Karate. Kanske inte min grej - om ens grej är att göra saker man redan har fallenhet för. Jag har inte fallenhet för koordination och kroppsminne. Visa mig en rörelse och jag kan INTE härma den exakt efteråt. Och jag måste göra den cirka 30 gånger innan jag minns den längre än fem minuter efteråt. Å andra sidan är det ju bra att träna just de bitarna man inte är bra på. Mitt fysiska minne kommer förmodligen bli jättemycket bättre. Det kanske kommer ta extra lång tid för mig att komma dit, men bättre sent än aldrig. Hjärnträning lär i alla fall inte skada så här i medelåldern. Vem vet, karate kanske kan bota min redan annalkande alzheimers.

Det är jag och Chuck, asså...

Men det jag vill åt mer än något annat är själva träningen för muskler och kondition - svetten rinner och stänker hej vilt, hela kroppen får sig en omgång. Så även hjärnan, hjärtat och lungorna. Måste säga att det är en otroligt allsidig och effektiv träning! Det näst mest intressanta är självförsvarsdelen. Inte helt dumt att kunna slå tillbaka mot de våldsamma gangsters som det vimlar av i samhället där jag bor. Det är ju en övning i överlevnad bara att ta sig in på lokala ICA.

KIAI!

Efter att jag upptäckt att det inte är pk att offentligt vara intresserad av kost och träning (på sociala medier), letade jag upp ett gäng grupper med likasinnade. Nöjd med att ha hittat ställen att få skriva om sådant jag tycker är både viktigt och intressant. Och där det är okej att berätta att jag sprang ("idag igen") - och både hur fort och hur länge.

Såg också fram emot att ta del av andras inlägg. Få inspiration, pepp, information, nya idéer.

Jodå, visst finns det input att få. Absolut. Men det jag inte räknat med var vad jag måste stå ut med för att få ut det jag vill.

Nämligen bekräftelsehororna.

De som inte i första hand är där och skriver inlägg för att de är intresserade av träning, utan för att få bekräftelse - helst från det motsatta könet.

Ibland kan man tro att det är någon slags datingsite. Eller modellsida för anknäbbsbrudar (och är det något jag avskyr, så är det überplastiga platinablonda anknäbbsbrudar med fakeboobs och ögonbrynen från helvetet Det är inte det ideal jag vill att mina döttrar ska ha, men de är överallt och bara förökas. Idioti är jävligt smittsamt.... )

Den här fick förstås enbart kommentarer från killar. Syftet uppnått med andra ord. 

Och vad har den med träning och kost att göra?!?

Det är synd. Det "förstör" för de som är seriösa. De som lägger upp bilder på sig själva på ett seriöst sätt. Och ja, det är skillnad. Man märker direkt vad syftet är....

Klart man vill vara snygg på de bilder man lägger upp, som visar hur långt man kommit i sin träning. Men det är en helt annan sak än de här puckonas jakt på likes från det motsatta könet.

Tjejen som stod i väldigt höga klackar och var fullsminkad, på gymet, tog nog priset. Önskar jag hade sparat den bilden.

Häromdagen lade en helt vanlig, träningsintresserad tjej upp en lite rolig bild på sin svettiga bakdel. Men ville försäkra sig om att ingen misstog henne för en bekräftelsejunkie.

En kommentar löd som följer:

"Det där var ju nästan 1800tals varning på att visa upp dig sexigt. I den här gruppen kan man stå som man och knäppa kort PRECIS ovanför det väl rakade skrevet och tjejerna blir som galna. Som tjej kan du stå med tuttarna ihoptryckta och svettiga i en sport bh och få samma reaktion från männen. Så det är lugnt, du är långt ifrån att behöva oroa dig. Bra jobbat btw!!"

Dagen efter att jag skrev det här inlägget, var det någon som också reagerat och lagt upp ett inlägg i en av grupperna:

"Har ni nånsin reflekterat över "likes" på olika foton som läggs upp här. Seriöst alltså, en kille som tränat i tre års tid och gått från 150 kg till 80 och har tränat strikt i tre års tid kanske får 30 "likes" som mest.. Så scrollar man ner och ser en röv bild som knappt är tränad, och den sitter på 300 likes. Är det här en sida för att posta upp saker för att överstiga likes ni får på ert instragram konto?! Sen sitter folk och gnäller på att "detta inte är en dejting sida" eller "sluta lägga till mig som vän"... Den här sidan börjar fan spåra ur!"

Kommentarerna till denna status? En del höll med. De flesta (bekräftelsehororna är överlägsna i antal) inte.

Suck.Jag lär få leva med dessa fåfänga, osäkra bekräftelsejunkies. Inte bara idioti är smittsamt, men även låg självkänsla...  

Alla intressen och livsstilar är inte lika "politiskt korrekta".

Självklart beror det ofta på i vilket sammanhang man befinner sig; till exempel är det oerhört pk att dricka hembränt i baksätet på en raggarbil, om man är omgiven av likasinnade. Men det är verkligen inte pk att, iförd fulvästen, hala fram dunken och snacka motorkraft hos gamla amerikanare på finfesten med champagne och fransk kulturfilmsprat.

Men sedan finns det sådant som verkar vara mer övergripande aningen- eller.

Det här funderar jag på eftersom jag har ett ”pk-problem" - både med mina intressen och mitt beroende.

Dels har kost, hälsa och träning intresserat mig sedan jag var 11 år och hittade en hel hög I Form-tidningar hemma hos pappa i Köpenhamn. (Gjorde genast en klippbok vars övningar jag utförde regelbundet på höskullen hemma :-)) . Dels är jag sockerberoende. Riktigt ordentligt.

Nu har jag lyckats sluta med socker, efter många års kamp till och från. Aldrig tidigare har jag fått bort det helt och hållet från min kropp vilket var en riktigt tuff uppgift.  Det ger nämligen lika starka effekter i abstinensväg när man slutar helt med det, som nikotin, alkohol och t o m mildare former av heroin. Fruktansvärda abstinensbesvär. Jag låg fullständigt utslagen i dagar och led hemska kval en vecka, innan det värsta var över.

("En tripp till helvetet t/r" )

När jag gjorde det, slutade med socker alltså, och började äta väldigt grönt och väldigt sunt (som tillägg till att jag redan rör på mig rätt mycket) upptäckte jag något: Hade jag t ex slutat snusa istället, och beskrivit mitt helvete och beklagat mig offentligt, hade jag förmodligen fått massor av pepp och påhejning. Att sluta med socker och därmed äta och leva hälsosamt genererar inte riktigt samma effekter.

Ett intressant fenomen! Varför är det ena pk men inte det andra?

Tittar man i sociala medier, läser bloggar, tweets och annat från oprofessionella skribenter, är det lätt att hitta fler som upplever detta. Man hittar också många som dessutom måste stå ut med otaliga negativa kommentarer.

Så varför är den ena livsstilen pk men inte den andra? Varför är det inte särskilt socialt accepterat att öppet se ner på "den genomsnittlige svennens" val av livsstil, t. ex när hen lägger upp foton på sin chipspåse eller citatbilder om hur löjligt det är att träna?

Men så mycket mer accepterat att kommentera negativt (eller osynliggöra) när det gäller människor som tar hand om sig själva och sin hälsa?

Kursiv (Ctrl+I)

Notera att  jag inte pratar om gravt överviktiga människor nu, på något sätt. Jag jämför inte den sociala acceptansen med 140-kiloskillens som dagligen drabbas av omgivningens öppna förakt. Samhällets/medias syn på överviktiga och deras karaktärer osv är helt åt helvete.

Jag syftar på det här märkliga lagom-fenomenet:

Man får inte vara för osund/överviktig.

Men det är inte heller pk att vara för sund.

Några exempel saxade från internet:

"Det värsta jag vet är folk som hackar på en för att man är dedikerad och hängiven sin hälsa.
Är det bara jag som stöter på den här vågen av förakt från icketränande? Man ska tydligen skämmas för att man tränar och vill förbättra sig själv. Hyckleri."

"Hörde en intressant sak om det här med hån hit och dit på radion. De pratade lite om att det är mer socialt accepterat att supa två dagar i veckan än att träna varje dag. Det tycker jag är sjukt - istället för att klanka ner på de som tränar borde man ge positiva kommentarer.
Jag har varit med om det rätt mycket, att jag får negativa kommentarer, och ibland kokar jag inuti."

"Har haft lite diskussioner här hemma om att vi som tränar mycket och äter hälsosamt får höra en hel del negativa kommentarer. En del tycker det är extremt, överdrivet och att man måste ju leva lite också. Man hör väldigt sällan någon kommentera någon som äter skräpmat. Det är i mina ögon värre. Särskilt när man lär sina barn att äta en kost som innehåller lika mycket socker som godis. Det tycker jag rent av är elakt mot det barnet. Man föds knappast med ett sockersug…

Samma observation har jag gjort på sociala medier. Det verkar som att det är helt ok att kommentera en vältränad person med negativa kommentarer. Som ” nä fy vad mycket muskler, vad äckligt” osv. Skulle någon skriva något likvärdigt om en överviktig person skulle det bli ett himla liv. Tror man att muskler gör den personen fri från känslor? Tror man inte att den personen kan bli lika sårad? Har man inget positivt att säga, var hellre tyst."

Ungefär så, ja. Det är jättesuperokej att sitta på stamställets uteservering med sin starköl och sina saltade, rostade nötter, och fälla syrliga, nedlåtande kommentarer om någon hurtig person springer förbi i sina färgglada, blanka tights.

Att mula schips med vännerna och haussa sitt ”livsnjutande” i jämförelse med de fanatiska bladätarnas stackars tillvaro.

Om den som springer förbi skulle stanna upp och börja tweeta ifrågasättande vari livsnjutandet ligger och kommentera kroggästernas val av livsstil, skulle det inte vara lika pk alls.

Det skulle nog bli en så kallad Twitterstorm...

"Ska du verkligen äta det där godiset?" "Borde du inte börja träna lite?" "Du måste gilla sprutor, så mycket socker som du stoppar i dig. Du skullle kanske satsa på en karriär som narkoman istället för diabetiker?" - sådant skriver man normalt inte till en person som lägger upp en bild på fredagsmyzet.

"Ska du träna nu igen? Vad du var hurtig då..." "Ta en kaka föffan, ingen har dött av lite socker!" "Äter du gräs också?!" - vanliga kommentarer till de som tar hand om sig själva. Precis som menande blickar, suckar och andra inte-så-hemliga signaler om vad man anser.

Statusar och bilder som handlar om att dricka vin, öl, äta gott (och så en bild på mat som får kroppen att vilja lägga sig och dö istället för att behöva ta hand om skiten), sitta still i soffan, länkar till artiklar om vad som helst spånigt bara det inte handlar om hälsa – de får massvis av ”gilla”.

Statusar och bilder som handlar om att man varit på ett träningspass av något slag, ätit något gott (en tallrik med mat som kroppen jublar över att få), länkar till artiklar om matens och rörelsens påverkan på kroppen – not so much. Det här gäller som sagt inte bara mig, men även andra som delar det här intresset och som jag har möjlighet att iaktta i sociala medier.

Möjligtvis är det okej att träna och äta sunt, om man egentligen inte vill. (Helst ska någon läkare ha sagt åt dig att du måste. Eller vem som helst annan inom sjukvården.) Klaga gärna lagom mycket på hur jobbigt det är och hur tråkigt det är att behöva hoppa över eftermiddagsfikat. Då är det bra. Och träna inte för ofta! Minsta möjliga insats, bara precis så att det kan räknas som regelbundet. Bli lagom vältränad - men absolut inte deffad. Då är du jätteduktig i omvärldens ögon och kan bada i "gillanden".

Men varför? Varför är det finare att missköta sin kropp och sitt psyke, än att ta hand om dem? Varför är det mer socialt accepterat att leva på nästan enbart processad mat, utan minsta grönsak till, än att äta hälsosamt? Varför är det fult att tycka om att träna mycket?

Jag fortsätter "forska" i det här fenomenet, men utan något större hopp om att hitta några ordentliga svar...

Nike säger "just do it" med bilder på snygga, svettiga människor i full gymfart.

Men det är inte så jävla lätt när maskinerna är köpta i en affär i yttre rymden! Försökte verkligen do it, utan att se allt för bortkommen ut dessutom, medan jag svor över avsaknaden av rejält detaljerade bruksanvisningar på

s v e n s k a.

Man ska inte behöva vara Stephen Hawkins för att börja träna på gym. Trodde jag.

På MIN gymtid var det inte ETT DUGG svårt att förstå sig på dem! Jag minns med saknad det slitna gymet i källaren på gymnasiet, där vi hängde med våra bandspelare (och killarna drack öl på fredagarna samtidigt som de tränade, hallå?!?) och allt var enkelt och lättförståeligt och kul. Pfftt!!

Det började käckt med att jag inte fick igång en enda konditionsgrej. Inte löpbandet, saken med trampplattor eller grejen som nästan såg ut som en cykel. Massor med knappar och inställningar och gud vet allt - men jag fick inte ens igång själva strömmen. Tryckte på "start" på varenda en, men nej. Mörkt. Inga displayer började lysa. 

Smög tillbaka lite senare efter att några andra använt dem (personer med förmodat magiska krafter) och snodde åt mig ett löpband som lyste av hjärtans lust. Efter en stund kom det in en tjej som satte fart på trampmaskinen (crosstrainer?!?), och som visade sig vara samma person som provade barnskridskor med sin dotter hemma hos mig i början av vintern och som är gift med killen som har hand om mina älskade energidrycker på Ica och som också var där (litet samhälle...). Jag frågade henne. Jo ser ni, man ska tydligen först ställa sig på prylarna. Då kan de starta när man trycker på knapparna. Jävla rocket science, detta!  

Lyckades lista ut två av femtioelva maskiner, sedan körde jag resten av tiden med fria vikter och pilatesboll. In your face, evil machines!

//X - fit before you know it