Min tioåring ska få en TV av sin biologiska pappa. När pappan glatt berättade detta per telefon blev jag så arg att jag nästan vrålade åt honom; "Nen nej nej, han ska INTE ha en egen TV!"!.

Det var min första reaktion. Pappan blev både förvånad och sårad, han trodde dels att jag skulle bli glad, dels blev han arg över att jag tycker att jag kan bestämma vad han köper till sin son.

Tja, det kan jag rent lagligt - jag har ensam vårdnad...

Men i övrigt är det kanske inte helt schysst av mig att lägga mig i det. Å tredje sidan är jag verkligen emot att barn har egna TV-apparater! Något som verkar bli vanligare och vanligare, tyvärr.

Vi har redan två TV-apparater. En megastor plattskärms-TV i vardagsrummet, plus en jättestor TV i lekrummet. Det räcker! Barnen har ju redan en egen TV, allihop tillsammans. Min äldsta son behöver inte titta mer på TV, han behöver befinna sig mer sällan vid skärmar överhuvudtaget. Dessutom har man för längesedan konstaterat att mer än en timmes TV-tittande per dag för ett barn faktiskt är skadligt. På flera sätt. Till exempel förlorar de i språkinlärning. Men härom tvista icke de lärde, utan jag och hans pappa. Att det inte är så, som vetenskapen har kommit fram till, har han inga egna vetenskapliga belägg för. Han utgår helt och hållet från vad han själv tror. "Jag tittar på TV hela dagarna och har inte tagit någon skada av det." Ha.. ha.. ha........ 

Debatten pågår. Lite input tar jag mer än gärna emot, både för- och emot barn-TV.

Läste en artikel nyligen om att det inte är bra för barn att vara för rena eller bo i för rena hem. Allergierna ökar till exempel. Det visste jag iofs redan och lever inte i något sterilt palats med sterila barn heller. Smutsiga barn är glada barn, är min paroll.
Fast idag har jag omvärderat det lite. Lagom smutsiga barn är glada barn blir bättre.

För god damn it, vilka smutsiga barn jag haft idag! Ja, rent av äckliga barn!

Förmiddag: E och M lekte fint och kärleksfullt tillsammans länge, utan att jag behövde gripa in. Härligt! Underbart med syskonkärlek... Så jag passade på att fixa med annat. E ropade glatt; "mamma, M dricker kiss!". "Haha, jaså gör hon det", svarade jag och fortsatte med mitt. De fantiserar ju så mycket, de små liven.

En bra lång stund senare när jag gick in i lekrummet, ser jag att E tagit av sig byxor och kalsonger. Jag ser att klosslådan är tom. Jag ser att det är fullt med kiss i klosslådan. Jag inser att M på riktigt höll på med kiss när E ropade. GAAAAAAA!!!!!!!!

Alltså har hon lekt i kiss, dessutom gått runt och tagit på saker efteråt. GAAAAAAA!!!!!!! Projekt hitta eventuellt kissfuktiga leksaker samt projekt rengöring.

Eftermiddag. Vi är ute. Vi måste korsa parkeringar. Först vår egen, sedan tennisens, sedan Willy´s, sedan tennisens igen och till sist en sista vända över hemparkeringen. Vet ni hur parkeringar ser ut nu, när det smälter? Det är VATTEN. Det är SJÖAR. Smutsiga sjöar. Oljeavgasskitsvartvattensmutsiga sjöar, djupa.

Att ens försöka hindra E och M att vara i dem är en utopi.

Inte bara vara i. Bada i. Ramla i. Hoppa upp och ner i. Stoppa vattensmutsiga händerna i munnen (M är, trots att hon är över två år, fortfarande galen i att smaka på allt). Äckligt svartsmutsvatten överallt! På mig också förstås, efter att jag sjuttiofem gånger släpat blötgrusig M bort från ännu en svart sjö.

Lagom smutsiga barn är helt klart bäst.

Jag har ammat i sammanlagt 28 månader.

Det började så här:

Det vill säga, lugnt, mysigt, ostört.

Men för varje barn blev amningen mindre och mindre ostörd. Till sist blev det så här.

Det är ju otroligt att jag överhuvudtaget har några bröst kvar! Vilka fantastiska apparater!    

(Fast som alla förhoppningsvis vet, så är det inte amning som förändrar brösten. Graviditet förändrar brösten.)

Radion stod på i köket och skvalade. Plötsligt urskiljde sig en mening med kristallklar tydlighet.

"Är kärnfamiljen ett fängelse? Ja, det kanske är så."

Jag vet inte vem jag citerar eller från vilket program. Men personen har rätt.

Borde brodera en väggbonad till köket. "Fängelse, ljuva fängelse". Med en sol på blå himmel, svensk flagga på stång, en röd stuga med jättehögt Kumlabunkernliknande stängsel runt och så blommor förstås. 

Ibland kan man få permission. Som igår till exempel. Då fick jag permis för att kunna delta i en sammankomst hos vänner. Tyvärr var permissionstiden kortare än evenemanget så att jag var tvungen att återvända till cellen innan festen var slut. Men hellre en kort permission än ingen alls!

Jag klagar inte alls. Fängelser är otrevliga ställen, det vet jag med säkerhet efter att ha besökt Kumlabunkern några gånger när jag jobbade som reporter.

Kärnfamiljsbunkern är tvärtom ett mycket angenämnt fängelse. Ett helt självvalt fängelse fullt av interner som jag älskar mer än livet. Om jag skulle bli frisläppt skulle jag kedja fast mig och vägra ge mig av.

Visst är det mycket som är jobbigt med att vara fånge:

Jag ser ytterst sällan andra omgivningar än de absolut närmsta. Jag träffar ytterst sällan andra människor än de interner jag bor med. Jag kan inte utföra de enklaste sysslor innanför eller utanför cellens väggar utan att släpa på fyra barnbojor. Barnbojor är också mycket, mycket, mycket tyngre än vanliga bojor!  Sammanlagt väger de nästan 90 kilo.   

Å andra sidan är det ännu mycket mer som är trevligt med att vara fånge:

KÄRLEK i massor. Kramar, pussar. Delad glädje och sorg, ilska och lycka.

Mening och mål, utmaningar - både fysiska, mentala, känslomässiga. I det här fängelset behöver jag aldrig ha tråkigt eller känna att livet är meningslöst och innehållslöst...    

Nej tack, helst inte.

Jag är förälder, inte kompis.

Om jag skulle hjälpa mina barn att leka jämt och ständigt - hur skulle de då ha lärt sig att sysselsätta sig själva?

För många år sedan (ungefär tusen), när jag hade bara ett barn, gällde samma sak. Då hade jag en väninna, med en dotter i samma ålder som min son. Hon hade lekt, konstant, med ungen sedan hemkomsten från BB. "Det är ju så roligt!"

Ja visst är det kul att gulla och leka med små bebisar. Men bebisar växer... 

Inte så svårlekt

När våra barn fortfarande var mellan ett och två år, tyckte hon fortfarande att det var kul att leka med dottern, tydligen hade hon en massa tid till det också.

Men sedan.

"Jag blir galen, hon är på mig hela tiden! Jag får ingenting gjort, jag måste leka med henne, hon kan inte leka själv alls!"

Ja, ja. Som man sår får man skörda. 

Det verkar som om ganska många föräldrar har fått den felaktiga uppfattningen att man måste leka med sina barn. Går omkring med dåligt samvete för att de inte leker tillräckligt mycket, tillräckligt ofta. Alternativt faktiskt sysselsätter barnen hela tiden. Undrar hur Sverige skulle se ut idag om den uppfattningen hade funnits längre bak i tiden. Undrar hur långt vi hade kommit i vår utveckling. Ingen hade ju haft tid till annat än att leka med sina barn, för att de inte, huga huga, skulle ha TRÅKIGT!

Nu kanske någon tycker synd om mina barn, för att jag inte leker med dem.

Fast jag gör massor av saker som barnen tycker är roliga, som jag kan göra samtidigt som jag håller på med annat.

Med den här på huvudet får jag glada barn

Till exempel händer det inte sällan att jag klär ut mig, när barnen också gör det. Det tycker de är megaroligt. Det räcker att jag går omkring och ser ut som en Drottning, jag behöver inte engagera mig fullständigt och lägga ner allt annat jag ska göra. Det går jättebra att diska i drottningkläder, att dammsuga och låtsas utdela drottninglika order till fiktiva tjänare.

Musik är en annan lätt grej. Man kan dansa runt i lägenheten istället för att gå dit man ska, och på vägen till och från tvättmaskinen ta ett snurrvarv med någon av de mindre invånarna.

Lite bus på väg mellan "måstena"

Jag bygger gärna upp kojor som barnen kan leka med, eller sätter ihop en fantastiskt snillrik tågbana - som de sedan leker med, utan mig. Men självklart har jag en kommunikation med dem under tiden de leker, om de vill det.

Ofta håller jag på i köket medan barnen leker i lekrummet. Och får ropa ganska högt för att de ska höra vad jag säger när jag "är med och leker" meddelst prat. Men det fungerar jättebra. "Mamma, jag bakar en tårta till dig!" "Åh vad gott, jag är riktigt hungrig"......

De leker själva. Men jag var bjuden på snabblunch.

Det jag vill få fram är att det finns ett sätt att slippa leka utan att vara totalt frånvarande, ett sätt som ger barnen kontakt och bekräftelse men samtidigt inte är jättetrist och tar eoner av tid (vuxna har de facto en hel del "måsten", trots att jag är emot uttrycket och försöker hålla nere dessa).

Min favorit är sång. Det är det roligaste och lättaste sättet att vara med barnen utan att leka. Att gå omkring och sjunga. Den som vill sjunger med. Det är något de verkligen tycker är kul.   

Små barn måste man ju leka med till viss del. Man måste sitta ner en stund då och då för att hjälpa dem träna motorik med klossarna till exempel. Men att sitta där hela tiden, det är att göra barnen en stor björntjänst. Ju mer de får leka för sig själva, ju mer utvecklas förstås deras egen fantasi och påhittighet.  

Ett par snygga skor, så är han nöjd

Även små barn kan ha jätteroligt för sig själva. De kan sitta hur länge som helst med sina favoritgrejer och det är inte ett dugg synd om dem för att de inte har en uttråkad, lidande förälder bredvid sig...

Elias har roligt. Jag lider.   

Det finns en sak jag retar mig på mer än något annat.
Det är daltiga enbarnsföräldrar.

Hej kära daltiga enbarnsförädrar och välkomna till dagens lektion.
Idag ska vi tala om påklädning.
Scenariot är tidig morgon, stressad förälder som ska hinna med bussen till jobbet och en arg femåring som vägrar välja strumpbyxor eller klä på sig överhuvudtaget.

Argumentera inte! Framför allt ska ni knipa igen om allt som låter ungefär som "men snälla snälla, kaaaan du inte ta på dig nu, mamma kommer för sent till jobbet annars"...

Klä på ungen bara!!!!!!!! Oavsett hur mycket han/hon protesterar. Alternativt lägg ner kläderna i en påse så får dagispersonalen klä på. INGET barn har dött av att åka till förskolan i pyjamas, oavsett hur många minusgrader det är ute. Däremot har många barn lärt sig att det inte är någon idé att krångla och tjafsa och att det ÄR kallt att inte ha ytterkläder.

Och nej, man blir inte sjuk av att bli kall en stund. Man blir sjuk av bakterier och virus, inget annat.

Sådär, nu är det kafferast!

Vad ÄR det med enbarnsföräldrar?

ALLA barn är speciella och fantastiska, men det går verkligen till överdrift hos många med bara ett barn; föräldrarna fokuserar så totalt på barnet, att stackaren får en chock när dagis/skolan börjar och han/hon upptäcker att världen inte alls snurrar runt honom/henne.  Jag har sett hem där det knappt finns någon som helst annan prydnad på väggarna än barnets teckningar och till och med inramade kläder.  Det är sådant som kan ge mardrömmar i veckor; mardrömmar om hur de här snorungarna kommer göra livet surt för MINA barn i skolan, på lekplatsen, i arbetslivet, eftersom de inte alltför sällan är odrägliga ungar som är urkassa på att kompromissa. Urkassa på att låta andra ta plats – de är helt enkelt mindre socialt kompetenta. Det finns ingen hemma att ta hänsyn till, ingen att träna hyfs tillsammans med.  Sure, man kan som förälder berätta hur man uppför sig – men det är stor skillnad på det och att faktiskt behöva göra det också, dagligen.

Dessutom är många sönderdaltade.  Så fort de snubblar kommer nervösa föräldern och förstorar upp händelsen med massor av uppmärksamhet, så att barnet snabbt lär sig att skrika riktigt högt för minsta lilla och tycker att det är både otäckt och smärtsamt att när det faktiskt inte är vare sig det ena eller det andra. Ja, det finns till och med enbarnsföräldrar som håller sina händer under bäbisens hälar när det ligger och sparkar – så att det inte ska göra illa sig… !!!!!

Föräldrar till ett barn tar sig oftast alldeles för mycket tid till att ”argumentera”. Gärna väldigt, väldigt pedagogiskt, milt och kanske till och med bedjande. Inte fan undra på att andra vuxna blir galna när de får hem sådana här barn då det ska lekas! Och inte fan undra på om det blir massor av extrajobb och psykbryt när enbarnsföräldern kommer försent till jobbet på grund av sin ouppfostrade snorunge…

Ett alltför vanligt exempel är måltider. Eller påklädning. Ett ensambarn kan få oceaner av utrymme för att krångla och tjafsa in absurdum. Har ett barn syskon får det krånglande barnet inte alls samma utrymme och lär sig rätt snabbt att det inte är någon idé att hålla på i det oändliga.

Nyblivna förstagångsföräldrar tror att deras bebis är universums medelpunkt, att alla detaljer omkring deras barn är fantastiska och superintressanta och att man inte älskar sitt barn om man inte hela tiden är totalt fokuserad på det. Man måste tydligen också skriva det överallt där det går att skriva.; ”Åh vad jag älskar min älskade lilla prins/prinsessa!”.

Jag älskar verkligen alla mina fyra barn, älskar dem mer än livet. Och jag utgår från att det är självklart och inte behöver skrivas på neonskyltar. Och, just därför ser jag till att ge dem bra verktyg att hantera verkligenheten med, jag lindar inte in dem i bomull och får dem att tro att de är bättre än andra, eller att hela världen kretsar runt dem.  Det är att vara en bra förälder, inte att göra sitt barn till ett pain in the ass för resten av omgivningen!