Flyktingkatastrofer och svält i all ära, men nu ska det handla om ett riktigt problem. Ett allvarligt sådant. Nämligen selfieholics.

I början var de inte så många, inte i min feed i alla fall. Men visst, jag är över 40 år så den här företeelsen har säkert exploderat för länge sedan, utan att jag märkt det. Men nu börjar det till och med bli jobbigt för mig... Facebooks startsida fylls mer och mer av dessa selfies. Det är både irriterande och fascinerande.

Missförstå mig rätt - jag syftar inte på alla former av självporträtt. Det är väl helt okej att ta en selfie ibland, och lägga upp den. Det känns inte helt osunt. De flesta gör det, så även jag.

Jag syftar på när en och samma person lägger upp minst tre bilder på sig själv, varenda dag, sju dagar i veckan. Samtidigt som denna person försöker låtsas som att det inte alls handlar om ett sjukligt bekräftelsebehov eller patetiskt låg självkänsla.

T ex bilden på sig själv i perfekt ljus mot en dörr: "Har fått resultatet från senaste provet, det gick bra!" Några timmar senare: En bild på samma person, även nu i perfekt ljus och med perfekt lagd makeup. "Älskar verkligen min familj". Och så vidare, och så vidare. Från morgon till kväll. Ibland med text, ibland utan. Oavsett vilket ramlar självklart gillandena in. Det är ju en selfie, och då ska man gilla, oavsett. Oavsett om man just gillat tre andra foton av samma person från samma dag. Tagna i exakt samma vinkel med exakt samma ansiktsuttryck, bara olika bakgrund.

Bekräfta mig! Gilla mig! Älska mig! Säg att jag är snygg! Hålet är bottenlöst, kan aldrig fyllas.

Det som är fascinerande, är att de inte förstår hur extremt oattraktivt det är med låg självkänsla. Spelar ingen roll hur snyggt sminket är lagt, hur perfekt ljuset är, hur bra kläderna matchar och filtret funkar. Inget kan dölja det patetiska. Det lyser igenom, alltid. Därför blir effekten av ännu en selfie tvärtom. Istället för att framstå som attraktiv, blir personen det precis omvända.

Åtminstone för mig.

Men med tanke på hur många som gillar och följer dessa bekräftelseholister och hur många som själva är det, är jag kanske lite ovanlig. Väldigt många verkar tända på osäkerhet. Det i sig får varningsklockor att ringa! Vart är vi på väg när så många (oftast yngre) människor har så låg självkänsla?

Trädgårdsarbete. Så inte min grej. Har varken intresset, tiden eller talangen. Eller tiden. Sade jag intresset? Glömde kunskaperna. De finns inte.

Men jag måste ju, jag är ju gudbevars vuxen. Tror jag. Visst är man vuxen när man är 42 år? Jag tror det. Det verkar så.

Om det var bara min egen trädgård skulle den gladeligen få växa igen. En klippt gräsmatta och lite krukor på stenbelagda rabatter är the shit.

Fast nu är det ju inte bara min trädgård. Nog för att jag betalar för den, men den är ju alltså också min hyresvärds - och det börjar verkligen bli pinsamt när jag träffar dem. Mina hyresvärdar alltså. Ett äldre lantbrukarpar med perfekt trädgård, perfekt park och tja, ni fattar. De har både tiden, intresset och kunskaperna. Samt fem anställda karlar som gör jobbet...

Det var fint ganska länge efter att jag flyttade hit. Saker och ting skötte sig själva. Lite ogräs men inte så det störde. Men efter några år av totalt icke-existerande skötsel (hallå jag hade en treåring, en fyraåring, en sexåring och en tioåring när jag flyttade hit - tid? Vad var det?), började det verkligen förfalla. För några år sedan tog jag tag i det och spenderade många timmar under sommaren med att få bort ogräs och göra fint. Det höll sig... inte länge. Jag har verkligen fattat hur snabbt ogräs växer upp igen! Året efter hade jag återigen inte tid med trädgården och nu, nu är den en katastrof. Var en katastrof i alla fall, tills jag gick igång med motoriserade redskap i somras och mosade ner en hel massa. Och täckte rabatter med duk och rev upp saker som skulle bort och i största allmänhet gjorde det största trädgårdsjobb jag någonsin gjort. Två månader senare ser det ut som trädgården Gud glömde igen. Så otrolig otacksamt!

Så jag bestämde mig för att totalt täcka över skiten. No more miss nice trädgårdsgirl.

Köpte täckduk och täckbark - fem påsar av det sistnämnda. De räckte bara till en ynka "fyrkant" på framsidan!?! Med tanke på hur mycket som är kvar att täcka för att det inte ska bli tre meter höga ogräshav nästa sommar, så lär jag behöva spendera all min inkomst på täckduk och täckbark.

Den lilla fyrkanten tog flera timmar att återigen gräva upp, jämna till och täcka över. Den var jättefin i somras. Inte ett ogräs, prydligt, snyggt. I oktober såg den ut som om jag aldrig rört den....

      "Den lilla fyrkanten" vid ingången, som var riktigt fin efter förra omgången. Men i triangeln i nedre delen av fotot var det ett tjockt lager småsten och alldeles ogräsfritt när jag flyttade in...

Täckduk. Jättesmart att göra det här en dag när det blåser så inåt h......e. Den blåste åt alla håll. Men räckte åtminstone, finns fortfarande kvar av den på rullen.  Tur det eftersom den här lilla ytan bara är början på allt som ska täckas över.

FEM påsar täckbark trodde jag skulle både räcka och bli över för den här lilla ytan. Ack så fel jag hade!

Bara Kirskålen tog en halvtimme att gräva upp. Jag hade ju hellre spelat Gears of War eller tömt diskmaskinen eller putsat fönster (det näst värsta jag vet)...

Gud, ge mig en rymlig sexrumslägenhet med stor betongbalkong!! Amen.

Filar på nytt namn på bloggen:

"mammatillnoahgabriellaeliasochmikaela"

Barn är underbara. Men kanske inte lika intressanta för andra människor, som för en själv. Väldigt många andra människor har också barn. Det föds 253 barn per minut, så att ha barn är inte jätteovanligt. Ändå tycks många tro att de är helt unika som har barn, och att allt som rör deras liv som förälder och som rör deras unge, är vansinnigt intressant för omvärlden.

Jag vill också tro att alla människor i hela världen tycker att jag är sjuuukt intressant för att jag har barn och att ALLT som mina barn gör och säger är spännande, fascinerande läsning! Från och med nu ska jag bara skriva om mina små underbara änglar! Med många bilder på dem, jag menar - vem bryr sig om deras privatliv och att de inte själva har valt att finnas på min blogg på internet forever and ever?

Mitt första inlägg som "mammatillnoahgabriellaeliasochmikaela":
Ja då sitter man här igen efter att ha lämnat barna i skolan. Nu blire det lite tvätt å disk å sånt. Kanske lite kaffe också.
Igår somna NoahGabriellaEliasochMikaela som små änglar efter att ja läst lite godnattis för dom. Snuttisar!

Varför pratar olika slags pedagoger som småbarn? Det har jag undrat under många, många år. Spelar ingen roll om det är dagisfröknarna, fritidsditona, lågstadielärarna, skolkuratorn, psykologen eller socionomen. Folk som utbildar sig till att jobba med barn, börjar omedelbart prata på ett totalt onaturligt, "pedagogiskt" och småbarnsaktigt sätt. Tyvärr kan jag inte ge några exempel med hjälp av skrift. Tonfall är svåra att få fram med bokstäver... men tänk er en person med huvudet lite på sned, som tittar på dig och pratar med dig med ett extremt vääänliiiiigt tonfall, som om du var både fyra år OCH utvecklingsstörd.

Senast igår bevittnade jag inte mindre än två lågstadielärare in action.

Lärare A: "Vet ni vaaaaaaaaaaaad, barn? Tänka sig att skooooolan har börjat igen! Så myyyyyyyyysigt vi ska ha det tillsammas alla vi!"

Lärare B: "Hallå, här smyger jaaaaaag in och vill bara säga heeeeeeeej! Oj, vad roligt att se så många glada barn, och så skoj det ska bli att få vara tillsammans med eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!"

Nej, det går inte att få fram exakt hur konstigt de pratade. Jag får helt enkelt göra en liten videosnutt med vad jag menar. Så kanske någon därute kan ge mig det efterlängtade svaret på varför de blir så här. De gånger jag måste prata med någon av dem, kryper det i hela kroppen efter bara några minuter. Tänk er då när jag satt i två timmar i sträck, ett par gånger i månaden, med en psykolog på Bup som konstant pratade till mig som om jag hade blöja och var nära ett psykbryt.

Personligen har jag alltid tyckt illa om folk som ändrar sitt sätt att prata så fort ett barn hamnar inom hörhåll, för att inte tala om när de pratar med barn. Varför kan man inte använda samma språk till dem som till andra människor? Barn är oftast varken dumma i huvudet eller måste lindas in i överdrivet lugnande tonfall. Jag är ganska säker på att de flesta av dessa små dvärgar faktiskt uppskattar vuxna som behandlar dem på samma sätt som alla andra. Som inte börjar jollra. Min mamma är ett bra exempel; hon gjorde sig aldrig till, varken röstmässigt eller på andra sätt, omkring barn. Och barn formligen älskade henne. Alla barn. Överallt.

Så. Snälla söta rara pedagoger/psykologer/socionomer etc därute: Sluta med det där. Nu.

   En samling dagisbarn? Nej, det här är mattelektionen i årskurs tre.................   

Efter att jag upptäckt att det inte är pk att offentligt vara intresserad av kost och träning (på sociala medier), letade jag upp ett gäng grupper med likasinnade. Nöjd med att ha hittat ställen att få skriva om sådant jag tycker är både viktigt och intressant. Och där det är okej att berätta att jag sprang ("idag igen") - och både hur fort och hur länge.

Såg också fram emot att ta del av andras inlägg. Få inspiration, pepp, information, nya idéer.

Jodå, visst finns det input att få. Absolut. Men det jag inte räknat med var vad jag måste stå ut med för att få ut det jag vill.

Nämligen bekräftelsehororna.

De som inte i första hand är där och skriver inlägg för att de är intresserade av träning, utan för att få bekräftelse - helst från det motsatta könet.

Ibland kan man tro att det är någon slags datingsite. Eller modellsida för anknäbbsbrudar (och är det något jag avskyr, så är det überplastiga platinablonda anknäbbsbrudar med fakeboobs och ögonbrynen från helvetet Det är inte det ideal jag vill att mina döttrar ska ha, men de är överallt och bara förökas. Idioti är jävligt smittsamt.... )

Den här fick förstås enbart kommentarer från killar. Syftet uppnått med andra ord. 

Och vad har den med träning och kost att göra?!?

Det är synd. Det "förstör" för de som är seriösa. De som lägger upp bilder på sig själva på ett seriöst sätt. Och ja, det är skillnad. Man märker direkt vad syftet är....

Klart man vill vara snygg på de bilder man lägger upp, som visar hur långt man kommit i sin träning. Men det är en helt annan sak än de här puckonas jakt på likes från det motsatta könet.

Tjejen som stod i väldigt höga klackar och var fullsminkad, på gymet, tog nog priset. Önskar jag hade sparat den bilden.

Häromdagen lade en helt vanlig, träningsintresserad tjej upp en lite rolig bild på sin svettiga bakdel. Men ville försäkra sig om att ingen misstog henne för en bekräftelsejunkie.

En kommentar löd som följer:

"Det där var ju nästan 1800tals varning på att visa upp dig sexigt. I den här gruppen kan man stå som man och knäppa kort PRECIS ovanför det väl rakade skrevet och tjejerna blir som galna. Som tjej kan du stå med tuttarna ihoptryckta och svettiga i en sport bh och få samma reaktion från männen. Så det är lugnt, du är långt ifrån att behöva oroa dig. Bra jobbat btw!!"

Dagen efter att jag skrev det här inlägget, var det någon som också reagerat och lagt upp ett inlägg i en av grupperna:

"Har ni nånsin reflekterat över "likes" på olika foton som läggs upp här. Seriöst alltså, en kille som tränat i tre års tid och gått från 150 kg till 80 och har tränat strikt i tre års tid kanske får 30 "likes" som mest.. Så scrollar man ner och ser en röv bild som knappt är tränad, och den sitter på 300 likes. Är det här en sida för att posta upp saker för att överstiga likes ni får på ert instragram konto?! Sen sitter folk och gnäller på att "detta inte är en dejting sida" eller "sluta lägga till mig som vän"... Den här sidan börjar fan spåra ur!"

Kommentarerna till denna status? En del höll med. De flesta (bekräftelsehororna är överlägsna i antal) inte.

Suck.Jag lär få leva med dessa fåfänga, osäkra bekräftelsejunkies. Inte bara idioti är smittsamt, men även låg självkänsla...  

...du lyckades med din PR-kupp. Du fick massor av uppmärksamhet. Ditt namn flödar över hela nätet. Fanns det någon som inte visste vem du var innan du reste dig ur soffan, så vet de det nu. Yo, niggah, all hoes n´bitches know your name.

Nej just nej, nigger var fel, men hora och bitch var rätt. Förlåt.

I varje fall var det viktigaste att du fick synas och höras riktigt ordentligt, om du så skulle kliva över lik. En äkta uppmärksamhetshora.

"Artisten var under torsdagsmorgonen gäst i programmet men gjorde klart redan från början att han inte var på plats för att diskutera det han var inbjuden för" - Expressen.

Say no more...

Hade jag suttit i soffan hade jag rest mig när DU kom in. Eftersom DU är en patetisk "gangsta-wannabee" som ohejdat använder ordet neger/nigger och andra kränkande ord.

Att TV4 fegt dansar efter din pipa gör inte saken bättre. Det finns många fler, bättre och seriösare sätt att stå upp mot rasism än detta. Särskilt för ett stort TV-bolag.

Snälla mediesverige. Sluta huka för minsta antydan till rasismanklagelser. Skaffa lite jävla stake - och granska Adam Tensta också....

Läs gärna "Adam Tensta personifierar dubbelhyckleriet".  

Hej och välkomna till Xecutes blogg.

Xecute har idag börjat prata och skriva om sig själv i tredje person. Det har Xecute sett i rampljuset att man ska göra.

Tränat idag, det har Xecute inte gjort, trots att Xecute borde ha tränat. Särskilt biceps, triceps, inre- och yttre njurmuskler samt Atlas och lilltån. Xecute får ta sig i kragen och träna dessa viktiga delar på sin vackra kropp imorgon istället. Imorgon är en annan dag, som Jan Johansen så vist sjöng. Eller var det Johanson? Xecute är inte säker, men hon tror på det förstnämnda alternativet.

Däremot lyckades hon springa en mil igår, på nästan rekordtid. Minus 12 sekunder från personbästa närmare bestämt. Så nu ska hon byta nick till Snabba Xecute. Det låter coolt, tycker Xecute. F´låt, Snabba Xecute. Fast förmodligen är det en ytterst subjektiv benämning. Är hon verkligen snabb? Jämfört med den jämnårige Haile Gebrselassie är Snabba Xecute inte ett dugg snabb. Jämfört med den gamla damen som brukar frekventera Ica Nära med sin rullator är Snabba Xecute fenomenalt supermegasnabb.

Snabba Xecute klurar vidare på den frågan. På gymet. Intrasslad i latsmaskinen.

Det blev dags för en spontan roadtrip. Till världens bästa B som har flyttat till ett underbart gammalt skolhus ute på landet, en bit utanför Trollhättan.

Dit har jag aldrig kört själv, så jag tänkte att det var ju bra att jag har upptäckt att det finns något som heter GPS. Nu kan jag använda den för andra gången någonsin. Perfa!

Det gick bra,nästan alla 20 milen från Värmland till Trollhättan.Vägen gick mest rakt fram faktiskt. Vid varje rondell var det "andra avfarten" som gällde. Nemas problemas.

Tills Trollhättan dök upp. Där ville inte GPS:en ge mig förvarning i tid. Den tog för givet att jag själv skulle fatta att jag skulle fortsätta rakt fram, för att den helt enkelt inte sade något annat.

Hallå?!? När man ligger i sin högerfil i lugn och ro men den plötsligt bara gäller för att svänga av och bort från motorvägen, dessutom mot just det ställe man dittills följt skyltarna mot - då borde kanske puckorösten ha tänkt på det i tid. Den borde ha sagt "om 600 meter ska du se till att ligga i vänsterfilen, annars hamnar du fel." Eller "om 500 meter ska du inte svänga av till höger".

Sedan var den jäkeln så snabb att räkna om rutten att jag fortfarande inte ens visste om jag gjort rätt eller fel. Skulle jag försöka åka tillbaka ner på motorvägen? Var det inte så det nyss stod? Eller skulle jag följa (de nya?) instruktionerna och fortsätta in i Trollhättan?

Gaaaaaahhh! Stress!

Ett extra varv i en rondell också, innan jag beslutade mig för att helt enkelt försöka lita på puckorösten och följa vägbeskrivningen in mot centrum. Det kändes inte bra alls. Smög fram i 50 km/h med konstant ifrågasättande blick mot mobilskärmen. Seriöst? Menar du att jag ska fortsätta? Hallå, vi ska ut på landet men vi är vid Kronogården nu?!?

Det är nog bara jag som kan köra fel med en GPS.

Men jag hamnade rätt till sist, trots att jag inte alls var framme när rösten bestämt hävdade att jag visst var det.

Vi är inte jättebästisar ännu men jag hoppas vår vänskap och kommunikationsförmåga hinner utvecklas innan hemresan imorgon...