffat eller ens hört talas om. "ah, kvinnor... de vill bara flytta in och göra om på allt", brukade pappa säga när jag frågade.

Trots att han var en kopia av James Dean som ung, hade pappa en riktigt dålig självkänsla när det kommer till relationer. Hans ensamhet efter mamma var visserligen på många sätt självvald, men med en bättre självkänsla hade pappa kunnat träffa en ny kärlek. Tyvärr blev det aldrig så. 

Pappa har alltid varit udda. Ett så kallat original. Precis som mamma var. Inte undra på att jag inte är som alla andra...




 

Kent i djupa samtal med Jörgen. Pappa Ulf sitter där också men verkar gömma sig bakom Jörgen   

Jag har inte tagit med många pojkvänner ner till Köpenhamn. Men det är helt sjukt hur pappa och Jörgen klickade! Jag är så otroligt tacksam över att min pappa och min själsfrände tyckte så mycket om varandra. Att de kände att de kunde vara sig själva helt och hållet med varandra. Jag är så glad över hur mycket Jörgen tyckte om min pappa! 

Min pappa var bara sååå cooll...  




Men allvarligt talat. Han hittade aldrig riktigt sin plats i livet. Hans "happy-go-lucky"-attityd kanske var det som ställde till det mest, i varje fall vad gäller "karriär". Egentligen älskade han nog havet mest av allt.Tiden har var sjöman lämnade honom aldrig.

Samtidigt som han var en äkta Köpenhamnare - oj, vad min pappa älskar sitt Köpenhamn!

Han ville alltid lära sig mer om saker. Liksom sin dotter, som kan lite om mycket. Pappa har målat, vikt pappersfigurer, pluggat datorlära, studerat hälsa, mat, motion, jobbat som hantverkare i Saudi Arabien, som sjöman, som rörisolerare, som snickare. Han var en sådan som aldrig brytt sig om status i form av ägodelar, pengar, titlar. Självklart led han av sin tighta ekonomiska situation. Grovarbetare får inte jättemycket i pension. Dessutom behövde han förtidspensionera sig på grund av smärtor som jobbet som rörisolerare gett. 







 

1994. Jsg hälsar på pappa tillsammans med min dåvarande pojkvän Henrik. Pappa var alltså 54 år på den här bilden. Så rolig, så soft. När jag äntligen blev vuxen fick jag och pappa en helt annan relation. En vuxenrelation mitt i föräldra-barnförhållandet. Vi kunde prata om det mesta. Skämdes inte inför varandra. Var oss själva till hundra procent. Jag kommer alltid älska min pappa för att han visade mig att man ska vara sig själv, allt annat är bara en waste of time and space.... 





Vi brukade skoja om att hans stora intresse var att köpa saker på rea. Men det var ju sant. Han kunde skratta åt sig själv och sitt liv. Men pappa behövde man aldrig hålla igen, tänka efter, censurera. 

Vi brukade skoja om att hans lägenhet skulle kunna ha en skylt med "isenkrammer" utanför. Här finns allt, man ska bara hitta det. 

Pappa hittade aldrig SIN hobby, SITT intresse. För att komma ut från lägenheten, se folk, göra något, så cyklade han runt och gick i affärer. Affärer med rea. Saying no more.... 






 

Morfar Ulf med Noah (som fyller 19 år i år) på Öresundståget på väg mot Örebro. Pappa brukade följa med över till Malmö för att hjälpa med väskor, barn och barnvagn. 




Pappa Ulf var aldrig bra på att höra av sig. Mamma brukade ringa honom och klargöra att det var dags att prata med sin dotter. Det var mamma som ringde honom när jag fyllde år, så att han kunde gratulera mig.

Jag har definitivt ärvt det där. Det tankspridda och glömska.

För, att han inte ringde berodde inte på att han inte älskade mig. DET vet jag med säkerhet.

Det är bara helt enkelt pappa i ett nötskal.


Efter att jag själv blivit äldre och sedan vuxen, har jag varit lika dålig på att ringa honom. Det betyder inte att kärleken inte finns.

När vi väl ses, är det bara fantastiskt. Det är det som räknas.

Han har min svarta humor, men det lär ju vara så att det är jag som har hans...

Vi har alltid haft roligt ihop när vi pratat och jag har alltid känt att jag kan vara helt mig själv med honom. Till exempel berättade jag för pappa att jag börjat snusa, men inte för mamma...


Mina fyra barn älskar sin morfar. Konstigt nog, med tanke på hur långt bort han bor och att vi bara åkt dit en gång om året; vår sommarlovsresa. Men de ÄLSKAR honom och de ÄLSKAR hans lägenhet?!? Det är så roligt, för barn är normer inte aktuella och de kan verkligen uppskatta saker vi vuxna anser oss för goda för. De tycker att den är mysig och att det verkligen känns som att man är utomlands. De älskar till och med doften av rök, för "ååhhh det luktar som hemma hos morfar!".


   

 

Mina tre yngre barn med sin älskade morfar, på Ströget.



Pappa fanns där för mig när jag blev ensamstående gravid med och sedan ensamstående mamma till Noah. 

Han hade sina problem, men han fanns alltid där. 

Hans problem bestod i att vara alkoholist. Det var inte förrän jag flyttade ner till honom i Köpenhamn som jag insåg att han var alkoholist. 

Eftersom jag växt upp med en sådan, i form av pappa Toivo, såg jag det direkt.

Tyvärr var jag själv i så dåligt skick efter mammas självmord, att jag inte kunde engagera mig i det.

Long story short; Noah föddes, de hade en fantastisk relation, som fortsatte efter att jag flyttat tillbaka till Sverige. Noahs morfar bodde hos oss långa perioder i sträck, flera gånger, samt hämtade och lämnade sin dotterson per tåg senare i Noahs liv.

Men så en dag när jag ringde min pappa, lät han jättekonstig. Jag fick liksom ingen kontakt med honom.

Jag ringde ambulans (ringde från Sverige till 112 i Danmark) och åkte ner till Köpenhamn. Pappa var då inlagd på en låst avdelning på akutpsyk. Han var ordentligt deprimerad, undernärd med mera.


Vårt samtal då kommer jag aldrig att glömma.

För första gången hörde jag min pappa säga att han älskar mig. Jag sade det tillbaka till honom, många gånger. För första gången bröt min pappa ihop och grät, över att han varit så dålig på att höra av sig och "varit en dålig pappa" (det höll jag INTE med om). För första gången pratade vi brutalt ärligt och innerligt om känslor och tankar, både om varandra, mamma, min uppväxt och hans liv. 

Om jag inte visste det innan, så vet jag sedan dess hur mycket han älskar mig. Och han vet definitivt hur mycket jag älskar honom.



Pappa lärde mig älska schack. Pappa lärde mig tennis. Pappa lärde mig att man ska skita i vad andra tycker om en. Se ut som du vill och gör det du vill.

Pappa lärde mig att man kan vara spontan och plötsligt åka till Saudi Arabien och jobba (oj,vilka spontana beslut jag tagit i viktiga frågor), att svart humor är the shit, att man inte behöver förställa sig och prata barnspråk med barn för att de ska gilla en, att man kan vara extremt god vän med sitt ex OCH exets nya man (pappa Ulf och pappa Toivo var goda vänner och Ulf kom ofta och hälsade på mig hemma hos mamma och Toivo). 

Vem har en så cool pappa att han tar med en till Christiania för att man som nybliven vuxen är nyfiken, eller, när man är vuxen, visar vart den bästa svartklubben finns där man kan röka hasch? LOL! Ja, pappa är udda. Annorlunda. Avslappnad. Och så jäkla skön, intelligent och tänkande. Men trots det hamnade han så pass "vid sidan av" i livet att den från början svaga kurvan bort från linjen, hela tiden ökade. 




 

Jag, pappa, Noah och lilla Gabriella i vagnen, i Puerto Banus, Spanien. Samma näsor, samma axlar   




Pappa hade såklart vänner, men genom åren har de gått bort, en efter en. Den sista var min äldsta son Noahs farmor. Ann. 

Ann och hennes sambo Flemming var min pappas enda kvarvarande vänner, tills hon dog och Flemming då "försvann". Sedan dess, och Ann dog 2010, har pappa varit så enormt ensam. Men alltid vägrat att ge upp sitt Köpenhamn för att flytta till mig och sina barnbarn.

Jag förstår det.


Hela hösten har han varit dålig. Men inget konstigt med det; pappa har varit "dålig" i ett antal år, i form av att dagsformen varierat, med ont i ben, problem med prostatan, hosta etc. Vissa dagar har det varit bättre, vissa dagar har det varit sämre.

Min pappa har alltid varit väldigt aktiv, gått och cyklat mycket. När han inte längre kan ta sig runt som han vill, så minskar så klart livslusten.

Senast jag ringde honom, innan han hamnade på sjukhuset, sade han inget annat än det vanliga; "det är sådär, värre vissa dagar, bättre andra, men jo, det är inte så bra". Jag var så klart inte glad över det, men det var "det vanliga". 

Några dagar gick sedan samtalet, när jag kom på att jag inte berättat att jag bytt tillbaka till mitt flicknamn, dvs hans efternamn - Lord. Skulle ringa honom på kvällen men under dagen kom ett sms från en av mina danska kusiner. 

Pappa är inlagd och jättesjuk....




 

Så här ser min pappa ut, always and forever   

Han låg inne på IVA i cirka en vecka. Min äldsta farbror Kent hade hittat honom i lägenheten i extremt dåligt skick, varpå han genast ringde amulans. Det visade sig att han hade lunginflammation och blodförgiftning (för att han gått med lunginflammation för länge....). Det var illa, men så blev det bättre. Vi var alla glada och lättade; jag, hans två bröder, mina barn och min sambo Jörgen.

Men så blev det plötsligt sämre. 

Så illa, att man klockan fem en tidig morgon var tvungen att sätta honom i respirator.


Efter det var det kört.

Hans 79-åriga kropp orkade inte kämpa mer. 

Men sista gången vi kom ner; jag, min sambo Jörgen, pappas barnbarn Gabriella, så var han medveten!

De timmarna med min pappa är de viktigaste jag någonsin har haft. 


Pappa, jag älskar dig så mycket. Jag vet att du inte skulle leva för evigt, men jag är bara 46 år. Kan man inte få ha sin pappa kvar tills man är åtminstone 55 - 60 år?


Livet. Det tar och det ger. Man föds och man dör..


Det var pappas tur att få somna in. 

Sov  i ro, älskade pappa Ulf.










Av Xecute - 12 juni 2018 20:34

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita. 

Jag försökte förklara livet för honom, lite snabbt.   


För en del unga människor och för människor med vissa diagnoser, ter sig livet så enkelt. Man blir kär, man blir ihop, man är tillsammans. Sedan dör man.

Tänk om det faktiskt var så! Det vore ju fantastiskt. 


Jag hade så många principer och saker jag "bara visste" när jag var yngre. Men livet gjorde att jag klev ner från mina höga hästar. Att jag tvingades inse att allt inte alltid är så enkelt. Det finns även många "äldre" (dvs 30+) som fortfarande tror att livet är svart eller vitt. Det är de som har levt i en så kallad skyddad verkstad hela sina liv. Jag tycker kanske inte direkt synd om dem, men oj vad de har missat mycket!


Nu har jag just fyllt 45 år och jag vet med 100 % säkerhet att jag har träffat min absoluta själsfrände. Min livskamrat. 

45 år. Så lång tid tog det. 

Hade jag vetat det som fjortonåring, när jag var helt galet kär i killen i 8A, eller som sjuttonåring när jag faktiskt fick min första riktiga pojkvän, som jag drömde om resten av livet med (giftermål, barn, hus...) - då hade jag kanske gett upp och bara lagt mig ner i väntan på döden. 


En del tror att de lyckas ganska snabbt. T ex min älskade själsfrände. Han träffade sin fru (nu exfru) när han var femton år och hon var fjorton år.

Sedan har vi mina exsvärföräldrar, som fortfarande håller varandra i handen när de är ute och går och som har levt med varandra sedan 1960-talet och fortfarande verkligen utstrålar kärlek till varandra. 


En del lyckas. En del försöker, länge, på grund av gemensamma barn/gemensamt boende/gemensam ekonomi/rädslan för att aldrig hitta någon annan och behöva leva ensam. 

Poängen är att alla människor längtar efter den där personen, den som är en själsfrände, som är den som förstår en bättre än någon annan och som man kan vara sig själv med, fullständigt. Alla vi människor längar efter att få älska och att få vara älskade. 


I sökandet efter detta är det inte så konstigt om många, inklusive jag själv stöter på minor och "falska själsfränder". Man vill så gärna. Man tror, man hoppas. Man försöker! Man intalar sig själv att det man hittat är riktigt bra, jämfört med de tidigare erfarenheterna. Ju yngre, desto färre sådana. 


Ofta är ett förhållande såååå bra i början. Så klart. Nyförälskelse etc. Så börjar man lära känna varandra. Eller något händer som visar en persons sämre sidor. Eller så kommer det första bråket och då visar det sig att man absolut inte kan "bråka ihop". Eller så inser man, när den första förälskelsen (och den fysiska attraktionen) börjat lugna sig att det inte fanns mer djup.


Själv har jag vid flera tillfällen verkligen varit säker på att den jag träffar är "Mr Right". Jag har gift mig med den person som allt var bättre med än med någon annan. Jag var 32 år när jag stod vid altaret. Efter några år var allt  - verkligen ALLT - sämre än med någon annan, någonsin. Livet kan spela spratt. Livet kan ta andra vägar. Ibland ångrar man sina val, men då är det läge att minnas att man gjorde de valen utifrån vad man visste just då!


Jag var tvungen att kyssa många grodor innan jag hittade min prins... men jag inser hur mycket livserfarenhet det har gett mig. Att jag aldrig kommer bli en av dem som dömer andra för att jag själv levt i en skyddad verkstad med samma partner sedan ungdomen. Jag har förståelse för människor vars livsöden verkar röriga. Jag dömer ingen som gör slut eller skiljer sig, oavsett om de har barn eller inte. Framför allt dömer jag inte någon för att ett förhållande höll bara en kort tid. 


Ingen föds och växer upp som barn och tonåring med tanken "jag ska ha så många kärlekspartners som möjligt och gå in och ut i förhållanden tills jag är femtio år". För en del lyckas det att hitta rätt, tidigt. För oss andra tar det lite längre tid men ingen är mindre värd på något sätt oavsett. 


När jag dör, gör jag det med en massa erfarenheter, minnen, upplevelser, vetskapen om att jag levt livet ordentligt utan att vara rädd för att kasta bort det som är dåligt oavsett omgivningens åsikter. Och med vetskapen om att jag träffade min själsfrände till sist. 







Av Xecute - 17 februari 2018 22:36

Det slår aldrig fel.

Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren. 

"Mamma jag måste kissa!"

Det spelar ingen roll om toaletten stått oanvänd i timmar. När någon väl behöver använda den, startar det en kedja av kiss- och bajsnödighet där så många som möjligt behöver använda just toaletten så fort som möjligt. 


Livet med EN toalett i en familj på sex personer är inte lätt...


Vi har även autisten som inte har koll på det där med andras behov och lämpliga tidpunkter. Han får, av outgrundlig, obegriplig anledning, ofta för sig att han måste duscha på JUST PRECIS de tider vi andra verkligen använder badrummet. 

Han har ett oerhört stort behov av kroppslig hygien mellan 08:00 och 08:30, då resten av barnaskaran på tre behöver borsta tänder, borsta hår, kissa, sminka sig, hämta strumpor (ja, alla har sina strumpor i badrummet. Fråga inte). Får han inte duscha då, måste han duscha vid 20:00. Dvs när alla de andra tre barnen ska borsta tänderna innan de går och lägger sig och läser. Det slår sällan fel.


Det är samma princip som gäller mammor. En mamma kan inte gå till toaletten utan att barnen, som dittills varit tysta, lugna, lyckliga och harmoniska utan några som helst problem i livet, plötsligt börjar skrika och bråka med varandra/behöver tröst/måste berätta något helt sjukt viktigt/börjar gråta av random anledning. .


Toaletter är helt enkelt magiska. På ett dåligt sätt 

Av Xecute - 15 augusti 2016 20:48

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det.

Kommentera Gilmore Girls, alltså.


Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men uppenbarligen inte tillräckligt bra för att riktigt fastna. Eller så berodde det på att jag själv var en Lorelai; ensamstående mamma med litet barn som krävde en massa uppmärksamhet och tid, även när just Gilmore Girls visades på TV. Det här var ju innan det fanns Netflix och play-kanaler...


Men jag hade inte glömt serien och bestämde mig för att ge den en andra chans. Se den från början, nu när jag har Netflix och kan titta hur mycket jag vill när jag vill (bortsett från att jag ibland måste mata mina fyra barn).

Jo, den är som jag minns den.

Men den är också väldigt mycket mer irriterande än jag minns den!








 






1) Vad är det med Lorelai?!? Kan man bli mer självupptagen? Av alla konversationer hon har med Luke, handlar 99% om henne själv. Hon frågar extremt sällan hur det är med honom. Vilken självcentrerad bitch! Svadan orkar jag knappt nämna men jag gör den ändå. Ja, hon är rolig, ganska ofta. Men lika ofta är det tröttsamt att hon HELA TIDEN ska vara rolig! Slappna av, mänscha!


2) Rory. Vad är det med henne? Hur blir man så overkligt änglalikt perfekt? Inte genom att ha ovan nämnda självcentrerade tonårsmorsa i alla fall! Väldigt orealistiskt. Vid det här laget (så långt i mitt catching upande som jag kommit) har hon börjat på Yale, men har hon sex? Nej. Hon är ju RORY ffs. Det verkar vara samma sak som att vara Maria, Jesus moder. Seriöst.


3) Luke, get a grip. VEM trånar och längtar i så många år efter en person?!? Vem har sådant tålamod och ett så härdat hjärta? INGEN! Han sade det själv. Ja, inte karaktären Luke, men Scott Patterson som spelar Luke. Även han ifrågasatte att det hölls ut så länge i väntan på den underbara (never mind att hon bara tänker på sig själv och pratar konstant) Lorelai. I övrigt älskar jag Luke. Om jag gifter mig igen så är det med en sådan bitter, cynisk, sarkastisk och ironisk man.


4) Stars Hollow. Hallå? Verkligheten anropar. Snacka om alldeles för uppenbart påhittad stad. Det må vara gulligt och pittoreskt och allt det där, men det är alldeles för verklighetsfrämmande. För lite trovärdighet är aldrig roligt. Någon måtta får det vara.


5) Kirk, du har uppenbarligen Asbergers men ändå ska alla driva med dig. Inte kul.


6) Miss Patty. Kom igen. Ta bort. Remove. Delete.


7) Lane. Vi gillar Lane, men det är fullständigt surrealistiskt att hon inte klarar av att säga ifrån till sin stränga mamma långt tidigare än hon gör. Fastän hon inte gör det; hon blev liksom påkommen och utkörd. Nej, inte heller särskilt realistiskt. Lane är cool. Allt annat i hennes karaktär pekar på att hon skulle kunna ha faceat sin Hitlerkopia till förälder men nicht, nada, nothing.


8) Jess. Snacka om överdrivet "cool" karaktär, med alla tillbehör inklusive läderjacka i Grease-stil och gammal bil. Och så är han SJÄLVKLART  "den tysta, missförstådda typen". Klyschigt!


9) Paris. Stackars tjej, hon ville egentligen spela Rory. Men manusförfattarna gillade hennes personlighet så mycket att de specialskrev en roll till henne  - en psykopatisk argbigga. Smickrande. Not. Återigen en väldigt överdriven karaktär som man (läs jag) vill spy på. Det FINNS INGA som Paris! Det finns INGEN som kan stå framför sin rumskompis och fullkomligen vräka ur sig förolämpningar på det sättet utan att få en käftsmäll. Som karaktär är hon inte fascinerande alls. Bara otrevlig och dryg.


10) Sookie. Jag älskar Melissa McCarhy!!! ÄLSKAR! Men Sookie....... snälla döda mig!

Var ska jag ens börja... ja, hon fick ett barn. ETT. Tydligen ska hon porträtteras som förstagångsföräldern deluxe. Allt som jag avskyr. Det föds liksom femtioelva barn per minut på jorden, men HENNES barn är ju helt enastående, fantastisk och ett mirakel................

Förvirringen. Inte charmig. Kanske lite, i början. Vid det här laget (säsong 4) bara jävligt irriterande. Ingen är SÅ lost. Skärp dig, kvinna!


11) Christopher och hans nya tjej Sherry (eller hur det nu stavas). Jag blir sur bara jag ser dem. Båda eller var för sig. Den storylinen är hemsk. Vilket egoistiskt svin och vilken blåst brud! Sorry Mädchen Amick. Jag älskade dig i Twin Peaks. Och på tal om underbara Twin Peaks så är även Sherily Fenn (Faint! Tillbe!) med i några avsnitt. Sådant gör serien värd att se. Lika roligt när Sebastian Bach dyker upp som överårig gitarrist i tonårsbandet. LOL!





Från vänster: Den irriterande Christopher.   Luke the almighty.  Supercoole Grease-Jess och Dean, som gav den tråkigt rejäla killen ett ansikte.





12) Inget. Jag går över på det jag faktiskt tycker om...


Jag älskar Emily. Jag vill vara Emily. Hon äger! Blicken, rösten, tonfallet.







 





Jag älskar väntan på att Luke och Lorelai ska bli ihop (jag veeeet att de gör slut sedan, ok?).

Jag älskar tanken på att Rory någon gång efter seriens slut gör slut med Logan, träffar en riktig man och blir ett stort fan av S/M, droger, alkohol och tatueringar.

Jag älskar seriens skapare Amy Sherman-Palladino.


Over and out.


Av Xecute - 22 oktober 2015 11:06

Flyktingkatastrofer och svält i all ära, men nu ska det handla om ett riktigt problem. Ett allvarligt sådant. Nämligen selfieholics.

I början var de inte så många, inte i min feed i alla fall. Men visst, jag är över 40 år så den här företeelsen har säkert exploderat för länge sedan, utan att jag märkt det. Men nu börjar det till och med bli jobbigt för mig... Facebooks startsida fylls mer och mer av dessa selfies. Det är både irriterande och fascinerande.



 

Missförstå mig rätt - jag syftar inte på alla former av självporträtt. Det är väl helt okej att ta en selfie ibland, och lägga upp den. Det känns inte helt osunt. De flesta gör det, så även jag.

Jag syftar på när en och samma person lägger upp minst tre bilder på sig själv, varenda dag, sju dagar i veckan. Samtidigt som denna person försöker låtsas som att det inte alls handlar om ett sjukligt bekräftelsebehov eller patetiskt låg självkänsla.

T ex bilden på sig själv i perfekt ljus mot en dörr: "Har fått resultatet från senaste provet, det gick bra!" Några timmar senare: En bild på samma person, även nu i perfekt ljus och med perfekt lagd makeup. "Älskar verkligen min familj". Och så vidare, och så vidare. Från morgon till kväll. Ibland med text, ibland utan. Oavsett vilket ramlar självklart gillandena in. Det är ju en selfie, och då ska man gilla, oavsett. Oavsett om man just gillat tre andra foton av samma person från samma dag. Tagna i exakt samma vinkel med exakt samma ansiktsuttryck, bara olika bakgrund.




 

Bekräfta mig! Gilla mig! Älska mig! Säg att jag är snygg! Hålet är bottenlöst, kan aldrig fyllas.

Det som är fascinerande, är att de inte förstår hur extremt oattraktivt det är med låg självkänsla. Spelar ingen roll hur snyggt sminket är lagt, hur perfekt ljuset är, hur bra kläderna matchar och filtret funkar. Inget kan dölja det patetiska. Det lyser igenom, alltid. Därför blir effekten av ännu en selfie tvärtom. Istället för att framstå som attraktiv, blir personen det precis omvända.


Åtminstone för mig.

Men med tanke på hur många som gillar och följer dessa bekräftelseholister och hur många som själva är det, är jag kanske lite ovanlig. Väldigt många verkar tända på osäkerhet. Det i sig får varningsklockor att ringa! Vart är vi på väg när så många (oftast yngre) människor har så låg självkänsla?




 





 


Av Xecute - 18 oktober 2015 00:31

Är jag smart?
Tja. På vissa sätt - ja. På andra sätt helt klart nej.

Det finns nio olika typer av intelligens. Minst. Men bara några få av dem "räknas".
Det är synd. I varje fall för oss som inte besitter den logisk-matematiska typen av intelligens. Vi som är smarta fast på andra sätt än dem som samhället räknar som certifierade. Dvs IQ.


Personligen har jag hellre en hög lingvistisk, social- och självkännedomintelligens än hög IQ. Hur jobbigt det än är att hamna i diskussions-clinch med hårda, kalla IQ-personer. De må vinna diskussionen, men de vinner inte i livets långa lopp.


Av Xecute - 15 oktober 2015 12:05

Kan man blanda blått och rött? Enligt internet tvistar de lärde om det. Eller, nåja - "lärde" kanske var att ta i. Den googling jag nyss gjorde fick mest upp åsikter från mangrisiga män som tyckte att det inte spelade någon roll vilken politisk färg deras flickvän hade, var den fel var det ju bara att hjärntvätta lite. "De kommunistbrudar och miljömuppar jag har haft har varit liberaler när jag gjort slut".

Andra säger sig omöjligt kunna ha en partner med annan färg. Det skulle vara att förnedra sig själv. Ha sex med någon vars åsikter man föraktar - nej usch! Rena prostitutionen!


Som alltid går åsikterna brett isär. Precis som i politiken alltså...

Men i ett förhållande blir det så mycket mer än ren sakpolitik. Hur man röstar säger ganska mycket om värderingar i stort. Om synen på människor och mänskligheten. Om det är egoism eller solidaritet som är viktigast. Värdet hos andra människor - är alla lika värda eller finns det en skala? Nu när tiggarna fullkomligen svämmar över på gatorna, blir det extra tydligt vilken människosyn man har. Hur känner du inför tiggaren utanför Ica? Känner du förståelse, empati, medkänsla? Eller irritarion, ilska och fientlighet? Ska den överfulla flyktingbussen få stanna i ditt samhälle eller vill du att den åker vidare? Ska vi hjälpa dem på plats istället? Sådana saker har kommit till vår dörr, finns framför våra näsor och tydliggör vad vi tycker och tänker. När den ena står i källaren och samlar ihop kläder och leksaker att skänka till flyktingförläggningen i närheten, medan den andra håller på att krypa ur skinnet för att de kommit hit och sitter vid köksbordet och författar en arg insändare till lokaltidningen - hur blir stämningen därhemma då?


Hur funkar det när man sitter och skummar igenom dagens SvD och vräker ur sig en irriterad kommentar om det senaste idiotiska utspelet från sittande regering - och ens stora kärlek brinner för just den regeringens visioner? Kan man ens gå till barnens utveclingssamtal tillsammans, om man ser totalt olika på skolans roll, lärarnas uppgifter och skolmiljön? Jag menar, de som tycker att Jan Björklund gör under för skolan har ju en helt annan syn på hur det ska vara, än de som tycker att han är helt fel ute och borde isoleras på en öde ö innan han förstör fler barn för resten av livet. Och det måste ju smitta av på hur man ser på sina egna barn och deras skolgång. Hur nöjd eller missnöjd man är med deras skola, hur man tycker att lärarna ska bete sig, hur man tycker att lektionerna ska gå till. Ska det vara disciplin, raka led och samma metoder för alla, eller ska barnen undervisas på udda platser, sittandes på kuddar och helt individanpassat?




 



Själv var jag en gång i tiden sambo med en Moderat. Vi bodde i Djursholm i flera år. Varje morgon tog jag tuben till Hornstull och gick resten av vägen till Långholmen där jag pluggade fack och politik på en väldigt röd LO-skola. (Om det regnade lånade jag ibland min svärmors stora parably. Vitt med stora, blå M på. Av den enkla anlendingen att fanatiker av alla slag irriterar mig. Även de som röstar som jag. Lite humor och självdistans, tack!)

Sedan gifte jag mig och skaffade barn med en Folkpartist.  Så jo, personligen tror jag att man kan ha ett förhållande även om man röstar på olika färger -  så länge det  inte är två extremer som möts. Gudrun Schyman och Carl Bildt skulle nog få svårt att respektera varandras olika åsikter om de mot förmodan skulle kära ner sig i varandra och mina mörkrödaste vänner skulle aldrig ens tänka tanken att bli ihop med någon som var det minsta lilla ljusblå.

Men visst kräver det ändå mer än att leva med någon som är exakt likadan som en själv, även om man inte är "extrem". Och det kräver att man inte föraktar den andres sätt att se på saker och ting hur olikt det än är ens eget, hur fel man än tycker att den andre har.  För då blir det kanske, som någon skrev, lite svårt med sexlivet - för att inte tala om den egna självrespekten.




   Carl <3 Gudrun = Sant?





Presentation

Fråga mig

14 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Gästbok


Skapa flashcards