xecute

Alla inlägg under april 2013

Av Xecute - 25 april 2013 15:43

Många har gillat och delat det här inlägget på Facebook:


"Är du med rätt partner?
 Under ett seminarium frågade en kvinna, ”Hur vet jag om jag är med rätt person?”.
 Mannen som ledde seminariet la då märke till att det satt en stor man
bredvid henne så han sa, ”Det beror på. Är det där din partner?”.
Kvinnan svarade med uppriktighet i rösten ”Hur vet du det?”. ”Eftersom
din fundering förmodligen tynger dig ska jag besvara din fråga”, svarade mannen.
Så här lyder svaret.
Alla förhållanden följer samma mönster… I början är du förälskad. Du
längtar efter telefonsamtalen, beröringen och du gillar din partners små
egenheter. Att falla för din partner var inte svårt, nej, det var
tvärtom en helt naturlig och spontan upplevelse. Du behövde inte GÖRA
någonting. Det är därför man säger att man ”faller” för någon.
 Människor som är förälskade säger ”jag föll som en fura” eller ”det sa
bara klick”. Fundera på uttrycken. Det antyder att du bara stod där,
utan att göra något, och så plötsligt hände något dig.
Att bli förälskad är en passiv och spontan upplevelse. Men efter ett par månader
eller år tillsammans, falnar glöden. Det är ett naturligt mönster i
ALLA förhållanden.
Sakta men säkert blir telefonsamtalen (om dom
alls kommer) en källa till irritation, beröring är (när den väl sker)
inte alltid välkommen och din partners egenheter är inte längre
charmiga, dom driver dig till vansinne. Symptomen för det här stadiet
varierar för varje förhållande, men du kommer att lägga märke till en
dramatisk skillnad mellan det inledande stadiet när du var förälskad och
det efterföljande stadiet som är betydligt tråkigare och stormigare.
Det är nu som du och/eller din partner kan börja fråga er ”’Är jag med
rätt person?”. Och när du tänker tillbaks på den glödande kärlek ni en
gång hade kanske du börjar längta efter att få uppleva det med någon
annan. Det är nu förhållanden rasar samman.
Hemligheten med att lyckas i ett förhållande är inte att finna rätt person, det är att lära
sig att älska den person man har hittat.
Människor skyller ofta sin olycka på sin partner och börjar söka efter bekräftelse och
tillfredsställelse utanför förhållandet. Resultatet av sökandet kan se
ut på många sätt. Otrohet är det vanligaste. Men ibland gräver
människor istället ner sig i arbete, en hobby, vänskap, överdrivet
tevetittande eller missbruk av olika slag. Men lösningen ligger inte
utanför förhållandet. Det ligger inom det.
Jag säger inte att du inte kan förälska dig i någon annan. Självklart kan du det och
tillfälligt skulle det kännas bättre. Men några år senare skulle du vara
tillbaks i samma situation. Skälet till det är, och lyssna nu noga:
Hemligheten för att lyckas i ett förhållande är inte att hitta rätt person, det är att lära sig älska den person du har hittat.

Att bibehålla kärleken är inte en passiv eller spontan upplevelse. Du
måste jobba på det, dagligen. Det kräver tid, ansträngning och energi.
Viktigast av allt, det kräver vishet och förnuft. Du måste veta vad du
ska göra för att få det att fungera, det finns inga genvägar.
 Kärleken är INTE ett oförutsägbart mysterium som varken du eller din
partner kan påverka utgången av. Precis som att fysikens lagar styr
universum, finns det på samma sätt lagar för förhållanden. Om du vet hur
du ska tillämpa dessa lagar är resultatet förutsägbart.
Kärlek är alltså ett ”beslut”, inte bara en känsla.
Kom ihåg: Du avgör inte själv vilka människor som kommer in i ditt liv.
Däremot är det upp till dig att bestämma vem som får gå, vem som får
stanna och vem du vägrar att släppa taget om! ♥"


Okej. Jag ska försöka att inte skrika. Men alltså, det här är ju FARLIGT! Det här inlägget får med all sannolikhet många som lever i dåliga relationer att tro att de bara behöver skärpa sig lite. Kvinnor som lever med själviska egoister, eller med män som faktiskt bryter ner dem känslomässigt genom verbal misshandel. Är man i en sådan situation har man redan så låg självkänsla att det är alltför lätt att läsa det här inlägget och genast lägga ännu lite mer press på sig själv.


Självklart ska man jobba på sitt förhållande och inte tro att det sköter sig själv. Självklart håller inte den första förälskelsens rus i sig. Men att tro att det inte finns någon bättre därute när man lever med en skitstövel... hallå?!?!? Det där tänket fungerar bara till en viss gräns, och bara om vissa premisser är uppfyllda:


Du älskade från början din partner och alla hans/hennes olika sidor.

Du känner dig inte trampad på i relationen.

Du blir inte utsatt för nedvärderande kommentarer eller annat som har som funktion att sänka din självkänsla.

Du är säker på att din partner älskade dig och alla dina olika sidor från början.

Du blir inte utsatt för misshandel.

Du blir inte känslomässigt utpressad.

Du blir behandlad med respekt.

Du upplever att ni är jämställda i värde i relationen.


Vara tillbaka på samma ställe om man hittar en ny? Nej, det är väl verkligen inte alls så säkert! Fråga alla de som gift om sig och lever sedan många år med en ny partner, som de delar allt med och är bästa vän med. Till skillnad från hur det var i deras första äktenskap...

Nej, usch vad arg jag blir på sådana här dumma, ogenomtänkta och rent ut sagt farliga inlägg på sociala medier! Hoppas det inte gör så stor skada som jag befarar...


Av Xecute - 15 april 2013 08:40

Glamour, överallt glamour! Mitt liv är så fantastiskt spännande och fartfyllt att jag knappt vet var jag ska göra av mig.

Igår till exempel, jagade jag en skadad liten mus som katterna inte iddes göra slut på. Naturligtvis iförd det senaste från Prada. Jag, alltså. Inte musen. Upptäckte även två döda möss och en död råtta i förrådet. Jakten resulterade också i att tvättmaskinen drogs fram vilket i sin tur krävde åtgärder där den stått. Och det förde till en total ommöblering av badrummet. Glamour kan även vara svettigt!




  En morgonbild på mig, nyss uppstigen ur sängen.





Efter fem klädombyten och tio parties var det återigen dags att hantera autismutbrott. Denna gång utlöst av tvånget att sitta kvar vid matbordet när vi äter alla tillsammans.Sippade lite champagne medan tolvåringen skrek och kastade saker. När jag stod och plattångade mitt vitblonderade och hårförlängda svall, utbröt det ännu ett bråk. Mellan de tre yngre barnen. Med mild stämma (som naturligtvis bryter på Hollywoodamerikanska) bad jag dem sluta slå ihjäl varandra.





  Här är jag på väg till ICA för att handla lite mjölk.





Loungade en stund på kvällen, sedan blev det natt med tillhörande kiss i barnsäng och dusch av barn.

Självklart såg jag perfekt ut. Då också. Inte en skrynkla på sidennattlinnet.


And now, shopping for more tazzels! *kindpussar*





Av Xecute - 13 april 2013 15:37

Helknasigt dygn, toppat av ett barn som ville ringa Bris. För att jag inte ville låna ut min dator. Som slog ett hål i en vägg och hotade med att hoppa ut genom ett fönster. Proportioner? Inte nämnvärt. Men nu äntligen vet jag varför det blir sådana reaktioner på till synes "ofarliga" saker. Äntligen har vi en diagnos. En förklaring. Det är väldigt positivt!


Det här var igår kväll. Idag har vi gått en promenad tillsammans, och pratat. Och skrattat. Och busat med snö.

Livet med ett autismbarn är definitivt en berg- och dalbana...



Av Xecute - 12 april 2013 12:30

Nä, du är faktiskt inte ett offer!

Även om det känns så ibland. Eller ofta. Eller hela tiden.

Jag är inte heller ett offer. Men idag har jag sjukt mycket att göra, därför denna länk.

Ämnet är tyvärr alltid aktuellt, för någon, någonstans...


Trevlig läsning!




Av Xecute - 11 april 2013 09:24

Fyra barn, stort hus = mycket att göra.

"Föräldra-ledig" är inte ett ord jag tycker om. Alls.

Jag har aldrig varit mindre ledig än sedan jag fick barn.

Visst finns det shopping- och kaffelatteföräldrar, som även har tid att springa på gym och odla intressen när de är föräldralediga. Det hade jag nog också hunnit när jag hade ett enda barn, om jag hade haft pappan i närheten varje dag.

Däremot hann jag absolut gå ut och ha roligt ibland, jag hann med att ha det välstädat hemma och jag hann definitivt med, och kom ihåg, alla åtaganden trots att jag sedan arbetade heltid.


Men det var då. Nu har jag fyra. Redan vid två barn började det bli svårare att hinna med...








 



Dygnetrunt-jour, alltid på arbetsplatsen, ansvar för att allting fungerar. För att barnen kommer i tid till skolan varje morgon, helst mätta, med rena kläder och rätt saker i rätt väska. För att barnen har rätt kläder och i tillräcklig mängd för varje årstid. För att läxorna blir gjorda. För att gå på utvecklingssamtal, föräldramöten, till BVC, ögonkliniken (dotter med skelning och synfel), Bup (son med autism). För att trösta och hjälpa de som blir retade i skolan (autismsonen varje dag). För att kunna åka inom tio minuter till skolan när någon (läs autismsonen) inte står ut längre och bara måste hem. För att huset är någorlunda i ordning så att det går att leva och leka i det. För att det finns tillräckligt mycket rena kläder till alla. För att hålla fint i trädgården, förrådet, fixa mellanmål, luncher. För att lösa bråk och försöka lära barnen att kompromissa och säga förlåt. För att hålla på regler, speltider, komma ihåg äggklockan när speltiden börjar annars blir det jobbigt när det är dags att sluta. För att komma ihåg att ringa kompisar på kvällarna så att det finns någon att leka med efter skolan/dagis (det går sådär.. det blir oftast spontant, rörigt och orättvist fördelat istället). För att se till att barnen städar sina rum och plockar upp efter sig själva. För att veta vilken dag vilket barn har idrott och vilken dag vilket barn ska ha matsäck. För att trasiga saker blir lagade. För att klippa barnens hår, naglar, smörja in dem. För att klippa marsvinspälsar och klor. För att komma ihåg vad som är slut och måste handlas till kyl, frys och skafferi. För att borsta tänder, läsa sagor och få barnen att somna - helst i tid, så att det inte blir för svårt nästa dag.


Dessutom är det sjukt låg status på att vara hemma med barn.


Så nästa gång säger något om att vara ledig när man är hemma med barnen, kan det hända att jag råkar dela ut en high five. I ansiktet. Med en stol.



Ps. Var är pappan, kanske någon undrar. Svar: Han är på jobbet. Åker hemifrån halv sju på morgonen, kommer tillbaka med bussen som är framme vid 18, eller den som kommer 19:50. Ofta den senare. Eller är jour (en eller flera gånger i veckan) = åker hemifrån vid sju, kommer tillbaka nästa dag vid lunch, måste då sova tills det är kväll.Så ser det ut för det mesta. (Dessutom bor vi visserligen i samma hus, men är singlar). Ds.







Av Xecute - 10 april 2013 16:50

Man kan få en grattis header, ser jag i rampljuset. Spännande!


Just nu försvann fyra barn ut genom dörren för att fortsätta en lek. Den innehåller mycket spring. Vad lugnt det blev!

Tolvåringen är hos en kompis, men åttaåringen har en kompis hemma idag. Så det jämnade ut sig. Det brukar göra det...

Ibland känns det som om jag har ett eget dagis. Eller fritids, kanske passar bättre.


Sexåriga E har sedan en tid en grej för sig; han skriker, så högt han kan. Rakt ut. Till exempel när jag frågar honom någonting, eller när han leker, eller spelar. Rätt som det är så skriker han så mina öron trillar av. Hoppas det går över snart. Att be honom sluta ungefär femtioelva gånger har inte hjälpt. Att säga till fungerar överhuvudtaget inte särskilt bra i den här familjen. Förmodligen gör jag något fel, som jag ännu inte har upptäckt. Resultatet är i varje fall att mina barn är väldigt dåliga på att lyssna när jag säger till dem. Har tappat räkningen på antalet gånger jag har sagt till om att hänga upp ytterkläderna efter sig, och ställa upp skorna. Selektiv hörsel eller misslyckad mamma?


Jag har försökt med diverse metoder. Belöningar, bestraffningar, "ormar", pedagogiska scheman med bilder och Gud vet allt.

Men inget fungerar särskilt bra. Inte i längden. Ormarna fungerar jättebra - i början. Man ritar en orm med rutor i. Sedan får barnen kryssa i en ruta/sätta ett klistermärke varje gång de gör något som krävs för att få göra det. När ormen är full väntar en belöning. Men mina barn är för smarta. Efter ett tag väljer de att strunta i att det tar längre tid för ormen att bli full, och väljer att bara göra de saker de tycker är lättast. Det har inte funkat att göra ormar med delbelöningar efter tio rutor, korta ormar, långa ormar...



Belöningar och bestraffningar fungerar ju inte heller, det vet jag egentligen. Det är bara alltför lätt att trilla dit ändå, när jag står där, svettig och högröd i ansiktet av ilska över att tre barn springer runt, runt och ingen hör ett dugg när jag ber dem lugna ner sig.


Hade jag fått se den synen innan jag fick barn hade jag nog grävt ner mig. Jag gillade inte ens barn...






 







Men jag älskar så klart mina fyra busfrön!



Av Xecute - 10 april 2013 10:50

Astrologi, karma, tarot, healing med stenar, astralkroppar, hjälpare...

Jodå, jag tror faktiskt att sådant är på riktigt, att det "funkar".


Om det är professionella personer som utövar det. Problemet är förstås att det finns oceaner av väldigt oprofessionella människor som försöker tjäna pengar på universums krafter. Och det är väldigt svårt att se skillnaden.




 




Det är synd att även de seriösa dras med i hur det "ska se ut". Till exempel använder tingeltangel, tyger som ska se "andliga" ut och associera till.. tja, jag vet inte. Lila är i alla fall populärt. Gärna med fula mönster. Tända ljus, rökelse, "magiska" attiraljer som egentligen inte fyller något annat syfte än att få mottagaren att tro och känna att personen framför dem vet vad han eller hon håller på med. Fast på mig fungerar det tvärtom.





    







Jag känner mig ytterst skeptisk till tingeltangelandlighet. Jag behöver inte ha lila draperier eller doftljus för att tro att det finns saker i universum som vi människor inte förstår ännu. Jag behöver absolut inte höra suggestiv, "andlig" musik i bakgrunden för att veta att våra döda är med oss och att de gärna kommunicerar med oss genom människor som har förmågan att förmedla. Jag blir definitivt inte lockad av "andliga bilder", som mer ser ut som fantasyteckningar av någon tonåring med romantiska drömmar.





 








Det skulle vara trevligt att möta en duktig, proffsig vägledare utan stjärnor, månar, solar och fantasy på kontoret. Att kliva in på ett ställe som känns som om att den som jobbar där inte är någon flummig häxwannabee.




 




Universum är vist, magiskt och kärleksfullt. Det räcker!







Av Xecute - 7 april 2013 13:25

Det är säkert jätteroligt att baka allt sitt eget matbröd och kaffebröd själv, alltid.  Att laga mat från grunden, minst två gånger om dagen. Det är säkert jätteroligt att mala sitt eget kaffe och fånga sin egen sill att lägga in i egentillverkade glasburkar med egentillverkade etiketter.

Jag tycker inte det, men jag vet att många tycker det.

Jag vet också att det finns många som gör sådana här saker för att de tror att man "måste" göra det. För då är man en bra "husmor", en bra fru, en bra förälder, en bra människa. Det finns också många som gör allt och lite till enbart för att få höra hur duktiga de är. Trots att de egentligen stressar ihjäl sig och helst skulle vilja köpa en färdigbakad jävla limpa någon jävla gång.




 


Jag gillar att skriva, men om jag hade gillat att baka så hade jag gjort det. Förmodligen varje dag. Min poäng är inte att det är något fel med att baka/laga hemlagat/sylta/safta osv. Men att det är något riktigt galet när folk pressar skiten ur sig med att göra sådant, inte för att de vill, utan för att de tror att de måste eller har blivit beroende av bekräftelse på t ex Facebook...


Trots att det är 2013 tycks många tro att det är 1953.

Att baka eget bröd hela tiden, att laga mat från grunden hela tiden, det är inte alls ett tecken på att man är en bättre människa - det är ett tecken på att man är en mindre avslappnad, mer stressad människa med lägre självkänsla än de som inte sätter så höga krav på sig själva. Barnen vill nog hellre ha en glad mamma som har tid att lyssna och titta och läsa högt och hitta på roligheter, än en mamma som far runt med disktrasan i ena handen och bakpulvret i den andra handen, samtidigt som hon rättar till det smårutiga förklädet med ena foten. Det är inte att vara "duktig", det är att vara osäker. Som fan.

"Jag måste göra allt det här så att jag passar in, får beröm, blir omtyckt, människor säger att jag är så duktig som gör och orkar så mycket, jag måste göra allt det här för att få bekräftelse för utan det kan jag inte bekräfta mig själv".


Som sagt. Om man nu inte verkligen på riktigt tycker att det är roligt och inte alls stressande och tidsödande.


 

Man ska göra det man själv vill, har lust med. Det som ger tillfredsställelse och lycka. Inte det man tror att man måste göra för att tillfredsställa andras idéer om hur saker och ting ska vara.

Är det att baka, så fine. Är det att måla, gör det. Är det att fånga egen sill och lägga in i egentillverkade glasburkar, go ahead. Är det att skriva, låt tangentbordet glöda. Bara det är något du själv vill och tycker om.



 


Annars lär de flesta bröd, bakverk och maträtter innehålla en hel del resentment...


Ps. Det finns färdiglagad och samtidigt sund mat att köpa i de flesta mataffärer. Till och med färdigt bröd som inte alls är onyttigt. Det finns både sylta, sill och köttbullar till julafton och påsk. De flesta konditorier säljer färdiga tårtor och andra bakverk. Det finns, tja, nästan precis allt och det duger jättebra. Jag menar, om du har något annat intresse och någon mer mening med livet än att fixa mat. Bara ett tips. Ds.



Presentation

Fråga mig

14 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Gästbok


Skapa flashcards