xecute

Inlägg publicerade under kategorin Barn,- familj- & föräldraskap

Av Xecute - 9 september 2015 10:20

Filar på nytt namn på bloggen:

"mammatillnoahgabriellaeliasochmikaela"



Barn är underbara. Men kanske inte lika intressanta för andra människor, som för en själv. Väldigt många andra människor har också barn. Det föds 253 barn per minut, så att ha barn är inte jätteovanligt. Ändå tycks många tro att de är helt unika som har barn, och att allt som rör deras liv som förälder och som rör deras unge, är vansinnigt intressant för omvärlden.


Jag vill också tro att alla människor i hela världen tycker att jag är sjuuukt intressant för att jag har barn och att ALLT som mina barn gör och säger är spännande, fascinerande läsning! Från och med nu ska jag bara skriva om mina små underbara änglar! Med många bilder på dem, jag menar - vem bryr sig om deras privatliv och att de inte själva har valt att finnas på min blogg på internet forever and ever?


Mitt första inlägg som "mammatillnoahgabriellaeliasochmikaela":
Ja då sitter man här igen efter att ha lämnat barna i skolan. Nu blire det lite tvätt å disk å sånt. Kanske lite kaffe också.
Igår somna NoahGabriellaEliasochMikaela som små änglar efter att ja läst lite godnattis för dom. Snuttisar!


Av Xecute - 27 augusti 2015 18:20

Tror jag just blev lite kär i en förälder!

Att ens barn har vänner de tycker om är viktigt, förstås. Att de hittar de där kompisarna, åtminstone en, som personkemin stämmer med. Vilka som blir mina barns bästelibästisar kan jag inte styra över, och det har ju hänt några gånger genom åren att jag 1) undrat vad de sett hos varandra och/eller 2) önskat att JAG fick välja vänner till barnen.... av olika anledningar. 

   


För det är ju det, att man kan inte heller välja vilka föräldrar barnet som leker med ens eget har. Det är inte helt oväsentligt eftersom, ju yngre barn man har, ju mer kontakt har man med dessa föräldrar. Det är folk man ofta ska "dras med" under ganska många år. Det är inte kul när det inte klickar med en mamma till mitt barns bff... när ´personkemin inte bara är frånvarande, utan till och med krockar. Sådär så att det nästan är fysiskt ansträngande att hålla en konversation igång medan ungen tar på sig ytterkläderna när den blir hämtad. När man känner att man har så lite gemensamt att man kunde varit från olika planeter och kanske till och med tycker att den andra föräldern/föräldraparet har helt galna värderingar och helt fel syn på barnuppfostran.

Been there done that.


Idag hängde min snart elvaåriga dotter med en helt ny kompis. Nu i fyran kom barn från två andra skolor där man bara går till trean och det är jättekul att hon träffar nya vänner! Åkte och hämtade henne och hoppades att föräldern åtminstone skulle vara lite okej, ifall de här två kommer fortsätta tycka det är kul att umgås.

Wow, det var en pärla till mamma jag stötte¨på! Det klickade direkt, alldeles avslappnat prat, massor gemensamt, en till synes lika oprententiös person som jag själv tycker att jag är. Hon hade till och med fler barn än mig - och fyra katter med en kattungekull just nu. Hahaha! Det kunde ju nästan ha varit jag. En person jag lätt skulle kunna umgås med privat även om våra barn inte ens kände varandra.


Sedan vet man aldrig med barn och vänskaper. Ibland börjar det bra och slutar med förskräckelse efter bara några gånger. Ibland har de kvar vännen i många år. Ibland förändras kompiskonstellationerna utan att man egentligen fattar varför. Ibland visar sig den nya kompisen vara en riktig bortskämd fullblodsegoist som aldrig hört ordet "kompromiss". Man vet aldrig, men jag hoppas att den här nya tjejen fortsätter vara en riktigt schysst och trevlig person och att de fortsätter hänga med varandra - så att jag får träffa den ytterst trevliga mamman igen!

  



Av Xecute - 11 augusti 2015 10:07

Överviktiga barn och ungdomar. Överallt.

Eftersom Sverige alltid går åt samma håll som USA, lär även vår befolkning snart bestå av två tredjedelar gravt överviktiga och därmed sjuka och handikappade barn, som blir sjuka och handikappade vuxna människor. Med en livslängd långt under förra generationens. Det är tragisk både för individerna och samhället. Så dystert och deprimerande att jag skulle behöva lite uppåttjack idag efter att ha sett dokumentären "Fed Up"...



 




Missförstå mig inte. Den är riktigt svinbra. Den sätter livsmedelsjättarna och hela matindustrin under ytterst skarpt ljus, som avslöjar alla sjukliga lögner och den totala avsaknaden av moral och etik.

Men eftersom, åtminstone än så länge, dessa livsmedelsjättar och deras lobbyister har en makt som överstiger politikernas, kommer det ta många år till innan vi faktiskt fattar att socker är de nya cigaretterna. Dvs, vi vägrar tro att socker är så farligt,  och vi lyssnar på livsmedelsindustrins argument - inte läkarnas och vetenskapsmännens argument. Precis som det var med tobak. Den som på sextiotalet kom och varnade för cigaretternas koppling till cancer blev totalt överkörd. Medan reklamen på TV visade entusiastiska, hälsosamma människor med cigg i munnen.

Nu visas glada barn som kramar Ronald McDonald och lyckligt dricker sin Coca Cola.

Det spelar tydligen ingen roll att "hälsotrenden" går nästan spikrakt uppåt, för fetmaepidemin följer samma kurva. Tack vare allt socker, i all mat. Och tack vare att för många väljer att slå dövörat till minsta lilla information om att socker är ett gift, en drog.

En drog som dödar flest människor i ett antal länder i världen. Som dödar fler människor än svält, sjukdomar etc.




 





Se gärna filmen. Ta en titt på de kokainberoende mössen som utan att tänka två gånger bytte kokainet mot socker. Vars sockerabstinens var värre än kokainabstinensen.

Titta gärna på den stackars tolvåriga tjejen på 108 kilo, vars mamma gav henne "bra mat"; jordnötssmör, bröd, flingor, sylt, i lightproduktform. "För det är det ju inget fett i". Flickan tränade, åt och grät. "Jag gör allt, men inget händer på vågen". Hennes beräknade livslängd är inte lång. Lyssna på förfärande fakta om rapporter från WHO som livsmedelsjättarna lyckades stoppa tack vare sina pengar.



     Flickan från filmen. Tolv år, handikappad av fetma.



De flesta vuxna människor i Sverige fattar ändå sambandet mellan sockrade produkter och fetma, jag vägrar bara tro annat efter alla år av information! Men okej, även om det inte finns en kunskap om det, väljer man som vuxen fortfarande själv vad man stoppar gaffeln i. Få överviktiga vuxna som blivit det i just vuxen ålder är totalt oförstående till orsakerna.  Men överviktiga barn, det är en annan sak. De väljer inte själva vad de äter.

En pappa, till en pojke som genomgick en gbp redan som femtonåring,  suckade och konstaterade att det var ju inget att göra något åt, det här ätandet av kakor och godis. Han gick ju upp och smygåt på nätterna om han blev förbjuden.

?!?

För att det fanns hemma, din imbecilla idiot!!  

För många fattar för lite. För många vill inte själva ge upp slisket. För många sätter sockret före barnen. Mamman till flickan på bilden ovan satt och grät för att det var så svårt att välja mellan chokladen och att hjälpa sin dotter.

Men socker var inte beroendeframkallande, nej.............





 




Det allra mest intressanta i filmen var att väldigt många smala människor - både barn, tonåringar och vuxna - är fetmadrabbade på insidan och därmed löper lika stor risk för diabetes, hjärt-kärlsjukdomar osv. En liten kille på ungefär sju år, var normalviktig. Men hans fettprocent slog nästan i taket. Inte så konstigt när man äter flingor till frukost och  dricker kolsyrade drycker eller saft varje dag.

Det inre fettet är lika farligt som det som syns, och äter man skit får man skit. Vare sig det hamnar på utsidan eller insidan!


Det är dessutom "en riktigt fet" klassfråga. Det är inte högutbildade, ekonomiskt välbeställda människor från Djursholm och Östermalm som trampar omkring med 120 kg extra. Det är möjligt att det förekommer, men det är i så fall ytterst ovanligt.

Nej, det här är de lågutbildades problem. Och är man lågutbildad är man inte särskilt benägen att ta till sig långa vetenskapliga rapporter om sockrets påverkan på barn eller ens läsa en vanlig artikel om saken i en dagstidning. Detta medan högutbildade människor jobbar skiten ur sig för att få de lågutbildade att sluta mata ungarna med cola och hamburgare flera gånger i veckan. Hur ska de nå dem?





 




Jag ser inte mycket hopp för mänskligheten. Det enda jag kan göra är att ge mina egna barn så goda förutsättningar som möjligt, så bra mat som möjligt. Det går ju sådär. Sockret är ta mig fan överallt.

Men kanske, om sisådär femtio år, har vi insett. Då kanske vi tänker om sockret, som vi gör nu om cigaretter; "Hur kunde vi vara så dumma att vi trodde cigaretter var bra?" Då kanske sockret omges av samma restriktioner som tobaken gör nu. Kanske. Jag hoppas verkligen det.



"The film is a call to action: watching Big Food lobbyists fight, sabotage and misdirect any attempts to provide our kids with better food while being reminded that there are kids younger than ten dropping dead from heart attacks creates a significant condemnation of our current system. "Fed Up" is a glossy package that gets its warnings across loud and clear: we need to change what we eat."




Av Xecute - 6 augusti 2015 15:27

Ibland tycker jag att fyra barn är för lite, och då leasar jag in några fler; the more, the merrier, som di säger i amerikat.

Sju stycken dvärgar har huserat här några dagar. Fem sedan i söndags, sju sedan i tisdags.

Det känns som att jag bor i en berg- och dalbana. Eller i en centrifugerande tvättmaskin.


Den första meningen var förstås sylvasst sarkastisk - jag tycker aldrig någonsin, never ever, att jag har för få barn. Tvärtom funderar jag ofta på att sälja av beståndet. Jag är inte en sån där supermorsa.... fastän folk envisas med att tro det på grund av mängden avkommor som omger mig.

Så varför öka antalet högljudda, busiga, tjafsbenägna varelser i huset?

Svar: internet försvann.




De behövde inte bara städa och laga mat...   




Det började i och för sig med en extra femtonåring. Inga problem, de två målbrottsmännen gör inte mycket väsen av sig. De äter som hästar men annars, inget extrajobb direkt.

Efter ett par dagar med honom här, försvann alltså internet. Bara sådär. Ingen förklaring. Till sist fick jag veta att det skulle kunna börja funka senast 17:e augusti. Hallå?!? Panik! Nej, inte barnen, de mår bara bra av att inte ha internet på ett tag. Moaahahahaa.

Men jag, jag behöver mitt älskade internet. Det är ju mitt bästaste kvällsnöje när tystnaden lägrat sig. Någon timme eller två alldeles ensam med roliga program eller klipp. Med att blogga lite eller bara slösurfa sådär så att hjärnan slipper jobba mer för dagen.


Tänkte att ja men dåså, då får jag väl passa på att få ännu mer gjort än jag tänkt från början. Men barnen då, de kommer ju bli galna efter några dagar bara, av att enbart ha varandra att leka med. När ingen kommer sitta och spela något som helst och "vara ifred".

Alltså fick det bli ett par barn till. Så att jag skulle få jobba utan att hela tiden lösa konflikter eller lyssna på "jag har inget att gööööraaaa, jag har tråååkiiiigt" (ja, det är möjligt att mina barn för tillfället har en mild brist på fantasi. Det hade jag tänkt åtgärda till hösten. Inte nu...).


Jag måste ha glömt bort sedan förra gången jag hade så många här, att det låter. Mycket. Nog för att jag är ljudtålig deluxe, men till och med jag är trött i huvudet vid det här laget. Och det där med maten. Jag fattar inte folk som orkar ha sju barn eller mer, egna alltså! Denna matlagning! Mängderna!

35 pannkakor igår, 30 fiskpinnar idag. Jag menar... hallå?!?!?   

De sju ungarna har i alla fall fått jobba hårt för brödfödan. Både inomhus och utomhus. De har plockat upp och kört bort tonvis av löv, grenar och annat som jag klippt. De har städat ett stort och jättestökigt barnrum och i största allmänhet varit väldigt duktiga och till stor hjälp. Hade inte ens hunnit hälften därute utan dem!





   Två femtonåringar, två tioåringar, två sjuåringar och en åttaåring = bra arbetskraft





 



Pannkakorna, ja. En historia för sig.

Jag tyckte jag var jättesmart när jag kom på att barnen själva kunde laga sin lunch. Håller nämligen på med projekt trädgård och har massor att göra därute. Ropade på de två tioåriga tjejerna som blev överlyckliga över förslaget att de skulle göra pannkaka till alla sju.

Men fler fick nys om detta. "Men vi vill också göra pannkakor mamma!!!"

Suck. Okej. Rättvisa är viktigt för barn. Beslutade att dela upp matlagningen. Det skulle ju ändå gå åt tre-fyra omgångar smet, så tjejerna gjorde den första, de två killarna (sju och åtta år) den andra och så sjuåringa tjejen och jag den sista. Så tänkte jag, och var nöjd igen. Det skulle säkert bara ta någon timme, kanske en och en halv. Max.

13:30 började tioåringarna laga mat.

18:00 var maten klar och alla kunde sätta sig och äta....


Jag hann klippa ett par buskar medan flicksen höll på. Men insåg att jag nog inte tänkt längre än näsan och behövde befinna mig i köket när det var killarnas tur. Vid det laget hade det gått en timme redan så det var bara att ta en paus för mellanmål. Sedan fick de greja med smet och stekning. Det tog tid. Lång tid. När de lyckats steka upp ungefär hälften av sin smet tog jag resolut över. Vid det laget var det solklart att jag var tvungen att göra resten och det snabbt, om det som skulle vara lunchen ens skulle hinna bli kvällsmat.... så lilla M fick snabbhälla lite mjölk, röra en halv minut mot att hon istället fick vispa grädde senare och så var det bara att köra.

Efter en stund med stekandet kom jag på att E hade fotbollsträning och att jag inte skulle hinna skjutsa honom till den. Smackade iväg ett sms till fotbollsgruppen om detta, men fick ett svar från en snäll pappa som erbjöd sig att hämta E. Dvs om tio minuter från då. Shit! Bara att slå av allt på spisen och stressa på ungen fotbollskläderna.

Sedan tillbaka till pannkakorna så fort han åkt.


Jag avskyr verkligen att steka pannkakor.

Avskyr.


Jag lyckades även krossa ägg i den nyinköpta paketet, när jag skulle lyfta det från Ica-kassen. Och jag lyckades dutta till sladden med sågbladet när jag skulle såga grenar väldigt högt upp - det var det, det. Ingen mer trimning meddelst elektrisk busksåg eller vad de nu heter (trädgårdsilliterat med svarta fingrar). Men värst av allt: Mina Monster var slut på affären och min favorit-Ica-kille Danne, som har hand om just mina älskade Monster, berättade att de slutat tillverkas!!! Mina blå, sockerfria älsklingar!!!! Den mentala abstinensen slog till som en jordbävning i Uruguay.

Nej, det var helt enkelt inte min dag igår.



   *svär*




Idag är däremot en bättre dag. Hittade massor av blå Monster på grannbyns mack och köpte alla jag kunde bära. Så jag fick börja min dag så som den ska börjas: med god, humörhöjande dryck innan frukost.

Internet kom tillbaka idag, utan någon förklaring. Precis som det försvann. Lycka!

Så nu ska jag göra mig av med alla extrabarn. No more ms nice Mom!

  




Av Xecute - 11 juli 2015 12:09

Fantastiska bloggaren Zeunerts senaste inlägg om sommarlovet fick mig att fundera. Hur viktigt är det att fylla barnens sommarlov med aktiviteter och resor? Och var ligger ribban nu för tiden egentligen?

En del verkar hetsa sig igenom hela lovet. Måste hinna med minst en utomlandsresa, pressa in andra kortare upplevelseresor (typ Liseberg), ha femton grillpartyn och åtta andra somriga tillställningar medan de samtidigt förstås är i sommarstugan eller i den jätteflådiga megastora husvagnen som ser ut som ett sommarställe eftersom man anlagt både trädgård, trädäcksaltan uthus, staket, friggebod och vedbod vid den.

Därmed höjs ribban för vad man "ska" ge sina barn på lovet. För alla föräldrar.


Som vuxen utan barn suckade jag bara roat och lätt hånfullt åt dessa stressmongon.

Men med barn, som vuxit sig stora så att de omges av andra barn de kommunicerar med, hamnade jag i en annan sits. Självklart infinner sig en viss avundsjuka hos mina, när de får höra historierna om än det ena, än det andra.

Å andra sidan vet jag flera andra familjer som gör som jag - det vill säga är hemma på somrarna. Tar det lugnt. Åker och badar på den lokala stranden. Kanske en eller två dagsturer till något roligt ställe men that´s it. Man måste inte hoppa på sommarlovskarusellen! Den snurrar bara fortare och fortare och fortare tills alla mår illa och vill gå av...

Så när mina barn frågar varför vi inte åker till Legoland, Liseberg och fan och hans moster, svarar jag lugnt; "Ett: för att vi inte har råd att åka på hundra grejer och två, för att vi har mysigt när vi är tillsammans ändå."

Äkta kärlek är att kunna sitta still, ha tråkigt och vara tysta tillsammans, eller hur var det?   




Av Xecute - 1 juli 2015 12:20

Jag har "semester".

Inte för att jag jobbar (på en arbetsplats hemifrån), men jag jobbar banne mig desto mer hemma.

Jag har sagt det förut och säger det igen; att ta hand om fyra barn, stort hus och allt vad det medför, är inte vare sig soft, avslappnat eller genererar massor av egentid. Tvärtom. Jag vaknar på jobbet klockan sju och går och lägger mig på jobbet klockan alldeles för sent. Hinner oftast inte äta frukost, stressar igenom alldeles för många dagar, det går oftast i ett.


Men nu har jag alltså semester. Det känns ganska konstigt.

De första veckorna var sköna. Wow. En längre period av tid till nästan bara mig! Tid att tänka efter, reflektera, fundera på hur den närmsta och senare framtiden ska se ut. Putsa på min egen hälsa, personliga utveckling, mina mål.


Fast, det börjar det kännas lite jobbigt. Jag saknar barnen till den grad att till och med tanken på "en sådan där dag" framkallar melankoliskt blanka ögon och "aawww".


En sådan där dag:

Jag försover mig och har tre minuter på mig att väcka och få upp fyra ungar, som i sin tur har en minut på sig att få på sig kläderna och äta frukost. Saker som vi normalt har en och en halv timme på oss att utföra på morgonen. Det brukar resultera i att vi alla fem är stressade och inte blir på särskilt bra humör. Såklart.

Sedan glömmer jag förstås någons gympapåse och måste åka hem och tillbaka till skolan igen för att lämna den.

Förmodligen har någon av katterna under tiden dragit in en halvlevande fågel som flaxat omkring och spritt dun och fjädrar på hela övervåningen, tillsammans med blodfläckar på tapeterna. Förmodligen ligger resterna av den under övre trappen.

Självklart börjar det regna precis när jag ska klippa buskarna med kökssaxen eftersom jag återigen glömde köpa en sån där trädgårdsaktig sax. Självklart får jag istället ägna mig åt ännu värre saker som måste göras; typ laga fönsterhakar, ta hand om disken (det blir en full bänk efter varje måltid och diskmaskinen är igång från morgon till kväll), byta sängkläder i fem sängar (bläääää).

Och när barnen kommer hem är det första jag hör:

"Mamma! E puttade mig nyss när vi gick från bussen! Han är dum, säg till honom!"

"Det gjorde jag inte alls! Du slog mig! Mamma hon ljuger!"

"Det gör jag inte alls! Mamma säg åååååt honom!"


Sedan fortsätter antagligen resten av dagen i ungefär samma stil, med småtjafs och storbråk med jämna mellanrum.

Någon går in i någon annans rum utan att fråga först. Någon tog de bästa Pet Shoparna i leken. Någon vill inte flytta sig från datorn när det är dags att byta. Någon smaskar vid bordet så att en annan demonstrativt slutar äta.


Helt säkert blir det ingen godnattsaga på kvällen för att de tjafsat i badrummet, busat i sängarna och inte lyssnat när jag bad dem lugna ner sig tills jag kommer med boken.


En sådan dag längtar jag efter just nu!


Xecute

Av Xecute - 9 januari 2015 11:02

...för att december äntligen är över!


 


December, årets mysigaste månad. Fram tills jag producerat fyra barn.

Nåja, den äldsta är ju tonåring nu. Räknas knappt. Slut på att kräva tomtekläder och närvaro på dagispyssel/Luciatåg, och baka pepparkakor? Helst inte.


One down, three to go.

Två av dem fyller år i början av december, med två dagars mellanrum. Så fort advenstpyntandet är klart börjar förberedelserna för det.

Utöver själva födelsedagarna vill de förstås ha varsitt kalas för kompisarna. Det brukar sällan gå att ordna på dagen de föddes.

Sedan var det alltså det där med skolans Luciafirande, pyssel och så själva Luciadagen den 13:e som vi brukar göra lite speciell. Dagen efter fyller barnens pappa år. Att baka pepparkakorna och ta fram granen ska klämmas in på ungefär samma tidpunkt.


Och vips! så var det julafton. Juldagen. Annandagen. Pusta ut. Nyårsafton!


Nästan ett helt år kvar. Hurra!



//X

Av Xecute - 21 maj 2013 16:52

Kampen för att hålla mina barn någorlunda hälsosamt sockerfria, är inte så lätt. Inte i det här samhället vi lever i idag.

Det ska vara fredagsmys hit och fika dit. Skolbarnen från fyran och uppåt går till ICA så gott som varje rast och köper godis, glass, dricka eller fikabröd. Ja, till och med energidrycker, som är så skadliga för barn! Jo, det är sant. Jag har en trettonåring som berättar en hel del, utöver vad jag själv ser varenda dag.

Många ger sina barn godis lite hur som helst, när som helst och fikar hemma varje dag.

Är det ingen som ser utvecklingen i USA? Eller för den delen här i Sverige? Andelen överviktiga barn har ökat lavinartat, liksom andelen överviktiga vuxna.

Vuxna säger jag inget om, men att mata sina barn med socker är ju närmast misshandel.

Barnen kan inte själva välja. Har man föräldrar som skickar med pengar till skolan så att man kan köpa det man vill, så gör man förstås det. Får man fika hemma under veckorna så är det klart att man äter.





 






Tack och lov har jag lyckats hjärntvätta mina barn så pass ordentligt, att de vet att socker finns i mycket annat än godis och att socker inte alls är bra för kroppen. Tack och lov uttrycker de negativa åsikter om att andra barn vräker i sig.

Men så klart är det ändå jobbigt för dem ibland. När alla andra får.


Min yngsta dotter är fem år och går på dagis. Jag var säker på att förskolan hade policyn att man inte ska skicka med annat än smörgås/frukt till tisdagarnas utflykter. Det visade sig för några dagar sedan att så inte var fallet, utan många har med sig kakor eller bullar. Men okej, jag har haft barn på många avdelningar genom åren och kan ju ha blandat ihop det.

Jag blev i varje fall besviken. Att tillåta sådant för små barn, mitt i veckorna, ger inga bra signaler och hjälper inte till att lära barn hur viktigt det är att hålla igen på just socker. Inte bara vikten hos barn ökar ju, utan även antalet barn med diabetes och andra sockerrelaterade sjukdomar.






 










Det är ju helt galet hur ätandet har utvecklats!

"Förr" fikade man ofta varje dag, men "förr" rörde man också på sig väldigt mycket mer än man gör idag. Nu sitter barn stilla mycket mer, framför datorer, Nintendon, Playstation, mobiler, surfplattor...

"Förr" var det lördagsgodis som gällde, inte godis hela veckan.

Förr åt man inte så stora mängder färdiglagad (sockerfylld) mat eller så stora mängder tillbehör i stil med ketchup.

Allt sådant har ökat, samtidigt som den fysiska aktivitetsnivån har sjunkit.


Och så det förbaskade fredagsmyset på det. Med mängder av chips, drickor, whatever. Dagen efter är det dags för lördagsgodis förstås, och så söndagsfika och måndagslunchrast i skolan med en tur till affären... hallå, någon? Anyone out there? Är det bara jag som tycker att det är helt sjukt?






 






Jag tänker inte börja skicka med kakor som matsäck till mina barn. Inte heller tänker jag någonsin skicka med något barn pengar till skolan! Vill de ha något att äta på under eftermiddagen, kommer jag skicka med frukt eller en macka.

Deras hälsa är mycket viktigare, än att de inte tycker att jag är en dum mamma som vägrar ge dem det som alla andra får.


//Sign Stenhård, Dum Mamma...















Presentation

Fråga mig

14 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Gästbok


Skapa flashcards