xecute

Alla inlägg under juni 2010

Av Xecute - 30 juni 2010 11:46

Jag är Tvilling = har ett sjukligt behov av omväxling. Egentligen var jag jättenöjd med designen på bloggen, men eftersom jag haft den sedan starten, kliade det i fingrarna att ändra. Jättemycket.


Så jag började pilla på designen, och det lär ta ett tag innan det blir klart igen. Dels har jag ont om tid, dels suger jag på design och layout. Nu vet ni i alla fall att den här bloggen kommer att ändra utseende ett antal gånger framöver. Testade just med lite grönt. Det blev inte snyggt, men nu måste jag iväg ut i friska luften med en bunt barn och har inte tid att pilla mer just nu....     

Av Xecute - 30 juni 2010 11:41

Jag svär när jag skriver, fastän jag inte svär när jag talar

(inte särskilt ofta i alla fall    )


Det är liksom lite skönt att åtminstone få svära här, där inga av mina eller andras barn är i närheten... fast, egentligen är det ju bara fult och onödigt. Å tredje sidan förstärker det så bra med ett schysst svärord vid vissa tillfällen.

Folk som svär mycket när de talar, låter som om de bor i husvagnsghetto. Så vill jag ju absolut inte låta, så jag låter bli. Men att svära via skrift ger väl samma effekt.


Försöker komma på alternativ. "Rackarns". "Bajs". "Skrutt". "Galaxer i mina braxer". "Din.. dumma, tossiga toker!!"


Hmmm.... Nä. Det får bli text utan vare sig svärord eller ersättningsord. Det lär bli rackarns mesigt, men so be it.


Av Xecute - 29 juni 2010 20:04

Trodde jag hade lärt mig min läxa, men nä. Jag tittade in på en blogg från rampljuset, trots att jag genom reklamen såg att det var en tonårsblogg.


Det var dock inte den gamla vanliga smörjan om fika och shopping, utan något bra mycket äckligare;  tjejer och killar som smackade upp sina jäkla tuttar och rumpor mot kameran, i samma gamla vanliga fula poser som de tror är "sexiga". Fast utan kläder, eller med rep runt brösten och en kniv emellan... eller något annat "konstnärligt". Så otroligt fult och patetiskt!!! Jag frågar mig igen, vart världen är på väg?


Är unga människor SÅ sjukligt besatta av bekräftelse?

Fy fan, jag mår fortfarande illa. Det första som mötte mig när jag hade klickat var nämligen en jättebild på blogginnehavarens eget nakna arsle.   


Namnet scandal beauties of Sweden borde bytas ut mot Psykfall från Sveriges stängda dårhus.

Av Xecute - 28 juni 2010 23:01

Att bo i radhus känns ibland som den mänskliga motsvarigheten till att vara burhöna. Man bor trångt och alla kan se och höra en, hela tiden.


Vi hörs nog särskilt väl, eftersom min man är en fönsteröppnare. Så fort han är hemma, öppnar han fönster, oavsett årstid. Ovanpå det har vi ett tjog barn som springer in och ut genom ytterdörren och dörren till baksidan, utan att stänga efter sig...


Det är därför jag är lite sur över att kärlek inte hörs.

Alla lär höra när vi är arga. När jag står på det översta trappsteget och vrålar. Men vägen dit, den hördes inte.


 


(Visst, jag hoppar ofta över en del trappsteg... för det finns ju saker jag har sagt tusen gånger redan innan, och som inte kräver trappan alls. För barnen vet, mycket väl, att så där får de inte göra eller säga. De vet redan, att det de gör eller säger kommer att framkalla mammas ilska.)


Vi syns och vi hörs, men ingen mer än jag vet hur vår vågskål ser ut.

Kärlek varken syns eller hörs.

När jag blir så arg att hela området skakar, är det ju bara jag som vet att det är helt okej, eftersom den andra skålen är överfull.


Ibland har jag lust att gå runt med en skylt i pannan med texten: OBS! Vår våg väger alltid över på kärlekssidan!


För det är ju så, att så länge det väger över på plussidan, så är det helt okej med konflikter, bråk och irritation. Ja, det är faktiskt sunt för barn att se, att det inte bara är de som känner negativa känslor och blir jättearga. Se att det inte är något konstigt eller onormalt eller förbjudet.

Ös kärlek över barnen, ta på dem, smek dem, så fort du kommer åt - det fungerar som impregnering!



 


Jag älskar att röra vid mina barn och jag talar ofta om för dem hur mycket jag älskar dem. Hur fina människor de är, hur mycket de är värda.

Jag blir arg många gånger om dagen på mina barn också. Säkert minst lika många gånger som de i sin tur är arga på varandra eller på mig. 


Men alla i vår familj vet och känner hur mycket vi älskar varandra!

Det hörs bara inte lika mycket...





Av Xecute - 27 juni 2010 15:03

Vi har en psykopat i vårt område. Ett barn.

Ja, jag är faktiskt helt allvarlig. Både jag och barnens pappa (som ju är läkare) ser de tydliga tecknen.

Det är ett barn, så vi är ju inte direkt rädda för att bli mördade i tvättstugan eller dylikt. Men, det uppstår med jämna mellanrum problem med det här barnet, när han är bland de andra barnen i området.

Han vet inte vad ordet respekt betyder. Andra barn reagerar när en vuxen, som inte är deras förälder, säger till dem. Det gör inte den här killen. Han skiter fullständigt i det.

Det spelar ingen roll om man kör "trappan" (först säga till snällt, sedan bestämt, sedan ännu mer bestämt, sedan ganska argt, sedan jätteargt...) eller om man blir tvärförbannad på en gång. Man får ingen annan respons än att han lipar och stint tittar tillbaka i ens ögon med sina. Hans ögon är kalla, känslolösa.


Igår var det dags igen. Han ville ha sparkcykeln som min minsta tjej, två år, åkte på. (Pojken jag talar om är sex år.) Han tog den ifrån henne, upprepade gånger, trots att min man sade till honom. Min dotter var förstås ledsen och grät.

Trots min mans tillsägelser, som var rätt bestämda, fortsatte han, som om ingen sagt någonting.

Jag kom gående och blev förbannad. Om det inte varit så mycket problem tidigare med det här barnet, hade jag inte reagerat så starkt. Men nu var det han, igen, som var dum mot ett av mina barn. Dessutom skulle vi åka iväg och  hade folk som väntade på oss. Jag sade till honom på skarpen, sedan tog jag honom i armen och ledde bort honom.

Efter en bit slänger sig ungen ner på gräsmattan vi går på. Jag pratar med honom igen, mycket argt. Vilket annat barn som helst hade börjat gråta i den situationen.... men han svarar enbart med att lipa och göra pruttljud och titta känslolöst tillbaka på mig. Sedan sticker han hem. Till sina föräldrar, som har en stor skuld i att han beter sig på detta sätt. För det här barnet, se, han gör aldrig några fel i sina föräldrars ögon, och hemma har de lärt honom att om han tycker någon är dum mot honom, så ska han slå tillbaka direkt. Och så vidare.


Jäkla unge rent ut sagt!

Inte heller har han respekt för andras tillhörigheter eller tomtgränser. Nej, han går in som han vill på vår tomt för att så glo in genom alla fönster. Helt ogenerat. Det tycker inte jag är normalt för en sexåring.

Inte bara vi har problem, nej, hans rykte går runt hela vårt samhälle. På dagis har de jätteproblem med honom och de flesta vet vem han är.

Nu är han ju fortfarande ett barn, men jag bävar för när han, och de andra barnen här, blir större. Han framstår redan nu som en rent ut sagt otäck människa. Så fort han är med och leker på något sätt tar det typ högst fem minuter innan något annat barn antingen gråter eller har blivit argt. Han slåss, han retas elakt, har söner andras grejer, tar ifrån andra barn det de har; han skiter fullständigt i alla andra människor oavsett om de är barn, vuxna eller de egna föräldrarna.


Jag "hotade" honom med att jag skulle tala med hans föräldrar. Ha, ha... som om han bryr sig om det. Han vet väl att de inte skulle bli arga på honom. Eller, så bryr han sig inte ett skit om när hans föräldrar blir arga på honom. De har noll respekt hos sitt eget barn. Bra gjort! Vilket föräldraskap!

Det var i alla fall bara tomma ord, vilket var dumt av mig. Vi skulle iväg så jag hade inte alls tid att genomföra mitt hot.


Vad gör man?

Jag känner ingen större lust att prata med hans föräldrar. De är inte heller särskilt normala och jag tvivlar starkt på att det skulle gå att nå fram till dem. De hör till den kategori som försvarar sina ungar oavsett vad de har gjort.


Vad gör man????

Av Xecute - 24 juni 2010 16:18

Varnar känsliga läsare för de starka inre bilder denna text framkallar.   


http://nobimbosallowed.bloggplatsen.se/2010/06/23/3160500-om-du-bara-ar-glad-sa-behover-jag-inte-sla-dig/


Ibland känner jag att jag helt tappat tron på män-skligheten....

Av Xecute - 23 juni 2010 10:22

Jag är lycklig!

Hittar fler och fler skitbra bloggar; provocerande, smarta, brutalärliga bloggar!

Det finns hopp, jag ser ljuset i tunneln,  en machete i shopping-skola-fika-bloggdjungeln!


Min tisdag:

Städa

Städa

Städa

Städa

Städa

Tvätta

Äta brutalgod lax på Stallis

Sova


Med ett så intressant, spännande liv, är det svårt att hinna med att blogga. Det är också stor brist på inspiration. Egentligen skulle jag vilja skriva om Bröllopet, men försöker verkligen låta bli. Det skriver ju alla andra om....    

Fast en som har skrivit om det, har gjort det riktigt, riktigt bra:

http://susanna55.bloggplatsen.se/ - "Världens dyraste bröllop"


Äh, fan, jag skriver om det ändå.

Jag HATADE mig själv när jag nästan började grina när de sa ja! Ja, jag råkade se det. Det var inte meningen faktiskt! Skulle sätta på TV:n åt femåriga tjejen när vi var och plockade i döda mormors lägenhet. Fanns inga barnprogram, så det fick bli vigseln. Jag gick in och ut ur rummet, men råkade frysa fast framför TV:n när Ögonblicket kom.

Och började nästan tjuta.


Även jag, min Brutus!   *skäms*



Av Xecute - 16 juni 2010 09:21

Jag tror jag har skrivit det här förut, men skit samma.

Det är inte mitt fel att jag är senil, alla blir det med åldern. Japp, även ni, söta blonderade tonåringar med glamourgirldrömmar och likadana bilder på bloggarna. Bilder ni har tagit själva med digitalkameran, armen höjd och så vänder ni er lite snett mot den och tittar upp, och varför inte pluta lite med läpparna och suga in kindbenen också... 


Jag undrar hur man tänker, när man skriver saker i stil med "kommentera min blogg så kommenterar jag din", "gå in på min blogg och kommentera!!!" osv.


Det är ju samma sak som att tigga! Hur kul är det att få helt intetsägande kommentarer som är där bara för bokstävernas skull, inte för innehållets? Och som är skrivna av folk som bara vill ha samma sak tillbaka?


Det säger ju NADA om den text som kommenterats, även om kommentaren handlar om texten. För hur ska man då veta om den kommentaren skrevs för att inlägget var intressant, eller för att få en kommentar tillbaka?


Jag vill absolut inte ha intetsägande kommentarer av folk som bara vill att jag ska klicka på länken till deras egen sida! Hellre inga läsare och inga kommentarer, än sådana läsare!


Det värsta av allt är masskommenterarna. Blåsta puckon som kopierat och klistrat in sitt meddelande överallt. Häromdagen läste jag susanna55:s inlägg om våldtäkter. Som kommentar till detta ämne fanns "checka bloggen och släng in en komentar". Exakt samma kommentar från samma person fanns under ett av mina inlägg. 


(Jag stavade inte fel, hon skrev kommentar med ett m.)


Det är inte första gången jag får masskommentarer, det händer titt som tätt och varje gång vill jag ut och skjuta huvudet av puckona!!!!



Snälla tonårsbrudar, sluuutaaa pluta och tigga kommentarer! Sluta även med att vitblondera håret, det påverkar uppenbarligen mer än hårstråna.


Mvh

Pussgurkan

Presentation

Fråga mig

14 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28 29 30
<<< Juni 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Gästbok


Skapa flashcards