Det finns tonvis skrivet om hur det är att leva med någon som har autism/ADHD/ADD eller kombinationer av de tre.

Men det verkar som om att det enbart är vi som gör det, som läser om det. Förståeligt, naturligtvis.

Jag önskar ändå att alla tvingades läsa lite om ämnet. Omgivningen runt omkring kan vara bra jäkla oförstående och det sliter, känslomässigt, på oss som redan blir slitna på varje dag.

Själv har jag ett barn med "mild" autism och ADD. Mitt älsta barn som har hamnat i tonåren dessutom, med allt vad det innebär av humörsvängningar, hormoner, extra trötthet och framför allt högstadielivet som är den hårdaste, tuffaste och vidrigaste perioden i livet. Aldrig någonsin är man så hårt och skoningslöst bedömd, dagligen, som i högstadiet. Aldrig någonsin annars är kriterierna så snäva och krävande. Aldrig någonsin blir man under resten av livet på diverse arbetsplatser utsatt för den psykiska misshandel som är en del av vardagen i högstadiet.

Det blir inte ett dugg lättare att hantera alla dessa tonårsaspekter när man har ADD och autism, det kan jag lova.

Ja, varför kan han inte bara bete sig normalt och bara sluta göra/säga det han gör? Och varför slipper han undan en massa saker som krävs av hans syskon? Och varför särbehandlas han i skolan av lärarna och "kommer undan" mycket som de andra eleverna måste göra? Kan han inte bara skärpa sig och kan jag inte bara skärpa mig och sluta vara en curlande hönsmamma - det är helt säkert där problemet ligger, enligt en del av omgivningen.

Man måste helt enkelt bara lära barnet hur livet fungerar, vilka regler som gäller och vad som krävs av dem, så är saken biff.

Å ja ba' "Jahaaa! Ja men tack för att du sa det, hade ingen aaaniiiing!!! Ja men dåså, då ska ja genast göra de, konstigt att dom aldrig tipsa mej på Bup/Bnp, asså fattar dom ingenting? Pluggat i fem år å träffat massor av barn me diagnoser å så fattar dom inte att det bara är att be dom å skärpa sej å att förklara hur livet funkar! Asså helt jäkla märkligt! Tack!!!"

Det här är en länk till en text skriven av en tjej med ADD. Allt stämmer inte in på min äldsta son, men det mesta gör det. Underbart ärligt och varmt från hjärtat om hur det fungerar inne i huvudet på en person som inte är precis som du och jag:

http://newsner.com/2014/10/20-saker-du-inte-far-glomma-om-du-alskar-nagon-som-har-add/

Där finns en massa positiva aspekter med att vara lite annorlunda. Känner igen dem hos min fina N, som förmodligen kommer bli en underbar, annorlunda man som genuint engagerar sig i det och dem han brinner för. Jag ser inte att hans framtid kommer bli annat än bra.

Men just nu tänker jag kommentera de mer negativa aspekterna med att ha ADD och autism. De som sliter på familjen, de som andra stör sig på -  som är så svårt att förstå att det inte bara går att "skärpa bort".

 "De har svårt att stoppa en uppgift när de är inne i den.
När de väl hoppat ner i det där havet så stannar de där. Länge. Även när syret börjar ta slut. De kommer inte upp förrän det är helt slut."

"De kan inte styra sina känslor.
Känslorna för en person med ADD flyger vilt och kan inte bemästras. Det är som trassliga sladdar i deras hjärnor som gör tankar och känslor svårbearbetade. De behöver extra tid för att få igång sina system ordentligt."

Det här är en aldrig sinande källa till kommentarer. Kan han inte bara ge sig och kan han inte bara låta bli att bli SÅ upprörd och varför är han så långsint istället för att bara glömma, förlåta och gå vidare?

Hur kan någon bli så arg för något så obetydligt/varför fattar han inte att den som slängde ur sig kommentaren dels är fem år yngre och dels bara ville retas lite vänskapligt?

Om det här försvårar min vardag, där det finns tre yngre och ytterst livliga syskon omkring killen som har svårt att styra sina känslor? JA.

"De har verbala utbrott.
Deras intensiva känslor är så svåra att bemästra. De kommer impulsivt säga vad de tycker, och ofta säger de saker som de senare ångrar. Men det är nästan omöjligt för dem att ändra sina ord innan de säger dem."

No shit. Det finns inga gränser för vad som kommer ur honom - antingen för att den han är arg på har gjort/sagt något som sårade honom och hans reaktion är att såra så mycket han kan tillbaka, för att det gör så ont inne i honom själv, eller för att han upplever att han inte kommer någon vart med att förklara sig, nå fram. Det skapar en enorm frustration att inte bli hörd och förstådd, trots att det står någon där framför honom som verkar lyssna, men som bara fortsätter härja utan att höra ordentligt på vad han har att säga om saken. Det brister, förr eller senare. Förr, om det är fel person. Senare, om den han pratar med visar en vilja att lyssna och visar förståelse för hur han känner och tänker, oavsett om det är okej eller inte.

Det går att säga till N att han har betett sig oacceptabelt, att förklara varför och diskutera hur det ska kunna undvikas i framtiden - samtidigt som man visar att man förstår varför han känner på det sättet och varför han agerade på det sättet. Det gör hela skillnaden. Och det är ett mentalt, känslomässigt jobb utan dess like. Det sliter. Det är som att alltid vandra på ett minfält.

Jag förstår vad det är som gör så ont/är så frustrerande att saker flyger ur munnen. Jag gör det. Jag vet hur det känns, och det hjälper förstås.

Men det är ändå obeskrivligt tärande, jobbigt, nedbrytande, att få sms där det står att nu har han mordhotat hela familjen igen/hotat att bränna ner huset/sagt att han ska döda styvpappan. Nej, det är inte någon reell fara. Nej, han skulle aldrig göra det på riktigt. Det är ändå fruktansvärt jobbigt!

Det "märkliga" är att sådant aldrig sägs till mig, eller överhuvudtaget när det är mammavecka/min barnvecka. Kanske för att jag dels bryter in i tid när en konflikt uppstår, innan den ens hunnit utvecklas, mellan honom och något syskon. Kanske för att jag beter mig på ett sådant sätt att det sällan uppstår konflikter mellan honom och mig. Nej, det är inte för att jag curlar eller är en hönsmamma som låter honom göra precis som han vill för att undvika bråk. Det är för att jag visar respekt, lyssnar, bemödar mig om att prata och förklara saker på ett så vänligt sätt som möjligt oavsett vad det gäller och vad han gjort  - för allt annat innebär en total låsning och slutar med katastrof och det leder ingenvart. Tala vänligt, förklara vänligt, diskutera vänligt och ärligt ("jag blev så ledsen att jag grät när jag läste vad du sagt till din styvpappa, man får inte säga så oavsett hur arg man än är. Jag förstår dig, jag skulle också blivit jättearg och frustrerad för att han betedde sig på det sättet men kan vi komma på något bättre sätt att hantera det på?") Då finns det en chans att komma någon vart, nå fram till honom, och till sist få en bra och konstruktiv kommunikation om saker och ting. Ibland visar jag att jag blir arg. Men eftersom han vet att jag bryr mig, lyssnar, försöker förstå och snart kommer upp och pratar om det på ett bättre sätt, blir det inte samma katastrofala situationer de gånger jag sätter ner foten på ett argt sätt.

Nej, det krävs inte så mycket ansträngning i kommunikationen med andra fjortonåringar. Det borde ha räckt med "nu slutar du genast, sådär gör/säger man inte! Du kan glömma att ha internet tills du har lärt dig respekt för andra människor och hur man beter sig mot andra!!"

Men det gör det inte och så är det bara.

"De har social ångest
Människor med ADD är ofta obekväma i sociala situationer. De är rädda att de kommer att säga något dumt eller reagera olämpligt. Att hålla sig i bakgrunden känns tryggare."
 Återigen undrar en del av omgivningen varför han inte bara kan bete sig normalt. Man tittar faktiskt folk i ögonen när man pratar med dem. Man kallpratar, småpratar, umgås med gäster, kommer och hälsar när någon just kommit på besök, sitter kvar vid bordet utan problem, hänger med kompisar på rasterna och vadå jobbigt att äta i matsalen? Meh!

Jag är aldrig ledig från att ta hand om konsekvenserna av den oförstående omgivningen. För tyvärr hör den förälder som har honom varannan vecka delvis dit. När som helst kan de komma; sms:en eller msn-meddelandena. "Nu får du göra något, nu har han sagt så här och du får ta hand om det, han är ju helt knäpp! (styvpappan)" eller "Mamma jag står inte ut, jag dör hellre än är på samma ställe som honom (N)".

Det är att ständigt ha känslomässig jour. En känsla av att alltid "sova med ett öga öppet". Att aldrig helt kunna slappna av i vetskapen om att saker och ting fungerar och alla mår bra trots att jag inte är där, trots att det inte är min vecka att ha barnen. Att det hugger till i magen varje gång mobilen piper fram sms eller msn-signaler. V a r j e gång.

Är det inte det, så är det oförstående lärare och elever runt omkring honom, eller kommentarer från andra som lägger ytterligare en vikt på min redan tunga ryggsäck. Jag har nog med att orka med minfältet, jag behöver inte jobba ytterligare med att försvara både min son och mig själv. Tack på förhand.

Det sliter. En förstående, stöttande omgivning skulle vara alldeles underbart att ha. Men vad är väl en bal på slottet...

Länk till ypperlig information om ADD: "Six Types of ADD: Temporal Lobe ADD"

https://nrgallowaymiller24.wordpress.com/2012/09/27/six-types-of-add-temporal-lobe-add/

//X

Helknasigt dygn, toppat av ett barn som ville ringa Bris. För att jag inte ville låna ut min dator. Som slog ett hål i en vägg och hotade med att hoppa ut genom ett fönster. Proportioner? Inte nämnvärt. Men nu äntligen vet jag varför det blir sådana reaktioner på till synes "ofarliga" saker. Äntligen har vi en diagnos. En förklaring. Det är väldigt positivt!

Det här var igår kväll. Idag har vi gått en promenad tillsammans, och pratat. Och skrattat. Och busat med snö.

Livet med ett autismbarn är definitivt en berg- och dalbana...