Förnekar all kännedom om eventuellt solsting. Nä, jag är helt enkelt egentligen en kreaturssnäll människa och nu ska jag visa det även här på bloggen.

Fast först måste jag skriva av mig om en sak, innan jag kan börja bli sådär riktigt, riktigt menlös och bara skriva om fika, fester och shopping (vilket kommer att bli svårt eftersom jag aldrig fikar, festar eller shoppar.)

Curlade föräldrar.

Alltså bortskämda föräldrar som tycker de har det sååå jobbigt, trots att de är två.

Som lever i en vardag där man kan strunta i disken hela dagen om barnen är extra krävande, eftersom ytterligare en vuxen kommer hem på kvällen och kan ta hand om den. Men som ändå tycker att de har de så jobbigt.

( OBS: Självklart kan alla föräldrar till ett barn och som lever i tvåsamhet ha jobbiga dagar, men det här inlägget handlar inte om dem som "bara gnäller lite ibland", och egentligen fattar att de faktiskt har det jävligt bra.)

Som lever i en vardag där de har någon att dela bekymren och glädjeämnena kring barnen med, där de är två om de ekonomiska bördorna. Men ändå tycker att de har det såååå jobbigt.

Som lever i en vardag med två, tre barn och tycker att det är krävande att vara föräldraledig ett år, tills partnern tar över och de själva får mer vuxenkontakt igen.

Som lever i en vardag där det finns två som kan ta med barnen till BVC, som kan ta konflikter, som kan ta trotsåldersutbrott medan den andra får vila sig en stund. Där man kan turas om att ha sovmorgon, turas om att vara den som tar hand om nattvakna barn.

Helt enkelt jävligt bortskämda  föräldrar! Vad jag tycker om föräldrar som har bara ett barn, är två stycken friska, vuxna hemma, men ÄNDÅ gnäller, det har jag förmodligen redan gjort mer än klart. Fy fan för dem!

Till alla som anser sig ha det besvärligt på dagarna med barnen, tills partnern kommer hem; läs detta:

http://aretsmama.bloggplatsen.se/2010/06/07/3081947-kanske-har-jag-bara-en-dalig-hardag/

Läs och skäms! Och om ni har mage att INTE skämmas, så skäms jag åt er, å era vägnar....

Idag var vi tjejer i familjen själva hemma halva dagen, och femåringen fick bestämma. Och då blir det alltid mer eller mindre glamouröst, och alltid pannkaka till lunch.   

Hon valde örhängen och hårpynt till mig, som lydigt lade en fet makeup och drog på mig högklackat. Sedan var det hennes tur att bli sminkad, som en prinsessa förstås. Och så målade vi våra naglar.. och så satte vi på oss rosa kläder. Men nej, jag hade inte klänning - hon fick nöja sig med att min tröja var rosa...

Hon fick borsta mitt hår *aj* och vi snyggade även till tvååringen så gott det gick (hon är en kladdmaja som även avskyr hårborstar). Sedan gav vi oss iväg på en skön cykeltur tillsammans alla tre, looking pretty fabulous!   

Vad ÄR det med (ok inte alla, men jäkligt många) enbarnsföräldrar?

ALLA barn är speciella och fantastiska, men det går verkligen till överdrift hos många med bara ett barn; föräldrarna fokuserar så totalt på barnet, att stackaren får en chock när dagis/skolan börjar och han/hon upptäcker att världen inte alls snurrar runt honom/henne. Jag har sett hem där det knappt finns någon som helst annan prydnad på väggarna än barnets teckningar och till och med inramade kläder.  Det är sådant som kan ge mardrömmar i veckor; mardrömmar om hur de här snorungarna kommer göra livet surt för MINA barn i skolan, på lekplatsen, i arbetslivet, eftersom de inte alltför sällan är odrägliga ungar som är urkassa på att kompromissa. Urkassa på att låta andra ta plats – de är helt enkelt mindre socialt kompetenta. Det finns ingen hemma att ta hänsyn till, ingen att träna hyfs tillsammans med.  Sure, man kan som förälder berätta hur man uppför sig – men det är stor skillnad på det och att faktiskt behöva göra det också, dagligen.

Dessutom är många sönderdaltade. Så fort de snubblar kommer nervösa föräldern och förstorar upp händelsen med massor av uppmärksamhet, så att barnet snabbt lär sig att skrika riktigt högt för minsta lilla och tycker att det är både otäckt och smärtsamt, när det faktiskt inte är vare sig det ena eller det andra. Ja, det finns till och med enbarnsföräldrar som håller sina händer under bäbisens hälar när det ligger och sparkar – så att den inte ska göra illa sig… !!!!!

Föräldrar till ett barn tar sig oftast alldeles för mycket tid till att ”argumentera”. Gärna väldigt, väldigt pedagogiskt, milt och kanske till och med bedjande. Inte fan undra på att andra vuxna blir galna när de får hem sådana här barn då det ska lekas! Och inte fan undra på om det blir massor av extrajobb och psykbryt när enbarnsföräldern kommer försent till jobbet på grund av sin ouppfostrade snorunge…

Ett alltför vanligt exempel är måltider. Eller påklädning. Ett ensambarn kan få oceaner av utrymme för att krångla och tjafsa in absurdum. Har ett barn syskon får det krånglande barnet inte alls samma utrymme och lär sig rätt snabbt att det inte är någon idé att hålla på i det oändliga.

Nyblivna (återigen, inte alla, men väldigt många) förstagångsföräldrar tror att deras bebis är universums medelpunkt, att alla detaljer omkring deras barn är fantastiska och superintressanta och att man inte älskar sitt barn om man inte hela tiden är totalt fokuserad på det. Man måste tydligen också skriva det överallt där det går att skriva.; ”Åh vad jag älskar min älskade lilla prins/prinsessa!”,

Jag älskar verkligen alla mina fyra barn, älskar dem mer än livet. Och jag utgår från att det är självklart och inte behöver skrivas på neonskyltar, eller på fåniga statusar på Facebook... ("sätt det här som din status om du älskar dina barn jättemycket", "jag har den bästa sonen/dottern i världen" och så vidare. *kräks*) Och, just därför ser jag till att ge dem bra verktyg att hantera verkligheten med, jag lindar inte in dem i bomull och får dem att tro att de är bättre än andra (dvs "bättre" på ett negativt sätt. De ska däremot lära sig att strunta i Jante), eller att hela världen kretsar runt dem. Det är att vara en bra förälder, inte att göra sitt barn till ett pain in the ass för resten av omgivningen!

//Peppar

Barn och datorer. De lärde fortsätter tvista. Föräldrar fortsätter klia sig i huvudet utan att veta varken ut eller in. Var ska man sätta gränsen? När? Hur? Måste man ha gränser överhuvudtaget?

Själv litar jag till största delen på mitt eget sunda förnuft. Det säger mig att det inte rimligtvis kan vara bra för ett barn, oavsett ålder, att sitta stilla framför en skärm i timmar. Oavsett vad det är barnet tittar på.

Att det inte är bra för vuxna, vet de flesta. Det är allmänt känt att man blir slö, slapp och likgiltig av att ligga för länge i tv-soffan och zappa. Att all information och alla intryck stressar hjärnan på ett negativt sätt, trots att det upplevs som avslappnande att se på TV.

Jämför själv hur det känns. Jämför hur du känner dig när du går och lägger dig efter en dag då du varit fysiskt aktiv både utomhus och inomhus, mot hur du känner dig när du går och lägger dig efter en dag då du spenderat över hälften av timmarna framför TV:n eller datorn.

 - Om barnet spelar länge står stressystemet påslaget under lång tid. Vi vet inte exakt hur det påverkar kroppen, men man har sett att hjärnan utvecklas olika beroende på hur man använder den. I vissa fall har barn som spelat mycket dataspel utvecklat autistiskt beteende. Det säger läraren och specialpedagogen Ylva Ellneby.

Tja, hon har rätt. I alla fall när det gäller mina barn. Jag märker en tydlig negativ effekt på det av mina barn som har suttit för länge framför datorn eller TV:n. Effekten visar sig direkt och håller i sig i flera dagar, kanske upp till en vecka; barnet blir på dåligt humör, lättirriterat, gnälligt, passivt. Får svårt att aktivera sig med annat när tiden vid skärmen är slut. Måste få hjälp att hitta på andra saker men gnäller oavbrutet om hur tråkigt det är och "när får jag spela/se film igen?". Dessutom finns andra tydliga tecken hos mina barn på att de faktiskt blir beroende – och det snabbt. Även när de inte tillåts sitta och spela dator- eller tv-spel mer än 40 minuter per dag, kretsar nästan alla deras tankar kring spelandet. Dels omkring själva spelet, men framför allt om när de får spela nästa gång. Rastlösa, irriterade... ja, de blir helt enkelt tydligt abstinenta!

Den amerikanska hjärnforskaren Jane Healy kritiserar den ökade datoranvändningen i landets skolor. Datorns pedagogiska kvaliteter beskrivs av Healy som klart överreklamerade - det finns egentligen inga studier som visar på fördelar före 10 års ålder. Och två forskare vid University of Washington i Seattle i USA har studerat inlärningseffekterna för två- till femåringar som har tittat på tv regelbundet. Resultatet var tydligt; barn som tittat på tv de första tre levnads­åren hade klart sämre resultat vad gäller färdigheter i matematik och läsförståelse, än de som inte gjort det. Men för barn som tittat på tv i tre- till femårsåldern hade det vissa positiva effekter, som att läsförståelsen och korttidsminnet förbättrades.

- För väldigt små barn är effekterna negativa, men för förskolebarn kan de vara konstruktiva, åtminstone på vissa områden, sammanfattar de två forskarna sina studier.

Perioder av intensiva sinnesintryck påverkar ett litet barns hjärnutveckling och skapar ett behov av just omväxlande, starka intryck.
– Det kan leda till koncentrationssvårigheter, något som inte är liktydigt med diagnosen ADHD, men det finns sannolikt viss överlappning, säger Sven Bremberg, barnläkare och docent i socialmedicin.

Även om tv generellt har en passiviserande effekt på barn anser Sven Bremberg att det har stor betydelse vilka program som ­barnen ser.
– Undersökningar har visat att det gick bättre i skolan för barn som till exempel tittat på ”Sesame street” eller ”Fem myror...” än för barn som mest såg rena underhållningsprogram.

Det samma gäller vuxna. Självklart påverkas vi positivt av att se kunskapsprogram. Självklart påverkas vi negativt av att sitta och glo på innehållslöst skit i form av korkade komedier eller våldsfrossande filmer. Vad får vi ut av det? Ingenting. Vi tror att vi ”tar det lugnt”, ”slappnar av framför TV:n”, när vi i själva verket matar våra stackars hjärnor med massor av värdelösa men starka intryck som den sedan ska bearbeta...

När jag blev gravid första gången var jag klar över en sak: Mitt barn skulle lära sig att leka själv. Dels för att jag redan då ansåg att det är sunt att kunna sysselsätta sig själv, dels för att jag var ensamstående och realist; jag förstod att jag inte skulle ha lika mycket tid och ork att stimulera mitt barn, som de föräldrar som är två.

Alla mina fyra barn är riktigt bra på att sysselsätta sig själva. De kan fantisera ensamma med små bilar eller dockor, bygga klosstorn och så vidare - ensamma. De är också bra på att leka med varandra, utan vuxnas inblandning. MEN. Så fort det har varit en period med mycket TV, försvinner detta nästan helt! Inte hos de två små barnen som är under fyra år. Men hos de två större är det extremt tydligt! Det räcker med att jag är trött eller sjuk bara ett par dagar, och därför låter TV:n stå på hela dagen, eller åtminstone flera timmar. Efter det får jag två gnälliga ungar: "Mammaaaaa, jag har inget att gööööraaaaa!" "jag kan inte komma på nåt att leka, jag har trååååkiiiiiigt!" Lägg till ett i allmänhet lägre humör, en större irritabilitet. Suck.

De dagar jag lyckas hålla TV-tittande och datorspelande på minimala nivåer, har jag mycket gladare och aktivare barn, som inte alls kräver min inblandning i sitt lekande. Det är bara det att jag är mänsklig. TV är en superb barnvakt när orken och lusten tar helt slut! Självklart är det så. Då är det bra att dessa hjälpmedel finns.

Samtidigt tänker jag på min egen barndom. På min egen mamma. Hur gjorde hon när hon var slutkörd? Vi hade inte video och barnprogram fanns bara på kvällen.

Jag tänker också på hur aktiva jag och mina syskon var. Och hur ovanligt det var med överviktiga barn. Hur allt hänger ihop med TV-tittandet; det ökade intaget av godis och snacks, till exempel.

Det är också intressant att jämföra mina barn med andras. Man kan aldrig dra alla över en kam, och jag ser stora skillnader bland barn överhuvudtaget. Min äldsta son älskar datorspel. Älskar! Han tröttnar inte. Om det inte fanns någon som sade åt honom att sluta spela, skulle han sitta där framför skärmen dygnet runt, utan att märka vare sig hunger eller trötthet. Han har också alltid varit en liten latoxe, inte den fysiska typen av person. Redan som bebis var han för bekväm av sig för att orka träna tillräckligt mycket på eget initiativ på att vända sig... och som småbarn ville han alltid bli buren (självklart bar jag honom inte, men han slutade inte be om det för det...). Hans bästa vän däremot, slutar självmant spela datorspel efter några timmar. Då har han tröttnat, det kliar i hans kropp efter att få röra på sig. Den pojken älskar också att idrotta. Det gör inte min son. Därför påverkar det inte honom lika negativt att spela mycket. Ja, det är bara ett exempel på hur olika barn kan vara.

När det gäller mina barn, vet jag i alla fall att ju mindre tid de spenderar framför TV:n eller datorn, ju bättre mår de.

Jag skulle kunna skriva trettio spaltmetrar till om det här. Ämnet är både hett och intressant. Men jag ger mig nu, för den här gången. Jag har bihåleinflammation, är trött och snorig och ska sätta på en film nu, så att jag kan smyga iväg och vila en stund. Efter det blir det ännu en film. För idag orkar jag inte. Avvänjningen om några dagar får jag bekymra mig om då.   

Släng bort det där illaluktande, mögliga, dåliga mammasamvetet!

Mammor måste inte vara perfekta.

Mammor måste inte baka bullar.

Barnen måste inte ha sju olika aktiviteter.

Mammor får glömma att packa matsäcken till dagisutflykten.

Mammor får komma för sent till dagis/fritidshämtning.

Mammor måste inte tillfredsställa barnets behov inom två sekunder!

Mammor FÅR SÄGA NEJ!

Mammor får sätta GRÄNSER!

Mammor får låta en skrikande unge ligga på golvet i affären och lugnt handla vidare.

Mammor får ta den skrikande ungen under armen och bära ut, utan att be om ursäkt inför någon.

Mammor behöver inte städa jämt!

Allvarligt, dör hela familjen om disken står kvar medan ni spelar ett spel tillsammans istället? Stannar jorden om dammtussarna bygger höghus? Ett skitigt handfat betyder, tro det eller ej, att du är en BRA mamma!

Barn behöver en mamma som pratar med dem, inte en stressad Ajax-tornado!

MAMMOR ÄR INTE VIKTIGAST FÖR BARN!

Sluta känn dig så förbannat behövd dygnet runt! Sluta tyck synd om dig, mamma-martyren... Mammor behöver sina barn mer än det omvända! Barn vill även ha pappa, släktingar, kompisarnas föräldrar, barnvakten, dagisfröken.... barn längtar efter fler än bara dig, barn BEHÖVER fler än bara dig!

Mammor får ha ett eget liv.

Mammor BÖR ha ett eget liv!

Vad lär du dina barn genom att inte prioritera dig själv? Tänk på det.

Barn kräver inte att vuxna ska offra allt för dem!

INGEN vuxen har tackat sin mamma för att hon "gav upp allt" för dem.

MÅNGA barn är glada när deras mamma är glad.

En glad mamma blir man om man också ger sig själv tid, tycker att man själv är viktig.

Mammor måste inte ge sina barn alla senaste prylar.

Mammor måste inte ta med sina barn till femtioelva olika nöjesparker, semesterorter med mera.

Det finns barn som växer upp under otroligt knappa omständigheter, utan vare sig resor, stort hus, fin bil - men som får KÄRLEK. Och som mår så väldigt mycket bättre än de barn som blir överösta med prylar, prylar, prylar, men har föräldrar som aldrig har tid för dem (förmodligen för att de städar hela tiden...).

Mammor behöver inte laga trerätters hemlagat varje dag!

Du blir inte en bättre mamma för att du står där och desperat mosar grönsakspuré istället för att ge din unge en barnmatsburk!

Du blir inte heller en sämre mamma för att du serverar blodpudding eller korv med bröd.

Skit i alla måsten, borden, skit i hur det "ska vara"!

Krama dina barn istället. Se dem. Lyssna till dem. Var med dem. Gör det enkelt för dig. Släpp kraven på både dig, hemmet och dem!

Hur klär alla andra på sina barn idag?

Vad ger man en femåring i present - hur gör andra?

Hur ska ett förhållande vara?

Hur ska man vara som förälder - hur blir man som alla andra föräldrar?

Vad ska jag ha på mig - undrar vad alla andra har på sig?

Tänk om någon tycker att jag gör fel, är konstig, annorlunda!

Alla andras åsikter är ju så mycket mer korrekta och så mycket viktigare än mina egna...

Föräldrar är kanske den grupp människor som oftast faller offer för att bli beroende av vad andra tycker. Det är KÄNSLIGT att vara förälder! Man vill att precis alla ska tycka att man själv är en fantastisk sådan, utan fel och brister. Därmed oroar man sig ständigt för hur man uppfattas i sin föräldraroll. Vilket bygger upp en jättelik osäkerhet som gör att man inte törs lita ett dugg på sin egen instinkt, sina egna kunskaper, sina egna erfarenheter.

Klassikern skrikande barn i mataffär; den får de flesta föräldrar att svettas bara av tanken på vad de andra kunderna tänker och tycker om deras föräldrafärdigheter. Och hur gör alla andra när det gäller mattider, läggning, amning, datorspel, kvalitetstid, tillsägelser… listan kan göras lång på situationer där föräldrar inte törs lita på sig själva. "Hur gör de andra, alla de som är bättre än mig?"

Att bry sig om hur andra gör och vad andra tycker, måste bli väldigt jobbigt i längden, med tanke på hur många människor det finns. Den 1 januari 2010 fanns det ganska precis 7 miljarder människor på jorden, och antalet ökar med cirka 200 individer per minut. Det är svårt att få över sju miljarder människor att gilla dig hela tiden, vad du än gör, hur du än gör det.

Åskiten att andras åsikter är viktigare än ens egna blir ett väldigt tungt ok att bära på.

Varför inte bara kasta bort det?

Varför inte bara vara dig själv?

Tänk efter: Vilken människa beundrar du mest? Jag tror att vem du än svarar, är det en person som INTE bryr sig om vad andra tycker om honom/henne särskilt mycket. Det är, ironiskt nog, så att de personer som verkligen får mycket gillande och massor av respekt, det är de människor som inte är beroende av det. Som inte behöver det, eftersom de är tillräckligt säkra i sig själva.

Stå för din egen smak! Stå för dina åskiter och dina handlingar!

Strunta fullständigt i vad andra tycker när spädbarnet skriker på restaurangen, strunta i vad alla andra packar i väskan till skolan, sätter på sina barn när det är si och så många grader ute, var likgiltig inför eventuella åsikter när sjuåringen är näsvis och tjatig och du ryter till mitt på stan!

Klä på dig vad du vill oavsett vilket mode som råder, och lita på dig själv när du ska köpa kläder eller andra grejer.

Sköt helt enkelt dig själv och SKIT i andra!

Barn och jord. Ingen bra kombination.

Jag försöker fixa till trädgården. Nyckelordet i den meningen är försöker. Barnen gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet!

Jag öppnar en säck jord. Jag använder hälften. Jag går in och gör något annat i fem minuter. E tar undertiden säcken och häller ut den på plattorna. Tack, E, det blev jättefint!

Jag skyfflar och sopar upp all jord jag kan rädda och häller den i en kruka, för att plantera persilja i. Sedan går jag på toaletten, men först delar jag ut stränga förmaningar att inte röra krukan.

Medan jag gör mitt, gör E sitt. När jag kommer ut igen har han hällt ut hela krukans innehåll i en rabatt, där det ligger stora och mindre stenar huller om buller. Jorden går inte att ta upp igen. I varje fall orkar jag inte.

Stenar, ja. Jag tömmer de flesta rabatter på jord och fyller dem med tjocka lager grus istället. Jag fyller, går och hämtar mer grus - barnen gräver glatt i gruset under tiden. Om det är grusig på vår framsida? ..... ja. Och jordigt.

Ovanpå detta grus ska det ligga större stenar. De där stenarna är alldeles utmärkta leksaker, tycker E och M. Jag lägger dem i fina rader. Där får de ligga ifred i ungefär två minuter.

Sitter här med värkande rygg och ömma fötter och funderar allvarligt på att asfaltera hela skiten.

Jag måste säga detta innan jag spricker av irritation. SNÄLLA! Sluta kalla era barn för "prinsar" och prinsessor"!!!!!!

Tack på förhand

Mvh

Xecute