Det regnar.

Det har regnat mer idag, än vad det har gjort under hela Juli. Det regnar massor!

Jag har ju semester, men idag fick jag sällskap av min tioårige pojke. Underbart! Vi har inte setts på fyra veckor! Han har varit hos sin biopappa i Köpenhamn tre veckor, och sedan toppat det med en vecka på västkusten tillsammans med sin bästis och dennes familj.

Vi satt inne och funderade på vad vi skulle hitta på.

Här i området finns en jättestor och fin plaskdamm - vi går dit!

Slängde ner en handduk i en kasse, och off we go. Varsitt paraply, inte för att det hjälpte så mycket..

Det var inte så mycket folk vid plaskdammen. Sist vi var där var det knökfullt av barn och knökfullt av vuxna runt omkring på sina filtar.

Nu var det inte riktigt lika många. Inga alls, faktiskt.

Av med kläderna och plask i vattnet!

Det gick förbi folk då och då, på avstånd. De tyckte förmodligen att vi var helknasiga.   

Vi hade i alla fall väldigt roligt!

Sedan gick vi hem igen, utan att klä på oss på benen och fötterna. Det regnade och vi var ändå blöta.. Ja, tioåringen tog inte på sig alls, han gick med handduken över axlarna och paraplyet i handen. LOL!

Igår kväll:

Jag går runt och säger godnatt till alla barn. Pussas och kramas och killar under fötter och på ryggar.

Så är det Mikaelas tur. (Hon är två och ett halvt år.)

"Putt på munnen!" Ja så klart, smack! (Hon pussas med öppen mun och tungan nästan helt ute... lite blött men... )

"Putta pannan mamma!" Absolut, puss på pannan älskling!

"Putta sinden!" Puss på kinden...

"Putta haka!" Okej, puss på hakan..

"Putta näta!" Hon får en rejäl näspuss...

"Putta handen!" Visst, jag pussar båda händerna...

"Putta benen!" Benen får varsin puss...

"Putta kudde!" ...va?     

"PUTTA KUDDE!!" Jaha... ska jag pussa kudden... eeh okej... *pussar kudden*

"Putta DEN kudden!" Sure, jag pussar den andra kudden också. Faktiskt pussar jag alla hennes fem kuddar helt på eget initiativ, för att förekomma och kanske snart kunna göra något annat...

"Putta täcke!" Jag pussar ett täcke. Det är första gången faktiskt.

"Putta tängen!" Va?!?!? Nä... men alltså...    

"PUTTA TÄNGEN!!!!!" Jaaaaaaaaaaaaa okej! Jag pussar väl sängen då!

Men nu får du ta och sova älskling! Jag lovar att pussa fler saker imorgon!

Jag har otacksamma barn!

Igår bråkade de halva dagen om en koja som äldsta tjejen byggt i lekrummet. Den genererade massor av konflikter...

Så idag tänkte jag vara en sådan där extrabra mamma. Släpade med stolar, bord, mattor, lakan, you name it, och byggde en jättestor koja i trädgården! Med mattor inuti och en tunnel att krypa i in till kojan. Oj vad jag jobbade... och tänkte under tiden att jag nog kommer att ångra mig senare, när jag måste tvätta allt som jag dragit ut. Men självklart är barnens glädje huvudsaken. Kände mig riktigt nöjd med mig själv.   

Vad händer?

Barnen gick in i kojan, sedan ut igen och fortsatte hoppa studsmatta!!!

Och nu har de byggt ännu en koja i lekrummet. Det gick bra en stund, men nu bråkar de igen.

Otacksamma ungar!!    

Nu åker de ut! Mattorna alltså. Nu får det vara nog!

Mattorna som ska ligga på sin plats och pryda sina golv, får ändå aldrig göra det. De far runt i knöliga högar och blir smutsiga på ett ögonblick.

Jag veeeet att det finns sånt där man lägger under mattor, så att de inte halkar iväg. Men det blir aldrig av att skaffa det. Och även om de låg kvar på sina platser, skulle de bli precis lika smutsiga precis lika snabbt.

Det går inte att ha mattor på sommaren! Mattor + sommarbarn = massor av extrajobb!

Så nu åker de ut! Jag prioriterar att mina barn får springa ut och in i huset som de vill, barfota med blöta, gräsiga, svartsmutsiga fötter!

Känner att jag behöver skriva något som blir en motvikt till det förra inlägget.

Igår var en skitdag och jag ville sälja alla barn på Blocket för femtio öre styck. Men de dagarna hör ju ändå till undantagen. Mina barn är visserligen allihop oplanerade, alla utom en, men de är här för att jag valt att ha dem här.

Det finns så mycket klyschor om att ha barn.

"Det är det bästa som har hänt mig!"

"Hela mitt liv förändrades!"

"Barn är meningen med livet!"

För en del är det inte det bästa som har hänt, för en del förändras livet till det sämre när de får barn. Jag hoppas de är få, men jag vet att de finns.

Så de där klyschorna kan gärna få ligga och samla damm någonstans. Alla vill inte ha barn! Jag ville inte ha barn, möjligtvis kanske ett, men bara kanske.

Men när jag fick det, så gav det verkligen mersmak, för mig.

Den kärlek jag känner till mina barn är så otroligt stark och går inte att jämföra med någon annan slags kärlek. Ju fler barn, desto mer sådan underbar kärlek. Hjärtat växer för varje barn! Det är den kärleken som gör det så värt att ta allt det negativa, som faktiskt kommer som ett brev på posten när man skaffar dem...

Den kärlek jag får från mina barn är också totalt olik all annan slags kärlek. Den är, precis som min kärlek till dem, självklar. Kan inte tas död på. Den är spontan och alldeles, alldeles underbar. Jag älskar mina barn och mina barn älskar mig, oavsett hur vi beter oss och oavsett våra handlingar. Till skillnad från kärleken mellan vuxna partners och mig och mina vänner.

Det ger också mersmak att tillverka något som är en del av mig själv. Som liknar mig; utseendemässigt och personlighetsmässigt. Men som samtidigt är en helt egen person med helt egna sidor, som man får upptäcka allt eftersom, följa och forma. Det är en ynnest att få ge sina barn en bra barndom och härliga minnen. En gåva att få forma dem till bra människor som blir bra vuxna. Det är jobbigt, men spännande på något sätt. En tuff men samtidigt rolig utmaning.

Jag ser fram emot att få upptäcka hur just mina barn blir. Vad de kommer att intressera sig för, vilken slags musik de kommer att gilla, vad de kommer att vilja arbeta med, hur de kommer att vara med andra människor och så vidare.

Detta gör skitdagar som igår mer än värda jobbet!

Sitter här i värmen, ganska irriterad efter en lång, lång dag.

Nej förresten, nu ljög jag. Det lät bättre med irriterad än avundsjuk...

Ja, jag är avundsjuk! Jag är illgrön av avundsjuka! Och därför irriterad.

Jag är avundsjuk på folk och familjer som kan njuta av varma sommardagar. Som kan ta med en bok ut i trädgården medans barnen glatt leker utan att störa varannan minut.

Som kan ta det lugnt en dag då och då, utan att det betyder att det blir tredubbelt så mycket att göra dagen efter.

Jag är avundsjuk på människor som är gifta eller lever i förhållanden där partnern inte jobbar typ jämt. Så att de slipper göra det mesta själva. Även soliga, varma, härliga sommardagar.

Jag är extra avundsjuk på det just idag, eftersom idag var en extra jävlig dag.

Det är helt och hållet mitt fel. Jag har misslyckats med mina barns sömrutiner...

De somnar sent. Sedan är de extra trötta dagen därpå, alltså extra gnälliga och arga och sura och slåss och bråkar extra mycket/hela tiden för att så falla ihop i små högar sent på eftermiddagen. Somna alltså. Vid det laget är jag själv så slut att jag inte kan förmå mig att väcka dem. Dels är det nästan omöjligt, men om jag lyckas så är de hysteriska bra länge efter väckningen och sedan sju gånger värre de återstående timmarna till läggdags. Dels blir det så frestande lugnt och skönt när de två minsta sover....

Ja, och sedan vaknar de, lagom till läggdags. Då är de pigga och somnar sent igen, och så börjar det om. Så här har det hållt på fram och tillbaka sedan sommarlovet startade. Eftersom jag oftast är ensam är det svårt att klara de där sena eftermiddagarna. Det finns ingen som tar över och fortsätter hålla dem vakna så att de inte somnar någonstans.

Lovar mig själv varje kväll jag har pigga barn att aldrig mer låta dem sova på eftermiddagen.

Men nästa gång är jag själv lika tröttkörd igen, efter en hel dags extra skrik och bråk...

Samtidigt med detta har jag försökt hålla nere kaoset hemma och ute idag. Jag har ont i fötterna nu, som jag ofta har på kvällarna, eftersom jag fan inte sitter många sekunder under dagarna.

Inte nog med det så är barnens pappa extra mycket borta i juli. Vi ser nästan inte till honom redan innan, men i juli är det dubbelt så många jourer som annars, och i övrigt ännu längre dagar än annars, på grund av underbemanningen.

Det här innebär en jour: Han åker tidigt på morgonen dag A, innan vi vaknat eller när vi precis har vaknat. Han är borta till nästa dags, B, eftermiddag. Då kommer han hem efter att ha varit vaken sedan morgonen dag A. Alltså kan han oftast knappt stå på benen och måste sova resten av dygnet till morgonen efter, C, då han försvinner till jobbet igen och kommer hem tidigast vid sju - åttatiden.

Flera gånger i veckan.

Jag börjar faktiskt känna mig utbränd. Tålamodet tryter och jag vill ibland bara gå härifrån och skita i allt.

Ja, varför sätter jag mig inte bara ner då?

Jo, för att mina barn inte är särskilt lugna. Ibland är de det, men inte längre än tjugo minuter i sträck. De slår sig, de ramlar, de bråkar, de kivas, de slåss, de vill något, och de är många, så minuterna utan att jag måste göra något är få. Och eftersom jag vet att det inte är någon idé att sätta sig ner bekvämt så gör jag inte det, utan försöker istället göra något vettigt mellan springandet. Ändå är det alltid mer eller mindre kaos här. De är snabba. Det dras fram grejer fortare än jag hinner lägga tillbaks dem, de springer in med smutsiga fötter, drar ut kuddar, kastar klossar i hela huset.... tvätten växer lavinartat så fort jag inte tvättat på en dag och .... suck.

Jag är avundsjuk på folk som sitter vid stranden/poolen och softar medan deras enda barn leker lugnt och glatt utan att behöva kollas hela tiden. Som har barn som inte tar en mikrosekund på sig att försvinna. Ja, på alla som kan vara på offentliga platser och slappna av samtidigt.

Jag är avundsjuk och arg och känner för att ge fingret åt hela världen!

Men imorgon är en ny dag...

Att bo i radhus känns ibland som den mänskliga motsvarigheten till att vara burhöna. Man bor trångt och alla kan se och höra en, hela tiden.

Vi hörs nog särskilt väl, eftersom min man är en fönsteröppnare. Så fort han är hemma, öppnar han fönster, oavsett årstid. Ovanpå det har vi ett tjog barn som springer in och ut genom ytterdörren och dörren till baksidan, utan att stänga efter sig...

Det är därför jag är lite sur över att kärlek inte hörs.

Alla lär höra när vi är arga. När jag står på det översta trappsteget och vrålar. Men vägen dit, den hördes inte.

(Visst, jag hoppar ofta över en del trappsteg... för det finns ju saker jag har sagt tusen gånger redan innan, och som inte kräver trappan alls. För barnen vet, mycket väl, att så där får de inte göra eller säga. De vet redan, att det de gör eller säger kommer att framkalla mammas ilska.)

Vi syns och vi hörs, men ingen mer än jag vet hur vår vågskål ser ut.

Kärlek varken syns eller hörs.

När jag blir så arg att hela området skakar, är det ju bara jag som vet att det är helt okej, eftersom den andra skålen är överfull.

Ibland har jag lust att gå runt med en skylt i pannan med texten: OBS! Vår våg väger alltid över på kärlekssidan!

För det är ju så, att så länge det väger över på plussidan, så är det helt okej med konflikter, bråk och irritation. Ja, det är faktiskt sunt för barn att se, att det inte bara är de som känner negativa känslor och blir jättearga. Se att det inte är något konstigt eller onormalt eller förbjudet.

Ös kärlek över barnen, ta på dem, smek dem, så fort du kommer åt - det fungerar som impregnering!

Jag älskar att röra vid mina barn och jag talar ofta om för dem hur mycket jag älskar dem. Hur fina människor de är, hur mycket de är värda.

Jag blir arg många gånger om dagen på mina barn också. Säkert minst lika många gånger som de i sin tur är arga på varandra eller på mig. 

Men alla i vår familj vet och känner hur mycket vi älskar varandra!

Det hörs bara inte lika mycket...

Hejhej!

Pussgurkan här igen!

Måste skriva lite om mina två prinsar och två prinsessor! Jag är ju väldigt unik eftersom jag både varit gravid OCH fött barn!!!! Det är inte många som lyckas med det, inte! Så feel free att behandla även mig som en prinsessa, gärna på ärten!

I alla fall. De är sååå söta mina små prinskorvar- och prinsesstårtor! Ujejuj! Ska lägga in en helt egen kategori till dem, där jag skriver som om det är de som skriver, om varje liten detalj i deras vardag. Jag menar, det om något lär väl locka läsare?!?!!

Några händelser från de senaste dagarna i Casa de la Xecute:

M, två år, rapar högt efter maten. Direkt efter säger hon artigt "ussäkka mäjj!" som den väluppfostrade lilla prinsessa hon är.   

E, tre år, är också mycket väluppfostrad. Han blir så enormt tacksam för allt. Ger man honom en kram, säger han "åååååååååh, taaaaaack!" Eller om man ger honom något han tappat på golvet. Och så vidare. Hehehee.

G, fem år, är också väluppfostrad. Egentligen. Fast just nu är allt som bortblåst och jag är för det mesta "dumma, ÄCKLIGA mamma!!!" Idag var jag extra äcklig eftersom jag gjorde fiskpinnar till lunch. En rätt som hon slukade en stor portion av tidigare i veckan, men plötsligt påstår sig inte kunna äta. För den luktar äckligt. Ja, just nu är det mycket som är äckligt.

Men däremellan är hon den sötaste och goaste lilla bakelse som finns!

N, nio år, min lilla kronprins! Tackar förstås alltid för maten och dukar av, och är på det sättet ett så fint föredöme för sina yngre syskon som naturligtvis alltid gör detsamma. Puss på dig älskling!

Tänk att han gått ut lågstadiet nu. Tiden flyger! Konstigt att det inte syns i spegeln, jag ser ju precis likadan ut som för tjugo år sedan!