Tittar på en film med Robert Downey Jr och Robert Duvall. Robert är sonen, Robert D är pappan. En domare som plötsligt står inför mordanklagelse och måste ta hjälp av den avskydde advokatsonen Downey Jr.

Filmen är inte slut än, ändå har jag redan gråtit flera gånger och väljer nu att blogga medan filmen fortsätter framför mig....

Det är en riktigt bra film, make no mistakes. Men den väcker känslor. Det börjar med att advokatsonens (Downey Jr) mamma dör. Alltså den hemska pappans (Duvall) fru. Sedan visar det sig att pappa Duvall har cancer.

Downey smeker sin döda mammas händer. Precis som jag. Precis som jag höll min mammas iskalla händer och tänkte på allt de där händerna gjort i livet. Min mammas händer; slitna. Ärrade. Ett finger som var stelt efter att hon satt upp taggtråd och fått ett sår som blev infekterat. Händerna som smekt och tröstat mig. Mina syskon. Brett smörgåsar. Packat skolväskor. Stoppat om.

Den avskydde pappan..... Facebook har börjat skicka minnen. Jag får upp inlägg efter inlägg som min styvpappa kommenterat.. Får upp saker han skrivit i min status. Inget av det har jag ens kommenterat. Trots att han sökt kontakt och trots att han gång på gång berättat om sin cancer och vad som hände i behandlingen av den. Men jag kommenterade aldrig. Ibland hade jag "gillat" - that's it.

Han dog. Precis som mamma, 1997. Han dog hösten 2013. Jag får upp hans kommentarer nu och ångrar så mycket att jag aldrig svarade. Att jag fortsatte vara arg och bitter. Man tror att man har tid på sig...

Om det är något jag trodde jag lärt mig av mammas död, när jag var 24 år, så var det just det; att inte ta tiden med de älskade för given hur arg jag än är.
Men jag hade inte lärt mig det. Jag trodde jag hade mer tid på mig med min "pappa" (han var min pappa från jag var två år - han fanns där i min vardag till skillnad från min biologiska pappa så han är helt klart värd epitetet!), men det hade jag inte.

Så jag sitter och gråter till en Hollywoodfilm och undrar hur mycket det ska till innan jag lär mig, medan Facebook fortsätter servera mig bevis på mitt misslyckande.

 

Micke

5 oktober 2015 09:11

Jag är hemskt ledsen för det du varit med om. Tyvärr finns det nog ingen instruktionsbok över hur man bör och ska göra när livet känns som jobbigast. Det som känns som bästa alternativet en dag behöver nödvändigtvis inte vara det nästa dag. Jag har inga bra råd att ge annat än att fortsätt minnas de fina stunderna.
Kram
/M

http://Zeunertz.bloggplatsen.se

Xecute

6 oktober 2015 20:34

Ett mycket bra råd! Tack!
Ps jag ska inte blogga när jag är överdrivet sentimental pga en hollywoodfilm. Det är ett löfte från och med nu. :-p Ds.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt.  Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att e...

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita.  Jag försökte förklara livet...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...