Är hon snygg? Är hon sensuell? Är hon sexig?

NEJ! Den här tjejen representerar det mest osexiga som finns - osäkerhet! OCH fejkad perfektionism; det är plastigt och bland det minst sensuella jag sett. Total Linda Rosing-varning.

Tyvärr tror tjejer - särskilt unga tjejer - att det är så här de ska se ut. Att den här looken är jättehot.

Det är den visserligen, på ett sätt; den drar till sig bottenskrapet bland den manliga befolkningen. Den där delen som tänker med kuken, och enbart med kuken.

Är hon snygg? Är hon sensuell? Är hon sexig?

JA! Vi snackar självförtroende här. Visst, det är en bild av en supermodell, men lägg på trettio kilo och hon skulle fortfarande vara über-HOT!

Självkänsla är förbannat sexig. Attityd slår det mesta. Älska dig själv så kommer resten av världen att avguda dig!  Klar Carolina Gynning-vibb.

Den här tjejen har tillräckligt med både brains och stolthet för att inte nöja sig med näst bäst.

Det ska inte du heller!

Först så överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten.
De tog magnecyl och alla möjliga läkemedel, åt blue cheese-dressing samt åt tonfisk direkt ur burken, men blev aldrig testade för diabetes.
Efter detta trauma blev vi lagd på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller babyblå färg med hög blyhalt.
Vi hade ingen barn- säkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm! För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.
Som spädbarn och barn åkte man bil utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag.
Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och inte ur glas eller flaska.
Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan och ingen dog av detta.
Vi åt muffins, mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i långfilen, inte blev vi överviktiga för det!
För att vi var alltid ute och lekte.
Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dagen och kom hem när gatlyktorna var tända.
Ingen kunde nå oss på hela dagen och vi var okej! I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna.
Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet.
Vi hade inga Playstation, Nindendo, X-box, ingen video eller dvd, inga 150 kanaler på tv:n inget surroundljud, cd-spelare inga mobiltelefoner, datorer, inget internet eller msn. Vi hade vänner och dem fann vi utomhus!
Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder!
Och inte blev någon stämd eller anmäld för det.
Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord Och inte fortsatte maskarna att leva i magen!
Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fick sina ögon utpetade av pinnar.
Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in och pratade med dem.
Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna, de som inte blev det fick lära sig att handskas med besvikelsen.Otroligt, eller hur?
Tanken på att våra föräldrar skulle stå på vår sida om vi bröt mot lagen fanns inte. De var faktiskt lagens högra arm!
Denna generation har faktisk fostrat dom största risktagarna, problemlösarna och investerarna någonsin. De senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya idéer.
Vi hade frihet, misslyckanden, framgång och ansvar och vi lärde oss att ta allt detta!
Om du är en av dem så; Grattis!

Kvinnokroppar är fantastiska! Mjuka, sensuella, vackra. Oavsett storlek, form och färg. Snygga fotografier av kvinnliga kroppar är min absoluta favorit bland fotokonst. Män gör sig inte alls lika bra på bild.

Så jag kan till stor del förstå de tjejer som älskar andra tjejer.

Men... det finns en sak jag inte förstår alls.

Det är "fusklesbianen".

Alltså gaybruden som är tillsammans med en annan gaybrud - som bara kan avslöjas ha kvinnligt kön just genom sitt kvinnliga kön, men som i övrigt går som en karl, ser ut som en karl, med en kropp som en karl.... som pratar, tänker och beter sig precis som en man. Som alltså ÄR en man, utöver sitt kvinnliga könsorgan.

Ta Ellen och Portia... Lindsey och Samantha... Cynthia och Christine...

Den ena tjejen: Superfeminin, superkvinnlig. Den andra tjejen: Mer eller mindre manhaftig. Fattas bara en penis.

ÄR man verkligen gay om man faller för en man med mus?   

I Sverige är vi som bekant extremt fokuserade på människors arbete (och ålder). Alltså kommer frågan ganska omgående när man träffar någon ny person; ”jaha, och vad jobbar du med då?”
Inget problem i sig, om reaktionerna på olika slags arbeten vore mer jämställda. Jämför själva:

Jag: Jag jobbar som reporter på en nyhetstidning.
Bekant: Är du JOURNALIST?! Oj, det måste vara spännande!/Åh vad coolt, berätta mer!/annat positivt svar som innehåller en stor dos beundran…

Jag: Jag jobbar ju hemma med barnen.
Bekant: Jo, jag vet att du är föräldraledig, jag menar vad jobbar du med annars?
Jag: Jag jobbar inte med något annat annars, jag jobbar med att ta hand om barnen.
Bekant: Men jag menar vad ska du göra sedan, när föräldraledigheten är slut?
Jag: Det vet jag inte, har tid på mig att fundera över det eftersom det är ungefär tre år kvar tills jag eventuellt ska arbeta med något annat.
Bekant: Jaha. (Ser olustig ut, vet inte vad som ska sägas härnäst.)

Från att ha tillhört ett yrke med rätt hög status hamnade jag plötsligt i botten vad gäller yrkesval. Väldigt konstigt tycker jag, särskilt när jag jämför vad dessa två arbeten kräver. Precis som med alla andra yrken som är slitsamma och stressiga (till exempel klassikern sjuksköterskeyrket) förundrar det mig att det inte är dessa som har den högsta statusen.
Det är väl lätt som en plätt att jobba som reporter! Träffa en massa olika spännande människor, från hemlösa till kulturministern. Få vara kreativ, utvecklas i en omväxlande miljö, utmanas av ständigt nya frågeställningar. Och så vidare. Självklart infinner sig den rent fysiska tröttheten efter en lång dags arbete. Men stressen är av det omväxlande och stimulerande slaget. Kände mig oftast full av mental energi när jag cyklade hem från jobbet för att hämta på dagis, och orkade för det mesta vara en glad och mysig mamma resten av kvällen.

Det är inte lika lätt att jobba hemma. Åtminstone inte om man är en tänkande människa med fler än två hjärnceller. Den mentala stimulansen är lika med noll. Omväxlingen är nästan lika med noll den också, vad gäller de rent praktiska arbetsuppgifterna. Samma disk, samma tvätt, samma golv att dammsuga. Samma förbannade rabatter med ogräs, blöjbyten, matlagning, mera blöjbyten, mera matlagning och så ett hundratal små och stora konflikter per dag med personer som INTE är särskilt lätta att föra en logisk diskussion med.
Dessutom är arbetstiderna helt sjuka; arbetet börjar så fort man vaknar och inte en sekund senare (man vaknar oftast av barnet/barnen) omkring sex-sju på morgonen och slutar inte förrän alla somnat, någon gång mellan 20:30-21:30. Hallå fritid! Var tog du vägen?
Blir det någon stund över är man för trött för att utnyttja den till mycket annat än att slänga sig framför tv:n/sitta framför datorn en stund.

Träffar man andra vuxna är det i samband med barnen, och därmed handlar även de flesta samtalsämnen om barn. Nåja, rätt mycket om hus och renoveringar också – ett oerhört populärt ämne bland föräldrar. *Gäsp* Till sist kan det bli så illa ställt att man blir en riktig byfåne, som så desperat behöver få växla några vuxna ord att man pratar ihjäl alla som råkar komma i ens väg; kassörskan på ICA, eller en förälder som egentligen bara ringer för att säga att deras barn ska gå hem, men som snabbt har blivit indragen i ett låååångt samtal om allt mellan himmel och jord av en desperat hemmafru…

De allra flesta har inte provat på att vara hemma mer än kanske högst ett år. Själv är jag inne på fjärde året och skulle vissa dagar kunna mörda för att få använda mina små grå på en nyhetsredaktion, istället för att använda alla mina mentala krafter till att lura på en treåring en varm tröja istället för en sommarklänning när vi ska ut i snön och gå till dagis. Varför jag har valt att skippa ett högstatusjobb med schysst lön och roliga arbetsuppgifter får bli nästa bloggämne…

Men jag skulle självklart inte välja att vara hemma med mina barn om det enbart var negativt. Tycker dock att det enorma jobb jag och andra gör borde uppskattas lite mer, och vi borde få mycket mer beundran för att vi orkar med detta monotona arbete - utan att hamna på akutpsyk!