Jag vill skriva om hästar!

Kom av mig lite med mina djuriska inlägg. Nordsvensken Grends historia är berättad, liksom geten Fannys och fåret Guttens.  

Men eftersom jag tycker att det blir lite roligare om det finns bilder med, och eftersom jag ännu inte har scannat in foton av resten av djuren, så drar det ut på tiden. Inte för att någon lider av det, men just nu önskar jag att jag hade haft några att slänga upp - för jag blev så sugen på att skriva om hästar.

Om Nordsvensken Påvin, Appaloosan Ocelle och Shetlandsponnyn Lill-Klas till exempel. Tro mig, de tål att berättas om. Funderar på att samla alla upplevelser de var orsak till i pocketform.   

Allt är inte svart eller vitt, jag hade en rätt jobbig uppväxt men något väldigt ljust i den var djuren. Alla ska få ett eget blogginlägg, det är de värda. Djur kan man sakna lika mycket som människor, om inte mer ibland. Djur, som alla vet, varken kritiserar eller dömer eller skvallrar. Djur är dessutom så mycket intelligentare än vi människor förstår. Det framkommer mer och mer ju fler år det går, ju mer det forskas, men alldeles för långsamt om ni frågar mig. Djuren borde få en helt annan respekt och ett helt annat bemötande än de får i dagsläget.

Jämfört med hur det var i början av åttiotalet och hur det är nu, så har det skett en hel del förbättringar. Till exempel används inte djurförsök lika frekvent längre. Det är ju bra. Industrihönsens villkor har på många håll förbättrats. Det är ju bra. Men inget som har hänt är tillräckligt, eller ens i närheten av tillräckligt. Om ni frågar mig...

Kvällens pysselmaraton på dagis har slagit ut mina fem hjärnceller så jag stoppar här.

Lyckades faktiskt klistra fast garnstumparna på bollen (eller kulan eller vad de nu kallas) utan att händerna också fastnade, och jag brände mig bara en gång på limpistolen. Gillar inte den sortens pyssel - men återigen, vad gör man inte för sina barn! Imorgon kväll är det dags för nästa pyssel, på den andra dagisavdelningen. Jippie!

Livet är inte en berg- och dalbana, det är en berg- och dalbana gånger 1000. Livet är en forspaddling i Niagarafallet.

Önskar mig ett lugnt och stilla liv av tomten i julklapp. Bland annat:

Xecutes önskelista till Tomten 2011

• Ett lugnt och stilla liv
• Hyperlugna barn som älskar att städa upp efter sig
• En egen Audi
• En häst
• En ajfån (jaja, jag erkänner att jag egentligen vill ha en sån...)
• En katt
• Ett marsvin
• Gröna fingrar
• Kockkunskaper
• Tålamod
• En perfekt man som avgudar mig
• En hund
• Massor av pengar, förstås
• 60 kg kroppsvikt
• Färre hår på benen 

Byfånar brukar kunna urskiljas ur mängden på cirka två sekunder. De brukar både synas, höras och luktas på lång väg.

Det samhälle vi flyttade ifrån i år var begåvat med inte mindre än två av den sorten. Den ena stank så det knappt gick att stå i samma kö i affären, hur långt ifrån man än befann sig. Den andra cyklade omkring med gul keps och pratade med allt och alla som andades. Den som luktade värst bodde i ett förfallet (alltså riktigt förfallet, med trasiga fönsterrutor och delvis sviktande tak) hus bredvid skolan. Ett riktigt ödehus, bortsett från att det alltså inte var öde.

Här i det "nya" samhället verkar det inte finnas några! Konstigt! Jag trodde det var närmast olagligt att ett samhälle inte har åtminstone en.

Det finns i alla fall ett gäng udda figurer, men de är väl kamouflerade.

ICA Supermarket öppnar klockan nio varje morgon, och jag brukar ofta åka dit direkt efter att jag lämnat av alla barnen på skolan/dagis. Jag brukar få vänta fem-tio minuter innan de öppnar, för det är ju ingen idé att åka hem emellan. Så jag sitter där i bilen och filosoferar och tittar på andra som också väntar på att affären ska öppna.

I början reagerade jag inte på männen som oftast var där före mig och väntade. Men efter ett tag noterade jag att de inte bara kom väldigt tidigt och väntade, frivilligt, utan ofta inte alls skulle handla i affären. Nej, de går in och sätter sig vid borden som står vid tipset, sitter där och tjålar med varandra. Det är inte ovanligt att jag har glömt att handla något på morgonen så att jag tar en till vända efter hämtningen av barn på skola/dagis - och då brukar de sitta kvar där. Eller utanför.  

Ibland kommer bara en eller två ur gänget och då pratar de med vem som helst som råkar gå förbi. Eller förresten, inte vem som helst. De har aldrig börjat prata med mig, för jag är ju ny och okänd. Men personalen på ICA får prata, och kunder som uppenbart är stammisar och infödingar. Oftast lite äldre.

Jag är sååå nyfiken på det här gänget av män! Jag vill veta allt om dem! Varför de hamnade där på stolarna vid tipset och resten av deras livshistorier. Vad hände? Varför hände det? Och vad ska jag kalla dem? Man måste ju stoppa ner alla människor i fack, och de här personerna platsar inte riktigt i byfånefacket.

Men inte i facket för Svennebananer heller. Ett mysterium! Som i Sysselstad!

Jag blir distraherad av rampljusets olika knasiga meddelanden. Hade tänkt skriva något mycket allvarligt och seriöst dagen till ära (det är ju faktiskt torsdag!) men känner att det inte är någon idé att ens försöka. Huvudet är redan fullt av andra frågor, skapade av rampljuset. Till exempel, varför skriver så många att man ska titta in på deras blogg, läsa, kommentera och följa?

Förstår de inte att det snarare är avskräckande än lockande? Förstår de inte att de avslöjar hur fantasilösa deras bloggar är, genom att göra så fantasilös och korkad reklam för sig själva?

Ja, det var bara en av alla de frågor som surrar som spyflugor i huvudet.

Igår fastnade jag på twitterkroken, men jag sprattlar fortfarande i ren förvirring. Varför får jag upp sånt som Svenne Svensson har twittrat om, som jag fullständigt skiter i, när jag inte ens "följer" Svenne Svensson?!? Det funderade jag ett tag på, tills jag noterade att alla Svenne Svenssons twitterinlägg hade taggat Jonas Gardell. Som jag följer. Alltså måste jag tydligen läsa inte bara vad Jonas själv skriver, utan allt som alla andra svennebananer skriver OM honom? Knasigt!

Gardell, han tycker att Juholt ska bytas ut snabbare än kvickt. Självklart håller jag med. Jag håller med i det mesta Jonas Gardell säger. Jonas Gardell är nästan Gud för mig. Lady GaGa är som en Jesus i mitt liv. Amen!

(Varför Gardell nästan är Gud och Gaga nästan är Jesus orkar jag inte förklara just nu. Gäsp.)

Jomenvisst, så är det.... förresten, ni vet den där serien som utspelade sig på sjuttiotalet och som Mila Kunis och Ashton Kutcher var med i? Just precis, den. Jag har alltid tyckt att det var märkligt att Kutcher ansågs som en prettyboy, jag tyckte han var totalt osnygg. Men sedan en sommarkväll efter en lång dag på jobbet, ensam och uttråkad, hyrde jag en film som även han var med i. Då fick jag någon slags uppenbarelse och dregglar numera av att bara se namnet i skrift. Ashton Kutcher. Dreggel. Snygg - men puckad. En kille som får Demi Moore på fall, trots att han är en liten pojke rent åldersmässigt, borde ha kunnat hålla sig ifrån att sätta på andra  - att det dessutom tydligen var Blinda Trosing-blondiner han föll för, ökar inte credden hos mig. Så jag är rätt irriterad på att jag måste hålla på och dreggla på denna puckade pojke. "Somebody please sedate me!!!!"    (Fattade ni inte den? Hur kan ni ha glömt detta fantastiska ögonblick i Greys Anatomy?!?!?)

Christina Yang, hon är också som en Jesusgestalt. Kan man tillbe mer än en Jesus? Man får ju inte hava andra Gudar. Om någon som har koll på det läser detta, snälla svara! Vill ju inte hamna på fel sida av rymden när jag dör.

En del undviker tråkiga måsten och borden genom att istället titta på TV eller ta en dusch. Jag undviker dem genom att blogga, hänga på fäjsboken och twittra. Det kanske vore schysstare att undvika trista grejer utan att för den skull pladdra sönder ögonen på folk.

//Xecute - probably the best undvikare in the world

Två goda nyheter har nått mig idag och klockan är inte ens tio på förmiddagen ännu!

Fröken Röds cancer har fått brutalspö av cellgifterna, Bästa B har fått avlastning och det på helgerna som egentligen är nästan omöjliga att få.    = K och B som skålar med ölglas som egentligen innehåller 30 år gammalt rödvin. Jo, jag börjar ha koll på vad brudarna gillar!

Direkt efter att ha suttit med ståpäls av allt detta fantastiska, läste jag ett blogginlägg som fick ögonen att bli alldeles varma. Det handlade inte alls om mig, men jag kunde nästan ha skrivit det själv och kände igen mig hundra procent i känslan...

Borde förbereda mig lite inför morgondagens träff med kidsen i 5A. Har lovat N att inte göra bort honom. Han tycker att jag är så himla pinsam... duuuhh  annars vore jag ju inte en riktig mamma ju! Riktiga mammor ÄR pinsamma!

Ska berätta hur man gör en tidning och hur det ser ut en vanlig dag på en redaktion. Förra gången jag gjorde det, i hans förra klass på förra skolan, var jag inte alls beredd på frökens följdfrågor när jag var färdig. Hon frågade mig hur det gick till förr i tiden, före datorernas och digitalkamerornas tid. Hallå! Jag blev helt ställd!   

Så den här gången tänkte jag ta reda på just detta, och har redan fått en del berättat från ett proffs på tidning och tryckeri a´la 70- och 80-tal. Nämligen min styvpappa. Fast jag fattade bara ungefär hälften av det han beskrev.    

På tal om 80-talet..

Bruce Springsteen var ung och äckligt snygg, man slapp läsa om Madeleines bortskämda värld på löpsedlarna varenda dag och framför allt slapp man be om ursäkt för att man inte hade mobilen med sig och därmed kunde nås precis hela tiden.

Man fick älska rosa bandspelare och man fick ha banantelefon. Det var inte så himla svårt att bestämma sig för vilken grupp man ville tillhöra, för det fanns bara tre; hårdrockare, synthare och nördar.

Det gick inte att bli beroende av datorspel - en grön prick som jagar andra gröna prickar på en svart skärm är kul, men inte dygnet runt.

//Åsa - färdigpladdrad för nu

Det var inte igår jag var på fest senast.... eller vänta! Det var ju igår! *fniss fniss* jag är så fyndig så jag tar nästan död på mig själv!

Grekisk afton med mat och musik av Yá Mas. Jag hann både äta den galet goda grekiska maten, dansa och hjälpa ungdomarna som jobbade på festen. Med runt hundra personer i lokalen blev det rätt varmt, och jag var klädd i dubbla lager klänningar. Underklänning under den långärmade klänningen med polokrage. Inte en perfekt outfit...

Men jag valde den ändå, trots att det hänger sjuttiofemton andra klänningar i klädkammaren:

Nässelutslag över hela kroppen, upp över halsen och i ansiktet är nämligen inte snyggt det heller, så det blev den mest heltäckande looken jag kunde åstadkomma när jag nu inte äger en burka.

I början av kvällen var jag skitsnygg, lagom till slutet av festen hade sminket smält bort och mitt fläckiga ansikte framträdde i all sin prakt. Jag är impad av timingen, för vid det laget var det nog ingen som ens noterade det.   

Nu måste jag gå och titta på Eiffeltornet. Later, dudes!

....som sagt... idag är jag en zombie...

Har ingen lust och ork att göra något som helst.

Orkar inte ens tänka på att göra något som helst.

Men alla barn är hemma så att gå och lägga sig, det är uteslutet.

Alltså bloggar jag: Jag sitter på en stol och behöver inte anstränga hjärnan med viktigheter.

Att blogga är den perfekta sysselsättningen som alternativ till sängläge i sömnmode.

Jaha, måste jag ha något att skriva om också?

Meh! Då blev det ju plötsligt inte så lätt och behagligt och opåfrestande längre...

Eeehh... jaha... *tänka tänka* hmm... jag såg att både en f.d kollega till mig och en nuvarande kollega  nu "gillar" min f.d fellow klassförälders sida på facebook. Denna f.d klassförälder är nu ordförande i kommunstyrelsen. Jag har hört massor om henne - så är det ju på mindre orter, där alla vet allt om alla. Dvs alla som har bott på den mindre orten sedan de tittade ut mellan sina mammors ben, och som härstammar med minst fem generationer från orten. Dvs nästan alla som bor där.

Jag funderade en stund på om jag också skulle "gilla" hennes officiella facebooksida.

Men nej, jag surfade vidare utan att ha tryckt på den magiska knappen.

Hon är, tycker jag, en alldeles för präktig person som måste synas och höras på alla föräldramöten och promt poängtera hur insatt hon är och hur engagerad hon är i precis allt.

Jodå, så att eeehh...

Det har varit stopp i rören till diskhoarna och till diskmaskinen i tre dagar. Till sist kom en stor gul tankbil som slamsög hela skiten, så nu fungerar det igen. Men det genererade en smutsig disk av enorma proportioner, som jag delvis diskade i en sänglåda i duschen. Det var jobbigt. Och nu orkar jag inte bry mig om disk eller annat i den vägen alls. Så diskberget växer fint och frodas, igen.

Visst... så är det... jajamensan...

Tänker på min vän som har migrän idag men ändå måste jobba. Och sedan ta hand om sina barn utan att ha avlastning från en partner/pappa till barnen. Med migrän och trötthet.

På en annan vän (som jag iofs bara har träffat en gång irl men verkligen gillar) som har cancer och dessutom en liten pojke, som hon måste vara borta ifrån en hel del pga sjukdomen.

Samtidigt som jag sitter här och bara är lite snorig och som förmodligen får hem pappan ikväll. Jo, jag skäms lite. Faktiskt. Jag borde ta en Treo och skärpa till mig, klippa mig och skaffa ett till jobb!

Blablabla... frukostbuffén på köksbordet blir besökt med jämna mellanrum; barnen får för en gångs skull äta framför Bolibompa, och får för en gångs skull äta med avbrott. Alltså äta lite, titta en stund, äta lite mer, titta en stund, komma på att de nog vill ha lite mer... förhoppningsvis är de klara med frukosten innan det är dags för lunch!   

Vanligtvis har jag rätt bra rutiner på kvällarna när det är dags att lägga alla de fyra barnen:

Först äter vi kvällsmat tillsammans.

Sedan är det dags att borsta tänderna på G, E och M.

Under tiden duschar N ifall det behövs.

När jag läser saga för G, E och M borstar N tänderna.

När sagan är slut kryper G och M ner i sina sängar i samma rum och vi sätter på godnattmusik-CD.

Sedan går jag med E till hans säng i mitt sovrum (han är en liten kille som har väldigt svårt att släppa taget och släppa in sömnen...) och stoppar om honom.

Sedan går jag upp till N och lägger mig bredvid honom och pratar och använder "jag-är-bra-boken". Efter det får han läsa ett tag. Ibland läser vi saga innan vi börjar prata.

När allt detta är klart, börjar rundgången:

Gå runt till alla barn, ett i taget, och sitta en stund och smeka. Gå till den som ropar. Se till att den som gick på toaletten gick tillbaka till sin säng på en gång efteråt och inte började leka med något eller gick in till ett syskon.

Hämta vatten till den som ropar att den är törstig.

Runt, runt, tills alla till sist har somnat.

M somnar alltid först. Hon älskar sin säng och sin "mammas kudde".

Sedan somnar G. Motvilligt... E är som sagt en pojke som absolut inte vill sova, så det tar sin tid innan han tystnar och somnar in. Sist somnar N, till radiomusik för han har tydligen ärvt sin morfars gener. Morfar sover med radion på hela nätterna.

Ganska ofta har jag själv somnat bredvid någon innan N har somnat. Jag går annars och lägger mig så fort det visar sig att jag inte behöver gå till något barn mer. Så fort jag vet att jag kan lägga mig ner utan att behöva gå upp igen inom tio minuter, så svischar jag till min säng.

Ja, så ser det ut de flesta kvällar.

Men när ett barn har diarré och jag är förkyld med  nässelutslag och inte orkar upprätthålla alla delar av rutinerna en kväll, då blir det kaos på mindre än fem röda....

Så var det i går kväll.

Typiskt nog har pappan varit frånvarande alla kvällar hela veckan på grund av sitt jobb.

Idag är jag en zombie. Det betyder förmodligen att jag inte orkar köra alla delar av godnattrutinerna ikväll heller - men då är det skit samma, för det är LÖRDAG imorgon och DET GÖR INGET om några barn somnade senare, för de måste inte gå upp tidigt! Tjohoo!