Då var det dags att prata kroppar igen...  ett av mina favoritämnen. Ett ämne som blir ännu mer aktuellt när vårdagjämningen har passerat - shit, det är snart dags för Beach 2013!

Undrar om det finns statistik på hur många som nojjar över hur lite tid det är kvar att träna bort fläsket på, just precis nu? Hur många procent av Sveriges befolkning som vaknar på morgonen med ångest över sina kroppar? För att det är vår och därmed slut på den säsong då man kan dölja det mesta med feta lager ytterkläder. För att det snart är möjligt att hänga på stränder i bikini/badbyxor.

Men tänk vad mycket mer en kropp är, än bara sitt utseende! Bilden ovan beskriver det perfekt.

Jag är grymt imponerad av min egen som klarar de mest fantastiska saker. Som till exempel att föda tre barn helt utan bedövning. Mina slitna händer fixar det mesta, starka som bara den. Fötterna som nog inte platsar i ett par öppna sandaler, de kan i varje fall bära mig överallt jag vill, fort eller långsamt. Mina ben med alla minnen, märken från livet, precis som armarna. Den där fläcken, det var ju då när... och det där märket fick jag när...  ja, min kropp är faktiskt lite som en dagbok.

Det den inte är, är perfekt.

På det där plastiga, modelliga sättet.

På alla andra sätt är den perfekt. Den fungerar perfekt (nåja, nästan i alla fall) och jag trivs med att bo i den. Vi är kompisar, oavsett vad vågen står på. Även om jag har befunnit mig i ett tillstånd av förbluffad förvåning under några månader, då jag upptäckt fler aspekter av kroppsboende. Hur det känns att bo i en lite större kropp med tillhörande praktiska I-landsproblem. Men jag kan ärligt säga att jag innerst inne inte lidit nämnvärt. Det har bara varit irriterande att inte ha tillräckligt många passande byxor.

Det är snart beach 2013 och jag kommer, oavsett vikt, gå omkring på diverse stränder i min bikini. Oavsett hur fluffig jag är. Huvudsaken är att jag trivs med mig själv, att jag känner mig stolt över min kropp och vad den har överlevt, vad den har varit med om, vad den klarar av. Plastig perfektion är så otroligt tråkigt! Så intetsägande.

Jag har ganska korta ben, väldigt liten byst, en rejält fläskig rumpa och breda axlar. Jag kommer aldrig kunna se ut som Gisele Bündchen eller Heidi Klum. Det vill jag inte heller, för jag vill vara jag. Mysiga, härliga, mjuka jag som har gett liv åt fyra fantastiska varelser, som har tämjt hästar med min kropp och fått dem att dansa balett, som har huggit träd och sprungit och ramlat och... och...

Perfektion är inte attraktivt och sexigt, det är däremot självkänsla, humor och en avslappnad inställning till sig själv.

Beach 2013: skratta och ha roligt på stranden istället för att gå och hålla in magen!

Jag har fortfarande inte träffat en perfektionist som lever ett lugnt, harmoniskt liv.

Strävan efter perfektion och inre ro går liksom inte ihop. Det är som att försöka sätta ihop två Briotåg med fel ändar mot varandra. Det går bara inte.

Att sträva efter perfektion betyder att man hela tiden fokuserar på det som inte är just perfekt. På skavankerna. Allt man tycker är fel, inte duger som det är. Följden blir en ständig känsla, gnagande i det medvetna eller omedvetna, av missnöjdhet, otillfredsställelse.

Perfektionism kan handla om precis allt. Du kan vilja att ditt hem ska vara perfekt, till den grad att det platsar i en inredningstidning. Du kan vilja att det alltid ska vara perfekt städat. Det kan vara en strävan efter en omöjligt perfekt kropp. En strävan efter att ändra allt hos din partner som du inte är hundra procent nöjd med. Det kan vara irritation över vänner och bekantas tillkortakommanden, bucklan på bilen som stör dig, ett projekt som inte är färdigt och därför går dig på nerverna.

Perfektionism. Det är vid det här laget känt för de flesta att de mest inbitna perfektionisterna också är de som mår sämst på insidan. Att ha ett kraftigt behov av att kontrollera allt omkring sig, på utsidan, betyder oftast att man inte kan kontrollera sitt inre, att det finns ett känsloliv som inte mår bra och därför försöker man istället kontrollera allt man KAN kontrollera.

Livet är faktisk helt okej som det är, just precis nu. Trots att bilen har en buckla och det är disk på köksbänken, trots att magen dallrar och partnern sitter på toaletten alldeles för länge jämt. Tänk på så mycket tid som plötsligt frigörs, som blir över och kan utnyttjas till roliga saker, när du slutar slita för perfektion.

Tänk på hur mycket tid du får till att lära känna dig själv, lära känna dina barn, träna på att älska alla sidor hos din partner, göra saker du verkligen njuter av att göra. Istället för att fokusera på allt du inte är nöjd med.

Ingen och inget är perfekt och kommer aldrig bli det. Möjligtvis kan det vara lite perfekt ibland, men det håller inte i sig utan stenhårt arbete. Inga människor kommer någonsin bli perfekta, vare sig barn eller vuxna. Att sträva efter det är som att stå och slå huvudet i en betongvägg. Du kommer börja blöda, men väggen lär inte få några märken...

Dessutom: En perfektionist blir aldrig nöjd. När något faktiskt blivit perfekt, hittar perfektionisten genast något annat att vara missnöjd med och börja åtgärda.

Vilket roligt liv.

Jag älskar sjuttiotalet! Nu är det ju lite inne att gilla sjuttiotalsretro, men till mitt försvar har jag alltid älskat det. Även när det var mer än omodernt. Säger bara orange. Brunt. Orange plust brunt. Underbart!

En stor vinst med att älska sjuttiotalsinredning är att det är så lätt att göra det personligt, och att få utlopp för sentimentalitet.

Fotot tog jag strax innan jag började laga mat häromdagen. På bilden finns min mormors bruna slev och hennes mått, som jag lekte med på golvet i köket från jag var pytteliten. Bunken och den gula vispen hade vi hemma i mitt barndomshem från så långt tillbaka jag kan minnas. Både min mormor och min mamma är döda. Men där deras saker är, finns de. I hjärtat och i minnet.

Med ett hem i sjuttiotalsstil är det svårt att vara en i mängden av likadant inredda hus...

Personlig och stylish matlagning ftw!

Så många frågor, så lite tid... varsegod, här kommer ett urval till alla er som undrar!

"Hej Xecute, hur känns det egentligen att vara 100% perfekt? Mvh Gullepluttan"

Hej kära Gullepluttan! Jag kan bara säga att det känns bra. Det är inget jag tänker på i min perfekta vardag. Man kan väl säga att jag har vant mig vid att vara så här fantastisk efter 38 år. I början var det jobbigt, eftersom många var avundsjuka och missunsamma. Men nu har jag avlivat alla som inte gillar mig, så nu är mitt liv helt utan sådana små irritationer.

"Hej Xecute! Jag undrar hur jag ska göra för att bli lika bedårande vacker som du? Jag har provat allt, men utan resultat!!  Mvh från Desperat

Hej Kära Desperat! Här kommer framgångsreceptet:

1) Föd tre barn på fyra år.

2) Ha för lite tid och för lite ork att äta regelbundet.

3) Se till att alltid ha små barn, så att du aldrig kan sitta still.

4) Köra barnvagn i snö uppför backar ger superschyssta, deffade muskler.

5) Sov alltid mer eller mindre för lite.

Lycka till!

"Hej Xecute! Hur gör jag en sån där snygg sotning som du är så bra på? Mvh Sminklisa"

Hej kära Sminklisa! Tricket är att använda väldigt mycket svart kajal och svart ögonskugga. Lägg på minst sju lager, sedan ska du sova med det hela natten. När du vaknar och tittar dig i spegeln; Voilà!

"Hej Xecute! Jag är kär i en kille i min parallellklass, men han är kär i min bästa kompis kusins syster! Trots att jag har skrivit långa citat från låtar om hjärta och smärta på lappar och lagt i hans skolbänk, fattar han inget. Jag gråter varje kväll. Hjälp! Mitt liv är väl över nu? Visst är det väl så att man bara blir så här kär en enda gång i livet? Mvh Gymnasiebruttan

Hej kära Gymnasiebruttan! Ja, det är sant, du kommer aldrig att älska igen. Fortsätt lyssna på Backstreet Boys alla klassiker, för just så smärtsamt kommer resten av ditt liv att vara. Tyvärr. Det, eller lobotomi, är vad du har att välja på. Livet är hårt vettu.

"Hej Xecute! Du klär dig alltid så sjuuuukt snyggt asså! Typ värsta coola stilen. Tips? Mvh SofiFahrmanWannabee

Hej kära SofiFahrmanWannabee! Tja, what can I say, stil är ju faktiskt medfött. Har du det inte så är det egentligen kört för dig. Men visst, några tips kan jag väl dela med mig av: För det första, titta noga på hur precis alla andra klär sig. För det andra måste du läsa varenda modeblogg, modereportage och även följa alla visningar på de stora catwalksen. Vi snackar Milano och New York alltså, inte Paris - franska designers är sååå 90-tal. När du har gjort allt detta kan det vara svårt att få tid över att klä på sig, men det är ju ett mindre problem. Du kan ju alltid hävda att de som tror att du är naken faktiskt är för ocoola för att se de speciella tyger dina kläder är gjorda av. Tänk helt enkelt Kejsarens nya kläder.

"Hej Xecute! Jag har fått barn, hela världen snurrar alltså kring mig och just mitt barn är extremt mycket mer speciellt än alla andra barn som föds varje minut, varje dag, året runt. Hur gör jag för att få alla att förstå detta? Det finns faktiskt folk som inte verkar fatta hur fantastisk jag är som har FÖTT BARN!!! Mvh Mamma till min prins Cevinh

Hej kära Mamma till min prins Cevinh! Det här är ett problem som många förstagångsmammor måste brottas med. Det enda som hjälper är att skaffa fler barn, så att du trillar ner på planeten Jorden igen. Fortsätt föda fler barn tills du märker att du har tillfrisknat från detta delirium. Och kom ihåg, ingen bedövning i förlossningsrummet!

Hej Xecute! Jag bloggar men kan inte stava och fattar nada asså, vad ÄR egentligen kommatering för nå skit? Asså, jag gor ju i skolan, de e ju de ja liksom typ ba bloggar om, men måste ja verkllijen typ lyssna på lektionerna åkså??? Gymnasiet äger fett men asså fatta hur trist själva skolan e! Mvh Rosa-glitter

Hej Kära Rosa-glitter! Det finns faktiskt två lösningar på ditt problem: 1) Operera in fler hjärnceller så att du fattar att det är smart att använda skolan till att lära sig något. Börja vara uppmärksam på lektionerna så att du får schyssta betyg, så att du får ett välbetalt jobb som är kul, så att du får ett skönt liv, så att du kan ha fetkul med din stora pension när du lägger ner jobbandet.

Eller, så kan du fortstätta i samma stil, vilket inte heller är fel! För hur skulle samhället fungera utan alla osynliga människor som faktiskt gör de där sakerna vi andra inte vill befatta oss med? Tar hand om soporna, gör rent i dikena, håller offentliga toaletter rena och så vidare. Visserligen är inte lönen så fet, men det får du ta. Du slapp ju i alla fall anstränga dig i skolan!

Nu avslutar vi den här sessionens FAQ, fortsättning följer en annan gång. Pussisar och kramisar och snuttisar till alla gulliga läsare!

Eller, "ditt inlägg/din status/din artikel/din seriösa, allvarliga åsikt skulle kännas mer intressant och professionell om du inte stavade som en totalt outbildad sjuåring"

I samband med den tragiska händelsen i Kumla, då en trettonårig tjej tog sitt liv på grund av mobbning, gick jag med i en väldigt seriös grupp på facebook. Men herregud. Administratören kunde knappt stava till sitt eget namn och de flesta inläggen gjordes av personer med samma problem. Inte så konstigt att denna grupp, vars syfte var att aktivt arbeta mot mobbning, bara kom att handla om medlemmarnas egna, hemska upplevelser. Det blev en grupp där man fick en massa tyckasyndom för sina egna inlägg om hemsk barndom. Inlägg med stavfel, syftningsfel och ibland långa kommentarer helt utan punkter.

Det kändes inte ett dugg seriöst, inte ett dugg proffsigt, inte ett dugg bra.

Jag gick ur. Förstås. Sandlådor där vuxna barn som inte lärt sig stava skriver inlägg är inget för mig.

(Och nu syftar jag INTE på personer med dyslexi eller andra problem som omöjliggör att kunna stava korrekt.)

Mer grammatik åt svenska folket!

Ps. "De gick och handlade, men det handlade inte om dem". Inte "dem gick och handlade, men det handlade inte om de". Ds.

Vi fick tillökning till vår redan stora familj.

En liten musunge.

Bilden på min header föreställer några hus på "min" gata i Köpenhamn.

Men nu bor jag på landet. Möss är en del av vardagen. Oftast är de redan döda när de hälsar på men den här musen hade tur: En blödig kirurg räddade livet på den.

Det vill säga min man. Jag hade ingen aning om att han är en sådan djurvän. Eller att han inte förstod bättre..... men som den allergiker han är, har han inte växt upp med djur. Alls.

Vi har katter, som han inte kan ta i. Och marsvin som han inte kan gå in i samma rum som. Det funkar faktiskt, han har överlevt hittills.

En läkares plikt är att trösta, bota, lindra och sånt där annat. Måste ha varit det som anföll honom; plikten att förhindra lidande. Att lidandet istället förmodligen förlängdes förstod han inte förrän jag förklarat det för honom. Men man lär sig något nytt varje dag!

Vem vet, den kanske överlever. När den räddats från vår ena katt kunde den knappt gå. Därför tog vi in den igen, till en låda med hö, vatten och mat. Nu rör den sig till synes obehindrat och fick återförenas med friheten därute i minusgraderna. Om den nu inte fryser ihjäl eller jagas bort av sina tidigare vänner i flocken för att den luktar människa, så kanske den får leva ett tag till.

Nästa gång katterna leker med en mus innan det är dags för dödsstöt, så hoppas jag att ingen får för sig att rädda den. Naturen måste få ha sin gång och det vi människor tror är bäst för naturen är för det mesta bara negativt...

Men jag bävar lite för att tala om för honom att musen är utsläppt. Hans beskyddarinstinkter gentemot det lilla livet har varit enorma. "Hur mår musen? Dörren är väl stängd dit upp? Katterna har väl inte kommit in? Har den druckit något? Ätit? Har du sett om den rört sig? Är du säker på att dörren är stängd?"

Fniss! Tvåmetersmannen föll för en liten mus. Det är inte storleken som räknas!

Social kompetens: Bland annat att kunna hålla igen om alla åsikter som skulle skapa konflikter om de luftades. Att tänka före man talar/skriver. Att hålla grodorna innanför.

Det där är jag inte särskilt bra på. Många saker upprör mig till den grad att jag inte kan låta bli att lufta vad jag tycker  - på en gång. Innan jag tänkt igenom det hela ordentligt. Vilka konsekvenser det kommer att bli, vilka reaktioner jag kommer att få.

Inte för att jag inte står för mina åsikter, men det kan däremot hända att jag känner att jag inte har lust, inte orkar, ta en fight omkring dem. Att jag ångrar mig enbart för att efterspelen blir för långa, vilket det oftast inte är värt. Det är ju inte som att en diskussion brukar ändra andra människors åsikter - de flesta debatter slutar inte med att någon säger "Men du har ju rätt, nu inser jag det! Jag ändrar min åsikt nu!" Nej, för det mesta blir det bara ett ändlöst tjafsande mellan motparter som inte leder någonstans, och det är tröttande.

Jag tycker en massa och jag står för alla åsikter jag har. Men jag måste inte alltid försöka omvända alla andra. Dessutom; "diskutera inte med idioter, du riskerar att hamna på deras nivå"...