Idag har jag gått omkring hela dagen och känt mig som en supermamma, som världens bästa förälder! Det är ju inte varje dag. Precis som de flesta föräldrar är jag också oerhört självkritisk när det kommer till mitt föräldraskap.

Men igår kväll. Ojoj. Först ut var G, min sjuåriga dotter. Vi låg och myste med varandra i "stora sängen" efter godnattsagan.

"Mamma, när jag tänker på dig känns det som om att mitt hjärta ska flyga iväg, för jag älskar dig så mycket".

Snacka om att MITT hjärta smälte! G är världsbäst på att uttrycka sina kärleksfulla känslor och vi talar om för varandra varje dag att vi älskar varandra. Men det här var verkligen så extraspeciellt fint!

Sedan gick jag ner och godnattkramade minstingarna igen. Lilla E, pojken som är fem år gammal, är också en väldigt kärleksfull krabat. Igår var han extra kärleksfull och ville inte släppa mig. Hans små armar satt stenhårt runt min rygg och han sade "jag älskar dig så mycket så jag nästan döööör".

Mitt hjärta smälte IGEN!

Och så lilla M, flickan på fyra år. "Mamma du är bäst i hela världen!".

Ja, det var en bra kväll för min självkänsla på föräldraskapsområdet. Mina fina barn!   

Just nu, när jag skriver detta, sitter jag i en röd soffa i barnrummet (som är avdelat till tre rum). M ligger i sin säng och deklarerar att "jag vill inte bo längre i den här familjen. Jag vill bo i stan. Jag hatar den här familjen".

Ja, man får skynda sig att njuta när man kan - rätt som det är är man världens sämsta förälder igen....  (varför hon inte vill bo här vet jag inte riktigt. Hon var på bra humör för fem minuter sedan...)

//Åker bergochdalbana

Tydligen har folk simmat i Skellefteälven i minus 30 grader. Medan min elvaåring kommer in efter två minuter ute i fem minusgrader, och hävdar att han håller på att frysa ihjäl...

När jag skrev ovanstående öppnades ytterdörren igen. Sjuåringen klagar över att tårna är som isbitar. Hon har splitternya, jättevarma vinterkängor på sig, med två par strumpor inuti.

Mina äldsta barn är inte byggda för vintern... sjuåringen har en farmor från Lappland, men det hjälper tydligen inte. Vad gör de generna, ligger och sover?!?

Minstingarna klagar inte. Lilla M ser ju till och med ut som en liten sameflicka. Så hennes gener verkar vara aktiva och klara kylan! Just nu kör hon sparkcykel på isen och hon kan vara ute hur länge som helst, nästan oavsett väder och grader. N får jag väl locka med lite extra datortid för att få att stanna utanför en stund till...

Om jag hittar den person som uppfann det obligatoriska "fredagsmyset" kommer han/hon ligga extremt risigt till.

Jag avskyr fredagsmys!

Jag avskyr inte att mysa med mina barn.

Inte extra trevliga, kärleksfulla kvällar tillsammans.

MEN JAG HATAR FREDAGSMYS!

När jag var liten, på 70 -och 80-talen, fanns inte det begreppet (vad jag vet fanns det inte på 90-talet heller). Då och då lät mamma och pappa mig vara uppe längre, äta gott och mysa tillsammans med dem.

Det kändes speciellt och kom oftast som en liten överraskning. "Woa, får jag mysa med er ikväll!" Underbart.

Men nu. Nu är det ett jädra krav. Det ska fredagsmysas.

Oavsett hur situationen ser ut ska det fredagsmysas.

På fredagskvällen förstås.

Den förbannade idioten som hittade på detta dikterade inte bara vad och hur, utan även när.

 "Alla" fredagsmyser nämligen, det pratas om det i skolan till och med. "Vad ska ni göra ikväll, det är ju fredagsmys". "Vad gjorde ni på fredagsmyset?". Mina barns kompisar pratar om det, lärare frågar barnen om det...

Självklart älskar jag mina barn, självklart tycker jag om att mysa tillsammans med dem.

Men jag har fyra stycken. Två av dem är relativt små.

En typisk fredagkväll:

Middagen avklarad som tidigast vid halv sju - barnens pappa brukar laga maten och han är gullig men en tidsoptimist. Sedan ska det duschas, borstas tänder på och läggas två eller tre mindre barn. Som väl lagda är busiga ett bra tag. Far upp ur sina sängar i tid och otid. "Mamma, jag måste kissa." "Jag är törstig." Mamma, kan du kooommaaaaaaa!!!" multiplicerat med 100.

När det väl har blivit lugnt och det går att sitta ner utan att behöva resa sig varannan minut, är klockan oftast närmare halv nio. Ofta mer.

Vid det laget är det heller inte ovanligt att barnens pappa har råkat somna någonstans av misstag. Han är vanligtvis helt och hållet totalt slutkörd på fredagskvällarna nämligen.

Det gäller även mig. Jag somnar inte sällan strax efter att barnen somnat - oavsett om det är fredag eller tisdag.

Men det ska mysas lik förbannat! För det ska man ju nu för tiden.

Man får inte välja själv när det passar för alla i familjen - när vi vuxna, eller åtminstone en av oss, orkar och har lust. Nej nej. Det ska mysas.

Fredagsmyset är inte alls speciellt för barnen längre. Det är något självklart, som ska inträffa en gång i veckan. Inget som uppskattas på samma sätt som jag uppskattade det som barn.

Däremot blir det jädrigt jobbigt när det inte går att fredagsmysa. Eller lördagsmysa, eller ha myskväll överhuvudtaget den veckan.

Arga, besvikna, ledsna barn som tycker att jag är hemsk. Tack så jävla mycket till den IDIOT som uppfann det IDIOTISKA fredagsmyset!

Så här tycker Årets Mama om fredagsmys:

"Jäkla hysteri kring det där myset. Vad är mys?
Och hur blev det dagsbestämt? Grr!

Hos oss har vi söndagsmys. dvs vi ägnar de tidigare så tråkiga
söndagseftermiddagarna åt att strunta i "måsten" och bara ha kul
ihop. Vi kollar barnfilmer hyrda från statoil, spelar spel eller playstation
ihop. Vi käkar pizza, hamburgare eller annat som barnen gillar och som inte tar
tid från dem att istället ägnas åt matlagning och disk. Min äldste som bara är
FEM har redan lärt sig på dagis att man ska ha fredagsmys. Men jag är ärlig och
säger: NEJ! På fredagar har mamma mammatid. Då är det min tur att kunna vara
uppe och vara ensam och se på "mamma-TV" och ta det lugnt." han
är helt införstådd med att vuxna behöver tid för sig själv - och är inte på
något sätt förolämpad över detta. Tids nog är de tonåringar och ockuperar
huset. Men fram tills dess vill jag ha fredagsmys ENSAM!"

Instämmer till fullo! OCH ska införa sådant skönt söndagsmys istället, asap. Men inte varje söndag. Varannan får det bli. Så att vi kan fortsätta med söndagsutflykterna också. Det klubbar jag NU!

Skrämde skiten ur ett barn igår! *bugar för applåderna* tack! Jag vill gärna rikta ett särskilt tack till mina föräldrar, som lärde mig konsten att skrämma barn, utan er hade jag inte kommit så här långt! Och tack till alla mina fans!

Det var inte ett av mina egna jag lyckades skrämma, vilket hade gett mycket högre poäng förstås, eftersom de är så svårskrämda. Nej, det var en kompis till min sjuåriga dotter som nästan bajsade på sig av rädsla när jag blev arg på två av mina egna barn som bråkade med varandra.

Efter att ha tjatat i en kvart om att de skulle sluta bråka, förvandlade jag mig till MonsterMamman Från Helvetet. Mitt vrål ekade ända ner till de djupaste, varmaste helveteshålorna, ända upp till de fladdrande änglarna på molnen.

NU LÄGGER NI AV, ANNARS BLIR DET JÄVLIGT SYND OM ER SKA NI VETA!!!!!!!!! *vråldjupa monsterrösten*

Jag brukar faktiskt inte svära i vanliga fall. Men ibland behövs det.

N och G har blivit som allergiska mot varandra. De kan inte vara i samma rum ens en minut innan det brakar loss.

Jag blir galen snart!

Den stackars tjejen var här för första gången och lekte, men så kom G och berättade att hon var ledsen. Jag gick och letade upp henne, hon stod och grät bakom en trapp. Herregud. Det tog en stunds pratande, sedan lugnade hon sig. Det visade sig att hon själv har två syskon, ett äldre, som bråkar rätt mycket de också... Men det är klart, ens eget mammamonster är ju inte lika läskigt som andras mammamonster. För hennes mamma blir också ett monster ibland. Faktiskt. Det berättade mamman själv, när jag hade skjutsat hem tjejen och berättat vad som hade hänt.

Nu ska jag gå och borsta huggtänderna och kamma min gröna päls.

//Mammamonstret

Många föräldrar är hycklare!

I alla fall föredrar jag att tro att de är det. För det andra alternativet är att någon lobotomerat dem, det vore ju himla trist.

Det finns tydligen en oskriven regel om att man måste vilja vara med sitt/sina barn jämt. Man ska helst skrika ut detta över hustaken också; att man inte kan vara utan sitt/sina barn mer än de två sekunder det tar att gå på toaletten (för jag utgår från att dessa föräldrar trycker på som fan, så att de slipper vara ifrån barnen för länge).

"Vojne vojne nu måste jag åka till jobbet och vara ifrån mina barn i åtta timmar!! Saknar min prins så jag nästan inte kan jobba!"

"Buuäää, nu ska prinsessorna åka till sin andra förälder en vecka, åååh så synd det är om mig som har barnen varannan vecka jag dööööör av saknad redan en minut efter att de har åkt!"

Förbannade hycklare!

För gissa hur mycket gnäll jag har hört genom åren, om hur jobbigt det är att vara hemma med barn under föräldraledigheten? MASSOR av gnäll! Det är såååå jobbigt, ostimulerande, slitigt. Och då snackar vi föräldrar som har varit föräldralediga max ett år.De säger sig LÄNGTA TILLBAKA till jobbet!

Jag känner fler, förutom mig själv alltså, som LÄNGTAR efter barnfri tid! Är vi sämre föräldrar? NEJ! Vi är vuxna människor som har lite fler behov, än att bara vara med våra barn hela tiden. Vi älskar våra barn mer än livet självt, men vi behöver inte vara med dem dygnet runt. Det är inte något kärleksbevis att uttrycka att man inte kan vara ifrån sina barn, snarare ett bevis på mental ohälsa!

Ett annat vidrigt exempel är ju de som påstår sig inte kunna njuta av sin barnfria helgsemester med partnern, för att de saknar barnen så mycket och är sååå oroliga för hur barnen har det utan dem.

Herregud! Barnen överlever utan sina föräldrar några dagar!

Eftersom det finns risk att puckon läser det här, poängterar jag igen att jag verkligen älskar mina barn. Så att inte puckona kan missförstå med vilje.

Jag älskar mina barn!

Men jag saknar dem inte ett skit när jag är ifrån dem. Vare sig det handlar om en dag eller en vecka!

Möjligtvis skulle jag sakna dem efter två veckor, men på ett skönt sätt.. en skön saknad, inte en pockande jagkanintevarautandemlängre-saknad.

Jag oroar mig inte ett skit för hur mina barn har det, när jag sitter med min partner på en restaurang och vi har barnvakt, eller när jag/vi är borta från dem i flera dagar.

Det vore ju idiotiskt! Då kunde jag ju lika gärna vara hemma med dem istället!!!

Till er som håller på och oroar er för barnen så fort ni har barnvakt - skaffar ni verkligen barnvakter ni inte litar på?

Eller tror ni att ni är helt och hållet oumbärliga för era barn?

Långnäsa i så fall. Föräldrar behöver sina barn långt mer än det omvända.

INGEN blir en bra förälder av att vara med barnen jämt och ständigt.

Man blir en bra förälder av att få olika slags stimulans och av att regelbundet få vara helt ensam med bara sig själv. Det kallas att ladda batterierna. Andas ut mellan bajsblöjor och trotshysteriska utbrott. Även föräldrar kan bli utbrända! Utbrända av att inte få en sekunds fri tid, hela tiden vara påkopplade mentalt!

Det är så jävla löjligt att till exempel skriva som status på facebook, varenda jävla gång det är dags att byta barn med partnern man delar dem med, att man nu går åt av saknad och ska tillbringa hela veckan med att nästan dö, tills de kommer tillbaka igen.

Varför skriver man sånt? För att det är politiskt korrekt, för att man vill framstå som en God Förälder.

För jag kan sätta mycket pengar på, att innerst inne andas de lättat ut. Puh! En veckas ledighet! En vecka med visserligen lite saknad, men inte så det blir outhärdligt. En veckas ostörd nattsömn, utan krav på stimulans, utan krav på att laga tre rejäla måltider om dagen.

Gör de INTE det måste de ha blivit lobotomerade.

Det är därför jag hoppas att det bara handlar om hyckleri.

Det är stort när ens barn för första gången har en kompis som sover över!

För tredje gången är jag med om detta i ett barns liv; när det kliver över en av livets trösklar. Före idag var han ett barn som aldrig hade haft en kompis hemma på övernattning, för han var för liten för det.  Nu är han stor!

Så imorse var det också premiär för "Erik-frukost". Det lär vara första frukosten av många, många, som Erik är här. Elvaårige N:s allra första riktiga kompis är fortfarande hans närmsta vän och har sovit över hos oss fler gånger än jag kan räkna. De lärde känna varandra på dagis i fyraårsåldern.

Nu är det déja vù big time, när jag ser min E och hans mörkhårige vän Erik. De liknar verkligen N och (mörkhårige, halvgrekiske) Ludvig i den åldern!

Däremellan har jag varit med när nu sjuåriga dottern G har träffat sin första vän och haft sin första sovaöverkompis, och det kändes också stort förstås! Skillnaden nu är att E och Erik liknar N och Ludvig så otroligt mycket, inte bara utseendemässigt utan också i vad de leker; det är Lego och Star Wars som gäller. Precis som för N när han var fem och älskade "Dartur Väjdur". Så jag blir lite extra sentimental.

I måndags fyllde G sju år, i går fyllde E fem år. Snart fyller M fyra och N är hela 11½.... hur gammal JAG har hunnit bli törs jag knappt tänka på!  

Det är lustigt att N och E, mina söner alltså, inte bara liknar varandra mycket rent utseendemässigt, utan också har stora likheter i temperament och intressen! Och att mina två döttrar G och M liknar varandra både till utseende och vad de gillar att göra! Bland det bästa som finns med barn är ju att iaktta deras utveckling och notera likheter och skillnader. Ett nöje som är förbehållet oss som har friska barn, utan fysiska/psykiska handikapp... och jag är tacksam varje dag för att mina barn är just friska, särskilt eftersom jag i min närhet har vänner med barn som inte är det. Tack för mina fina, känsliga pojkar och mina härliga, vilda döttrar!

Vanligtvis har jag rätt bra rutiner på kvällarna när det är dags att lägga alla de fyra barnen:

Först äter vi kvällsmat tillsammans.

Sedan är det dags att borsta tänderna på G, E och M.

Under tiden duschar N ifall det behövs.

När jag läser saga för G, E och M borstar N tänderna.

När sagan är slut kryper G och M ner i sina sängar i samma rum och vi sätter på godnattmusik-CD.

Sedan går jag med E till hans säng i mitt sovrum (han är en liten kille som har väldigt svårt att släppa taget och släppa in sömnen...) och stoppar om honom.

Sedan går jag upp till N och lägger mig bredvid honom och pratar och använder "jag-är-bra-boken". Efter det får han läsa ett tag. Ibland läser vi saga innan vi börjar prata.

När allt detta är klart, börjar rundgången:

Gå runt till alla barn, ett i taget, och sitta en stund och smeka. Gå till den som ropar. Se till att den som gick på toaletten gick tillbaka till sin säng på en gång efteråt och inte började leka med något eller gick in till ett syskon.

Hämta vatten till den som ropar att den är törstig.

Runt, runt, tills alla till sist har somnat.

M somnar alltid först. Hon älskar sin säng och sin "mammas kudde".

Sedan somnar G. Motvilligt... E är som sagt en pojke som absolut inte vill sova, så det tar sin tid innan han tystnar och somnar in. Sist somnar N, till radiomusik för han har tydligen ärvt sin morfars gener. Morfar sover med radion på hela nätterna.

Ganska ofta har jag själv somnat bredvid någon innan N har somnat. Jag går annars och lägger mig så fort det visar sig att jag inte behöver gå till något barn mer. Så fort jag vet att jag kan lägga mig ner utan att behöva gå upp igen inom tio minuter, så svischar jag till min säng.

Ja, så ser det ut de flesta kvällar.

Men när ett barn har diarré och jag är förkyld med  nässelutslag och inte orkar upprätthålla alla delar av rutinerna en kväll, då blir det kaos på mindre än fem röda....

Så var det i går kväll.

Typiskt nog har pappan varit frånvarande alla kvällar hela veckan på grund av sitt jobb.

Idag är jag en zombie. Det betyder förmodligen att jag inte orkar köra alla delar av godnattrutinerna ikväll heller - men då är det skit samma, för det är LÖRDAG imorgon och DET GÖR INGET om några barn somnade senare, för de måste inte gå upp tidigt! Tjohoo!