Fyra barn, stort hus = två saker som var för sig är alldeles underbara! Jag älskar mina barn och jag älskar det här huset.

Däremot älskar jag inte det omöjliga uppdraget att hålla ordning på allt samtidigt.

Det går inte. Oavsett hur mycket eller lite barnen själva hjälper till med städning av både sina egna rum och saker, och övriga huset (vilket de har gjort extra mycket den senaste veckan). Det är helt omöjligt att ha det välstädat i varenda rum i hela huset samtidigt.

Sedan ett par dagar håller jag på med att rensa och städa vårt stoooraaaa förråd som ligger på bottenplan, i anslutning till själva huset. Fixar med trädgården lite lätt, och grejar med andra saker som inte har att göra med städning. Cyklarna skulle fram och göras i ordning, till exempel. Det innebär att resten av huset har "fallit ihop" totalt på de här två dagarna. Så fort går det, för det var riktigt trevligt här tills jag fick för mig att ta tag i förrådet. Jag hade för en gångs skull verkligen gett mig den på att hålla någorlunda ordning nästan överallt. Men nu ser det ut som ett nybombat Beirut igen.

Samma sak händer förstås om jag bara är lite extra trött en dag eller två, eller sjuk i flera dagar. Pang! så är det kaos.

Därför undrar jag hur de där Shabby Chic-perfekta hemmens ägare gör. Är de aldrig sjuka, har de städhjälp, trädgårdsmästare, vad?!?!?

Å andra sidan, so what. Det är förmodligen bara jag som blir irriterad på röran. Barnen bryr sig inte nämnvärt, och så länge de mår bra så är det ju lugnt. De vill nog hellre ha sina cyklar och hellre ha en glad mamma än en sur städmamma. Nu är det ju också så skönt ute att man kan vistas där, istället för inne i krigszonen :-)))

Gissa vem som är mamman utan koll?

Moi!

Trots alla olika system jag använder för att minnas allt, spricker det.

Åttaåriga dottern har läsläxa varje dag. Hon ska läsa några sidor, högt, för en vuxen, i sin läsebok. Sedan ska den vuxna (= jag) skriva ner detta i ett häfte. Datum, tid, antal sidor, vilka sidor och en kommentar om läsningen. Varje dag.

Sist jag kom ihåg att göra det var i slutet av april.

Att min dotter läser jättemycket ändå, det syns ju inte i det där häftet. Det står inget om att hon läser godnattsaga för sina syskon flera gånger i veckan, eller att hon läser andra böcker än just läseboken flera gånger i veckan. Och så vidare.

Idag var jag med henne i skolan och satt där och skämdes en aning, när det var dags för fröken att förhöra läsläxan...

.

Sedan är det skoldagböckerna. Det är en slags läxor det också, som två av barnen ska ha med sig varje måndag. Jag har alltså minst tre dagar på mig att komma ihåg att få dem gjorda. Att titta i dem, kommentera, se till att barnen gör den lilla uppgiften som finns. Jodå, så att eehh... det blir ju gjort i tid i alla fall två av tio gånger. De andra åtta gångerna får vi göra det snabbt som attan på måndag morgon.

Läxboken, den är spännande. OM den följer med min dotter hem, så är steg ett avklarat. Steg två är att hon talar om för mig att hon har fått en ny läxa i den. Där faller det. Alltid. Det är enbart när jag råkar komma ihåg att hon har en läxbok och att jag borde titta i den, som det blir gjort. Inte sällan hittar jag en ogjord läxa där.

Äldsta sonen... ojoj. Han har inte så ofta "vanliga" läxor. Han ska helst gå in på internet och göra lite grejer där, varje dag eller i varje fall flera dagar i veckan. Typ glosträning, multiplikation och sådant. Om han gör det frivilligt utan att jag säger till? Inte direkt. Om jag säger till? Inte direkt. När det väl kommer en mer vanlig läxa, så har han inte en aning. Men han har ju, i och med autismen, en ursäkt. Jag däremot, har ingen sådan ursäkt.

Är det något extra som händer i skolan, utöver de fasta komihågsakerna varje vecka, då kan ni ger er sjutton på att jag missar det. Utflykter där matsäck och annat krävs. Friluftsdagar där barnen ska ha pulkor/skridskor/matsäck. Aaarrgghhh!

Jag är inte föräldern som dyker upp med söta korgar med filtar, fika och små ljuslyktor i, direkt. Det är jag som får panikåka bort till ICA och handla något snabbt, för att sedan ge barnet i en plastkasse. Med svetten lackande och stressad blick.

Hur det ska bli när ALLA fyra barnen har läxor (istället för som nu; "bara" tre...), det vägrar jag tänka på just nu.

Familjeliv............................

Glamour, överallt glamour! Mitt liv är så fantastiskt spännande och fartfyllt att jag knappt vet var jag ska göra av mig.

Igår till exempel, jagade jag en skadad liten mus som katterna inte iddes göra slut på. Naturligtvis iförd det senaste från Prada. Jag, alltså. Inte musen. Upptäckte även två döda möss och en död råtta i förrådet. Jakten resulterade också i att tvättmaskinen drogs fram vilket i sin tur krävde åtgärder där den stått. Och det förde till en total ommöblering av badrummet. Glamour kan även vara svettigt!

  En morgonbild på mig, nyss uppstigen ur sängen.

Efter fem klädombyten och tio parties var det återigen dags att hantera autismutbrott. Denna gång utlöst av tvånget att sitta kvar vid matbordet när vi äter alla tillsammans.Sippade lite champagne medan tolvåringen skrek och kastade saker. När jag stod och plattångade mitt vitblonderade och hårförlängda svall, utbröt det ännu ett bråk. Mellan de tre yngre barnen. Med mild stämma (som naturligtvis bryter på Hollywoodamerikanska) bad jag dem sluta slå ihjäl varandra.

  Här är jag på väg till ICA för att handla lite mjölk.

Loungade en stund på kvällen, sedan blev det natt med tillhörande kiss i barnsäng och dusch av barn.

Självklart såg jag perfekt ut. Då också. Inte en skrynkla på sidennattlinnet.

And now, shopping for more tazzels! *kindpussar*

Fyra barn, stort hus = mycket att göra.

"Föräldra-ledig" är inte ett ord jag tycker om. Alls.

Jag har aldrig varit mindre ledig än sedan jag fick barn.

Visst finns det shopping- och kaffelatteföräldrar, som även har tid att springa på gym och odla intressen när de är föräldralediga. Det hade jag nog också hunnit när jag hade ett enda barn, om jag hade haft pappan i närheten varje dag.

Däremot hann jag absolut gå ut och ha roligt ibland, jag hann med att ha det välstädat hemma och jag hann definitivt med, och kom ihåg, alla åtaganden trots att jag sedan arbetade heltid.

Men det var då. Nu har jag fyra. Redan vid två barn började det bli svårare att hinna med...

Dygnetrunt-jour, alltid på arbetsplatsen, ansvar för att allting fungerar. För att barnen kommer i tid till skolan varje morgon, helst mätta, med rena kläder och rätt saker i rätt väska. För att barnen har rätt kläder och i tillräcklig mängd för varje årstid. För att läxorna blir gjorda. För att gå på utvecklingssamtal, föräldramöten, till BVC, ögonkliniken (dotter med skelning och synfel), Bup (son med autism). För att trösta och hjälpa de som blir retade i skolan (autismsonen varje dag). För att kunna åka inom tio minuter till skolan när någon (läs autismsonen) inte står ut längre och bara måste hem. För att huset är någorlunda i ordning så att det går att leva och leka i det. För att det finns tillräckligt mycket rena kläder till alla. För att hålla fint i trädgården, förrådet, fixa mellanmål, luncher. För att lösa bråk och försöka lära barnen att kompromissa och säga förlåt. För att hålla på regler, speltider, komma ihåg äggklockan när speltiden börjar annars blir det jobbigt när det är dags att sluta. För att komma ihåg att ringa kompisar på kvällarna så att det finns någon att leka med efter skolan/dagis (det går sådär.. det blir oftast spontant, rörigt och orättvist fördelat istället). För att se till att barnen städar sina rum och plockar upp efter sig själva. För att veta vilken dag vilket barn har idrott och vilken dag vilket barn ska ha matsäck. För att trasiga saker blir lagade. För att klippa barnens hår, naglar, smörja in dem. För att klippa marsvinspälsar och klor. För att komma ihåg vad som är slut och måste handlas till kyl, frys och skafferi. För att borsta tänder, läsa sagor och få barnen att somna - helst i tid, så att det inte blir för svårt nästa dag.

Dessutom är det sjukt låg status på att vara hemma med barn.

Så nästa gång säger något om att vara ledig när man är hemma med barnen, kan det hända att jag råkar dela ut en high five. I ansiktet. Med en stol.

Ps. Var är pappan, kanske någon undrar. Svar: Han är på jobbet. Åker hemifrån halv sju på morgonen, kommer tillbaka med bussen som är framme vid 18, eller den som kommer 19:50. Ofta den senare. Eller är jour (en eller flera gånger i veckan) = åker hemifrån vid sju, kommer tillbaka nästa dag vid lunch, måste då sova tills det är kväll.Så ser det ut för det mesta. (Dessutom bor vi visserligen i samma hus, men är singlar). Ds.

Man kan få en grattis header, ser jag i rampljuset. Spännande!

Just nu försvann fyra barn ut genom dörren för att fortsätta en lek. Den innehåller mycket spring. Vad lugnt det blev!

Tolvåringen är hos en kompis, men åttaåringen har en kompis hemma idag. Så det jämnade ut sig. Det brukar göra det...

Ibland känns det som om jag har ett eget dagis. Eller fritids, kanske passar bättre.

Sexåriga E har sedan en tid en grej för sig; han skriker, så högt han kan. Rakt ut. Till exempel när jag frågar honom någonting, eller när han leker, eller spelar. Rätt som det är så skriker han så mina öron trillar av. Hoppas det går över snart. Att be honom sluta ungefär femtioelva gånger har inte hjälpt. Att säga till fungerar överhuvudtaget inte särskilt bra i den här familjen. Förmodligen gör jag något fel, som jag ännu inte har upptäckt. Resultatet är i varje fall att mina barn är väldigt dåliga på att lyssna när jag säger till dem. Har tappat räkningen på antalet gånger jag har sagt till om att hänga upp ytterkläderna efter sig, och ställa upp skorna. Selektiv hörsel eller misslyckad mamma?

Jag har försökt med diverse metoder. Belöningar, bestraffningar, "ormar", pedagogiska scheman med bilder och Gud vet allt.

Men inget fungerar särskilt bra. Inte i längden. Ormarna fungerar jättebra - i början. Man ritar en orm med rutor i. Sedan får barnen kryssa i en ruta/sätta ett klistermärke varje gång de gör något som krävs för att få göra det. När ormen är full väntar en belöning. Men mina barn är för smarta. Efter ett tag väljer de att strunta i att det tar längre tid för ormen att bli full, och väljer att bara göra de saker de tycker är lättast. Det har inte funkat att göra ormar med delbelöningar efter tio rutor, korta ormar, långa ormar...

Belöningar och bestraffningar fungerar ju inte heller, det vet jag egentligen. Det är bara alltför lätt att trilla dit ändå, när jag står där, svettig och högröd i ansiktet av ilska över att tre barn springer runt, runt och ingen hör ett dugg när jag ber dem lugna ner sig.

Hade jag fått se den synen innan jag fick barn hade jag nog grävt ner mig. Jag gillade inte ens barn...

Men jag älskar så klart mina fyra busfrön!

Det är säkert jätteroligt att baka allt sitt eget matbröd och kaffebröd själv, alltid.  Att laga mat från grunden, minst två gånger om dagen. Det är säkert jätteroligt att mala sitt eget kaffe och fånga sin egen sill att lägga in i egentillverkade glasburkar med egentillverkade etiketter.

Jag tycker inte det, men jag vet att många tycker det.

Jag vet också att det finns många som gör sådana här saker för att de tror att man "måste" göra det. För då är man en bra "husmor", en bra fru, en bra förälder, en bra människa. Det finns också många som gör allt och lite till enbart för att få höra hur duktiga de är. Trots att de egentligen stressar ihjäl sig och helst skulle vilja köpa en färdigbakad jävla limpa någon jävla gång.

Jag gillar att skriva, men om jag hade gillat att baka så hade jag gjort det. Förmodligen varje dag. Min poäng är inte att det är något fel med att baka/laga hemlagat/sylta/safta osv. Men att det är något riktigt galet när folk pressar skiten ur sig med att göra sådant, inte för att de vill, utan för att de tror att de måste eller har blivit beroende av bekräftelse på t ex Facebook...

Trots att det är 2013 tycks många tro att det är 1953.

Att baka eget bröd hela tiden, att laga mat från grunden hela tiden, det är inte alls ett tecken på att man är en bättre människa - det är ett tecken på att man är en mindre avslappnad, mer stressad människa med lägre självkänsla än de som inte sätter så höga krav på sig själva. Barnen vill nog hellre ha en glad mamma som har tid att lyssna och titta och läsa högt och hitta på roligheter, än en mamma som far runt med disktrasan i ena handen och bakpulvret i den andra handen, samtidigt som hon rättar till det smårutiga förklädet med ena foten. Det är inte att vara "duktig", det är att vara osäker. Som fan.

"Jag måste göra allt det här så att jag passar in, får beröm, blir omtyckt, människor säger att jag är så duktig som gör och orkar så mycket, jag måste göra allt det här för att få bekräftelse för utan det kan jag inte bekräfta mig själv".

Som sagt. Om man nu inte verkligen på riktigt tycker att det är roligt och inte alls stressande och tidsödande.

Man ska göra det man själv vill, har lust med. Det som ger tillfredsställelse och lycka. Inte det man tror att man måste göra för att tillfredsställa andras idéer om hur saker och ting ska vara.

Är det att baka, så fine. Är det att måla, gör det. Är det att fånga egen sill och lägga in i egentillverkade glasburkar, go ahead. Är det att skriva, låt tangentbordet glöda. Bara det är något du själv vill och tycker om.

Annars lär de flesta bröd, bakverk och maträtter innehålla en hel del resentment...

Ps. Det finns färdiglagad och samtidigt sund mat att köpa i de flesta mataffärer. Till och med färdigt bröd som inte alls är onyttigt. Det finns både sylta, sill och köttbullar till julafton och påsk. De flesta konditorier säljer färdiga tårtor och andra bakverk. Det finns, tja, nästan precis allt och det duger jättebra. Jag menar, om du har något annat intresse och någon mer mening med livet än att fixa mat. Bara ett tips. Ds.

Tonåringar. Aldrig gillat dem. Inte ens när jag själv var en.

Nu har jag en nästan tonåring hemma, en "tweenie". Det är ju... intressant. Jag får veta att jag lever. Jag får mina fiskar varma. Typ.

Det ska argumenteras om precis allt... helst utan slut.

Det ska suras för minsta lilla.

Det ska åkas humörberg- och dalbana nästan dygnet runt.

Att plocka upp en tweenie och bära dit han ska är inte lika lätt som att göra detsamma med en fyraåring.

Att säga "nej" och vägra diskutera är inte lika lätt som med en sjuåring.

Men det betyder inte att tweenien plötsligt kan göra som han vill - det betyder att han fortfarande måste följa vissa regler och göra vissa saker, bara med fler utbrott och mer ilska.

För jag är Drottning, jag bestämmer. Oavsett barnens åldrar! Hah!

Mina öron är totalt okänsliga för ord som "du är ju sämsta mamman", "Det är orättvist, du är bara arg på mig jämt", "Nej jag tänker inte göra det där", "Jag tänker rymma/jag vill bo någon annanstans" och annat sådant.

Jaha, och? Säg det till någon som bryr sig...   

Säg det till någon som inte vet att hon egentligen är den bästa mamman och att vi kommer att ligga och kramas ikväll innan du somnar.   

Jag är inte perfekt, men jag är uthållig och envis och dessutom vuxen.

Att bete sig illa betyder tråkiga konsekvenser, oavsett hur mycket man argumenterar, oavsett hur stora utbrott man får.

Curling och taskig gränssättning är inte okej, vare sig ens barn är fem eller femton. Sådant är björntjänster och direkt dåligt för barn. Även om de inte håller med om det just nu.

Jag vet att tweenien kommer att tacka mig när han har passerat 20-strecket... men fram tills dess är jag helt beredd på att vara "den sämsta, dummaste mamman i hela världen ".

Nej, jag tänker inte söka på Sean Banan.

Det är jag som har datorn nu. Du får gärna googla på honom när du får ha datorn imorgon.

Nej, jag tänker inte sluta skriva. Det är min dator och jag är myndig. Så det så.

Det hjälper INTE att komma med "men mamma, va göru...."

Jaha, visst, jätteduktigt att säga "vad gör du" men att uttala det tydligare hjälper inte heller.

Det är mammatid. Du ska sova, N. Jag ska ligga här och mysa med dig och datorn. Datorn är tyst och varm.

Du är varm men inte tyst.

Nej E, det är ingen som har ljugit. Kasta inte den där. Nej N, du ska inte ta sönder den ifall E kastar den.

Tyst därborta G och M! Jag trodde ni hade somnat...

E - du får snart gå till ditt rum och sova istället.

Va? Jaha.

Tysta sade jag! TYYYSTAAAAA!!!!!!!!!!!!!!

Jag struntar i vem som väckte vem! Allihopa ska sova. NU.

Sluta härmas!

Från och med nu är vi tysta, okej?

Jaha, du måste bara säga nåt, M... du får säga det imorgon när du vaknat.

Så... nähä... N vill inte googla på Sean Banan. Tack för infot.

Nej, jag tänker inte googla på honom. Nej. Inte på Khadaffi heller.

Sscchhhhhhh!!!!!

Jag vill sova!

Sluta sjunga om din kompis. Tack på förhand.

Godnatt.