Imorse träffade jag på en gravid förälder när jag lämnade M på dagis.

Hon pratade med några andra mammor om ultraljudet hon nyss varit på.

När jag hörde dem prata kändes det som om det har gått ungefär hundra år sedan jag själv var gravid och uppslukad av bebisrörelser, kroppssymptom, ultraljud, namn och förlossningstankar.

Fastän det bara är snart fyra år sedan.

Det känns som att det där med graviditet och bebisar hör till en annan värld, en värld som jag inte är intresserad av längre.

För att nå den känslan krävdes fyra graviditeter med tillhörande fyra bebisar...

Min lillasyster fick en dotter för ett halvår sedan, jag smälter som smör i solen varje gång jag får hålla den lilla pluppen och borra in näsan i bebisdoften - men jag blir inte sugen på att få en egen bebis.

Ibland kan jag önska att jag hade fått nog efter två barn...    

Men bara ibland.

Herregud, jag börjar faktiskt bli gammal! Visserligen födde Madonna barn efter att hon fyllt fyrtio, och en bekant till mig fick sin andra dotter när hon var just 40 år. Men bara tanken på att börja om en femte gång med vakna nätter, blöjbyten och trotsåldrar - nej tack.

Barn, oavsett ålder, är fantastiska! Nu ska jag njuta ohejdat av att se mina fyra växa, utvecklas och visa alla olika delar av sina personligheter! Jag är nyfiken på vad de kommer att vilja jobba med, vilken slags musik de kommer att gilla, vad de kommer att ägna sig åt som hobby på fritiden och hur de kommer att se ut som vuxna!

Okej, civil olydnad var inte en bra idé. Men alla idéer kan ju inte vara bra, trots att jag faktiskt är helt och hållet perfekt.

I alla fall nästan. För som förälder måste man vara just perfekt. Listan över saker en Förälder måste vara och göra är nästan oändlig.

Man måste

- vara framgångsrik i sin karriär

- ha ett aktivt umgänge med många framgångsrika vänner

- köra en dyr och snygg bil

- ha ett sommarställe eller en jättestor husbil

- köra barnen i de senaste barnvagnsmodellerna samt inte ha färre än tre barnvagnar för olika tillfällen

- klä barnen i nyinköpta Polar´n och Pyret-kläder

- se till att alla dagens fem måltider är hemlagade från grunden

- hålla hemmet konstant och skinande nystädat

- leka med barnen minst en timme om dagen och det ska vara utvecklande och pedagogiska lekar

- ha koll på alla föräldramöten och klassaktiviteter och delta entusiastiskt i dessa

- köra runt barnen på sina aktiviteter, de bör ha minst två stycken var

- aldrig höja rösten utan hålla den milda vänliga tonen oavsett situation

- se till att barnen har det senaste i teknik- och prylväg såsom Ipod, surfplatta, egen TV, Wii, Playstation, Nintendo och självklart en smartphone av senaste modell

- vara klassförälder

- ordna fredagsmys varje fredag oavsett egen trötthet eller sjukdom - fast se nedan:

- vara konstant frisk och pigg

- spara pengar åt barnen tills de blir arton år, då det ska finnar minst ett par hundratusen på deras konton. Var.

- grilla med grannarna varannan helg under sommaren

- åka utomlands på semester minst ett par gånger om året

- vara full av fantasi och entusiasm varje påsk, midsommar, födelsedag, halloween och jul

- baka något minst en gång i veckan

- ha ett strålande sexliv med den andra föräldern

- blogga om sina prinsar och prinsessor så att hela världen kan se hur älskade de är

// Förälder i tiden

Nej tack, helst inte.

Jag är förälder, inte kompis.

Om jag skulle hjälpa mina barn att leka jämt och ständigt - hur skulle de då ha lärt sig att sysselsätta sig själva?

För många år sedan (ungefär tusen), när jag hade bara ett barn, gällde samma sak. Då hade jag en väninna, med en dotter i samma ålder som min son. Hon hade lekt, konstant, med ungen sedan hemkomsten från BB. "Det är ju så roligt!"

Ja visst är det kul att gulla och leka med små bebisar. Men bebisar växer... 

När våra barn fortfarande var mellan ett och två år, tyckte väninnan fortfarande att det var kul att leka med dottern  (tydligen hade hon en massa tid till det också, vilket fortfarande förbryllar mig...  )

Men sedan.

"Jag blir galen, hon är på mig hela tiden! Jag får ingenting gjort, jag måste leka med henne, hon kan inte leka själv alls!"

Ja, ja. Som man sår får man skörda. 

Det verkar som om ganska många föräldrar har fått den felaktiga uppfattningen att man måste leka med sina barn. Går omkring med dåligt samvete för att de inte leker tillräckligt mycket, tillräckligt ofta. Alternativt faktiskt sysselsätter barnen hela tiden. Undrar hur Sverige skulle se ut idag om den uppfattningen hade funnits längre bak i tiden. Undrar hur långt vi hade kommit i vår utveckling. Ingen hade ju haft tid till annat än att leka med sina barn, för att de inte, huga huga, skulle ha TRÅKIGT!

Nu kanske någon tycker synd om mina barn, för att jag inte leker med dem.

Fast jag gör massor av saker som barnen tycker är roliga, som jag kan göra samtidigt som jag håller på med annat.

Till exempel händer det inte sällan att jag klär ut mig, när barnen också gör det. Det tycker de är megaroligt. Det räcker att jag går omkring och ser ut som en Drottning, jag behöver inte engagera mig fullständigt och lägga ner allt annat jag ska göra. Det går jättebra att diska i drottningkläder.

Musik är en annan lätt grej. Man kan dansa runt i lägenheten istället för att gå dit man ska, och på vägen till och från tvättmaskinen ta ett snurrvarv med någon av de mindre invånarna.

Lite bus på väg mellan "måstena"

Jag bygger gärna upp kojor som barnen kan leka med, eller sätter ihop en fantastiskt snillrik tågbana - som de sedan leker med, utan mig. Men självklart har jag en kommunikation med dem under tiden de leker, om de vill det.

Ofta håller jag på i köket medan barnen leker i lekrummet. Och får ropa ganska högt för att de ska höra vad jag säger när jag "är med och leker" meddelst prat. Men det fungerar jättebra. "Mamma, jag bakar en tårta till dig!" "Åh vad gott, jag är riktigt hungrig"......

De leker själva. Men jag var bjuden på snabblunch.

Det jag vill få fram är att det finns ett sätt att slippa leka utan att vara totalt frånvarande, ett sätt som ger barnen kontakt och bekräftelse men samtidigt inte är jättetrist och tar eoner av tid (vuxna har de facto en hel del "måsten", trots att jag är emot uttrycket och försöker hålla nere dessa). Men som framför allt inte handikappar barnens egen lekförmåga totalt.

Det  roligaste och lättaste sättet (enligt mig) att vara med barnen utan att leka är att gå omkring och sjunga. Den som vill sjunger med. Det är något de verkligen tycker är kul.   

Små barn måste man ju leka med till viss del. Man måste sitta ner en stund då och då för att hjälpa dem träna motorik med klossarna till exempel. Men att sitta där hela tiden, det är att göra barnen en stor björntjänst. Ju mer de får leka för sig själva, ju mer utvecklas förstås deras egen fantasi och påhittighet.  

Ett par snygga skor, så är han nöjd

Även små barn kan ha jätteroligt för sig själva. De kan sitta hur länge som helst med sina favoritgrejer och det är inte ett dugg synd om dem för att de inte har en uttråkad, lidande förälder bredvid sig...

En fundering om vad sanning är.

Det jag upplever är alltid sant. För mig. Ingen kan säga emot hur jag upplever någon eller något.

Men trots att min upplevelse är sann för mig, betyder det inte att den nödvändigtvis är sann för andra, eller att det nödvändigtvis stämmer med de faktiska omständigheterna.

Det här är en problematik som jag dagligen tampas med, eftersom jag har fyra barn och barns upplevelser rätt ofta inte stämmer helt överens med "verkligheten".

Ett exempel:

Fyraåring och sexåring är oense om reglerna i en lek. Fyraåringen snubblar och ramlar rakt på sexåringen, som slår sig. Sexåringen börjar gråta och är arg: "Han puttade mig, så att jag slog mig!" Mamma säger "nej, det var en olycka, det var inte meningen att du skulle slå dig." Men för sexåringen är upplevelsen av att lillebror, som bråkade med henne, dessutom gjorde så att hon ramlade.

Då gäller det att gå balansgång på linan mellan upplevelsen och den faktiska händelsen - utan att förminska barnets upplevelse. Det är inte alltid så lätt

Min äldsta son är väldigt, väldigt "känslig". Där finns det många sådana exempel att hämta, eftersom han tolkar det mesta "negativt". Han har också en tendens att uppleva saker starkare än vad det genomsnittliga barnet gör.

Blir jag arg på sexåringen för att hon slog fyraåringen, är det inte en katastrof. Men att skälla på elvaåringen för samma sak, kan resultera i minst en timmes gråt. Han går omkring med en ständig känsla av att vara orättvist behandlad, han lägger inte märke till att vi inte bara säger till honom, utan de andra tre barnen lika mycket, om inte mer. Hans upplevelse är att vi bara skäller på honom. Hans upplevelse är att vi är jättehemska när vi måste skälla på honom, ja vi är fruktansvärda. Oavsett situation. Han kan till och med i efterhand "minnas" situationer på ett helt annat sätt än de faktiskt var.

Det gäller att hålla tungan rätt i munnen när han är inblandad i konflikter. För minsta snedsteg, minsta antydan om att hans upplevelse inte stämmer helt med vad som försiggår, skapar enorma känslor inuti honom. Arbetet med att hjälpa honom att tänka på andra sätt måste vi förstås göra när det inte är skarpt läge...

Jag undrar mycket över hur det kommer sig att han fungerar på det här sättet. Mig veterligen har han ingen bokstavsdiagnos, tvärtom är han oerhört intelligent med strålande resultat på de nationella proven i skolan, han är finurlig, kärleksfull, empatisk, kan koncentrera sig, kan vara både lugn och energisk, är nyfiken och tycker om att lära sig nya saker. (Allt det där är sådant jag har fått höra om honom varje utvecklingssamtal.) Men väldigt, väldigt känslig och negativ.

Sådan har han varit nästan från dag ett. Han är lik mig på många sätt; en tankspridd drömmare, som älskar att rita, som älskar att läsa. Som glömmer sina saker överallt och inte skulle märka om det börjar brinna när han är uppslukad av något.

Vi håller då och då på med "jag-är-bra-bok" a ´la Mia Törnblom. Vi har gjort en egen bok om hur man kan tänka på olika sätt och konsekvenserna av det man tänker. Jag gör allt för att stötta honom i att få vara den mjuka, lite omogna elvaåriga pojke han är (han står för att han fortfarande gillar att leka med lego och att titta på Bolibompa), trots klasskamraternas retsamheter. Vi sover tillsammans flera nätter varje vecka och så ofta jag kan får han min fulla uppmärksamhet.

Jag hoppas att jag snart hittar något som mirakulöst gör att min pojke förvandlas till en positiv pojke som själv förstår hur fantastisk han är!

Alla mina barn är fantastiska människor! Några mer positivt inställda till livet än andra, men alla kräver att mamma är balanskonstnär - för så är det med både barn och vuxna.

2014-01-22

För några år sedan kom förklaringen; Min äldsta son har ADD och är lätt autistisk. Så skönt att äntligen få en förklaring på varför han fungerar så annorlunda - och nu får han massor av stöd och hjälp. Diagnoser ftw!

Det är märkligt så fort man glömmer.

Till exempel har jag fött fyra barn. Trots att det gjorde förbannat ont redan första gången  - och det var med all sorts bedövning som finns! De resterande tre har smitit ut så snabbt att det inte hunnits med att bedöva. VARJE gång jag stått där på knä och krystat, har jag tänkt om jag överlever det här och inte går i två bitar, ska jag aldrig mer föda barn!".

Det är samma sak med utflykter. Efter varje utflykt bestämmer jag mig för att inte göra om det. Men tydligen glömmer jag väldigt snabbt och gör samma misstag om och om och om igen...

Det tar flera timmar att komma iväg, när vi ska hitta på något allihop. Man måste ju tajma in med mattiderna, så att man inte släpar iväg barn som blir hungriga inom en timme, och man måste också packa och klä på alla och sig själv. Jag vet, det låter inte så himla jobbigt, men det är det. Ofta är det inte bara mina egna fyra barn som ska med, utan en eller två vänner till dem också.

När vi väl kommer iväg är det full fart, hög volym och inga bromsar...

Det är springande barn, skrikande (av glädje eller ilska) barn, barn som ramlar och slår sig, barn som ropar och klättrar, man ska ha ögonen på alla överallt samtidigt.

Barn som blir kissnödiga och barn som blir törstiga och hungriga. Barn som blir kladdiga och smutsiga och får sand i munnen. Barn som retas och bråkar och leker och stojar.

Jag har koll, jag är på, jag är med, jag är koncentrerad. Jag springer, servar, dukar fram, tvättar av munnar, håller reda på, ropar, förmanar, lyssnar. Baxar in och ut ur bilen. Står i köer, fixar sittplatser, ser till att ingen blir påkörd eller drunknar.

När vi kommer hem är jag fullständigt och helt galet slutkörd. Huvudet är på väg att trilla av, öronen är borta för längesedan. Och jag tänker, "det här var sista gången".

Men det blir så klart aldrig sista gången. För det är ju så fantastiskt underbart att se sina barn ha roligt!

Eftersom det är ett tag sedan jag lagade mat, så hade jag glömt bort varför jag inte lagar mat. Så jag fick för mig att faktiskt laga mat, igår närmare bestämt.

Köttfärssås med spaghetti, närmare bestämt.

Enkelt. Lätt. Om man kan laga mat, vill säga.

Det kan inte jag.

Men jag ringde entusiastiskt upp towetej för att få receptet på den godaste köttfärssås jag någonsin ätit, nämligen hennes. Det var inte lätt att anteckna allt, samtidigt som jag puttade gungor i lekparken och telefonen sprakade eftersom den befann sig vid maxgränsen för räckvidden. Men till sist fick jag ner det på papper.

Nästa steg: Gå och handla. Det vet jag hur man gör, däremot. Jag är ICA:s drömkund, nästan bor i affären. Man tar sina barn och en vagn. Barnen cyklar och jag går med vagnen. Eller, alltså två barn cyklar och en tredje sparkar sig fram på en sådan där lära-gå-motorcykel. Det tar sin tid. Ibland får motorcykelföraren för sig att hon inte vill gå framåt, utan testa om det går att köra ner i diken, eller surar ur och bara tvärstannar.

Det tar ungefär tjugo minuter till en halvtimme att ta sig till affären, som ligger på andra sidan gatan. (När jag går själv, tar det två minuter att gå dit.)

Sedan handlar man. Barnen springer runt i affären och sedan bråkar och skriker de om varor som de vill bära, även när de ska upp på bandet för att betalas. Eller skriker för att de ville lägga varor på bandet och jag råkade glömma det.

Sedan går man hem igen, samma procedur åt andra hållet med diverse stopp och dikeskörningar. Är det riktigt illa får man bära motorcykel under ena armen och barn under andra medans kassarna åker vagn. Som man puttar framåt med överkroppen.

Sedan lagar man mat. Inte så svårt. Fast det tar lite längre tid när barnen ska vara med och röra och titta och känna och bråka om vem som ska stå på stolen och göra vad, när och hur. Sedan mitt i matlagningen så ringer det och ojdå, dags att hämta ett barn som är hemma hos en kompis. Igår hände just det. Igår hade jag också lånat ut bilen, så jag fick ringa hem äldsta pojken som också var hos en kompis. Han fick vakta sina småsyskon medan jag frenetiskt pumpade min cykel och sedan cyklade som en galning iväg uppför backarna för att hämta en snartsexåring. Sedan for vi nerför backarna med henne där bak i barnstolen.

Sedan fortsätta laga mat. Till sist var maten klar. Det tog cirka två timmar att laga spaghetti med köttfärssås och köket såg ut som Beirut mitt i kriget.

Just det, det är ju därför jag inte lagar mat. Det, och för att det är allmänt jobbigt och tråkigt...

Men innan någon får för sig att ringa socialen, är det bäst att jag avslöjar att mina barn faktiskt får mat. Deras pappa älskar att laga mat. Han brukar laga kvällsmaten, och kan han inte det så finns det antingen något gott i frysen av det han har lagat, eller så får de helt enkelt en makrillsmörgås eller havregrynsgröt. Eller kanske Mamma Scans köttbullar och makaroner.

Jag kan inte laga mat, men jag är en hejare på frukostar och mellanmål. När jag måste göra någon varmrätt, till lunch för det mesta, så blir det enkelt. Omelett. Fiskpinnar. Pannkakor. Sådan enkel mat. För jag vet ju att sedan kommer mästerkocken hem och slänger ihop indiska kycklinggrytor eller lax med tabbouleh. Typ.

Så ring inte soc. Men ring gärna regelbundet för att påminna mig om att aldrig mer laga mat.

I kväll hade jag lite problem med mina fyra barn, som vägrade somna.

Okej, tioåringen är oskyldig, han fick faktiskt lägga sig lite senare. Men de andra tre... suck! Det tog nästan tre timmar av prat, bus, bråk och tjafs innan de somnade!

Samtidigt, på Facebook, såg jag att en jag känner också hade problem, med sin ettårige pojke som vägrade somna.

Det fick mig att minnas hur det var en gång för längesedan...

Tioåringen har alltid varit en envis liten rackare. Även när han inte var tio år, utan fyra månader.

När han var fyra månader, tyckte min barnmorska att jag skulle sluta med att låta honom somna vid bröstet när han ätit färdigt. Jag skulle lära honom att somna utan tutte och mjölk.

Okej, fine, säger hon det så...

Jag började väcka honom eller helt enkelt inte låta honom somna, för att sedan försiktigt lägga ner honom i sin vagga som stod bredvid min säng.

Det gillade han inte!

Jag låg där halva nätterna (kändes det som i alla fall) med ena armen utsträckt, som gungade vaggan, och pratade tröttsluddrigt med den lille skrikande gossen.   

Han somnade till sist, men det tog alltid lång tid.

Barnmorskan trodde att det berodde på att han kände lukten av mina mjölktuttar.

Okej, han får sova i sitt rum. (När jag började med det hade han blivit sex månader.)

Jag bodde i en minipytteetta, fast med ett minipytterum förutom det större minipyttiga rummet. Det var hans. Där fick han somna, i sin spjälsäng.

Fast han skrek förstås. Inte av otrygghet, mind you, utan av vrede över att inte få somna hos mig, eller snarare, inte få somna hos tuttarna (som ni förstår, så har jag helt otroligt fantastiska tuttar).

Varje kväll fick jag gå in och ut ur det där rummet, varannan minut (bokstavligt alltså). Jag pratade dessutom nästan konstant så att han inte skulle känna sig otrygg. Att se något program på TV, läsa en bok eller ta en dusch var bara att glömma.

Jag har sparat lapparna. Jag skrev på lappar vilken tid jag lade honom och alla klockslag (varannan - var fjärde minut) jag gick in dit. För att jag blev så trött i huvudet att jag inte kunde komma ihåg det, varken när det höll på eller när han väl somnade, och för att  kunna upptäcka en eventuell förändring till det bättre.

De där lapparna avslöjar att han höll på i minst två timmar varje kväll.

Varje kväll.

Från att han var fyra månader (då jag flyttade över honom från vaggan vid min säng till spjälsängen i hans rum efter barnmorskans råd...) till att han var över tre år.

"Might be time for a dream"... ha.. ha.. ha..

Vi flyttade tillbaka till Sverige (från Köpenhamn) några månader efter hans ettårsdag.

Han fortsatte envist skrika på kvällarna, vägrade släppa taget om vakenheten, vägrade sova. Han skrek och jag gick in och ut, alternativt var i köket utanför hans rum och sjöng och pratade.

Jag provade allt.

Allt.

En kväll ringde det på dörren. Det var grannen som bodde vägg-i-vägg med min sons rum. Hon undrade varför han skrek så mycket.

Jag förklarade varför (med en plastpåse på huvudet eftersom jag höll på att färga håret samtidigt).

Det trodde jag var det sista jag hörde av den grannen.

Men icke.

Hon anmälde mig till socialtjänsten.

Kul.

I anmälan stod det alla möjliga konstiga saker, som t ex att jag drog på musik väldigt högt när han skrek. Det gjorde jag verkligen inte!

Det visade sig senare att hon själv blivit anmäld, och jag fick veta att det är ganska vanligt att folk som blivit anmälda själva anmäler någon annan.

Hon gav dessutom bort sin egen son (som var i samma ålder som min) senare, till ett lesbiskt par där det redan fanns barn. Inte för att det spelar någon roll att de var lesbiska,men saken är den att de var jättejättejättekonstiga. (Tror jag ska skriva om dem någon gång.) Och vem fan ger bort sin unge mot en hund?!?!?

Men det var ett sidospår....

Jag blev utredd angående min lämplighet som förälder, och klarade denna besiktning med glans...

Men han fortsatte skrika på kvällarna. I timmar. Fram tills han var mellan två och tre år. Där någonstans slutade han!

Däremot började han med andra saker; det skulle krånglas, hämtas vatten, kissas (utan att vara kissnödig) och så vidare. Så kvällarna fortsatte vara oändligt långa. Ända tills han var i fyraårsåldern.

Min älskade N, fyra år.

Sade jag att jag var ensamstående med honom fram tills han var tre och ett halvt?

Oändligt långa kvällar.

Att jag nästan alltid bar över honom till min säng när jag själv gick och lade mig, så att han sov hos mig hela nätterna och vaknade hos mig, hjälpte inte. Det gjorde jag nämligen nästan varje natt i två år.

Som sagt... långa, långa kvällar...

Så här i efterhand, med fler barn och större erfarenhet, vet jag att jag inte skulle ha lyssnat på den där barnmorskan. Skit samma om ungen somnar vid bröstet! Skit samma om man sover med sitt barn i flera år!

Rätt som det är, är de tonåringar och man får inte ens kramas...

Ja, rätt som det är, är de tio år och man får bara kramas när inte någon ser, och absolut inte pussas!    

Gissa om de andra barnen fick somna hos tuttarna om de ville?   

Ingen av de andra kommer i närheten av min äldsta sons insomningssvårigheter! Tvärtom, alla andra har älskat sina sängar, velat gå och lägga sig av egen vilja! Nu är de ju inte lika envisa som min äldsta pojke. Han är till exempel också långsint, det är inte de andra tre. Alla är självklart helt olika personligheter - men jag tror ändå, att det har med saken att göra att jag lät de andra bestämma mer när de var bebisar. Att jag lät deras behov styra.

Särskilt den sista, min yngsta dotter, har älskat att somna vid bröstet. Minns alla gånger jag vaknade mitt i natten och upptäckte att hon fortfarande sög på bröstet, i sömnen... aj...    

Hon somnar utan problem nu, om hon är trött alltså.   

Nu ska jag gå och lägga mig... det lär komma in ett och annat barn inatt och väcka mig igen. Men det gör inget. Tiden går så fort... snart får jag ha sängen för mig själv och då lär jag sakna känslan av små varma kroppar bredvid min!   

För tio år sedan kände jag plötsligt för att storrengöra överallt hemma. Sådär riktigt superordentligt.

Riva ut allting ur alla lådor och skåp, krypa in under allting... tvätta fönster, väggar, lister... en sådan storstädning.

Jag hade städat hela dagen, det var kväll. Hela lägenheten var upp- och nervänd. Det var smutstvätt i stora högar överallt. Jag stod på en pall och skurade köksskåp inuti så att skurvattnet stänkte över hela mig, när det hände.

Jag kissade plötsligt på mig.

Det kändes lite... konstigt. Att bara kissa på sig så där, helt utan förvarning. Väldigt blött blev det också.

Funderade en stund, där jag stod på pallen med disktrasan i handen, liksom fastfrusen i en rörelse.

Jag hoppades att jag hade kissat på mig. Jag ville ha kissat på mig. För då kunde jag ju bara byta kläder, ta en snabbdusch och sedan städa färdigt.

Det andra alternativet skulle innebära att jag inte skulle kunna slutföra jobbet.

Det andra alternativet var att det var vattnet som hade gått. Fostervattnet alltså. (Tre och en halv vecka innan det beräknade förlossningsdatumet...)

Suck. Så otroligt dålig timing! Sjävklart ringde jag till sjukhuset och självklart sade de åt mig att jag måste komma dit.

Åååhhh.... kul att föda barn och sedan komma hem till en oavslutad jätteröra...   

Jag fixade till mig så gott det gick och ringde efter en taxi. Tyvärr tänkte jag inte så långt som att vattnet kunde fortsätta rinna ut, så det var rätt blött i taxin efter att jag lämnade den.

På sjukhuset (Rigshospitalet/"Riget" i Köpenhamn) konstaterade de att det inte var särskilt bråttom, och att jag skulle komma tillbaka igen vid sextiden på morgonen nästa dag.   

Fast nu hade jag liksom tappat mitt flow... tänkte först åka hem och städa färdigt, men sedan började jag bli lite nervös. Shit, jag ska föda barn imorgon och det är ju snart! För vid det laget var det rätt sent på kvällen.

Så jag åkte hem till det blivande barnets pappa istället.

"Okej, i morgon ska jag föda, så nu behöver jag lite hjälp här."

Han fick hjälpa mig att raka benen, hämta mat, ringa blivande farmodern som skulle ta hand om den jättetvätt som väntade hemma, och jag sov över hos honom eftersom vi ändå skulle iväg tidigt nästa morgon.

Värkarna startade vid femtiden. Aj.

Vi åkte in, jag skrek lite då och då i taxin vilket gjorde chauffören ganska nervös över att kanske behöva förlösa ett barn på jobbet.

Men sedan lugnade han sig därinne i magen. Kanske för att jag fick en massa trevliga droger? Ett tag var jag så hög att jag for upp ur sängen med alla sladdar på  mig och började dansa med stången som sladdarna var kopplade till.

När han väl ville ut framåt eftermiddagen gjorde all bedövning att jag inte kände krystvärkarna tillräckligt mycket, så de fick dra ut killen med sugklocka. (Han såg ut som ett conehead i en vecka efter.)

Men ut kom han till sist. Och det var idag, för tio år sedan!   

Min finaste N!