För ett tag sedan fick jag en kommentar som bland annat innehöll ungefär denna mening; "du uppdaterar ju typ ba en gång om dan eller så, ibland är de ju samma inlägg överst i flera dagar..." 

Förklaring: Jag är inte tonåring, till skillnad från majoriteten här. Det innebär till exempel att jag har ett liv. Alltså ett riktigt liv, som inte är helt centrerat kring mitt ego och tron att alla skulle tycka att det är kul att läsa om minsta detalj jag gör. Därför berättar jag inte allt om när jag gick på toaletten sist eller att jag just gått upp ur sängen och ska äta frukost.

Jag har ett liv, som är proppat med andra människor och annat att göra, än att sitta vid datorn och blogga. Därför kan det ibland gå lång tid mellan mina inlägg. Inte bara en dag (som verkar vara outhärdligt lång tid för tonåringar) utan flera.

Nu när hösten börjar med allt vad det innebär, blir det ännu mindre tid över till att blogga. Jag älskar visserligen att skriva och saknar att jobba med det, men å andra sidan så börjar jag tröttna rejält på denna sjuka bloggvärld.

Anyway. Gotta go. Inskolning på G - måste vara bland det tråkigaste som finns! Jag avskyr verkligen att sitta och glo på en sandlådekant i timmar...  samtidigt blir det sååå skönt när ALLA barnen går på dagis/förskoleklass/skola. Mixed feelings alltså.   

Kan ju sitta där och fundera på huruvida jag någonsin ska åka tillbaka till mitt andra hemland Danmark eller inte. Kom tillbaka därifrån igår och är minst sagt tvärförbannad. Tänk om det fanns släktaffärer. "Ny familj - halva priset t o m 31/8!"

Sitter i pappas lægenhet i Køpenhamn och førsøker skriva på hans minimala laptop. Min egen blev næmligen stulen på Hovedbanen nær vi kækade dær efter ankomsten... inte så bra start på helgen. Det har fortsatt i næstan samma stil; større och mindre førtretligheter i ett fint pærlband. Men vi har också haft kul -idag har vi varit på Bakken (den jættestora nøjesparken/tivolit) i næstan sex timmar. Barnen fick åka hur mycket de ville. Mina føtter værker men det ær underbart att se sina egna barn ha roligt!

Med var också min farbror med sin snart sexåriga son. Ja, ni læste rætt... vi snackar SLADDBARN.... 

Vi åkte hit før att vara med på min ældsta sons farmors begravning. Det ær alltså jag och han, plus hans snart sexåriga lillasyster som ær hær. Jættekul att resa med bara mina stora barn, få vara med dem lite mer koncenterat! Imorgon åker vi hem igen, och jag kommer att sakna Køpenhamn.... Jag vore riktigt stolt øver att vara halvdansk, om det inte vore før den numera rumsrena rasismen.

Idag hittade jag en blogg via rampljuset; Nykter, skriven av en clean heroinist. Länkar till den, eftersom det är så viktigt att visa upp baksidan av missbruk! Varje gång jag läser bloggar som handlar om missbruk av olika slag, kliar det i fingrarna av att själv skriva om samma ämne.

Jag har visserligen skrivit om alkoholism och andra slags missbruk, men mer allmänt. Ett inlägg handlade om hur mycket jag avskyr alkoholister. En del kommentarer till det inlägget utgick från att jag inte har en aning om hur det är att vara alkoholist eller leva med alkoholister. Flera tyckte att jag var direkt känslokall och dessutom dum i huvudet. Då kliade det också i fingrarna...

Problemet är förstås att det här inte är en anonym blogg. Jag skäms inte för vad jag har varit med om, men andra inblandade kanske gör det. Skäms, eller vill bara inte att det ska komma fram.

Några av dem bryr jag mig om vad det tycker. Andra inte...

Jag tycker att det är viktigt att visa alla baksidor med missbruk, så fort det finns en chans. Det blir vanligare och vanligare med drog- och alkoholmissbruk bland unga - de ser bara "det roliga" och inte de djävulskt farliga baksidorna. De ser bara nuet och inte vad detta "nu" leder till om flera år. "Vem bryr sig om framtiden" och "det händer inte mig"...

Något annat som gör att det känns extra viktigt att ta bladet från munnen/tangenterna är att min äldsta sons farmor dog igår.

Så jag har bestämt mig. Det känns viktigare att skriva om det, än att upprätthålla en "perfekt" fasad inför vänner och bekanta.

Det som inte dödar, det härdar, och förtjänar att skrivas om även på min offentliga blogg...     

Ikväll slog det mig att jag bor mittemot Burt Reynolds senior och Burt Reynolds junior. Men barnens pappa - Dennis Quaid - tycker inte att jag ska nämna det för dem. "Det kan bli fel när man liknar folk vid kändisar", sade han, vis som alltid. För att understryka och illustrera detta berättade han följande historia:

"Jag hade en släkting som var otroligt lik Kojak, vilket min mamma inte kunde låta bli att uppmärksamma. Men han blev skitsur! Femton år senare, utan att Kojak vare sig synts på TV eller i tidningar under den tiden, åkte jag och min kusin hem till honom och hälsade på. Väl där vid köksbordet ligger en TV-tidning. Med en stor bild på Kojak på framsidan. Jag började asgarva och gissa vem som blev sur?"

Något annat som kan hända om man påpekar för någon vilken kändis han eller hon är lik, är att det stiger vederbörande åt huvudet:

En kompis till mig var mäkta stolt över att vara lik en kändis. Han ville att jag skulle gissa vilken det var. Det skulle ju inte bli svårt enligt honom, för det var så många som hade påpekat likheten med denna celebrity. Hmm... jag tänkte så det knakade, medan jag skärskådade hans förväntansfulla ansikte.

Killen i fråga var engelsman, och därför kändes det så klockrent när jag kom på det. Plötsligt såg jag det - han var ju jättelik Vinnie Jones!

Hans förväntansfulla ansiktsuttryck förvandlades till besviken irritation. What? Vinnie Jones? You must be kidding me...I look like Richard Gere!! Look!

Eh, jaha... sure.. if you say so... *suck*

Jag har fler kändisar i min närhet, trots att jag bor långt från Sunset Strip: Katherine Heigl sitter i kassan på ICA ibland,  till exempel. Det kunde jag inte låta bli att påpeka en gång - men hey, vem skulle bli sur över att likna en av världens vackraste kvinnor?!? Det kändes ganska safe att säga det.  Och syrran skulle lika gärna kunna heta Tuva Novotny.

På sjuttiotalet såg min svärfar ut som en korsning mellan Bin Laden och någon från Baader-Meinhofligan. Fast det räknas egentligen inte eftersom jag inte kände honom då. Räknas gör däremot min styvpappa som fortfarande, men särskilt när han var yngre, är en kopia av Snoddas.

Under fyra års tid var jag ihop med Michael Stipe. Jag har även fallit för en mörkare Peter Swartling och haft ett halvår långt förhållande med Tom Cruise.

Om jag tittar mig själv i spegeln får jag se ännu fler kändisar. Det är billigt och praktiskt; jag behöver ju inte köpa Se&Hör.

Enligt ett facebooktest är jag väldigt lik Brolle. Enligt andra är jag lik både Thomas DiLeva och Lisa Nilsson (okej, det var längesedan, när Lisa Nilsson och jag hade samma frisyr i början av nittiotalet... men ändå...)

För att få autografer och/eller signerade idolbilder: Skriv ett kort meddelande i gästboken så skickar jag det asap. Kramiz.

Några foton från förra helgen.   

Min fyrklöver tittar på Pippi som köper 18 kg godis.

För en gångs skull får jag en puss av M utan att hela hennes tunga är utanför munnen...

M spanar in Sörgården.

Nils Karlssons Pysslings hus

Jag skäms över att jag är så upptagen av mina två yngre barn, att jag inte noterar min stackars äldsta älskling som skriker av skräck uppe i flaggstången...  

Sitter och pillar med Wordpress och lyssnar samtidigt på Annika Östbergs sommarprogram.

Klump i magen.

Varm i ögonen.

Samtidigt med Annikas ord som hamrar in i mina öron via hörlurarna, ser jag egna bilder.

Egna bilder av vad heroin gör med människor. Av vad denna vita djävul kan få människor att utsätta sina barn för.

Annika klarade inte av att sluta. Klarade inte av ta hand om sin egen son! Han dog när hon satt fängslad. Påkörd.

Annika är bara en i mängden av heroinister som inte klarar av att ta hand om sina egna barn. Mitt hjärta värker för varenda barn till dessa missbrukare!

Mitt hjärta värker även för mitt eget barn.

Vad jag än gör, kan jag aldrig ändra det förflutna.

Aldrig någonsin kommer jag kunna förlåta den heroinist som kanske gav mitt barn men för livet.

Droger, oavsett vilka, är grymma.

Men hur synd jag än kan tycka att det är om de som fastnar i droger, så kan jag inte annat än närmast hata alla de föräldrar som utsätter sina barn för sitt missbruk.

Det finns inga ursäkter för att inte klara av att sluta missbruka om man väljer att skaffa barn.

Jag har träffat många, många missbrukare. De flesta av dem heroinister.

Jag har pratat med dem. Hört deras livshistorier. Umgåtts med dem.

De flesta bär på tragiska, trasiga barndomsminnen.

De flesta har överlevt olika slags övergrepp.

Det är fruktansvärt, det är hjärtslitande, att lyssna till de här berättelserna!

Men väljer man att skaffa barn, spelar ingenting någon roll.

Barn är ett val; man kan välja abort.

Jag tycker synd om Annika Östberg. Också.

Men hon valde att skaffa barn innan hon tagit sig ur heroinets klor.

Jättebra att hon fått "ett nytt liv".

Det kommer däremot hennes son, Sven, aldrig få. Den lille pojken med de blå ögonen och det tjocka håret.

Här är grymt intressant läsning om den svenska USA-bilden och Annika Östberg...

Tack till Mats för tipset!