Det slår aldrig fel.

Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren. 

"Mamma jag måste kissa!"

Det spelar ingen roll om toaletten stått oanvänd i timmar. När någon väl behöver använda den, startar det en kedja av kiss- och bajsnödighet där så många som möjligt behöver använda just toaletten så fort som möjligt. 

Livet med EN toalett i en familj på sex personer är inte lätt...

Vi har även autisten som inte har koll på det där med andras behov och lämpliga tidpunkter. Han får, av outgrundlig, obegriplig anledning, ofta för sig att han måste duscha på JUST PRECIS de tider vi andra verkligen använder badrummet. 

Han har ett oerhört stort behov av kroppslig hygien mellan 08:00 och 08:30, då resten av barnaskaran på tre behöver borsta tänder, borsta hår, kissa, sminka sig, hämta strumpor (ja, alla har sina strumpor i badrummet. Fråga inte). Får han inte duscha då, måste han duscha vid 20:00. Dvs när alla de andra tre barnen ska borsta tänderna innan de går och lägger sig och läser. Det slår sällan fel.

Det är samma princip som gäller mammor. En mamma kan inte gå till toaletten utan att barnen, som dittills varit tysta, lugna, lyckliga och harmoniska utan några som helst problem i livet, plötsligt börjar skrika och bråka med varandra/behöver tröst/måste berätta något helt sjukt viktigt/börjar gråta av random anledning. .

Toaletter är helt enkelt magiska. På ett dåligt sätt 

Trädgårdsarbete. Så inte min grej. Har varken intresset, tiden eller talangen. Eller tiden. Sade jag intresset? Glömde kunskaperna. De finns inte.

Men jag måste ju, jag är ju gudbevars vuxen. Tror jag. Visst är man vuxen när man är 42 år? Jag tror det. Det verkar så.

Om det var bara min egen trädgård skulle den gladeligen få växa igen. En klippt gräsmatta och lite krukor på stenbelagda rabatter är the shit.

Fast nu är det ju inte bara min trädgård. Nog för att jag betalar för den, men den är ju alltså också min hyresvärds - och det börjar verkligen bli pinsamt när jag träffar dem. Mina hyresvärdar alltså. Ett äldre lantbrukarpar med perfekt trädgård, perfekt park och tja, ni fattar. De har både tiden, intresset och kunskaperna. Samt fem anställda karlar som gör jobbet...

Det var fint ganska länge efter att jag flyttade hit. Saker och ting skötte sig själva. Lite ogräs men inte så det störde. Men efter några år av totalt icke-existerande skötsel (hallå jag hade en treåring, en fyraåring, en sexåring och en tioåring när jag flyttade hit - tid? Vad var det?), började det verkligen förfalla. För några år sedan tog jag tag i det och spenderade många timmar under sommaren med att få bort ogräs och göra fint. Det höll sig... inte länge. Jag har verkligen fattat hur snabbt ogräs växer upp igen! Året efter hade jag återigen inte tid med trädgården och nu, nu är den en katastrof. Var en katastrof i alla fall, tills jag gick igång med motoriserade redskap i somras och mosade ner en hel massa. Och täckte rabatter med duk och rev upp saker som skulle bort och i största allmänhet gjorde det största trädgårdsjobb jag någonsin gjort. Två månader senare ser det ut som trädgården Gud glömde igen. Så otrolig otacksamt!

Så jag bestämde mig för att totalt täcka över skiten. No more miss nice trädgårdsgirl.

Köpte täckduk och täckbark - fem påsar av det sistnämnda. De räckte bara till en ynka "fyrkant" på framsidan!?! Med tanke på hur mycket som är kvar att täcka för att det inte ska bli tre meter höga ogräshav nästa sommar, så lär jag behöva spendera all min inkomst på täckduk och täckbark.

Den lilla fyrkanten tog flera timmar att återigen gräva upp, jämna till och täcka över. Den var jättefin i somras. Inte ett ogräs, prydligt, snyggt. I oktober såg den ut som om jag aldrig rört den....

      "Den lilla fyrkanten" vid ingången, som var riktigt fin efter förra omgången. Men i triangeln i nedre delen av fotot var det ett tjockt lager småsten och alldeles ogräsfritt när jag flyttade in...

Täckduk. Jättesmart att göra det här en dag när det blåser så inåt h......e. Den blåste åt alla håll. Men räckte åtminstone, finns fortfarande kvar av den på rullen.  Tur det eftersom den här lilla ytan bara är början på allt som ska täckas över.

FEM påsar täckbark trodde jag skulle både räcka och bli över för den här lilla ytan. Ack så fel jag hade!

Bara Kirskålen tog en halvtimme att gräva upp. Jag hade ju hellre spelat Gears of War eller tömt diskmaskinen eller putsat fönster (det näst värsta jag vet)...

Gud, ge mig en rymlig sexrumslägenhet med stor betongbalkong!! Amen.

Karate. Kanske inte min grej - om ens grej är att göra saker man redan har fallenhet för. Jag har inte fallenhet för koordination och kroppsminne. Visa mig en rörelse och jag kan INTE härma den exakt efteråt. Och jag måste göra den cirka 30 gånger innan jag minns den längre än fem minuter efteråt. Å andra sidan är det ju bra att träna just de bitarna man inte är bra på. Mitt fysiska minne kommer förmodligen bli jättemycket bättre. Det kanske kommer ta extra lång tid för mig att komma dit, men bättre sent än aldrig. Hjärnträning lär i alla fall inte skada så här i medelåldern. Vem vet, karate kanske kan bota min redan annalkande alzheimers.

Det är jag och Chuck, asså...

Men det jag vill åt mer än något annat är själva träningen för muskler och kondition - svetten rinner och stänker hej vilt, hela kroppen får sig en omgång. Så även hjärnan, hjärtat och lungorna. Måste säga att det är en otroligt allsidig och effektiv träning! Det näst mest intressanta är självförsvarsdelen. Inte helt dumt att kunna slå tillbaka mot de våldsamma gangsters som det vimlar av i samhället där jag bor. Det är ju en övning i överlevnad bara att ta sig in på lokala ICA.

KIAI!

Känner mig aggro efter all deprimerande information om världens tillstånd.

Det kanske hjälper att skjuta lite gräshoppor från yttre rymden?

Jag som trodde att jag var en byggälskande pacifist. Har aldrig gillat krigsspel, aldrig känt minsta dragning till att springa omkring som en virtuell tuffing och skjuta folk så blodet sprätter på skärmen. Skittråkigt.

Jag älskar att spela spel där man bygger. Typ Sims.

Kan bli totalt beroende av Sims - av själva byggandet. När det är färdigt börjar jag med en ny gubbe och nytt hus. Att spela själva spelet; utveckla karaktären, vara social och så vidare, det är helt ointressant.

Därför älskar jag även Tycoon-spel. Särskilt Zoo Tycoon. Även där bygger jag bara. Orka sköta djuren! Nej, de dör i högar medan jag designar och bygger för glatta livet.   

                  Harmoni, vackert väder, glada gäster...

          ...här är det ingen som blir sur och motorsågar någon annan i huvudet....

   Ett fint hus, där man kan leva utan att behöva fejsa problemet med att ens ammunition tog slut just som gräshoppan från helvetet hälsade på.

Fast nu har jag ändå lyckats fastna i krigets klor. I Gears of War.

Jag är man, jag har muskler, en jättestor pangare, jag springer, hukar, skjuter, rullar runt, skjuter lite till. Ibland motorsågar jag någon. Oftast blir jag själv motorsågad. Brum, brum och hela skärmen blir röd. Splatt!

Imorgon kanske jag vaknar upp som äkta blondin. Eller har blivit Moderat. Man vet tydligen aldrig vad livet hittar på med ens personlighet.

   Mitt nya jag. Måste åka och köpa mer ammo idag. Finns det på Biltema? Någon som vill gofika lite sedan?

//Xecute - blodtörstig

För första gången på länge somnade jag när jag lade barnen.

Jag skyller på Rutschebanen,  Aquila, Himmelskibet, Odinexpressen och Snurretoppen. De flesta åkte vi fler gånger än jag orkade räkna....

 LIte lugnare blev turen i en flygande koffert. I gruvan förlorade jag diamantjakten stort mot Elias.

Timmarn på Tivoli i Köpenhamn var roliga och intensiva. Åka åka åka åka! Så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Ja, när vi gick in sade jag ganska ordagrant "nu kör vi så det ryker i två timmar, okej barn? Let´s goooo!"

Sex timmar senare vacklade vi därifrån.

Det enda jag missade var Demonen. Den fick barnen inte åka. Hoppas på att de växt de sista centimetrarna till nästa år!

Kvällsmat: En korv.

Just det. En korv. Utan bröd, ketchup, senap osv.

En korv bara. I lite papper.

Korv. Because I´m worth it.

Korv. Probably the best korv in the world.

Think big. Think Korv.

Korv makes the world go ´round.

En stor bild på min korv. Den var god. Kanske för att den såg ut som en penis i papper. Eller för att den helt enkelt hade goda smakegenskaper och kvalitativt innehåll. Därom tvista de lärde.

//X - bara pyttelite övertrött

Hej och välkomna till Xecutes blogg.

Xecute har idag börjat prata och skriva om sig själv i tredje person. Det har Xecute sett i rampljuset att man ska göra.

Tränat idag, det har Xecute inte gjort, trots att Xecute borde ha tränat. Särskilt biceps, triceps, inre- och yttre njurmuskler samt Atlas och lilltån. Xecute får ta sig i kragen och träna dessa viktiga delar på sin vackra kropp imorgon istället. Imorgon är en annan dag, som Jan Johansen så vist sjöng. Eller var det Johanson? Xecute är inte säker, men hon tror på det förstnämnda alternativet.

Däremot lyckades hon springa en mil igår, på nästan rekordtid. Minus 12 sekunder från personbästa närmare bestämt. Så nu ska hon byta nick till Snabba Xecute. Det låter coolt, tycker Xecute. F´låt, Snabba Xecute. Fast förmodligen är det en ytterst subjektiv benämning. Är hon verkligen snabb? Jämfört med den jämnårige Haile Gebrselassie är Snabba Xecute inte ett dugg snabb. Jämfört med den gamla damen som brukar frekventera Ica Nära med sin rullator är Snabba Xecute fenomenalt supermegasnabb.

Snabba Xecute klurar vidare på den frågan. På gymet. Intrasslad i latsmaskinen.

Det blev dags för en spontan roadtrip. Till världens bästa B som har flyttat till ett underbart gammalt skolhus ute på landet, en bit utanför Trollhättan.

Dit har jag aldrig kört själv, så jag tänkte att det var ju bra att jag har upptäckt att det finns något som heter GPS. Nu kan jag använda den för andra gången någonsin. Perfa!

Det gick bra,nästan alla 20 milen från Värmland till Trollhättan.Vägen gick mest rakt fram faktiskt. Vid varje rondell var det "andra avfarten" som gällde. Nemas problemas.

Tills Trollhättan dök upp. Där ville inte GPS:en ge mig förvarning i tid. Den tog för givet att jag själv skulle fatta att jag skulle fortsätta rakt fram, för att den helt enkelt inte sade något annat.

Hallå?!? När man ligger i sin högerfil i lugn och ro men den plötsligt bara gäller för att svänga av och bort från motorvägen, dessutom mot just det ställe man dittills följt skyltarna mot - då borde kanske puckorösten ha tänkt på det i tid. Den borde ha sagt "om 600 meter ska du se till att ligga i vänsterfilen, annars hamnar du fel." Eller "om 500 meter ska du inte svänga av till höger".

Sedan var den jäkeln så snabb att räkna om rutten att jag fortfarande inte ens visste om jag gjort rätt eller fel. Skulle jag försöka åka tillbaka ner på motorvägen? Var det inte så det nyss stod? Eller skulle jag följa (de nya?) instruktionerna och fortsätta in i Trollhättan?

Gaaaaaahhh! Stress!

Ett extra varv i en rondell också, innan jag beslutade mig för att helt enkelt försöka lita på puckorösten och följa vägbeskrivningen in mot centrum. Det kändes inte bra alls. Smög fram i 50 km/h med konstant ifrågasättande blick mot mobilskärmen. Seriöst? Menar du att jag ska fortsätta? Hallå, vi ska ut på landet men vi är vid Kronogården nu?!?

Det är nog bara jag som kan köra fel med en GPS.

Men jag hamnade rätt till sist, trots att jag inte alls var framme när rösten bestämt hävdade att jag visst var det.

Vi är inte jättebästisar ännu men jag hoppas vår vänskap och kommunikationsförmåga hinner utvecklas innan hemresan imorgon...