Idag har jag gått omkring hela dagen och känt mig som en supermamma, som världens bästa förälder! Det är ju inte varje dag. Precis som de flesta föräldrar är jag också oerhört självkritisk när det kommer till mitt föräldraskap.

Men igår kväll. Ojoj. Först ut var G, min sjuåriga dotter. Vi låg och myste med varandra i "stora sängen" efter godnattsagan.

"Mamma, när jag tänker på dig känns det som om att mitt hjärta ska flyga iväg, för jag älskar dig så mycket".

Snacka om att MITT hjärta smälte! G är världsbäst på att uttrycka sina kärleksfulla känslor och vi talar om för varandra varje dag att vi älskar varandra. Men det här var verkligen så extraspeciellt fint!

Sedan gick jag ner och godnattkramade minstingarna igen. Lilla E, pojken som är fem år gammal, är också en väldigt kärleksfull krabat. Igår var han extra kärleksfull och ville inte släppa mig. Hans små armar satt stenhårt runt min rygg och han sade "jag älskar dig så mycket så jag nästan döööör".

Mitt hjärta smälte IGEN!

Och så lilla M, flickan på fyra år. "Mamma du är bäst i hela världen!".

Ja, det var en bra kväll för min självkänsla på föräldraskapsområdet. Mina fina barn!   

Just nu, när jag skriver detta, sitter jag i en röd soffa i barnrummet (som är avdelat till tre rum). M ligger i sin säng och deklarerar att "jag vill inte bo längre i den här familjen. Jag vill bo i stan. Jag hatar den här familjen".

Ja, man får skynda sig att njuta när man kan - rätt som det är är man världens sämsta förälder igen....  (varför hon inte vill bo här vet jag inte riktigt. Hon var på bra humör för fem minuter sedan...)

//Åker bergochdalbana

Från östfronten intet nytt.

Fortfarande kräksjuka; nytt utbrott i går kväll.

//Harakiriwannabee

Varning för martyrinlägg...

Det var lördagen den 4:e februari som G blev magsjuk. Det är två veckor och tre dagar sedan. Från den dagen har alla utom jag haft magsjuka om vartannat, och när det var över tog förkylning med hög feber vid direkt, på alla barn. I går trodde jag att det snart var över, det var första dagen inget av barnen hade feber. Men igår kväll började G kräkas, och det med besked. Vi pratar båda ändarna samtidigt... vid midnatt igår hade jag tappat räkningen på hur många gånger hon kräkts.

Jag slapp magsjukan, men har varit jätteförkyld i snart en vecka. Ont i halsen, nästan ingen röst, ont i öronen, trött, svettas floder på nätterna. Idag tog det totalstopp. Har lyckats hålla humöret uppe sedan det började. Kört på med sikte på när det är över. Bitit ihop, tänkt på att så här är det när man har många barn, och så vidare. Mitt i det var jag tvungen att åka tur/retur Köpenhamn för att lämna N hos morfar. Tur i alla fall att jag inte blev magsjuk på tåget, det räckte bra med att behöva gå till toaletten och snyta mig hela jävla tiden. "Ursäkta, jag måste gå förbi".... Sitta på diverse stationer i timmar med huvudvärk och vänta på nästa jävla tåg.

Men nu vill jag bara gå och gräva ner mig någonstans! Nu orkar jag fan inte mer!

Har väntat och väntat, hållt undan det värsta, tvättat tre ton sängkläder, madrasser, sängkläder, nerspydda kläder, nersnorade kläder, väntat på att det ska sluta så att jag kan röja upp ordentligt. Det ser ut som huset som Gud glömde för hundra år sedan! Jag står inte ut med att hasa omkring här inne längre! Jag blir galen! Jag vill bli frisk, pigg och energisk och få bort skiten! Jag är trött på att vara trött  och snorig med trötta, gnälliga, snoriga barn som ska torkas under näsan femtioelva gånger om dagen! Jag vill inte mer!!!!!! Nu skiter jag i det här. Ger upp. Tänker inte ens försöka orka ta det värsta. Disken får väl växa till oanade höjder. Tvätten får väl fylla hela badrumsgolvet då. Hallgolvet får fortsätta vara begravt och resten av huset se ut som om det är en knarkarkvart. Gaaaaaaa!!!!!!!! Nu blir det garderoben!!!

//Martyren

Det är frågan jag ställer mig när jag minns mina tonår.

Inte en enda gång uttalade jag de klassiska tonårstjejsorden "mamma jag bara måste haaaa en sån där tröja!!!"

Nu undrar jag varför. Varför jag aldrig kom på tanken att säga åt min mamma att jag faktiskt behövde lite snyggare käder...

De få gånger vi åkte och köpte lite kläder till mig var det på hennes initiativ. Ibland fick jag kläder som jag inte själv varit med och valt. Säger no more.   

Inledningsvis bar jag mest mammas flanellskjorta eller en sweatshirt med tryck från ridlägret på.

Nedan: skolfotot från sjuan då jag till och med körde båda, samtidigt... plus ett örhänge och blålila glitterläppsalva.   

I åttan började jag lida på allvar av min look som inte blev bättre av mammas inköp.

Men en dag, när jag skulle få ett par nya vinterskor, hittade vi reakläder. Jag fick välja ett par byxor och en tröja och lyckades hitta grejer som jag tyckte såg okej ut. Jämfört med det lilla jag redan hade i garderoben var det fantastiskt snygga kläder!

Så jag hade de där kläderna. Jämt.

Alltså, jag menar verkligen hela tiden. Varenda skoldag.

Men vi hade ju både tvättmaskin och torktumlare, så det var ju inte som om att jag gick omkring i smutsiga kläder.

Fast det kunde ju inte resten av skolan veta, de utgick väl från att jag bodde i kläderna utan att tvätta dem. Åtminstone alla i min klass trodde det (fast det visste jag ju inte då. Det fick jag inte veta förrän jag var 25 år...)

Det var första gången på åratal som jag kände mig normalt och någorlunda okej klädd i skolan. Jag minns fortfarande känslan!

Det jag inte minns är att min mamma satte frågetecken vid att jag hade de här kläderna precis varenda skoldag. Konstigt, kan tyckas, att hon inte reagerade. Men de som kände min mamma tycker nog inte det är märkligt alls.   

Att man bör duscha varje dag så fort man träder in i tonåren var inte heller information som jag fick av mamma. Det lärde jag mig en morgon på skolbussen, när jag lyssnade på vad de coolare eleverna (som alltid satt längst bak i bussen) pratade om; hur ofta de duschade. Då gick det upp ett ljus.   

Herregud, hemma var det inte ens någon som sade till oss barn/tonåringar att duscha av oss när vi hade badat!

I nian blev lidandet värre. Jag var ju kär i alla möjliga men samtidigt typ fulast på skolan. Kommer ihåg ett par byxor som jag hittade på Rättviksmarknaden och som var skitsnygga, men på mig... med mitt hopplösa hår, pojkaktiga kropp helt utan byst.... suck.

Ja, varför blev jag aldrig så där tonårsbrudig och krävde en massa kläder och prylar?

Jag vet faktiskt inte! Det är ju rätt konstigt. Idag skulle jag säkert ha fått en diagnos....

Om det inte vore för Leif skulle jag fortfarande vara i Köpenhamn. Ibland hamnar faktiskt rätt personer på rätt jobb!

Fem minuter in på tågresan mot Danmark insåg jag att mina returbiljetter till dagen därpå låg kvar hemma.

Ooppss...

Tågbyte nummer två, i Nässjö, innebar en timmes väntetid, så jag och N knatade bort till SJ:s biljettförsäljning. Där satt en man med allvarlig min bakom disken.

Jag: Hej! Jag har glömt mina returbiljetter hemma, går det att få fram dem på något sätt?

Man: Jaså? Det var slarvigt! (Menar han allvar? Nej, wait, ögonen är fulla med skratt! :D ) Men okej, jag ska se vad jag kan göra, man måste ju göra undantag från regler ibland!...  *tar diverse uppgifter*

Jag: Du kan titta på F. Pepparson också, det kanske står i det namnet.

Han: Åh, så bra, ni har samma efternamn. Man får ju inte åka tåg om man lever i synd. Själv lever jag konstant i synd.

Jag: Aha, så det är därför du sitter fast här på stationen?

Han: Ja, jag måste stanna här bakom glasväggarna tills jag blir gift.

Jag: Stackars dig!

Han: Det är ett hårt liv att vara syndare. Sådär, det här får gälla som biljett, hoppas det kommer fungera. Annars får du be dem kontakta mig.

Jag: Tack! Du får en guldstjärna!

Han: Det borde faktiskt skrivas mer om mig i tidningarna...

Jag: Jag fixar det. "Leif i Nässjö, som lever i synd av oklara anledningar, blev dagens hjälte...."

Leif i Nässjö ÄR dagens hjälte. Trevlig, rolig, serviceinriktad - precis rätt man för jobbet. Tänk om det vore så på alla arbetsplatser överallt...

Åtta rådjur - så många såg jag sammanlagt under den korta turen mellan hemmet och N:s kompis. Imorse skuttade en räv över vägen när jag var på väg hem efter att ha lämnat N i skolan.

Det har sina fördelar med att bo på landet!

Snyggfaktorn är skyhög.

Mysfaktorn är också skyhög.

Och vara ifredfaktorns stapel slår toppen i månen.

Ändå saknar jag stan.

Jag saknar ljuden, dofterna, känslan av liv och rörelse.

Atmosfären, människorna.

Att vara omgiven av människor men ändå ifred. Det gillar jag.

Jag gillar att ha nära till allt. Jag gillar nattöppet och dygnet-runt-service och gatlyktor.

Men jag gillar också rådjur och vackra vita skogar i soluppgången utanför köksfönstret.

Förr eller senare kommer jag att kunna leva i båda världarna!

Just precis nyss nös flicksen nästan exakt samtidigt! Båda nös ut tre kilo snor. Där gällde det att vara snabb fram med papper och torka i blixtens hastighet på den ena, medan den andra stod neddränkt från näsan till magen....

I natt sov jag mellan kokheta E och kokheta G. Mindre kokheta M fick sova på en madrass bredvid stora sängen.

Fast "sov" är fel ord - jag slumrade till mellan hostningar och yrande. Ibland var det riktigt underhållande.

"Sluta nu, du förlorar, pappa! JAG vinner!" - E som yrade.

"Prinsessorna vill rida däråt, Alicia. Inte där, DÄR. Okej." - G som yrade.

Igår eftermiddag sov de alla tre tillsammans i stora sängen. E och G sov tätt intill varandra, E hade sin arm runt G. Hur fint och gulligt som helst - hjärtat smälte!

Fram på morgonen, vid fyratiden, smög jag upp till N:s säng och kröp ner bredvid honom istället. Det enda friska barnet, ta i trä. Han och jag ska ju resa i övermorgon, till Köpenhamn. Jag bävar för att någon av oss ska behöva åka så långt med hög feber.

Jag har visserligen redan blivit smittad, det började i går kväll.. rösten börjar försvinna, jag hostar så det river i bröstkorgen, men har inte feber. Så jag hoppas att det inte bryter ut fullständigt förrän på söndag kväll. Då är jag tillbaka i hemmets trygga vrå. Håll tummarna!