xecute

Alla inlägg under augusti 2015

Av Xecute - 30 augusti 2015 00:28

Ett erkännande: jag är beroende av talangjakter. Jag kan inte leva utan min dagliga dos X-factor, Idol, the Voice, Xxxxxx´s (sätt in valfritt land) got talent....

Behöver inte tänka, bara titta och lyssna.


Det är inte det att det är överdrivet sentimentalt. För det är det. Är det inte en död hund som sörjs så är det en krigshjälte med avsågat ben eller en stackars hemlös som står på scenen och sjunger hjärtat ur kroppen på både juryn och mig - med tillhörande sentimental musik spelandes i bakgrunden till historieberättandet. Men det är inte det. Jag lovar.


De är så fruktanvärt duktiga, de som går långt i tävlingen i olika länder som inte stavas Sverige. De sjunger så bra, oavsett bakgrundshistorier, att hela kroppen ryser. Det är också kul att följa en enda person från första audition till finalen. Inte titta på hela program, utan bara bitarna med just den artisten. Se utvecklingen, oftast både personlig och musikalisk.

Att titta på det på det sättet - klipp på youtube istället för hela program - gör att jag slipper de dåliga, värdelösa människorna som är födda utan självinsikt. Jag plockar godbitarna och de är oftast rena delikatesserna! Det är otroligt hur många fantastiska sångröster det finns "out there", som inte hade slagit igenom om det inte vore för sådana här talangjakter.

Min Spotify är full av talangjaktsupptäckta guldkorn.

James Arthur.

Alex & Sierra.

Alexandra Burke.

Sam Bailey.

Kevin Skinner.

Melanie Amaro.

Dami Im.

Guy Sebastian.

Och så behöver man som sagt inte tänka. Man bara lyssnar och känner. Med andra ord helt perfekt efter en lång och intensiv dag med fyra barn.


Det enda negativa är att det är mycket svårt att sluta. Det är nästan omöjligt att stänga av.

"Oj  vad klockan är mycket. Okej, bara ett klipp till...  och ett till...." Snart måste jag sätta en tidsspärr på Youtube så att den inte går att öppna efter klockan 23:30. Alltför många kvällar slutar mitt i natten istället och det blir fyra-fem timmars sömn fastän jag behöver åtta.... *gäspar*   


 









Av Xecute - 27 augusti 2015 18:20

Tror jag just blev lite kär i en förälder!

Att ens barn har vänner de tycker om är viktigt, förstås. Att de hittar de där kompisarna, åtminstone en, som personkemin stämmer med. Vilka som blir mina barns bästelibästisar kan jag inte styra över, och det har ju hänt några gånger genom åren att jag 1) undrat vad de sett hos varandra och/eller 2) önskat att JAG fick välja vänner till barnen.... av olika anledningar. 

   


För det är ju det, att man kan inte heller välja vilka föräldrar barnet som leker med ens eget har. Det är inte helt oväsentligt eftersom, ju yngre barn man har, ju mer kontakt har man med dessa föräldrar. Det är folk man ofta ska "dras med" under ganska många år. Det är inte kul när det inte klickar med en mamma till mitt barns bff... när ´personkemin inte bara är frånvarande, utan till och med krockar. Sådär så att det nästan är fysiskt ansträngande att hålla en konversation igång medan ungen tar på sig ytterkläderna när den blir hämtad. När man känner att man har så lite gemensamt att man kunde varit från olika planeter och kanske till och med tycker att den andra föräldern/föräldraparet har helt galna värderingar och helt fel syn på barnuppfostran.

Been there done that.


Idag hängde min snart elvaåriga dotter med en helt ny kompis. Nu i fyran kom barn från två andra skolor där man bara går till trean och det är jättekul att hon träffar nya vänner! Åkte och hämtade henne och hoppades att föräldern åtminstone skulle vara lite okej, ifall de här två kommer fortsätta tycka det är kul att umgås.

Wow, det var en pärla till mamma jag stötte¨på! Det klickade direkt, alldeles avslappnat prat, massor gemensamt, en till synes lika oprententiös person som jag själv tycker att jag är. Hon hade till och med fler barn än mig - och fyra katter med en kattungekull just nu. Hahaha! Det kunde ju nästan ha varit jag. En person jag lätt skulle kunna umgås med privat även om våra barn inte ens kände varandra.


Sedan vet man aldrig med barn och vänskaper. Ibland börjar det bra och slutar med förskräckelse efter bara några gånger. Ibland har de kvar vännen i många år. Ibland förändras kompiskonstellationerna utan att man egentligen fattar varför. Ibland visar sig den nya kompisen vara en riktig bortskämd fullblodsegoist som aldrig hört ordet "kompromiss". Man vet aldrig, men jag hoppas att den här nya tjejen fortsätter vara en riktigt schysst och trevlig person och att de fortsätter hänga med varandra - så att jag får träffa den ytterst trevliga mamman igen!

  



Av Xecute - 20 augusti 2015 09:35

Det finns nog ingen som inte skriver under på att fästingar är bland det äckligaste och vidrigaste som finns. De flesta uttrycker sig på ganska exakt samma sätt när ämnet kommer upp: "Åh, usch, fästingar är det värsta jag vet!" Så även jag.

Visserligen uppväxt på landet bland djur, och djur får fästingar. Men dem fick mamma ta bort. Om jag ens misstänkte att någon av hundarna eller katterna kanske möjligtvis hade en fästing så gick jag långa omvägar förbi dem...


Tyvärr var jag dum nog att skaffa fyra katter trots att jag inte längre har en mamma som kan ta bort fästingar åt mig. Fast om jag ska vara lite snällare mot mig själv, så var det bara två katter jag skaffade och de skulle vara innekatter. Men varför tänkte jag ens tanken att släppa ut dem? Jag måste ha glömt somrarnas fästinghelvete efter att ha levt så många år utan djur (råkade gifta mig med en allergiker).

Fyra katter som är ute 23 timmar om sommarens dygn, på landet i buskar och gräs, det blir många fästingar det. Jag fick bita ihop och göra en Nike. Just Do It.

Nu kan jag ta bort dem men fy satan vad jag avskyr det. Bara tanken på att själv få en fästing har alltid gjort mig illamående. För jag har klarat mig, länge. Men till sist fastnade en liten jäkel. Det var några år sedan, den blev snabbt borttagen (medan jag försökte dölja min inre hysteri för barnen). Ett trauma, men utan efterföljande fysiska men.


I år åkte jag och barnen som vanligt till Köpenhamn, det gör vi på somrarna. Där finns det inga fästingar. I området ovanför, mot Helsingör ungefär, finns de små liven. Inte i huvudstaden, och vem har för övrigt hört talas om att fästingar trivs i storstäder? Inte jag i varje fall. De vill väl ha gräs och andra gröna grejer. Döm om min förvåning när jag en morgon vaknar med en..... wait for it.... fästing på höften!?!

(Borde ha tagit metron bort till Nörrebro, klivit upp på Rigshospitalets tak och hytt med näven mot himlen: "Fästingdjävlar!" Där är förresten min äldste son född. Ja, inte på taket, men på Riget.

Den här då: En dansk fästing på svensk "mark". Jag är så rolig att klockorna stannar.)

Jag var i varje fall på rätt ställe. Hos min enda kvarvarande förälder. What´s the odds?!?    

Så jag kunde få bli de där fem åren gammal som jag plötsligt kände mig och ropa "paaaaappaaaaaaaaaaaaa!!!!!! Ta BORT den där!!!!"


Pappa ryckte ut  (ha.. ha..) och jag tänkte inte mer på saken. Det var fyra veckor sedan. Igår när jag vaknade var det plötsligt en stor, rund och väldigt röd ring runt märket efter bettet.

Tack så jävla mycket.


Jag brukar inte vara hypokondrisk alls, snarare tvärtom. Men nu har jag fått en släng av det också.

Jag menar, vore det inte logiskt enligt någon karma-lag? Jag mår nog lite för bra, enligt livet/universum/Vishnu. Är lite för pigg, glad och allmänt sund och lycklig nu, när jag äter bra och motionerar. Så kan man ju inte få hålla på i all evighet. Borrelia - because I´m worth it (a´la L´Oreal)?


Nåja. Det går nog bra. Kanske tack vare en inte-så-populär-person, som trots allt kan vara bra att ha ibland, nämligen min exman. Jag borde nog vara lite mer tacksam över privilegiet att slippa ringa vårdcentral, kanske behöva vänta flera dagar på ledig tid på vårdcentral, sitta i väntrummet på vårdcentral osv. Jag behöver bara skicka ett sms. "Hjälp jag har fått Borrelia skriv ut penicillin NUUUUU".

Mvh Bortskämd bitch, som tänker flytta till Norrland.


    



Borrelia - Wikipedia

"I det första skedet, efter en inkubationstid som varar i 3-32 dygn (oftast en eller två veckor), visar sig oftast en rodnad i området runt bettet som över tiden ökar i storlek, kallad erytema migrans. Rodnaden saknas dock hos minst 25 procent av de drabbade. Hos män blir rodnaden ofta ringformad med uppklarning centralt, medan den hos kvinnor oftare framträder som en homogen rodnad som centralt är mörkare röd. Detta kan vara det enda symptomet, men ofta uppträder samtidigt mer generella sjukdomssymptom som muskelvärk, ledvärk och feber. I bland uppstår liknande rodnader på flera ställen på kroppen ("multipla erytem"). Ofta uppstår en lilablå rodnad i samband med fästingbettet redan inom några timmar. Detta är inte ett tecken på borrelia, utan en direkt reaktion på själva bettet utan samband med eventuell infektion.

Efter tre eller fyra veckor kan en rad symptom uppstå. Dessa kan vara trötthet, stelhet i ansikte och nacke, värk i ögonen, överkänslighet mot ljus, blindhet, hörselnedsättning, tinnitus, överkänslighet mot ljud, smärta i näsan vid andning och sinusbesvär, ledvärk, svullna knän, hudutslag, smärta i testiklarna, smärta i perineum, ofta förekommande eller smärtsam urinering (polyuri och dysuri), smärta i buken, muskelvärk, ryggvärk, värk i korsryggen, värk i bröstet, smärta i höften och skinkan, migrän, huvudvärk, yrsel, balanssvårigheter, blå-röda utslag i fotsulan som övergår till en röd-vit atrofi av huden, förtunning av hud under foten, förlust av känsel och avdomning i extremiteterna, neurologiska besvär, problem med minnet och förvirring, utfall av ilska, perioder av likgiltighet, koncentrationsproblem, hjärtproblem, återkommande rethosta med små mängder slem, tand- och käkinfektioner, tandgnissling, värk i käkmuskulatur och artrit.

Om man misstänker borreliainfektion, särskilt vid allmänsymptom, bör man söka läkare. I det första infektionsskedet där enbart erytema migrans (den karaktäristiska hudrodnaden) föreligger, har antikroppar ännu inte hunnit utvecklas. Serologiska tester är därför av begränsat värde och kan missleda läkare om denne inte känner till dessa begränsningar. I nästa skede kan lederna, hjärnhinnan och i sällsynta fall hjärta angripas. Ansiktsförlamning är en inte ovanlig komplikation. Symptomen kan, särskilt om de lämnas obehandlade bli mycket långvariga och i vissa fall även bestående. Prov kan ibland påvisa antikroppar i blodet och vid misstanke om hjärnhinneinflammation också i ryggmärgsvätska. Evidens om tillgängliga provmetoderna vid infektion längre än tre veckor är dock motsägande. Dessa tester kan därför bidra till att ställa diagnos, men kan ofta misslyckas med att påvisa antikroppar. Forskningsevidens om diagnostik genom serologi eller spinalvätska av kroniska fall finns inte eftersom man inte kan låta bli att behandla konstaterade borreliafall för att få evidens om de kroniska tillstånden. Kronisk eller sen borrelia är sålunda en klinisk diagnos, det vill säga man diagnostiserar genom att undersöka patienten och inhämta den relevanta historiken. Symptomen varierar avsevärt från individ till individ och från tid till annan varför någon typisk sjukdomsbild inte finns. Det kan därför vara mycket svårt och tidskrävande att ställa diagnos. Många fall går oupptäckta eftersom symptomen kan likna en mängd andra tillstånd och sjukdomar."




Av Xecute - 19 augusti 2015 13:02

Varför pratar olika slags pedagoger som småbarn? Det har jag undrat under många, många år. Spelar ingen roll om det är dagisfröknarna, fritidsditona, lågstadielärarna, skolkuratorn, psykologen eller socionomen. Folk som utbildar sig till att jobba med barn, börjar omedelbart prata på ett totalt onaturligt, "pedagogiskt" och småbarnsaktigt sätt. Tyvärr kan jag inte ge några exempel med hjälp av skrift. Tonfall är svåra att få fram med bokstäver... men tänk er en person med huvudet lite på sned, som tittar på dig och pratar med dig med ett extremt vääänliiiiigt tonfall, som om du var både fyra år OCH utvecklingsstörd.


Senast igår bevittnade jag inte mindre än två lågstadielärare in action.

Lärare A: "Vet ni vaaaaaaaaaaaad, barn? Tänka sig att skooooolan har börjat igen! Så myyyyyyyyysigt vi ska ha det tillsammas alla vi!"

Lärare B: "Hallå, här smyger jaaaaaag in och vill bara säga heeeeeeeej! Oj, vad roligt att se så många glada barn, och så skoj det ska bli att få vara tillsammans med eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!"


Nej, det går inte att få fram exakt hur konstigt de pratade. Jag får helt enkelt göra en liten videosnutt med vad jag menar. Så kanske någon därute kan ge mig det efterlängtade svaret på varför de blir så här. De gånger jag måste prata med någon av dem, kryper det i hela kroppen efter bara några minuter. Tänk er då när jag satt i två timmar i sträck, ett par gånger i månaden, med en psykolog på Bup som konstant pratade till mig som om jag hade blöja och var nära ett psykbryt.


Personligen har jag alltid tyckt illa om folk som ändrar sitt sätt att prata så fort ett barn hamnar inom hörhåll, för att inte tala om när de pratar med barn. Varför kan man inte använda samma språk till dem som till andra människor? Barn är oftast varken dumma i huvudet eller måste lindas in i överdrivet lugnande tonfall. Jag är ganska säker på att de flesta av dessa små dvärgar faktiskt uppskattar vuxna som behandlar dem på samma sätt som alla andra. Som inte börjar jollra. Min mamma är ett bra exempel; hon gjorde sig aldrig till, varken röstmässigt eller på andra sätt, omkring barn. Och barn formligen älskade henne. Alla barn. Överallt.


Så. Snälla söta rara pedagoger/psykologer/socionomer etc därute: Sluta med det där. Nu.




   En samling dagisbarn? Nej, det här är mattelektionen i årskurs tre.................   







Av Xecute - 17 augusti 2015 10:59

Livet är en tävling. Eller? Måste man inte vara bäst på allt man gör? Jag måste vara bäst på allt jag gör, och trodde att andra också tänkte på samma sätt. Det gör de tydligen inte.

Men det finns fler som är som jag. Svart eller vitt, allt eller inget, bäst eller sämst. Vinna eller försvinna.



 





"Sandra", till exempel. Det här är ett litet utdrag från vad hon skrev till en psykolog på nätet:

"...Jag är en extrem tävlingsmänniska som verkligen satsar 100%, och som kämpar tills jag stupar för att nå mina mål. Problemet är att jag inte bara satsar på en sak utan allt jag sysslar med känner jag att jag vill bli bäst i.

Har försökt att göra saker bara för att det är roligt men det funkar inte; vad jag än håller på med kommer tanken att ”jag skall bli bäst”, och så är det som att jag är helt drogad, jag får hur mycket ork som helst och pressar mig max genom att sätta upp scheman för mig själv med hur mycket jag ska plugga, träna osv för att nå mitt mål..."


Ja, det där skulle ju jag själv kunna ha skrivit. Desto intressantare att se vad hon fick för svar...här kommer en del av det:

"...Jag funderar över vad det är för erfarenheter som format dig till att bli en så krävande person gentemot dig själv. Du har kanske tidigt lärt dig att kärlek är villkorad. Alltså att du för att bli älskad och omtyckt bedöms efter vad du gör och inte för den du egentligen är.

Utifrån den tankegången försöker du få kärlek och uppskattning från andra och dig själv för vad du åstadkommer. Den du är som person bara som du är duger inte. Du läser in andras kritiska bedömningar av dig utan att egentligen ha täckning för att andra tänker så om dig. Har du vuxit upp med föräldrar och äldre syskon som är framgångsrika och som du konkurrerar med? Eller har dina förebilder misslyckats med sina liv vilket har gjort dig livrädd för att bli som dem?

Att alltid försöka var bäst kan utöver att ge kickar vara ett sätt att undvika att hamna i en belägenhet där du som du skriver om är totalt misslyckad. Att inte vara bäst är lika med att vara misslyckad. Det finns ingen gråskala eller nyanser, bara svart eller vitt – vinna eller förlora. Om det är så, då behöver du acceptera hos dig själv att du duger till även om du inte alltid är bäst i alla avseenden..."


Min första tanke var "nej, det där stämmer inte in på mig. Jag har inga av de där anledningarna till att vilja vara bäst". Jag hade inga föräldrar som kritiserade mig eller krävde perfektion. Sedan läste jag det igen, och några glödlampor tändes. De gjorde ju tvärtom. De krävde ingenting av mig, men de krävde inte mycket av sig själva heller. Det kanske inte är hela sanningen vad gäller anledningen till min perfektionism, men helt säkert en del av den.

Så nu ska jag börja träna på att inte ens försöka vara bäst. Från och med nu ska jag inte undvika eller strunta i vissa saker för att jag vet att jag aldrig kommer att bli bäst, eller ens bra, på dem. Det kommer att bli extremt svårt. Jag blir till och med sur (på mig själv) när jag inte spelar ett TV-spel som ett proffs redan under första försöket. Jag blir besviken (på mig själv) när jag inte springer tre kilometer med full kapacitet, trots för lite sömn och träningsvärk i benen - för att jag sprang en mil på full kapacitet två dagar innan, inklusive sex backar!




 






Ja jag är helt enkelt en sådan där otroligt jobbig person som aldrig kan se när jag gör något bra. Jag ser bara vad jag kunnat gjort bättre. Det måste vara en pest och pina att utöva saker tilsammans med mig. Vare sig det handlar om att springa, laga mat, skjuta aliens eller spela instrument. Jodå, det här gäller alla områden, även det musikaliska:

 Jag gillar att spela trummor, men det enda som händer (trots att jag faktiskt har talang för det och lär mig rätt snabbt) är att jag irriterar mig på att jag inte är bra nog. Att jag inte kan spela som David Mackintosh - trummisen i Dragonforce. Första dagen jag ens provade att spela på ett trumset tränade jag in introt till Enter Sandman. Det tog många timmar, jag hade ont och skavsår men det satt. Sedan ville jag, på allvar,  lära mig

"Through the fire and flames" med Dragonforce - klicka på länken så förstår ni hur vanvettig den idén var...   

Detta istället för att börja med grunderna, träna långsiktigt, ha roligt och bara spela. Nejnej. Inte bra nog. Jag ville kunna spela jättejättebra. På en gång. Nu när jag tänker på det, skakar jag ju bara på huvudet åt mig själv.




 The man, the myth, the legend



Jag avskyr att bli kritiserad och idiotförklarad vad det än gäller, ändå kritiserar och idiotförklarar jag mig själv flera gånger om dagen. Men om någon annan antyder att jag inte är så bra på något, händer en av två saker: Antingen ger jag mig fan på att bli bäst på det, eller så vägrar jag göra det igen, någonsin. Istället för att bara ha roligt.




Ett bra exempel på det sistnämnda är kampsport. Jag gillar kampsport. När jag jobbade på Kumla-anstalten fick vi träna Krav Maga lite då och då, för att lära oss hantera eventuella farliga situationer. Det var riktigt roligt. Jag hade redan innan funderat på att börja med karate och tidigare kollat upp vilka klubbar som finns. Nu har jag provat karate, flera gånger, och det var kul - tills jag fick höra att min koordinationsförmåga suger och att jag har obefintlig kroppskontroll. Jamen dåså. Jag väljer en annan sport! *fnys*

Strunt samma att jag missar att lära mig en massa väldigt bra försvarstekniker som jag (tyvärr) kanske kommer att behöva någon gång när jag är ute och springer i skogen, ensam (tänk Upplands Väsby)...



 


Nu ska jag sluta skriva och börja träna. Jag ska bli bäst på att inte kräva av mig själv att vara bäst.

  




 

Av Xecute - 11 augusti 2015 11:16

Känner mig aggro efter all deprimerande information om världens tillstånd.

Det kanske hjälper att skjuta lite gräshoppor från yttre rymden?




 




Jag som trodde att jag var en byggälskande pacifist. Har aldrig gillat krigsspel, aldrig känt minsta dragning till att springa omkring som en virtuell tuffing och skjuta folk så blodet sprätter på skärmen. Skittråkigt.

Jag älskar att spela spel där man bygger. Typ Sims.

Kan bli totalt beroende av Sims - av själva byggandet. När det är färdigt börjar jag med en ny gubbe och nytt hus. Att spela själva spelet; utveckla karaktären, vara social och så vidare, det är helt ointressant.

Därför älskar jag även Tycoon-spel. Särskilt Zoo Tycoon. Även där bygger jag bara. Orka sköta djuren! Nej, de dör i högar medan jag designar och bygger för glatta livet.   




                  Harmoni, vackert väder, glada gäster...








          ...här är det ingen som blir sur och motorsågar någon annan i huvudet....






   Ett fint hus, där man kan leva utan att behöva fejsa problemet med att ens ammunition tog slut just som gräshoppan från helvetet hälsade på.




Fast nu har jag ändå lyckats fastna i krigets klor. I Gears of War.

Jag är man, jag har muskler, en jättestor pangare, jag springer, hukar, skjuter, rullar runt, skjuter lite till. Ibland motorsågar jag någon. Oftast blir jag själv motorsågad. Brum, brum och hela skärmen blir röd. Splatt!

Imorgon kanske jag vaknar upp som äkta blondin. Eller har blivit Moderat. Man vet tydligen aldrig vad livet hittar på med ens personlighet.




   Mitt nya jag. Måste åka och köpa mer ammo idag. Finns det på Biltema? Någon som vill gofika lite sedan?




//Xecute - blodtörstig








Av Xecute - 11 augusti 2015 10:07

Överviktiga barn och ungdomar. Överallt.

Eftersom Sverige alltid går åt samma håll som USA, lär även vår befolkning snart bestå av två tredjedelar gravt överviktiga och därmed sjuka och handikappade barn, som blir sjuka och handikappade vuxna människor. Med en livslängd långt under förra generationens. Det är tragisk både för individerna och samhället. Så dystert och deprimerande att jag skulle behöva lite uppåttjack idag efter att ha sett dokumentären "Fed Up"...



 




Missförstå mig inte. Den är riktigt svinbra. Den sätter livsmedelsjättarna och hela matindustrin under ytterst skarpt ljus, som avslöjar alla sjukliga lögner och den totala avsaknaden av moral och etik.

Men eftersom, åtminstone än så länge, dessa livsmedelsjättar och deras lobbyister har en makt som överstiger politikernas, kommer det ta många år till innan vi faktiskt fattar att socker är de nya cigaretterna. Dvs, vi vägrar tro att socker är så farligt,  och vi lyssnar på livsmedelsindustrins argument - inte läkarnas och vetenskapsmännens argument. Precis som det var med tobak. Den som på sextiotalet kom och varnade för cigaretternas koppling till cancer blev totalt överkörd. Medan reklamen på TV visade entusiastiska, hälsosamma människor med cigg i munnen.

Nu visas glada barn som kramar Ronald McDonald och lyckligt dricker sin Coca Cola.

Det spelar tydligen ingen roll att "hälsotrenden" går nästan spikrakt uppåt, för fetmaepidemin följer samma kurva. Tack vare allt socker, i all mat. Och tack vare att för många väljer att slå dövörat till minsta lilla information om att socker är ett gift, en drog.

En drog som dödar flest människor i ett antal länder i världen. Som dödar fler människor än svält, sjukdomar etc.




 





Se gärna filmen. Ta en titt på de kokainberoende mössen som utan att tänka två gånger bytte kokainet mot socker. Vars sockerabstinens var värre än kokainabstinensen.

Titta gärna på den stackars tolvåriga tjejen på 108 kilo, vars mamma gav henne "bra mat"; jordnötssmör, bröd, flingor, sylt, i lightproduktform. "För det är det ju inget fett i". Flickan tränade, åt och grät. "Jag gör allt, men inget händer på vågen". Hennes beräknade livslängd är inte lång. Lyssna på förfärande fakta om rapporter från WHO som livsmedelsjättarna lyckades stoppa tack vare sina pengar.



     Flickan från filmen. Tolv år, handikappad av fetma.



De flesta vuxna människor i Sverige fattar ändå sambandet mellan sockrade produkter och fetma, jag vägrar bara tro annat efter alla år av information! Men okej, även om det inte finns en kunskap om det, väljer man som vuxen fortfarande själv vad man stoppar gaffeln i. Få överviktiga vuxna som blivit det i just vuxen ålder är totalt oförstående till orsakerna.  Men överviktiga barn, det är en annan sak. De väljer inte själva vad de äter.

En pappa, till en pojke som genomgick en gbp redan som femtonåring,  suckade och konstaterade att det var ju inget att göra något åt, det här ätandet av kakor och godis. Han gick ju upp och smygåt på nätterna om han blev förbjuden.

?!?

För att det fanns hemma, din imbecilla idiot!!  

För många fattar för lite. För många vill inte själva ge upp slisket. För många sätter sockret före barnen. Mamman till flickan på bilden ovan satt och grät för att det var så svårt att välja mellan chokladen och att hjälpa sin dotter.

Men socker var inte beroendeframkallande, nej.............





 




Det allra mest intressanta i filmen var att väldigt många smala människor - både barn, tonåringar och vuxna - är fetmadrabbade på insidan och därmed löper lika stor risk för diabetes, hjärt-kärlsjukdomar osv. En liten kille på ungefär sju år, var normalviktig. Men hans fettprocent slog nästan i taket. Inte så konstigt när man äter flingor till frukost och  dricker kolsyrade drycker eller saft varje dag.

Det inre fettet är lika farligt som det som syns, och äter man skit får man skit. Vare sig det hamnar på utsidan eller insidan!


Det är dessutom "en riktigt fet" klassfråga. Det är inte högutbildade, ekonomiskt välbeställda människor från Djursholm och Östermalm som trampar omkring med 120 kg extra. Det är möjligt att det förekommer, men det är i så fall ytterst ovanligt.

Nej, det här är de lågutbildades problem. Och är man lågutbildad är man inte särskilt benägen att ta till sig långa vetenskapliga rapporter om sockrets påverkan på barn eller ens läsa en vanlig artikel om saken i en dagstidning. Detta medan högutbildade människor jobbar skiten ur sig för att få de lågutbildade att sluta mata ungarna med cola och hamburgare flera gånger i veckan. Hur ska de nå dem?





 




Jag ser inte mycket hopp för mänskligheten. Det enda jag kan göra är att ge mina egna barn så goda förutsättningar som möjligt, så bra mat som möjligt. Det går ju sådär. Sockret är ta mig fan överallt.

Men kanske, om sisådär femtio år, har vi insett. Då kanske vi tänker om sockret, som vi gör nu om cigaretter; "Hur kunde vi vara så dumma att vi trodde cigaretter var bra?" Då kanske sockret omges av samma restriktioner som tobaken gör nu. Kanske. Jag hoppas verkligen det.



"The film is a call to action: watching Big Food lobbyists fight, sabotage and misdirect any attempts to provide our kids with better food while being reminded that there are kids younger than ten dropping dead from heart attacks creates a significant condemnation of our current system. "Fed Up" is a glossy package that gets its warnings across loud and clear: we need to change what we eat."




Av Xecute - 6 augusti 2015 15:27

Ibland tycker jag att fyra barn är för lite, och då leasar jag in några fler; the more, the merrier, som di säger i amerikat.

Sju stycken dvärgar har huserat här några dagar. Fem sedan i söndags, sju sedan i tisdags.

Det känns som att jag bor i en berg- och dalbana. Eller i en centrifugerande tvättmaskin.


Den första meningen var förstås sylvasst sarkastisk - jag tycker aldrig någonsin, never ever, att jag har för få barn. Tvärtom funderar jag ofta på att sälja av beståndet. Jag är inte en sån där supermorsa.... fastän folk envisas med att tro det på grund av mängden avkommor som omger mig.

Så varför öka antalet högljudda, busiga, tjafsbenägna varelser i huset?

Svar: internet försvann.




De behövde inte bara städa och laga mat...   




Det började i och för sig med en extra femtonåring. Inga problem, de två målbrottsmännen gör inte mycket väsen av sig. De äter som hästar men annars, inget extrajobb direkt.

Efter ett par dagar med honom här, försvann alltså internet. Bara sådär. Ingen förklaring. Till sist fick jag veta att det skulle kunna börja funka senast 17:e augusti. Hallå?!? Panik! Nej, inte barnen, de mår bara bra av att inte ha internet på ett tag. Moaahahahaa.

Men jag, jag behöver mitt älskade internet. Det är ju mitt bästaste kvällsnöje när tystnaden lägrat sig. Någon timme eller två alldeles ensam med roliga program eller klipp. Med att blogga lite eller bara slösurfa sådär så att hjärnan slipper jobba mer för dagen.


Tänkte att ja men dåså, då får jag väl passa på att få ännu mer gjort än jag tänkt från början. Men barnen då, de kommer ju bli galna efter några dagar bara, av att enbart ha varandra att leka med. När ingen kommer sitta och spela något som helst och "vara ifred".

Alltså fick det bli ett par barn till. Så att jag skulle få jobba utan att hela tiden lösa konflikter eller lyssna på "jag har inget att gööööraaaa, jag har tråååkiiiigt" (ja, det är möjligt att mina barn för tillfället har en mild brist på fantasi. Det hade jag tänkt åtgärda till hösten. Inte nu...).


Jag måste ha glömt bort sedan förra gången jag hade så många här, att det låter. Mycket. Nog för att jag är ljudtålig deluxe, men till och med jag är trött i huvudet vid det här laget. Och det där med maten. Jag fattar inte folk som orkar ha sju barn eller mer, egna alltså! Denna matlagning! Mängderna!

35 pannkakor igår, 30 fiskpinnar idag. Jag menar... hallå?!?!?   

De sju ungarna har i alla fall fått jobba hårt för brödfödan. Både inomhus och utomhus. De har plockat upp och kört bort tonvis av löv, grenar och annat som jag klippt. De har städat ett stort och jättestökigt barnrum och i största allmänhet varit väldigt duktiga och till stor hjälp. Hade inte ens hunnit hälften därute utan dem!





   Två femtonåringar, två tioåringar, två sjuåringar och en åttaåring = bra arbetskraft





 



Pannkakorna, ja. En historia för sig.

Jag tyckte jag var jättesmart när jag kom på att barnen själva kunde laga sin lunch. Håller nämligen på med projekt trädgård och har massor att göra därute. Ropade på de två tioåriga tjejerna som blev överlyckliga över förslaget att de skulle göra pannkaka till alla sju.

Men fler fick nys om detta. "Men vi vill också göra pannkakor mamma!!!"

Suck. Okej. Rättvisa är viktigt för barn. Beslutade att dela upp matlagningen. Det skulle ju ändå gå åt tre-fyra omgångar smet, så tjejerna gjorde den första, de två killarna (sju och åtta år) den andra och så sjuåringa tjejen och jag den sista. Så tänkte jag, och var nöjd igen. Det skulle säkert bara ta någon timme, kanske en och en halv. Max.

13:30 började tioåringarna laga mat.

18:00 var maten klar och alla kunde sätta sig och äta....


Jag hann klippa ett par buskar medan flicksen höll på. Men insåg att jag nog inte tänkt längre än näsan och behövde befinna mig i köket när det var killarnas tur. Vid det laget hade det gått en timme redan så det var bara att ta en paus för mellanmål. Sedan fick de greja med smet och stekning. Det tog tid. Lång tid. När de lyckats steka upp ungefär hälften av sin smet tog jag resolut över. Vid det laget var det solklart att jag var tvungen att göra resten och det snabbt, om det som skulle vara lunchen ens skulle hinna bli kvällsmat.... så lilla M fick snabbhälla lite mjölk, röra en halv minut mot att hon istället fick vispa grädde senare och så var det bara att köra.

Efter en stund med stekandet kom jag på att E hade fotbollsträning och att jag inte skulle hinna skjutsa honom till den. Smackade iväg ett sms till fotbollsgruppen om detta, men fick ett svar från en snäll pappa som erbjöd sig att hämta E. Dvs om tio minuter från då. Shit! Bara att slå av allt på spisen och stressa på ungen fotbollskläderna.

Sedan tillbaka till pannkakorna så fort han åkt.


Jag avskyr verkligen att steka pannkakor.

Avskyr.


Jag lyckades även krossa ägg i den nyinköpta paketet, när jag skulle lyfta det från Ica-kassen. Och jag lyckades dutta till sladden med sågbladet när jag skulle såga grenar väldigt högt upp - det var det, det. Ingen mer trimning meddelst elektrisk busksåg eller vad de nu heter (trädgårdsilliterat med svarta fingrar). Men värst av allt: Mina Monster var slut på affären och min favorit-Ica-kille Danne, som har hand om just mina älskade Monster, berättade att de slutat tillverkas!!! Mina blå, sockerfria älsklingar!!!! Den mentala abstinensen slog till som en jordbävning i Uruguay.

Nej, det var helt enkelt inte min dag igår.



   *svär*




Idag är däremot en bättre dag. Hittade massor av blå Monster på grannbyns mack och köpte alla jag kunde bära. Så jag fick börja min dag så som den ska börjas: med god, humörhöjande dryck innan frukost.

Internet kom tillbaka idag, utan någon förklaring. Precis som det försvann. Lycka!

Så nu ska jag göra mig av med alla extrabarn. No more ms nice Mom!

  




Presentation

Fråga mig

14 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Gästbok


Skapa flashcards