Det är säkert jätteroligt att baka allt sitt eget matbröd och kaffebröd själv, alltid.  Att laga mat från grunden, minst två gånger om dagen. Det är säkert jätteroligt att mala sitt eget kaffe och fånga sin egen sill att lägga in i egentillverkade glasburkar med egentillverkade etiketter.

Jag tycker inte det, men jag vet att många tycker det.

Jag vet också att det finns många som gör sådana här saker för att de tror att man "måste" göra det. För då är man en bra "husmor", en bra fru, en bra förälder, en bra människa. Det finns också många som gör allt och lite till enbart för att få höra hur duktiga de är. Trots att de egentligen stressar ihjäl sig och helst skulle vilja köpa en färdigbakad jävla limpa någon jävla gång.

Jag gillar att skriva, men om jag hade gillat att baka så hade jag gjort det. Förmodligen varje dag. Min poäng är inte att det är något fel med att baka/laga hemlagat/sylta/safta osv. Men att det är något riktigt galet när folk pressar skiten ur sig med att göra sådant, inte för att de vill, utan för att de tror att de måste eller har blivit beroende av bekräftelse på t ex Facebook...

Trots att det är 2013 tycks många tro att det är 1953.

Att baka eget bröd hela tiden, att laga mat från grunden hela tiden, det är inte alls ett tecken på att man är en bättre människa - det är ett tecken på att man är en mindre avslappnad, mer stressad människa med lägre självkänsla än de som inte sätter så höga krav på sig själva. Barnen vill nog hellre ha en glad mamma som har tid att lyssna och titta och läsa högt och hitta på roligheter, än en mamma som far runt med disktrasan i ena handen och bakpulvret i den andra handen, samtidigt som hon rättar till det smårutiga förklädet med ena foten. Det är inte att vara "duktig", det är att vara osäker. Som fan.

"Jag måste göra allt det här så att jag passar in, får beröm, blir omtyckt, människor säger att jag är så duktig som gör och orkar så mycket, jag måste göra allt det här för att få bekräftelse för utan det kan jag inte bekräfta mig själv".

Som sagt. Om man nu inte verkligen på riktigt tycker att det är roligt och inte alls stressande och tidsödande.

Man ska göra det man själv vill, har lust med. Det som ger tillfredsställelse och lycka. Inte det man tror att man måste göra för att tillfredsställa andras idéer om hur saker och ting ska vara.

Är det att baka, så fine. Är det att måla, gör det. Är det att fånga egen sill och lägga in i egentillverkade glasburkar, go ahead. Är det att skriva, låt tangentbordet glöda. Bara det är något du själv vill och tycker om.

Annars lär de flesta bröd, bakverk och maträtter innehålla en hel del resentment...

Ps. Det finns färdiglagad och samtidigt sund mat att köpa i de flesta mataffärer. Till och med färdigt bröd som inte alls är onyttigt. Det finns både sylta, sill och köttbullar till julafton och påsk. De flesta konditorier säljer färdiga tårtor och andra bakverk. Det finns, tja, nästan precis allt och det duger jättebra. Jag menar, om du har något annat intresse och någon mer mening med livet än att fixa mat. Bara ett tips. Ds.

Jag har fortfarande inte träffat en perfektionist som lever ett lugnt, harmoniskt liv.

Strävan efter perfektion och inre ro går liksom inte ihop. Det är som att försöka sätta ihop två Briotåg med fel ändar mot varandra. Det går bara inte.

Att sträva efter perfektion betyder att man hela tiden fokuserar på det som inte är just perfekt. På skavankerna. Allt man tycker är fel, inte duger som det är. Följden blir en ständig känsla, gnagande i det medvetna eller omedvetna, av missnöjdhet, otillfredsställelse.

Perfektionism kan handla om precis allt. Du kan vilja att ditt hem ska vara perfekt, till den grad att det platsar i en inredningstidning. Du kan vilja att det alltid ska vara perfekt städat. Det kan vara en strävan efter en omöjligt perfekt kropp. En strävan efter att ändra allt hos din partner som du inte är hundra procent nöjd med. Det kan vara irritation över vänner och bekantas tillkortakommanden, bucklan på bilen som stör dig, ett projekt som inte är färdigt och därför går dig på nerverna.

Perfektionism. Det är vid det här laget känt för de flesta att de mest inbitna perfektionisterna också är de som mår sämst på insidan. Att ha ett kraftigt behov av att kontrollera allt omkring sig, på utsidan, betyder oftast att man inte kan kontrollera sitt inre, att det finns ett känsloliv som inte mår bra och därför försöker man istället kontrollera allt man KAN kontrollera.

Livet är faktisk helt okej som det är, just precis nu. Trots att bilen har en buckla och det är disk på köksbänken, trots att magen dallrar och partnern sitter på toaletten alldeles för länge jämt. Tänk på så mycket tid som plötsligt frigörs, som blir över och kan utnyttjas till roliga saker, när du slutar slita för perfektion.

Tänk på hur mycket tid du får till att lära känna dig själv, lära känna dina barn, träna på att älska alla sidor hos din partner, göra saker du verkligen njuter av att göra. Istället för att fokusera på allt du inte är nöjd med.

Ingen och inget är perfekt och kommer aldrig bli det. Möjligtvis kan det vara lite perfekt ibland, men det håller inte i sig utan stenhårt arbete. Inga människor kommer någonsin bli perfekta, vare sig barn eller vuxna. Att sträva efter det är som att stå och slå huvudet i en betongvägg. Du kommer börja blöda, men väggen lär inte få några märken...

Dessutom: En perfektionist blir aldrig nöjd. När något faktiskt blivit perfekt, hittar perfektionisten genast något annat att vara missnöjd med och börja åtgärda.

Vilket roligt liv.