Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)   

Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där startade jag på huvudredaktionen men slumpen gjorde att jag fick placering som lokalredaktör och det har mitt hjärta klappat för sedan dess (vi pratar många år; sedan 1998).

Något som har förändrats med tiden är hur lätt läsarna får kontakt med sina reportrar/redaktörer. Det finns mejl. Det finns sociala medier. Det är en helt annan värld än den jag började jobba i för så många år sedan. En annan sak som verkligen har förändrats är synen på hur man beter sig bakom en skärm. "Trollen" har ökat explosionsartat och dit hör numera även "helt vanliga människor", som tyvärr har tappat känslan för hur man beter sig mot sina medmänniskor när man kontaktar dem via dator/surfplatta/mobil.

Åsikter är lätta att ha, och folk har i alla tider haft just åsikter. Inget ont om det. Däremot har sättet att framföra dem på förändrats på ett oerhört negativt sätt med åren.

Det blir tydligt för alla som arbetar med något offentligt; vare sig det gäller politiker, journalister, influencers eller what not. 

Så länge man gömmer sig bakom sin skärm kan man tydligen skriva lite vad som helst. Jag var kanske lite oförberedd på det då, för snart tre år sedan, när jag halkade tillbaka in i journalistyrket genom att frilansa för lokalsidan. 

Jag blev först riktigt förvånad och sedan riktigt arg. Numera blir jag bara riktigt arg. Jo, jag har ett yrke som folk kan ha åsikter om; är det inte fel ordval så är det att en inskickad text var tvungen att förkortas till papperstidningens sida, eller så tycker någon att jag är köpt av kommunen. Eller den här; jag är en skam för journalistkåren. 

Allt detta från människor som troligen inte har någon som helst aning om yrkets förutsättningar och hur realiteten ser ut. Vilka förväntningar som finns och hur journalister jobbar. De tycker ändå, för de sitter ju där vid datorn och är upprörda - lite som när (troligen samma) folk ställer sig upp och gapar på en domare de ser döma i en match på TV. De har självklart mer kunskap än sagda domare. Eller spelare. Eller journalist. 

Missta inte detta för att relevant kritik inte är välkommen, till och med eftersökt. Alla vettiga människor vill bli bättre på det de gör, så även jag. All kritik som har något på fötterna emottas tacksamt och besvaras på ett trevligt sätt.

Kutym i journalistbranschen är att inte besvara dumheter och att ha inställningen "ingen har att göra med villkoren kring arbetet, man behöver inte förklara sig". Jag håller faktiskt inte helt med - jag tror på att kunskap är makt och att information skapar förståelse - i alla fall när det gäller lokaljouranlistik. Den är nära och därför anser jag att läsarna har rätt att få information om hur deras lokala sida blir till och varför ser ut som den gör. Därför kommer det komma fler inlägg här som beskriver det dagliga arbetet på en lokalredaktion och som förklarar de val som ibland måste göras och varför vissa artiklar blir si, medan andra blir så.

Men till er som tycker en massa utan att egentligen veta vad det är ni tycker om - och som uttrycker det på ett ohövligt sätt - väx upp. Vuxna människor beter sig inte som grottmänniskor. Alternativ två: Kryp tillbaka in i grottan som det troll du vill vara. 

Sist men inte minst: Det är är en privat blogg och inte kopplad till min arbetsgivare. Det handlar om mina privata åsikter om det jobb jag utför, med en generell approach - journalistik och lokaljouranlistik generellt, inte specifikt vad gäller den tidning jag är anställd av. 

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt. 

Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att en gammal människa blir dålig och "går vidare". Dör, alltså.

 

Morfar Ulf väntar på tunnelbanan/metron vid Amagerbro, tillsammans

 med sina barnbarn Gabriella, Elias och Mikaela.

Ändå är det bland det värsta livet har att erbjuda. 

En förälder är en förälder, oavsett ålder. På något sätt känns det som att mamma och pappa kommer att "leva för evigt". De är konstanter. De bara finns där, oavsett hur lite eller mycket kontakt man har med dem. När man behöver dem, finns de där. Alltid. Precis som min pappa.

Fast inte.

Ibland går det snabbt, ibland långsamt. Men dör, det gör de. 

Med mamma gick det ultrasnabbt. 

Med mormor - hon skulle ju inte dö, hon hade bara ramlat. Men plötsligt fanns det ingen chans. 

Med pappa Toivo; ingen förvarning. Han lade sig för att sova middag, men vaknade aldrig igen.

Pappa Ulf fick lunginflammation som blev blodförgiftning. Det var allvarligt, men så var han på bättringsvägen. Vi pratade varje dag i telefon. Tills han, en tidig fredag morgon, var tvungen att sättas i respirator. Ny infektion. Komplikationer.

   

 

Min pappa, tidigt åttiotal.Självklart med något att röka; i det här fallet en cigarr. Varje gång vi pratade i telefon, öppnade pappa samtalet med att säga "jeg skal lige have en kopp kaffe og en smög".....

Jag var 24 år när min mamma gick bort. Hon i sin tur var bara 47 år. En ofattbart ung ålder; jag fyller själv 46 år om några veckor och kan fortfarande inte förstå att man kan dö i den här åldern. Det är så mycket som finns kvar! Hur kunde hon inte vilja leva?

Pappa fanns där då. Och innan. Och efter. Pappa, som förmodligen fortfarande älskade min mamma. Några år efter mammas död bestämde jag mig för att flytta hem till honom, för att lära känna både honom och mitt "andra hemland" bättre; han är dansk och bor i Köpenhamn. Dit har jag åkt, en eller två gånger varje år sedan jag var två år. Innan? Ja, då bodde mamma och pappa tillsammans, i Sverige... 

Jag hade växt upp med alkoholism, i form av pappa Toivo. Men även mamma de sista åren. Ångesten, hennes tidigare insomningsproblematik, de svåra yttre omständigheterna.... "jag somnar så bra på ett glas vin". Fast det var helt klart mer än ett glas.

Pappa Ulf? Aldrig hade jag skänkt ens en tanke åt att han skulle ha alkoholproblem. Varje gång jag kom och hälsade på, den där en gången om året, så var det ju inga konstigheter. Ja, förutom att vi alltid skulle till kvarterspuben Jaguaren, så han fick berätta att jag kommit och visa upp mig för sina vänner. 

När jag faktiskt började bo tillsammans med pappa, i slutet på 90-talet, förstod jag äntligen att han led av alkoholism. Just då var jag själv alldeles för fucked up, på grund av mammas död. Men jag noterade. Och i alla år efteråt, från Sverige, i Danmark på besök, försökte jag argumentera med hans behov av att dricka. Det kulminerade i den inläggelse på låst akut psykmottagning, som jag var ansvarig för eftersom jag ringde ambulans till pappa, från Sverige. 

Alltid har jag tagit honom för givet. Många gånger när det var dags att åka dit och hälsa på, hade jag egentligen ingen lust. Inte för att jag inte älskade min pappa, men för att det var så förbannat tråkigt hemma hos honom. Som barn och tonåring från Sverige, uppväxt i en någorlunda normal familj (mamma gifte sig med "pappa Toivo" när jag var fem år), framstod  pappa Ulfs liv och lägenhet som minst sagt udda. 

Idag, som vuxen sedan länge och med egna barn och många livserfarenheter, älskar jag min pappa ännu mer för att han alltid varit sig själv och struntat fullkomligt i vad andra tycker. 

Han gick i sina tofflor. I sin väst. Med sin midjeväska. Inget vare sig Nielsen eller snobbigt över honom...

 

Här sitter vi, jag och min "danska" pappa Ulf. Jag är nio år. 1982. Var, vet jag inte. Men vi ser ut att ha det lika mysigt som vi brukade

Men, när jag var 13 år och kom ner till pappa på jullovet, och fick ha alla ytterkläder på mig inomhus för att det bara fanns EN värmekälla i form av en gasolvärmare som stank som f*n, då var det inte lika roligt. Kanske hade fungerat bättre om han haft TV. Men den var trasig sedan några år. Ja, jag skämdes ibland för min pappa när jag var ung. 

Å andra sidan var det just under det lovet jag fick mitt intresse för kost, träning och hälsa. Jag hade inget att göra. Pappa hade en stor hög med tidningar; I Form, Hälsa m.fl, som han fått av någon. Jag läste, fascinerades och kände ett omedelbart intresse. Började klippa ur bilder och gjorde en egen träningsbok med övningar samt en massa hälsotips.

  

 

Farbror Kent märkte och ramade in det här fotot till pappa. Så att det skulle bli enklare för honom att hålla reda på vad alla fyra barnbarnen heter     

Det dåliga samvetet fanns ändå där, alltid. Jag älskar min pappa och jag vet hur mycket han älskar mig. Att då samtidigt känna att det är jobbigt att hälsa på, för att det är extremt långtråkigt och extremt annorlunda... det skaver och har alltid gjort det. 

Till exempel har pappa ingen dusch (förutom under några få år på nittiotalet). Man får blaska av sig bäst man kan, stående i en balja vid det enda handfatet i köket. Så många minnen från barndomen, baljan i köket och vattenslangen. Minnen från att som ung vuxen stå i den och tvätta kroppen och håret så gott det gick. Eller med barnen i lägenheten, när vi hälsar på morfar. Bara spännande och annorlunda för dem. 

Hela lägenheten stinker rök, till den grad att man måste tvätta allt när man kommer hem samt vädra väskorna i minst en vecka.

Att ta med pojkvänner till pappa, det var inte en självklarhet, Inte ens i vuxen ålder. Nu, när han är borta, blir jag arg på mig själv. Det var ju inte pappa det var fel på! Det var i så fall mina pojkvänner

!

Lägenheten, som till en början var en trea och helt okej, skulle göras om. Det blev en tvåa. Fine, inga problem, fortfarande en fin lägenhet. Om man bortser från bristen på dusch och toaletten utan handfat... 

Men så skulle det renoveras. 1981 satte han igång. Det är fortfarande inte klart. Vid några tillfällen har det varit nästan klart, men aldrig helt. Varje år sedan 1981, har besöken hos pappa inneburit att äntra en lägenhet under renovering. En lägenhet oftast utan de faciliteter vi i Sverige ser som självklara. En lägenhet vars möblering var milt sagt annorlunda - men väldigt smart!

 

Pappa Ulf till vänster, min kusin Peter till höger (son till farbror Kent). Fast på danska heter manliga kusiner "fætter".

Typiskt min pappa. Det ständiga renoverandet, det ständiga ommöblerandet. Men jag älskar honom för det. För hans "donande och fixande", ommöbleringandet, smarta lösningar som ingen annan skulle ha valt... för att han hade ett biljardbord som avställningsyta och medicinburkar som bestickhållare.... jag älskar hans lägenhet trots alla konstigheter och brister. 

Jag älskar att han alltid var så lugn. Kan inte minnas en enda gång jag sett honom stressad. Bli hetsig.

"Ta det lugnt, det ordnar sig. Missar vi bussen kommer snart en annan. Jag ska bara..."

 

När man gifter sig ska ens pappa vara med. Det bara är så. Det är sorgligt att han inte får vara med på nästa, med min absoluta själsfrände. 

Ulf Lord. Född i Malmö 1940, son till Martha och Oluf Lord. 

Snart flyttade de över till Köpenhamn, Marthas födelseort. Oluf, kallad Ole, kom från (Avesta) Krylbo... de hade träffats en sommar när Ole var på semester i Köpenhamn och blev vansinnigt kära.Tyvärr blev äktenskapet ganska olyckligt; farmor Martha kom från en missionskyrkefamilj och var pryd som fan. Farfar Ole älskade sex.... funkade inte alls. Men de höll ihop, ända till slutet. Farmor smygdrack och farfar...tja han drack. 

Pappa Ulf växte upp i Köpenhamn, på Betoresgade. En stad som finns i hela honom, i hans hjärta.

Men i slutet på 60-talet kände han sig väl lite äventyrlig, och började jobba i Sverige på olika ställen.

I Kumla finns fortfarande Husaren, ett dansställe. Där träffades min mamma Gunilla och min pappa Ulf. 

Jag blev tillverkad hemma hos farbror Max och på ett sätt som förstörde hans vardagsrumsmatta, och föddes sedan på Örebro BB.

Saken är den att mamma, som var 20 år när hon träffade pappa, trodde att han var steril. Pappa var tio år äldre och hade börjat känna av sin biologiska klocka; han ville sååå gärna ha barn. Tydligen var lösningen att slå i mamma att hon inte behövde p-piller   

 

Mamma Gunilla. Pappa stora kärlek. Kanske han var hennes också; under sitt olyckliga äktenskap "återkom" hon till honom, flera gånger, som om hon önskade att hon aldrig gått. Men det var aldrig realistiskt; hon hade två barn förutom mig, tillsammans med sin äkta make, som dessutom hade full ekonomisk kontroll. 

Ja, det var fult. Men vem är jag att klaga?   

1973 föddes jag, när mamma var 23 år och pappa 33 år.

De höll tillsammans tills jag var strax under två år. Då hade mamma fått nog av pappas bohemiska natur, hans sätt att lägga räkningar i hög och dra de översta när han kände för det, och hans ständiga retsamheter (välmenade, men mamma var inte typen som tål sådant...)

 

Pappa på stolen, storebror Kent bakom och Kents yngsta son William bredvid.

Kent kände ett otrolig ansvar gentemot sin yngre bror. Kent ringde honom varannan dag, Kent såg till att de drack kaffe tillsammans ofta. Tog med honom på resor. Det var Kent som hittade pappa i det dåliga skick han var, och ringde ambulans. 

Min mamma var Ulfs stora kärlek. Han träffade aldrig någon annan efter henne. Inte seriöst. Säkert har han haft kvinnor, men inga som jag någonsin träffat eller ens hört talas om. "ah, kvinnor... de vill bara flytta in och göra om på allt", brukade pappa säga när jag frågade.

Trots att han var en kopia av James Dean som ung, hade pappa en riktigt dålig självkänsla när det kommer till relationer. Hans ensamhet efter mamma var visserligen på många sätt självvald, men med en bättre självkänsla hade pappa kunnat träffa en ny kärlek. Tyvärr blev det aldrig så. 

Pappa har alltid varit udda. Ett så kallat original. Precis som mamma var. Inte undra på att jag inte är som alla andra...

 

Kent i djupa samtal med Jörgen. Pappa Ulf sitter där också men verkar gömma sig bakom Jörgen   

Jag har inte tagit med många pojkvänner ner till Köpenhamn. Men det är helt sjukt hur pappa och Jörgen klickade! Jag är så otroligt tacksam över att min pappa och min själsfrände tyckte så mycket om varandra. Att de kände att de kunde vara sig själva helt och hållet med varandra. Jag är så glad över hur mycket Jörgen tyckte om min pappa! 

Min pappa var bara sååå cooll...  

Men allvarligt talat. Han hittade aldrig riktigt sin plats i livet. Hans "happy-go-lucky"-attityd kanske var det som ställde till det mest, i varje fall vad gäller "karriär". Egentligen älskade han nog havet mest av allt.Tiden har var sjöman lämnade honom aldrig.

Samtidigt som han var en äkta Köpenhamnare - oj, vad min pappa älskar sitt Köpenhamn!

Han ville alltid lära sig mer om saker. Liksom sin dotter, som kan lite om mycket. Pappa har målat, vikt pappersfigurer, pluggat datorlära, studerat hälsa, mat, motion, jobbat som hantverkare i Saudi Arabien, som sjöman, som rörisolerare, som snickare. Han var en sådan som aldrig brytt sig om status i form av ägodelar, pengar, titlar. Självklart led han av sin tighta ekonomiska situation. Grovarbetare får inte jättemycket i pension. Dessutom behövde han förtidspensionera sig på grund av smärtor som jobbet som rörisolerare gett. 

 

1994. Jsg hälsar på pappa tillsammans med min dåvarande pojkvän Henrik. Pappa var alltså 54 år på den här bilden. Så rolig, så soft. När jag äntligen blev vuxen fick jag och pappa en helt annan relation. En vuxenrelation mitt i föräldra-barnförhållandet. Vi kunde prata om det mesta. Skämdes inte inför varandra. Var oss själva till hundra procent. Jag kommer alltid älska min pappa för att han visade mig att man ska vara sig själv, allt annat är bara en waste of time and space.... 

Vi brukade skoja om att hans stora intresse var att köpa saker på rea. Men det var ju sant. Han kunde skratta åt sig själv och sitt liv. Men pappa behövde man aldrig hålla igen, tänka efter, censurera. 

Vi brukade skoja om att hans lägenhet skulle kunna ha en skylt med "isenkrammer" utanför. Här finns allt, man ska bara hitta det. 

Pappa hittade aldrig SIN hobby, SITT intresse. För att komma ut från lägenheten, se folk, göra något, så cyklade han runt och gick i affärer. Affärer med rea. Saying no more.... 

 

Morfar Ulf med Noah (som fyller 19 år i år) på Öresundståget på väg mot Örebro. Pappa brukade följa med över till Malmö för att hjälpa med väskor, barn och barnvagn. 

Pappa Ulf var aldrig bra på att höra av sig. Mamma brukade ringa honom och klargöra att det var dags att prata med sin dotter. Det var mamma som ringde honom när jag fyllde år, så att han kunde gratulera mig.

Jag har definitivt ärvt det där. Det tankspridda och glömska.

För, att han inte ringde berodde inte på att han inte älskade mig. DET vet jag med säkerhet.

Det är bara helt enkelt pappa i ett nötskal.

Efter att jag själv blivit äldre och sedan vuxen, har jag varit lika dålig på att ringa honom. Det betyder inte att kärleken inte finns.

När vi väl ses, är det bara fantastiskt. Det är det som räknas.

Han har min svarta humor, men det lär ju vara så att det är jag som har hans...

Vi har alltid haft roligt ihop när vi pratat och jag har alltid känt att jag kan vara helt mig själv med honom. Till exempel berättade jag för pappa att jag börjat snusa, men inte för mamma...

Mina fyra barn älskar sin morfar. Konstigt nog, med tanke på hur långt bort han bor och att vi bara åkt dit en gång om året; vår sommarlovsresa. Men de ÄLSKAR honom och de ÄLSKAR hans lägenhet?!? Det är så roligt, för barn är normer inte aktuella och de kan verkligen uppskatta saker vi vuxna anser oss för goda för. De tycker att den är mysig och att det verkligen känns som att man är utomlands. De älskar till och med doften av rök, för "ååhhh det luktar som hemma hos morfar!".

   

 

Mina tre yngre barn med sin älskade morfar, på Ströget.

Pappa fanns där för mig när jag blev ensamstående gravid med och sedan ensamstående mamma till Noah. 

Han hade sina problem, men han fanns alltid där. 

Hans problem bestod i att vara alkoholist. Det var inte förrän jag flyttade ner till honom i Köpenhamn som jag insåg att han var alkoholist. 

Eftersom jag växt upp med en sådan, i form av pappa Toivo, såg jag det direkt.

Tyvärr var jag själv i så dåligt skick efter mammas självmord, att jag inte kunde engagera mig i det.

Long story short; Noah föddes, de hade en fantastisk relation, som fortsatte efter att jag flyttat tillbaka till Sverige. Noahs morfar bodde hos oss långa perioder i sträck, flera gånger, samt hämtade och lämnade sin dotterson per tåg senare i Noahs liv.

Men så en dag när jag ringde min pappa, lät han jättekonstig. Jag fick liksom ingen kontakt med honom.

Jag ringde ambulans (ringde från Sverige till 112 i Danmark) och åkte ner till Köpenhamn. Pappa var då inlagd på en låst avdelning på akutpsyk. Han var ordentligt deprimerad, undernärd med mera.

Vårt samtal då kommer jag aldrig att glömma.

För första gången hörde jag min pappa säga att han älskar mig. Jag sade det tillbaka till honom, många gånger. För första gången bröt min pappa ihop och grät, över att han varit så dålig på att höra av sig och "varit en dålig pappa" (det höll jag INTE med om). För första gången pratade vi brutalt ärligt och innerligt om känslor och tankar, både om varandra, mamma, min uppväxt och hans liv. 

Om jag inte visste det innan, så vet jag sedan dess hur mycket han älskar mig. Och han vet definitivt hur mycket jag älskar honom.

Pappa lärde mig älska schack. Pappa lärde mig tennis. Pappa lärde mig att man ska skita i vad andra tycker om en. Se ut som du vill och gör det du vill.

Pappa lärde mig att man kan vara spontan och plötsligt åka till Saudi Arabien och jobba (oj,vilka spontana beslut jag tagit i viktiga frågor), att svart humor är the shit, att man inte behöver förställa sig och prata barnspråk med barn för att de ska gilla en, att man kan vara extremt god vän med sitt ex OCH exets nya man (pappa Ulf och pappa Toivo var goda vänner och Ulf kom ofta och hälsade på mig hemma hos mamma och Toivo). 

Vem har en så cool pappa att han tar med en till Christiania för att man som nybliven vuxen är nyfiken, eller, när man är vuxen, visar vart den bästa svartklubben finns där man kan röka hasch? LOL! Ja, pappa är udda. Annorlunda. Avslappnad. Och så jäkla skön, intelligent och tänkande. Men trots det hamnade han så pass "vid sidan av" i livet att den från början svaga kurvan bort från linjen, hela tiden ökade. 

 

Jag, pappa, Noah och lilla Gabriella i vagnen, i Puerto Banus, Spanien. Samma näsor, samma axlar   

Pappa hade såklart vänner, men genom åren har de gått bort, en efter en. Den sista var min äldsta son Noahs farmor. Ann. 

Ann och hennes sambo Flemming var min pappas enda kvarvarande vänner, tills hon dog och Flemming då "försvann". Sedan dess, och Ann dog 2010, har pappa varit så enormt ensam. Men alltid vägrat att ge upp sitt Köpenhamn för att flytta till mig och sina barnbarn.

Jag förstår det.

Hela hösten har han varit dålig. Men inget konstigt med det; pappa har varit "dålig" i ett antal år, i form av att dagsformen varierat, med ont i ben, problem med prostatan, hosta etc. Vissa dagar har det varit bättre, vissa dagar har det varit sämre.

Min pappa har alltid varit väldigt aktiv, gått och cyklat mycket. När han inte längre kan ta sig runt som han vill, så minskar så klart livslusten.

Senast jag ringde honom, innan han hamnade på sjukhuset, sade han inget annat än det vanliga; "det är sådär, värre vissa dagar, bättre andra, men jo, det är inte så bra". Jag var så klart inte glad över det, men det var "det vanliga". 

Några dagar gick sedan samtalet, när jag kom på att jag inte berättat att jag bytt tillbaka till mitt flicknamn, dvs hans efternamn - Lord. Skulle ringa honom på kvällen men under dagen kom ett sms från en av mina danska kusiner. 

Pappa är inlagd och jättesjuk....

 

Så här ser min pappa ut, always and forever   

Han låg inne på IVA i cirka en vecka. Min äldsta farbror Kent hade hittat honom i lägenheten i extremt dåligt skick, varpå han genast ringde amulans. Det visade sig att han hade lunginflammation och blodförgiftning (för att han gått med lunginflammation för länge....). Det var illa, men så blev det bättre. Vi var alla glada och lättade; jag, hans två bröder, mina barn och min sambo Jörgen.

Men så blev det plötsligt sämre. 

Så illa, att man klockan fem en tidig morgon var tvungen att sätta honom i respirator.

Efter det var det kört.

Hans 79-åriga kropp orkade inte kämpa mer. 

Men sista gången vi kom ner; jag, min sambo Jörgen, pappas barnbarn Gabriella, så var han medveten!

De timmarna med min pappa är de viktigaste jag någonsin har haft. 

Pappa, jag älskar dig så mycket. Jag vet att du inte skulle leva för evigt, men jag är bara 46 år. Kan man inte få ha sin pappa kvar tills man är åtminstone 55 - 60 år?

Livet. Det tar och det ger. Man föds och man dör..

Det var pappas tur att få somna in. 

Sov  i ro, älskade pappa Ulf.

Är jag smart?
Tja. På vissa sätt - ja. På andra sätt helt klart nej.

Det finns nio olika typer av intelligens. Minst. Men bara några få av dem "räknas".
Det är synd. I varje fall för oss som inte besitter den logisk-matematiska typen av intelligens. Vi som är smarta fast på andra sätt än dem som samhället räknar som certifierade. Dvs IQ.

Personligen har jag hellre en hög lingvistisk, social- och självkännedomintelligens än hög IQ. Hur jobbigt det än är att hamna i diskussions-clinch med hårda, kalla IQ-personer. De må vinna diskussionen, men de vinner inte i livets långa lopp.

Tittar på en film med Robert Downey Jr och Robert Duvall. Robert är sonen, Robert D är pappan. En domare som plötsligt står inför mordanklagelse och måste ta hjälp av den avskydde advokatsonen Downey Jr.

Filmen är inte slut än, ändå har jag redan gråtit flera gånger och väljer nu att blogga medan filmen fortsätter framför mig....

Det är en riktigt bra film, make no mistakes. Men den väcker känslor. Det börjar med att advokatsonens (Downey Jr) mamma dör. Alltså den hemska pappans (Duvall) fru. Sedan visar det sig att pappa Duvall har cancer.

Downey smeker sin döda mammas händer. Precis som jag. Precis som jag höll min mammas iskalla händer och tänkte på allt de där händerna gjort i livet. Min mammas händer; slitna. Ärrade. Ett finger som var stelt efter att hon satt upp taggtråd och fått ett sår som blev infekterat. Händerna som smekt och tröstat mig. Mina syskon. Brett smörgåsar. Packat skolväskor. Stoppat om.

Den avskydde pappan..... Facebook har börjat skicka minnen. Jag får upp inlägg efter inlägg som min styvpappa kommenterat.. Får upp saker han skrivit i min status. Inget av det har jag ens kommenterat. Trots att han sökt kontakt och trots att han gång på gång berättat om sin cancer och vad som hände i behandlingen av den. Men jag kommenterade aldrig. Ibland hade jag "gillat" - that's it.

Han dog. Precis som mamma, 1997. Han dog hösten 2013. Jag får upp hans kommentarer nu och ångrar så mycket att jag aldrig svarade. Att jag fortsatte vara arg och bitter. Man tror att man har tid på sig...

Om det är något jag trodde jag lärt mig av mammas död, när jag var 24 år, så var det just det; att inte ta tiden med de älskade för given hur arg jag än är.
Men jag hade inte lärt mig det. Jag trodde jag hade mer tid på mig med min "pappa" (han var min pappa från jag var två år - han fanns där i min vardag till skillnad från min biologiska pappa så han är helt klart värd epitetet!), men det hade jag inte.

Så jag sitter och gråter till en Hollywoodfilm och undrar hur mycket det ska till innan jag lär mig, medan Facebook fortsätter servera mig bevis på mitt misslyckande.

Att man måste vara tydlig när man kommunicerar, ja det är tydligt, det.

Något som också är tydligt är att det tydligen inte är min starkaste gren. Nu tycker jag i och för sig att jag inte ska behöva vara övertydlig, alla borde utgå från samma saker och anta samma saker som jag, eftersom jag tänker väldigt rätt, klokt och bra.

  

Tyvärr händer det, ganska ofta, att något är så hundraprocentigt självklart i min egen värld att jag helt enkelt utgår från att det är lika självklart för andra - det behöver inte skrivas med stora bokstäver på ett plakat, liksom.

Och så var det inte så självklart för mottagaren. Då har jag ju faktiskt mig själv att skylla. Jag borde inte ta saker för givna, särskilt inte sådant som finns mellan raderna, oskrivet, outtalat. Hur mycket jag än själv tycker att det inte behöver sägas högt. Alltså är det mitt fel.

Får man vara arg då, när den man kommunicerat med har missförstått och handlat i enighet med något annat än det jag menade? Något som hen läste in mellan raderna eller till och med av de ord jag sade? Nej, väl?

 

Det där är också ganska lurigt; att känslor och förnuft ibland inte alls kan samsas eller komma överens. Trots att den ena (förnuftet) väldigt tydligt säger åt den andra (känslorna) att den har fel och inte ska vara upprörd. Den andra är väldigt dålig på att lyssna på sådant... Vad gör man? Tillåter sig att vara arg ändå, med risk för att göra allting mycket värre? Försöker trycka ner känslorna, så att man går och pyser ut lite i form av sarkastiska pikar, tills ilskan har lagt sig? Isolerar sig sälv tills förnuftet har knockat känslorna för gott?

Ja vad gör man när man är dålig på att vara tydlig... jag har tydligen ingen aning om det heller.

     

Ett erkännande: jag är beroende av talangjakter. Jag kan inte leva utan min dagliga dos X-factor, Idol, the Voice, Xxxxxx´s (sätt in valfritt land) got talent....

Behöver inte tänka, bara titta och lyssna.

Det är inte det att det är överdrivet sentimentalt. För det är det. Är det inte en död hund som sörjs så är det en krigshjälte med avsågat ben eller en stackars hemlös som står på scenen och sjunger hjärtat ur kroppen på både juryn och mig - med tillhörande sentimental musik spelandes i bakgrunden till historieberättandet. Men det är inte det. Jag lovar.

De är så fruktanvärt duktiga, de som går långt i tävlingen i olika länder som inte stavas Sverige. De sjunger så bra, oavsett bakgrundshistorier, att hela kroppen ryser. Det är också kul att följa en enda person från första audition till finalen. Inte titta på hela program, utan bara bitarna med just den artisten. Se utvecklingen, oftast både personlig och musikalisk.

Att titta på det på det sättet - klipp på youtube istället för hela program - gör att jag slipper de dåliga, värdelösa människorna som är födda utan självinsikt. Jag plockar godbitarna och de är oftast rena delikatesserna! Det är otroligt hur många fantastiska sångröster det finns "out there", som inte hade slagit igenom om det inte vore för sådana här talangjakter.

Min Spotify är full av talangjaktsupptäckta guldkorn.

James Arthur.

Alex & Sierra.

Alexandra Burke.

Sam Bailey.

Kevin Skinner.

Melanie Amaro.

Dami Im.

Guy Sebastian.

Och så behöver man som sagt inte tänka. Man bara lyssnar och känner. Med andra ord helt perfekt efter en lång och intensiv dag med fyra barn.

Det enda negativa är att det är mycket svårt att sluta. Det är nästan omöjligt att stänga av.

"Oj  vad klockan är mycket. Okej, bara ett klipp till...  och ett till...." Snart måste jag sätta en tidsspärr på Youtube så att den inte går att öppna efter klockan 23:30. Alltför många kvällar slutar mitt i natten istället och det blir fyra-fem timmars sömn fastän jag behöver åtta.... *gäspar*   

 

Livet är en tävling. Eller? Måste man inte vara bäst på allt man gör? Jag måste vara bäst på allt jag gör, och trodde att andra också tänkte på samma sätt. Det gör de tydligen inte.

Men det finns fler som är som jag. Svart eller vitt, allt eller inget, bäst eller sämst. Vinna eller försvinna.

 

"Sandra", till exempel. Det här är ett litet utdrag från vad hon skrev till en psykolog på nätet:

"...Jag är en extrem tävlingsmänniska som verkligen satsar 100%, och som kämpar tills jag stupar för att nå mina mål. Problemet är att jag inte bara satsar på en sak utan allt jag sysslar med känner jag att jag vill bli bäst i.

Har försökt att göra saker bara för att det är roligt men det funkar inte; vad jag än håller på med kommer tanken att ”jag skall bli bäst”, och så är det som att jag är helt drogad, jag får hur mycket ork som helst och pressar mig max genom att sätta upp scheman för mig själv med hur mycket jag ska plugga, träna osv för att nå mitt mål..."

Ja, det där skulle ju jag själv kunna ha skrivit. Desto intressantare att se vad hon fick för svar...här kommer en del av det:

"...Jag funderar över vad det är för erfarenheter som format dig till att bli en så krävande person gentemot dig själv. Du har kanske tidigt lärt dig att kärlek är villkorad. Alltså att du för att bli älskad och omtyckt bedöms efter vad du gör och inte för den du egentligen är.

Utifrån den tankegången försöker du få kärlek och uppskattning från andra och dig själv för vad du åstadkommer. Den du är som person bara som du är duger inte. Du läser in andras kritiska bedömningar av dig utan att egentligen ha täckning för att andra tänker så om dig. Har du vuxit upp med föräldrar och äldre syskon som är framgångsrika och som du konkurrerar med? Eller har dina förebilder misslyckats med sina liv vilket har gjort dig livrädd för att bli som dem?

Att alltid försöka var bäst kan utöver att ge kickar vara ett sätt att undvika att hamna i en belägenhet där du som du skriver om är totalt misslyckad. Att inte vara bäst är lika med att vara misslyckad. Det finns ingen gråskala eller nyanser, bara svart eller vitt – vinna eller förlora. Om det är så, då behöver du acceptera hos dig själv att du duger till även om du inte alltid är bäst i alla avseenden..."

Min första tanke var "nej, det där stämmer inte in på mig. Jag har inga av de där anledningarna till att vilja vara bäst". Jag hade inga föräldrar som kritiserade mig eller krävde perfektion. Sedan läste jag det igen, och några glödlampor tändes. De gjorde ju tvärtom. De krävde ingenting av mig, men de krävde inte mycket av sig själva heller. Det kanske inte är hela sanningen vad gäller anledningen till min perfektionism, men helt säkert en del av den.

Så nu ska jag börja träna på att inte ens försöka vara bäst. Från och med nu ska jag inte undvika eller strunta i vissa saker för att jag vet att jag aldrig kommer att bli bäst, eller ens bra, på dem. Det kommer att bli extremt svårt. Jag blir till och med sur (på mig själv) när jag inte spelar ett TV-spel som ett proffs redan under första försöket. Jag blir besviken (på mig själv) när jag inte springer tre kilometer med full kapacitet, trots för lite sömn och träningsvärk i benen - för att jag sprang en mil på full kapacitet två dagar innan, inklusive sex backar!

 

Ja jag är helt enkelt en sådan där otroligt jobbig person som aldrig kan se när jag gör något bra. Jag ser bara vad jag kunnat gjort bättre. Det måste vara en pest och pina att utöva saker tilsammans med mig. Vare sig det handlar om att springa, laga mat, skjuta aliens eller spela instrument. Jodå, det här gäller alla områden, även det musikaliska:

 Jag gillar att spela trummor, men det enda som händer (trots att jag faktiskt har talang för det och lär mig rätt snabbt) är att jag irriterar mig på att jag inte är bra nog. Att jag inte kan spela som David Mackintosh - trummisen i Dragonforce. Första dagen jag ens provade att spela på ett trumset tränade jag in introt till Enter Sandman. Det tog många timmar, jag hade ont och skavsår men det satt. Sedan ville jag, på allvar,  lära mig

"Through the fire and flames" med Dragonforce - klicka på länken så förstår ni hur vanvettig den idén var...   

Detta istället för att börja med grunderna, träna långsiktigt, ha roligt och bara spela. Nejnej. Inte bra nog. Jag ville kunna spela jättejättebra. På en gång. Nu när jag tänker på det, skakar jag ju bara på huvudet åt mig själv.

 The man, the myth, the legend

Jag avskyr att bli kritiserad och idiotförklarad vad det än gäller, ändå kritiserar och idiotförklarar jag mig själv flera gånger om dagen. Men om någon annan antyder att jag inte är så bra på något, händer en av två saker: Antingen ger jag mig fan på att bli bäst på det, eller så vägrar jag göra det igen, någonsin. Istället för att bara ha roligt.

Ett bra exempel på det sistnämnda är kampsport. Jag gillar kampsport. När jag jobbade på Kumla-anstalten fick vi träna Krav Maga lite då och då, för att lära oss hantera eventuella farliga situationer. Det var riktigt roligt. Jag hade redan innan funderat på att börja med karate och tidigare kollat upp vilka klubbar som finns. Nu har jag provat karate, flera gånger, och det var kul - tills jag fick höra att min koordinationsförmåga suger och att jag har obefintlig kroppskontroll. Jamen dåså. Jag väljer en annan sport! *fnys*

Strunt samma att jag missar att lära mig en massa väldigt bra försvarstekniker som jag (tyvärr) kanske kommer att behöva någon gång när jag är ute och springer i skogen, ensam (tänk Upplands Väsby)...

 

Nu ska jag sluta skriva och börja träna. Jag ska bli bäst på att inte kräva av mig själv att vara bäst.

  

 

Fyra barn. 10 väskor. Sex timmar och ett byte; från tåg till ersättningsbuss.
Let the games begin!

En fullastad skara på sju personer lämnade huset på Hannovergade. Barnen, jag, deras morfar och så morfars bror som var snäll nog att assistera oss ut till flygplatsen.
Vi tog oss till tunnelbanan. Vi tog oss ombord på tunnelbanetåget (automatiska dörrar som stängs apsnabbt, så det var en bedrift i sig!)

Softade, nöjda. Med bara en station kvar före slutdestinationen kom en biljettkontrollant. Så fort dörrarna öppnades försvann min farbror ut på perrongen - han hade visst ingen biljett...
Kontrollanten kontrollerade. När han kom till min ömme fader visade det sig att pensionärskortet gått ut för några dagar sedan. Han fick 750 kr i böter.
....... suck.

Min farbror tog nästa tåg och kom ikapp oss på perrongen på flygplatsen. Vi haffade två bagagevagnar och gick till "rökrutan". Där placerade vi min pappa och hans cigarett, medan vi andra tog en promenad runt omkring.

Min farbror, som både reser ofta och har designat de byggnader vi befann oss i (som han stolt pekade på och berättade om) hjälpte mig att leta efter svenskt portionssnus. Det fanns inget. Alltså väntade minst fyra timmar till med helt värdelöst danskt dito. Det blir man inte mer stresstålig av, kan jag lova!

Vi tog oss ner till perrongen och lyckades nästan mosa en liten familj på vägen dit; vagnen min farbror körde fastnade på "åkbandet" vi stod på medan de åkte mot oss. Jag räddade hjältemodigt den lilla flickan.

Vänta på tåget. Vänta lite till. Lugnet före stormen.
När tåget kom fick vi alla halvspringa till rätt vagn (låååångt tåg), baxa in väskor och barn i trångt utrymme men oj, åker tåget nu på en gång?!? Men vi har ju inte kramats hejdå!
Jag hann i alla fall ge både min far och farbror en dubbelkram genom dörröppningen.

Vi var på väg, äntligen. Andas ut. Sedan baxa oss genom slussen till rätt vagn. Sedan pressa in väskberget i små bagageutrymmen. Sedan hitta platserna.
När alla väl satt ner, med sina tågryggsäckar, märkte jag att jag hade huvudvärken från helvetet.

Tre timmar senare var vi framme i Mjölby. Tre timmar med rent lidande; en mamma och hennes cirka fyraårige son satt bredvid oss och han var en extremvariant av curlat, bortskämt ensambarn. Huvudvärken blev inte bättre av den lilla snorungens högljudda divalater.

Vi kom av tåget exemplariskt effektivt, begav oss mot hissen men ta-daaa! Den var trasig!
Baxa stora, tunga väskor nerför trappor. Svettas.

Men vad skådade mitt norra öga när vi väl kom upp på andra sidan? En öppen butik! Hallelujah! Snuuuus!!
Sprang in och stallde mig i kön. Självklart skulle två av de tre framför mig ha korv med krångel, och dem tredje köpa lotter, ångra sig, ta några till. Självklart skulle tanten bakom disken vara vithårig och lika snabb som en halt sköldpadda.
Tur att vi hade god tid på oss.

Nu sitter vi i en buss och här ska vi befinna oss i ett par timmar. Sedan är det bara den halvtimmeslånga bilfärden hem kvar.
Ser fram emot att få ta en Ipren och lägga mig i min egen säng!