Hur behandlar du ditt/dina barn? Som anställda, underlydande, eller som ganska jämlika människor, bara utan lika mycket erfarenhet som du?

Dina barn är små människor. Respektera dem lika mycket som du respekterar din bästa vän.

Undvik ordet "inte". Fråga istället; "får du klättra där?". Eller hitta på ett alternativ. "Vill du springa ikapp istället?" "Du får gärna hoppa hopprep, men du kan göra det i hallen istället."

Ställ inte frågor som du inte vill ha svar på. Ett litet barn börjar gärna busa när du ställer din fråga. Ett äldre barn kan svara något helt annat än du tänkt dig. "Ja, det får jag!"

Ställ inte frågor som barnet inte kan svara på! "Ska vi åka till affären?". Vad händer om barnet svarar "nej"? Du har ju redan bestämt att ni ska åka.

Nej, lägg ner frågandet, konstatera istället. Det gör livet lättare och tryggare för både dig och barnen. "Nu ska vi åka till affären!"

Låt dina barn vinna striderna ibland. Barn behöver få känna att det nyttar att argumentera, diskutera, stå på sig. Välj dina strider noggrant, och låt de mindre viktiga bli viktiga vinster för barnen.

Barn ska inte bestämma vilken mat som ska serveras. Men de bestämmer definitivt om de är hungriga eller inte, om de tycker om maten eller inte.

När du är mätt, vill du inte att någon sitter bredvid dig och tvingar i dig mat. När du får mat du avskyr på tallriken, vill du inte få skäll för att du inte kan få i dig den.

Visa samma respekt mot barnen.

Servera maten och låt sedan barnet äta ifred. Inget barn har svultit ihjäl för att föräldrarna inte tjatat, gnällt och skällt vid matbordet.

En god stämning är så mycket mer värt! Ett hungrigt barn äter. Du behöver inte oroa dig.

Se på ditt barn med kärleksfulla ögon. Hör barnets tankar: "Skrik inte på mig när jag gör fel, krama om mig och säg hur det ska vara istället. Fråga mig inte varför jag gjorde så dumt, för jag vet faktiskt inte!"

Skäll inte på barn som spiller eller tappar saker så de går sönder. Det var en olycka!

Motoriken går upp och ner, till exempel i femårsåldern blir nästan alla barn klumpiga igen, det kan de inte rå för! Skulle du själv vilja ha en utskällning från en jätte när du spiller?

Ibland måste man skrika åt sina barn. Ibland måste man bli supersuperarg.

Det viktiga efter sådana tillfällen är att prata om det efteråt. Oavsett barnets ålder.

Kramas, bli vänner, säga förlåt till varandra, förklara varför det blev som det blev. Bara det blir gjort, är det ingen fara för någon inblandad att ilskan kokade över.

Se till att vågskålarna inte är jämna! Skålen med kärlek, uppmärksamhet, beröring ska väga mer än skålen med tjat, skäll och gnäll. Om man öser kärlek över barnen kan man också tillåta fler tillfällen av konflikter.

Behandla ditt barn som du själv vill bli behandlad.

Llåtsas inte lyssna, antingen ser du barnet i ögonen och ger det uppmärksamhet, eller så berättar du att du inte kan lyssna just nu, men om en stund.

 "Lova ingenting om du inte kan hålla det. Då förlorar jag förtroendet för dig."

"Ge inte efter om jag provocerar, då söker jag bara efter fler lättvunna segrar."

"Jag lär mig mer av en förebild än av en kritiker".

Kritisera INTE ditt barn. Du kan kritisera barnets handlingar, om det verkligen är nödvändigt. Men ingenting är så nedbrytande för en liten själ som personlig kritik. Tala inte om vad barnet gör fel om du kan undvika det. Tala istället om hur det kan göra på ett annat sätt.

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det som mest".

Detta gäller verkligen barn! Det är inte lätt att inte ha verktyg nog att hantera känslorna med. Att närmast bli överfallen av sina känslor, vara helt utlämnad, inte kunna styra dem.

Du gör inte dina barn en tjänst genom att inte sätta gränser.

När du har upprepat samma mening fem gånger räcker det.

Du kan skrika så taket lyfter åt barnen, bara du har förberett dem. Tänk dig en trappa:

Första trappsteget är en vänligt sagd tillsägelse.

Andra trappsteget innebär en lite kortare ton.

Tredje trappsteget talar om att du snart blir arg.

Fjärde trappsteget är du arg och talar strängt.

Femte trappsteget talar du om att du snart blir superarg!!!

Sjätte trappsteget: Du vrålar som en galning, tar barnet i armen och släpar ut det från rummet.

Vilket inte är farligt för barnet alls, eftersom det var förvarnat. Däremot kan man aldrig göra så utan förvarning!

Och på tal om förvarning.

Du sitter vid datorn. Du är inne i en riktigt trevlig konversation med en vän på MSN:

Plötsligt kommer din partner och säger att du på en sekund ska ha lämnat datorn, utan chans att avsluta samtalet.

Eller, tänk dig att du sitter på jobbet och är mitt uppe i något som har tagit lång tid att bygga upp. Plötsligt kommer din chef och säger att du måste sluta NU, på en gång.

Ge dina barn lite förvarning! Fem - tio minuter, tala om att "om fem minuter är det dags att avsluta det där". "Om en stund är det dags att gå upp ur badet". "Vi ska äta om tio minuter".

Att inte förvarna är att BE om konflikter, gråt och förtvivlan, om arga, ledsna barn!

Älska dina barn. Även när de är små monster. Du är inte alltid själv så jädra rolig och glad du heller.... eller hur?

SNÖ!

jag ÄLSKAR vintern!

Snö är underbart, vackert, roligt! 

Det finns bara en sak med vinter som är negativ.

Påklädning av barn.

Vår mataffär ligger två minuters gångväg från huset, rakt fram över vägen. Vi ser den från fönstret.

Det tar i snitt en och en halv timme att gå och handla.

30 - 40 minuter av den tiden går åt till själva påklädningen. Två av barnen älskar att springa iväg så fort man säger "nu ska jag klä på dig". Älskar att busa och krångla så mycket det går, så att påklädningen blir brottningsmatch.

Lagom till att jag fått på småbarn nummer två hela kittet, har småbarn nummer ett rivit av sig halva ytterklädesmunderingen igen.

Under tiden tar femåringen låååång tid på sig, det finns så många distraktioner...

Jag är SVETTIG när vi väl kan öppna ytterdörren.

Då ska vi ta oss till affären. I barntakt.

Många stopp. Det finns fina snöbollar, snöhögar man måste klättra upp i. Allt möjligt spännande att tvärstanna för att titta på.

Och så suras det ur med jämna mellanrum.

Vägras gå.

Är det inte tvååringen som strejkar, så är det treåringen.

Båda två blytunga otympliga sparkande paket som är nästintill omöjliga att bära.

Samma procedur hem igen.

Det var en gång en tid när jag bara slängde på mig jackan och skorna för att sticka upp och handla mjölk, hemma igen tio minuter senare.

Those where the days!

I Sverige är vi som bekant extremt fokuserade på människors arbete (och ålder). Alltså kommer frågan ganska omgående när man träffar någon ny person; ”jaha, och vad jobbar du med då?”
Inget problem i sig, om reaktionerna på olika slags arbeten vore mer jämställda. Jämför själva:

Jag: Jag jobbar som reporter på en nyhetstidning.
Bekant: Är du JOURNALIST?! Oj, det måste vara spännande!/Åh vad coolt, berätta mer!/annat positivt svar som innehåller en stor dos beundran…

Jag: Jag jobbar ju hemma med barnen.
Bekant: Jo, jag vet att du är föräldraledig, jag menar vad jobbar du med annars?
Jag: Jag jobbar inte med något annat annars, jag jobbar med att ta hand om barnen.
Bekant: Men jag menar vad ska du göra sedan, när föräldraledigheten är slut?
Jag: Det vet jag inte, har tid på mig att fundera över det eftersom det är ungefär tre år kvar tills jag eventuellt ska arbeta med något annat.
Bekant: Jaha. (Ser olustig ut, vet inte vad som ska sägas härnäst.)

Från att ha tillhört ett yrke med rätt hög status hamnade jag plötsligt i botten vad gäller yrkesval. Väldigt konstigt tycker jag, särskilt när jag jämför vad dessa två arbeten kräver. Precis som med alla andra yrken som är slitsamma och stressiga (till exempel klassikern sjuksköterskeyrket) förundrar det mig att det inte är dessa som har den högsta statusen.
Det är väl lätt som en plätt att jobba som reporter! Träffa en massa olika spännande människor, från hemlösa till kulturministern. Få vara kreativ, utvecklas i en omväxlande miljö, utmanas av ständigt nya frågeställningar. Och så vidare. Självklart infinner sig den rent fysiska tröttheten efter en lång dags arbete. Men stressen är av det omväxlande och stimulerande slaget. Kände mig oftast full av mental energi när jag cyklade hem från jobbet för att hämta på dagis, och orkade för det mesta vara en glad och mysig mamma resten av kvällen.

Det är inte lika lätt att jobba hemma. Åtminstone inte om man är en tänkande människa med fler än två hjärnceller. Den mentala stimulansen är lika med noll. Omväxlingen är nästan lika med noll den också, vad gäller de rent praktiska arbetsuppgifterna. Samma disk, samma tvätt, samma golv att dammsuga. Samma förbannade rabatter med ogräs, blöjbyten, matlagning, mera blöjbyten, mera matlagning och så ett hundratal små och stora konflikter per dag med personer som INTE är särskilt lätta att föra en logisk diskussion med.
Dessutom är arbetstiderna helt sjuka; arbetet börjar så fort man vaknar och inte en sekund senare (man vaknar oftast av barnet/barnen) omkring sex-sju på morgonen och slutar inte förrän alla somnat, någon gång mellan 20:30-21:30. Hallå fritid! Var tog du vägen?
Blir det någon stund över är man för trött för att utnyttja den till mycket annat än att slänga sig framför tv:n/sitta framför datorn en stund.

Träffar man andra vuxna är det i samband med barnen, och därmed handlar även de flesta samtalsämnen om barn. Nåja, rätt mycket om hus och renoveringar också – ett oerhört populärt ämne bland föräldrar. *Gäsp* Till sist kan det bli så illa ställt att man blir en riktig byfåne, som så desperat behöver få växla några vuxna ord att man pratar ihjäl alla som råkar komma i ens väg; kassörskan på ICA, eller en förälder som egentligen bara ringer för att säga att deras barn ska gå hem, men som snabbt har blivit indragen i ett låååångt samtal om allt mellan himmel och jord av en desperat hemmafru…

De allra flesta har inte provat på att vara hemma mer än kanske högst ett år. Själv är jag inne på fjärde året och skulle vissa dagar kunna mörda för att få använda mina små grå på en nyhetsredaktion, istället för att använda alla mina mentala krafter till att lura på en treåring en varm tröja istället för en sommarklänning när vi ska ut i snön och gå till dagis. Varför jag har valt att skippa ett högstatusjobb med schysst lön och roliga arbetsuppgifter får bli nästa bloggämne…

Men jag skulle självklart inte välja att vara hemma med mina barn om det enbart var negativt. Tycker dock att det enorma jobb jag och andra gör borde uppskattas lite mer, och vi borde få mycket mer beundran för att vi orkar med detta monotona arbete - utan att hamna på akutpsyk!