Bibliotek = kunskap, intelligens, finess?

Jajjemän. Om ni frågade mig. För femton år sedan.

"Förr" var det enkelt att etikettera folk. Det första jag alltid tittade efter hemma hos andra var böcker. Det sade så mycket om en person. Faktiskt, på riktigt. Ett hem utan böcker beboddes till 99% av gångerna av någon som visade sig, förr eller senare, vara ganska enkelspårig. På det ena eller andra sättet och alltid på ett negativt sätt.

Själv hade jag, förstås (.....), nästan ett helt bibliotek. Jag älskade mina böcker. Allihop, från A till Ö. Jodå, jag levde upp till mina egna förväntningar. Det var ordnat i ämnes- och bokstavs- och storleksordning.

(Nämnde jag att detta var innan jag fick barn? Barn älskar att riva böcker ur bokhyllor... )

Men vad sade min samling böcker om mig? Att jag var smartare än andra?

Troligtvis var jag under en ganska lång period mer beläst än medelsvensson, men det säger inte mycket om vare sig IQ eller streetsmartness. Egentligen. Under samma tid jag hade alla böcker framme till allmän beskådan, gjorde jag ytterst korkade livsval! Inte smarta alls, någonstans. Inte heller vann jag några priser i IQ-tävlingar eller ens gick ut gymnasiet.

Som barn och tonåring var jag bokmal deluxe. Svalde i snitt en bok per varannan dag. Om inte till och med en om dagen, men det var under min Barbara Cartland-period och den räknas inte....

(Inte heller Vita Serien, eller Harlekin, okej?!?)

Jag läste Shakespeare. Jag läste Martinsson. Jag läste Dostojevskij och gud vet allt och lite till. Men vad gav det mig, i livet? Förutom många timmar i skolans bibliotek, när jag egentligen kunde ha hängt med roliga kompisar på rasten. Eller skaffat en pojkvän och haft ett liv.

Ja, lite som Haley och Alex i "Modern Family". Man hejar ju på Alex, nörden. Hon som pluggar järnet, är smart som ett as och vass som en syl. Men Haley är populär, snygg, har pojkvänner - har roligt. Hm.

I varje fall. Nu för tiden behöver man inte böcker egentligen. Allt finns i datorn. Vill jag veta mer om massmedias påverkan på tonårskillar går jag till datorn, inte till biblioteket. Vill jag lära mig allt om ogräs går jag till datorn. Jag går däremot kanske inte till datorn om jag vill läsa en roman eller biografi - men personligen är jag inte en romanperson. Det var många år sedan, och min boksamling (som numera befinner sig i ett oräkneligt antal kartonger) består minst till 70% av annat än just romaner. Faktaböcker av olika slag. Och biografier (älskar).

Så nu, såhär i mitten eller något av 2000-talet, säger folks innehav/brist på innehav av böcker ganska lite.

Att inte ha böcker i sitt hem betyder inte längre per automatik att personen är totalt illiterat och har noll koll på annat än den mikrolilla världen (den lilla lilla egna, personliga världen allra närmast, ö.a)

Det betyder inte längre automatiskt att personen har en väldigt begränsad verbal och skriftlig vokabulär. Att den saknar stil och finess (sade hon som spiller nästan varje gång hon äter).

Så hur ska jag nu kunna hissa och dissa mina medmänniskor?!?!?     

Datorn - man eller kvinna?

5 skäl till att män betraktar datorer som kvinnliga väsen:

1. Ingen utom den som skapade dem förstår deras logik.

2. Språket de använder för att kommunicera med andra datorer är obegripligt för alla andra.

3. Meddelandet "Bad command or file name" förklarar ungefär lika mycket som "Om du inte fattar varför jag är förbannad på dig tänker jag verkligen inte tala om det."

4. Även dina minsta misstag lagras för alltid i minnet.

5. Så snart du skaffat en får du lägga halva lönen på tillbehör.

5 skäl till att kvinnor betraktar datorer som manliga väsen:

1. De har massor av data men fattar ingenting.

2. De är till för att lösa dina problem, men för det mesta är det de som är problemet.

3. För att få deras uppmärksamhet måste du sätta på dem.

4. Stora kraftansträngningar slår ut dem för resten av kvällen.

5. Så snart du skaffat en inser du, att om du hade väntat lite så hade du kunnat få en bättre.

(Har ingen aning om vem upphovsmannen är tyvärr. )

Hur öppen ska man vara på internet?

Hur mycket ska man dela med sig av, och på vilket sätt?

Det funderade jag över i februari 2010, men det är fortfarande aktuellt...

Den som har läst tidigare inlägg i den här bloggen, vet att jag inte har många tabun vad gäller ämnen. Och att jag, när jag skriver, uttrycker mig drastiskt. Att jag inte bangar för att visa upp både det fula och det snygga, det stökiga och det välstädade. Det arga och det glada. 

Framför allt bryr jag mig väldigt lite om vad människor eventuellt tycker och tänker. Det gäller både på internet och i verkligheten. Jag skiter, rent ut sagt, i vad folk tycker - det vill säga, folk som jag inte själv bryr mig om. De vars åsikter jag faktiskt bryr mig om, är människor som också känner mig, så jag vet att de vet att... typ.

I verkligheten är det ofta stökigt hemma hos oss. Men det är inte jättesällan väldigt snyggt och välstädat också. Det är dessutom alltid rent. I verkligheten ser jag ofta ut som en trött hej-kom-och-hjälp-mig när jag handlar mjölk på ICA bland andra människor. Men jag kan också vara en riktigt snygg brud. I verkligheten bråkar barnen varannan minut ibland, och ibland älskar de varandra djupt och innerligt flera timmar åt gången. I verkligheten svär jag inte eller använder könsord. Nåja, inte bland barn i alla fall...

Men det kan tydligen finnas många nackdelar med att vara så öppen på internet. Till exempel blev en manlig förskolelärare avskedad dagen efter att han haft en keps på sig på sin profilbild på Facebook. Det stod "Porn star" på kepsen.

Andra nackdelar kan vara att folk pratar. Till exempel efter att jag slängt upp en bild på en ovanligt stor smutstvätthög. "Titta, så det ser ut hemma hos dem". Eller "har du läst vad hon skrev i sin blogg igår? Usch och fy, men herregud vilken människa". Barnens vänners föräldrar, lärare, andra människor i vår närhet, kan hitta till min blogg, läsa och få en dålig bild av mig/oss.

Jag förstår att många säkert tycker det är intressant och spännande och extra nyfiket att veta hur det ser ut och hur det är hemma hos en läkar"familj". Att det kan påverka läkar-patientrelationerna. Och relationerna till kollegor. Tydligen bryr sig de flesta läkare väldigt mycket om hur de framstår. De skulle inte drömma om att visa upp en annat än perfekt bild av sig själva. Staus är också viktigt. Nåja, det kanske inte var helt rättvist, men åt det hållet. Det är viktigt, mycket viktigt, att framstå på ett renodlat positivt sätt. Både i jobbet och privat. Inga bilder på stökiga hem eller gråtande arga barn, eller avslöjanden om hur grymt trött och less man är.

Jag är extrem åt andra hållet, jag sätter närmast en ära i att "slåss" mot den löjliga perfektionismen på nätet. Istället visa upp alla sidor av livet. Tjata om att man inte måste vara snygg jämt, och så vidare. Det, plus en hel del andra starka åsikter, skrivna med en rejäl dos drastiska formuleringar - det skapar säkert en negativ bild av mig som person, som förälder. Jag skiter ju i det - men jag kanske borde börja bry mig? Det är det som är frågan. Måste jag börja bry mig om vad helt, för mig, oviktiga och till och med okända människor tycker?

Förmodligen. Alla andra har ju gränser för vad de visar upp och vad de delar med sig av. Alla andra ser till att utåt sett vara rätt så perfekta.

Det vore ju tråkigt om min öppenhet gick ut över barnen, eller deras pappa. Det är inte min avsikt alls.

Och sedan jag funderade över detta sist, har jag börjat jobba igen. Väldigt lokalt, som skribent och annonssäljare för en lokaltidning. Det betyder att jag redan har träffat och kommer att träffa många människor som finns runtomkring min familj. Det finns många fördelar med att bo i ett litet samhälle, men det finns en stor nackdel och det är "skvallret".

Ja, jag får fundera vidare ett tag. Förhoppningsvis med lite hjälp från eventuella läsare!   

Jag tror jag har skrivit det här förut, men skit samma.

Det är inte mitt fel att jag är senil, alla blir det med åldern. Japp, även ni, söta blonderade tonåringar med glamourgirldrömmar och likadana bilder på bloggarna. Bilder ni har tagit själva med digitalkameran, armen höjd och så vänder ni er lite snett mot den och tittar upp, och varför inte pluta lite med läpparna och suga in kindbenen också... 

Jag undrar hur man tänker, när man skriver saker i stil med "kommentera min blogg så kommenterar jag din", "gå in på min blogg och kommentera!!!" osv.

Det är ju samma sak som att tigga! Hur kul är det att få helt intetsägande kommentarer som är där bara för bokstävernas skull, inte för innehållets? Och som är skrivna av folk som bara vill ha samma sak tillbaka?

Det säger ju NADA om den text som kommenterats, även om kommentaren handlar om texten. För hur ska man då veta om den kommentaren skrevs för att inlägget var intressant, eller för att få en kommentar tillbaka?

Jag vill absolut inte ha intetsägande kommentarer av folk som bara vill att jag ska klicka på länken till deras egen sida! Hellre inga läsare och inga kommentarer, än sådana läsare!

Det värsta av allt är masskommenterarna. Blåsta puckon som kopierat och klistrat in sitt meddelande överallt. Häromdagen läste jag susanna55:s inlägg om våldtäkter. Som kommentar till detta ämne fanns "checka bloggen och släng in en komentar". Exakt samma kommentar från samma person fanns under ett av mina inlägg. 

(Jag stavade inte fel, hon skrev kommentar med ett m.)

Det är inte första gången jag får masskommentarer, det händer titt som tätt och varje gång vill jag ut och skjuta huvudet av puckona!!!!

Snälla tonårsbrudar, sluuutaaa pluta och tigga kommentarer! Sluta även med att vitblondera håret, det påverkar uppenbarligen mer än hårstråna.

Mvh

Pussgurkan

Runt köksbordet sitter mina fyra barn, och en kompis till min tioårige son. Sonen och kompisen pratar. Min son, N, skrattar och så säger han " då kan han ju ta en jättedildo och ba´..."

Jag vet inte vad som kom efter "ba". Skrattar för mycket.

Det är Linus fel! Linus på linjen alltså.

I ett avsnitt på Youtube lackar Linus ur på en likadan gubbe. De börjar hota varandra med vapen. Linus drar fram svärdet, då hämtar den andra en pistol, då hämtar Linus ett maskingevär... osv i en schysst våldsupptrappning. Egentligen är detta ju inte textat, men nån företagsam nisse har fixat det. Vi snackar grova förolämpningar och bögsnack. "Ska fan piska ditt anus med spikklubba......". När Linus kommer springande med en bazooka, ropar han "jag har en jättedildo!"

Så min lilla oskyldiga gosse trodde alltså att vapnet hette dildo och var jättestort.

Inget mer Youtube för honom!

Vad jag sa? "N, en dildo är inget vapen, det är en låtsassnopp". Sedan skyndade jag mig skrattande ut ur köket medan följdfrågorna haglade efter mig. "Låtsassnopp?!?!? Varför finns det?"

..................som sagt. No more youtube.  Inte för N i alla fall. Men för er som vill se nåt rätt kul, kan ju kolla in den.  

http://www.youtube.com/watch?v=v0qEVj7ZcOc

Har upptäckt ännu ett irriterande fenomen i bloggvärlden; "vem vill inte ha många besökare? besök min blogg, så jag får fler siffror i statistiken, jag skiter i om du läser eller inte".

Alltså.... hur i hvte tänker man? Det är väl skit samma hur många besökare man har, om ingen ändå läser! Om besökarna bara klickar fram sidan och sedan försvinner igen.

Jag vill absolut inte ha många besökare på det sättet. Hellre två läsare om dagen som faktiskt också LÄSER.

"Läs min blogg och kommentera!"

Eeeh... jaha, tack för rådet/ordern. Men hur gör man när bloggen är så ointressant och intetsägande att det inte finns något att kommentera?

Återigen, jag vill inte ha några kommentarer bara för kommentarernas skull - det blir ju helt fel. Nä, de som gör reklam för sina bloggar här på bloggplatsen verkar inte ha mycket innanför pannbenet.

Men det finns ju alltid undantag till alla regler. I början stängde jag rampljusrutan så fort jag loggat in, eftersom den alltså är full av puckade tonåringar som inte kan stava. Men sedan jag började låta den vara kvar, har jag faktiskt hittat ett par guldkorn i bloggbäcken. 

Till alla skol/snorungar som bloggar på bloggplatsen; sluta med era massutskick av "kolla min blogg och kommentera" - era bloggar är så sjukt ointressanta att man faktiskt nästan blir sjuk. "Nu ska ja äta å sen fika. Gick på toaletten imorse, kolla in min nya tröja.. blablablablabla..."  Det är möjligtvis intressant för dem som känner er. Era vänner, familjemedlemmar. Men inte för resten av världen!!!!!

*KRÄKS*

"Jag har valt rätt partner att leva mitt liv med, han är det bästa som finns ♥♥ jag har gett bort hela mitt hjärta, kan inte tänka mig någon annan att dela mitt liv med ♥♥♥ Älskar dig..... Kopiera denna om du valt rätt......"

"♥Vi som älskar våra barn mer än ALLT annat♥"

"jag älskar min dotter/min son"

 "Låt mig se vem som uppmärksammar detta.....Varje enskild person på min vänlista har hamnat på den efter noggrant övervägande. Jag är inte bara glad över att räkna dig som vän utan oxå som en i familjen! Låt oss se vem i min vänlista som verkligen uppmärksammar mitt inlägg. Kopiera och klistra in detta i din status. Klara...färdig...GÅ.. Jag uppmärksammar dig"

"Livet är för kort för att slarvas bort. Älska de människor som behandlar dig väl. Glöm, välj bort de som inte gör det. Tro på att det finns en orsak till allt som sker. Om du får en chans till, så grip tag i den med båda händerna. Om det ändrar ditt liv, så låt det ske! Ingen har sagt att livet ska vara lätt! Kopiera till din status om du håller med, det gjorde jag ♥"

*kaskadkräks*

Tillbaka igen.

Å så finns det alla de där vidriga listorna: "Vad tycker du om mig egentligen? 1) snäll 2) snygg 3)jobbig 4)ful...." osv. Alltså. Finns det någon som verkligen väljer ett alternativ som 3 eller 4? Löjligt!

Varför inte bara skriva så här:

"Jag är så originell, kopiera och klistra in den här texten om du också är originell".

............................ *kräks lite till*