Imorse träffade jag på en gravid förälder när jag lämnade M på dagis.

Hon pratade med några andra mammor om ultraljudet hon nyss varit på.

När jag hörde dem prata kändes det som om det har gått ungefär hundra år sedan jag själv var gravid och uppslukad av bebisrörelser, kroppssymptom, ultraljud, namn och förlossningstankar.

Fastän det bara är snart fyra år sedan.

Det känns som att det där med graviditet och bebisar hör till en annan värld, en värld som jag inte är intresserad av längre.

För att nå den känslan krävdes fyra graviditeter med tillhörande fyra bebisar...

Min lillasyster fick en dotter för ett halvår sedan, jag smälter som smör i solen varje gång jag får hålla den lilla pluppen och borra in näsan i bebisdoften - men jag blir inte sugen på att få en egen bebis.

Ibland kan jag önska att jag hade fått nog efter två barn...    

Men bara ibland.

Herregud, jag börjar faktiskt bli gammal! Visserligen födde Madonna barn efter att hon fyllt fyrtio, och en bekant till mig fick sin andra dotter när hon var just 40 år. Men bara tanken på att börja om en femte gång med vakna nätter, blöjbyten och trotsåldrar - nej tack.

Barn, oavsett ålder, är fantastiska! Nu ska jag njuta ohejdat av att se mina fyra växa, utvecklas och visa alla olika delar av sina personligheter! Jag är nyfiken på vad de kommer att vilja jobba med, vilken slags musik de kommer att gilla, vad de kommer att ägna sig åt som hobby på fritiden och hur de kommer att se ut som vuxna!

Okej, civil olydnad var inte en bra idé. Men alla idéer kan ju inte vara bra, trots att jag faktiskt är helt och hållet perfekt.

I alla fall nästan. För som förälder måste man vara just perfekt. Listan över saker en Förälder måste vara och göra är nästan oändlig.

Man måste

- vara framgångsrik i sin karriär

- ha ett aktivt umgänge med många framgångsrika vänner

- köra en dyr och snygg bil

- ha ett sommarställe eller en jättestor husbil

- köra barnen i de senaste barnvagnsmodellerna samt inte ha färre än tre barnvagnar för olika tillfällen

- klä barnen i nyinköpta Polar´n och Pyret-kläder

- se till att alla dagens fem måltider är hemlagade från grunden

- hålla hemmet konstant och skinande nystädat

- leka med barnen minst en timme om dagen och det ska vara utvecklande och pedagogiska lekar

- ha koll på alla föräldramöten och klassaktiviteter och delta entusiastiskt i dessa

- köra runt barnen på sina aktiviteter, de bör ha minst två stycken var

- aldrig höja rösten utan hålla den milda vänliga tonen oavsett situation

- se till att barnen har det senaste i teknik- och prylväg såsom Ipod, surfplatta, egen TV, Wii, Playstation, Nintendo och självklart en smartphone av senaste modell

- vara klassförälder

- ordna fredagsmys varje fredag oavsett egen trötthet eller sjukdom - fast se nedan:

- vara konstant frisk och pigg

- spara pengar åt barnen tills de blir arton år, då det ska finnar minst ett par hundratusen på deras konton. Var.

- grilla med grannarna varannan helg under sommaren

- åka utomlands på semester minst ett par gånger om året

- vara full av fantasi och entusiasm varje påsk, midsommar, födelsedag, halloween och jul

- baka något minst en gång i veckan

- ha ett strålande sexliv med den andra föräldern

- blogga om sina prinsar och prinsessor så att hela världen kan se hur älskade de är

// Förälder i tiden

Sitter här vid datorn och känner mig lite snurrig i huvudet, lite överväldigad.

Vanligtvis är telefonen här hemma tyst hela dagarna fram till sen eftermiddag. Då kanske det ringer några gånger. Men idag har det ringt en del redan nu, på förmiddagen. Ja, klockan är inte ens tio än!

Det har ringt människor och tackat mig! Och när jag lämnade min dotter på dagis imorse möttes jag av glada pedagoger som också tackade mig.

För att jag skrivit ett kåseri om hur bra skolan och dagiset här är.

Vilken respons!

Jag är förstås jätteglad! Men jag tycker också att det tydligt visar hur dumt det är i samhället - vilken stark fokusering det alltid är på sådant som är dåligt, hur sällan positiva saker tas upp. Det är samma syndrom som att människor ofta kan säga negativa saker om sig själva men sällan positiva. Det är samma sak som att t ex läkare får höra när de gör fel, men aldrig när de gör rätt. Eller lärare. Eller poliser. Eller....

Är det Jantelagen? Eller något annat?

Det är okej att sitta och fika och gnälla och klaga över skolan, vara överens om hur dålig den är. Det är som om det är så det "ska vara". Ett slags slentriangnäll utan reflektioner.

Varför är vi människor så dåliga på att ge beröm? Varför är vi så dåliga på att ta emot beröm?

Det verkar som om väldigt många i Sverige lider av dålig självkänsla. För det är när den är låg som det är svårt att ge och ta emot det positiva. Och varför är vi så bra på att slentriangnälla?

Jag själv kände stinget flera gånger nu under samtalen med de som ville tacka mig. Jag var flera gånger nära att förminska mig själv, säga "nej, men det var väl så lite, så!" och liknande.

Självkänsla är som fysisk kondition, den måste tränas regelbundet för att vara i trim! Det säger i alla fall Mia Törnblom och hon vet ju vad hon talar om.   

Fortsätter på temat "djur som dör"...

Man kan skratta åt hemska saker som har hänt för många år sedan. Eller igår. Även döden. Även när små söta djur dör. Ja, man kan skämta om ALLT. Humor kallas det. Det gör livet bra mycket lättare att leva!

Mina föräldrar var mycket engagerade i kampen mot djurförsök. Jag är uppväxt med djur på alla sätt. Våra egna väl omhändertagna, andras som kom hem till oss efter fruktansvärd vanvård och misshandel. Jag minns pudeln som varit instängd så länge att tarmen hängde utanför ändtarmsöppningen. Jag minns katterna och hundarna som med polisens hjälp räddades från en lägenhet då ägarna åkt på semester i över en månad och lagt ut lite tidningspapper på golvet. Ingen kan förstå hur den lägenheten såg ut om man inte var där. Jag är uppväxt med igelkottar och harungar inomhus, som folk räddat och lämnat in hos oss. Med hundar som ägts av knarkare som tyckte det var kul att ge också sina djur lite droger, misshandla dem och så vidare.

Inte bara en gång föreläste jag om plågsamma djurförsök i grundskolan, med hjälp av hemska diabilder på djur som får diverse makeupprodukter insprutade i ögonen... bara ett exempel.Sedan gick jag hem och gosade med min egen kanin. Det är bra att ha kaniner, när små harungar behöver en extra mamma...

Jag är uppväxt på landet, med höns, getter, kossor, hästar, hundar, kaniner, marsvin, fåglar, grisar, ankor, får och änder. På landet. Där det finns mängder av djurplågare i form av bönder, som låter sina kor stå inne två tredjedelar av året. Stilla, på samma plats, utan att kunna klia sig på rumpan. Oftast, i 99% av fallen, också i mängder av sin egen avföring som fastnar på kroppen och ger sår. Ammoniaken i avföringen fräter bort huden. Är det några som är omänskliga mot djur, så är det lantbrukare.

Någon som vet hur det går till när lanbrukare kasterar smågrisar? Jag kan upplysa om att det handlar om grym tortyr. Man tar upp den lilla grisen, håller den i bakfötterna och skär med en kniv bort innehållet i ballarna helt enkelt. Utan bedövning.

Våra djur var alla frigående, ja, så frigående att flera av dem gick in och ut i huset lite som de ville. Det var inget konstigt att hitta en höna som drack vatten i köket ur hundskålen. De hade det rent och fint och fick allt de behöve, framför allt massor av kärlek och omtänksamhet.

Min mamma var jordens största djurvän. Hon LEVDE för djur. Brukade skämta om att det var mycket mer välstädat och skinande i de olika djurstallarna, än inne i vårt hus. Mina föräldrar jobbade inte bara med polisen mot djurplågeri i alla former, utan hade också ett nära samarbete med länsveterinären som blev en av familjens vänner.

Men att älska djur och vårda dem på det bästa sätt man kan, är inte en motsats till att inte kunna se krasst och med humor på att livet faktiskt tar slut.

Jag föraktar alla människor som går på ICA och köper snyggt inplastad köttfärs, men förfasar sig över att grisar och andra djur slaktas för att de ska ätas.

Vill vi människor vara köttätare måste vi slakta djur. Alla köttätande människor borde få en guidad tur på ett slakteri.

När det kommer ett lass med nästan ihjälstressade djur till ett slakteri, känner de lukten av död och skräck. Djur kan lukta känslor, för er som inte visste det.

De släpas in alldeles vansinnigt skräckslagna till sin död, så att vi kan gå och köpa vårt fina, fyrkantiga och inplastade köttfärspaket på ICA.

När vi slaktade våra grisar fick de gå som vanligt, lösa på gården, medan en jaktlicensierad jägare gömde sig någonstans. Snabbt fick båda varsitt skott i skallen, omedelbar död utan minsta stress och skräck. Är det mindre humant än att släpa stackars djur till slakthus eller till veterinärer?

Samma sak gäller nämligen alla djur. Det är MYCKET mer humant att låta ett djur somna in utan förvarning, i sin naturliga miljö, än att stoppa in det i en bil, och så in till en veterinär där det fullkomligen stinker av rädsla från andra djur. Hålla fast djuret medan det kommer ett stick som gör ont? NEJ. Jag tycker INTE det är humant alls!

Jag kan berätta om, och skämta om, våra djur och hur det gick till när de gick vidare till djurhimlen... därför att jag är djurvän - på riktigt.

Läste rieslings eminenta blogg igår, om barn och djur som måste dö. Genast vällde alla möjliga bilder fram, minnen av alla djur jag växt upp med. Djur som också dog. Förr eller senare. Naturligt eller onaturligt....

Jag är djurvän. Nej, jag är DJURVÄN!!

Men det är inte en motsats till att vara en krass realist.

Får man förmånen att växa upp med djur omkring sig, lär man sig många viktiga saker. Man lär sig att ta ansvar för ett annat liv. Man lär sig omtanke. Man lär sig att "man föds och man dör". Att döden ingår i livet.

En kväll när jag var tio år, tyckte jag att min hamster också skulle få se ett avsnitt av "Familjen Macahans". Oj, det var ett väldigt spännande avsnitt. Satt med min lilla gulliga hamster som gosade in sig i min mage.

När signaturmelodin i slutet av avsnittet började, tittade jag ner på min hamster igen. Fast han var inte där längre. Hoppsan.

Jag letade förstås, och hittade först huvudet under ett bord, kroppen låg på bottenvåningen. Sade jag att vi hade katt också?

Alla vet ju att en död kropp är det inte synd om. I alla fall vet jag det. Min lillebror var däremot inte helt med på de noterna när han var liten. Han blev alldeles ifrån sig när jag suttade iväg den döda hamstern Gunde Svan ut i skogen. Det hjälpte inte hur jag än försökte förklara att det bara var en tom död kropp, och att Gunde Svans fina själ hade flugit till hamsterhimlen.

En gång när jag var ensam hemma, i slutet av tonåren, var en höna sjuk. Mamma sa åt mig att ha extra koll på henne. Så det hade jag. Ganska snart insåg jag att denna höna verkligen led, stackaren! Jag bestämde mig för att befria henne från lidandet, trots att det kändes väldigt tungt och sorgligt. Men ett snabbt, hårt hugg med yxan på rätt ställe skulle ju bara vara en välgärning.

Så jag hämtade yxan, hönan och satte igång. Har ni försökt hålla nere en hysterisk och sjuk höna någon gång?

Till sist kände jag mig säker på att jag skulle kunna slå till och klara det. Pang.

Eeh.... okej, det blev som ett hack, men inte mer. Ingen död höna. Väldigt levande sjuk höna. Måttade igen, med ännu större kraft. Men inte fan gick yxan igenom då heller. Det slutade med att jag förtvivlat hackade mig igenom tills huvudet rullade av. Stackars höna!!! När mamma kom hem gick hon och hämtade den riktiga yxan. Det jag hade använt såg iofs ut lite som en yxa, men det var något helt annat och mycket slöare....

Ja så var det grisarna. Ett par av dem var döpta efter mig och min pojkvän. Eftersom vi bara hade två grisar i taget blev de väldigt gulliga och keliga och tama på alla sätt. Jättemysiga!

Men grisarna skulle ju förstås bli skinka. Sånt är livet. Så grisen som jag gosat med så många gånger, fick jag också skålla bort håret på i ett badkar utomhus. Det såg ut som om den döda grisen låg och njöt på ett spa...

Det finns ungefär tusen fler anekdoter om djur men jag ger mig för den här gången.   

"Vuxenpoäng" - negativt eller positivt?

Exempel på vuxenpoäng brukar vara saker i stil med att handla på Ikea och fundera på pensionssparandet.

Well, jag har hellre massor av vuxenpoäng än är kvar i tonårsbeteende som vuxen!

Det är patetiskt med "vuxna" som super skallen i bitar och tycker att det är ascoolt. "Fy faan vilken fylla jag hade i helgen, öööh typ ba liksom".

Eller som kladdar, hånglar och pussas med sin partner offentligt. "Titta, vi är kära, jätteintressant!"

Att ha som facebookstatus hur många månader ens förhållande just fyllde, är ju på fjortisstadiet.

Att prata bakom ryggen på folk som man sedan hälsar med "heeeeeeeeej men guuud vad roligt att se dig! *kindpuss kindpuss*  - det är inte bara fegt utan också omoget. En vuxen människa törst och kan stå för sina åsikter och pratar antingen med den det berör eller inte alls.

Att hela tiden byta pojkvänner enbart för att man inte klarar av att vara singel och utan "bekräftelse" hör också till fjortisstadiet.

Vuxna som beter sig som tonåringar borde förbjudas.

All Helgona-helgen är snart över. Så klart har vi varit och tänt ljus och pyntat på våra gravar. Det är så grymt vackert med en kyrkogård full av ljus i becksvart mörker!

"Våra" gravar, det är min mammas/barnens mormors, och min mormors/barnens gammelmormor.

Sin mormor hann barnen aldrig träffa. Hon dog före de föddes. Men gammelmormor älskade de och träffade ofta! Vi kallade henne "Mimmi" och min yngsta dotter har Mimmi som ett av sina förnamn.

För mig betyder inte en grav något särskilt. Jag tycker inte att den representerar personen som ligger där, det känns inte som om personen är DÄR. Jag tror och känner att de som dött "finns kvar" där de bodde, eller där de ofta var. På sådana platser tänker jag extra mycket på dem och säger kanske till och med något högt till dem.

Min mamma tänkte på samma sätt, men för min mormor var gravar viktiga. 

De flesta människor vill aldrig dö. De flesta människor vill inte heller bli gamla och orkeslösa med smärtor lite varstans och känna sig trötta på allt de tidigare tyckte var roligt. Vi vill vara unga för alltid och leva för evigt, friska på alla sätt.

De flesta människor som inte vill dö glömmer ändå bort att uppskatta livet. Livet som pågår just precis nu.

Siktet är inställt på en punkt därborta i framtiden och tankarna mal ofta på om saker som redan har hänt.

När min mamma dog fick jag förstås en rejäl tankeställare. Vi "vet" alla att folk dör förr eller senare, men vi tror alltid att vi har mycket mer tid på oss. Nu vet jag bättre än att skjuta upp viktiga saker som till exempel att tala om för mina kära att jag älskar dem och uppskattar dem. Min mamma dog plötsligt och oväntat - efter det vet jag bättre än att skjuta upp alltför länge sådant jag vill säga, sådant jag vill göra, med min familj och mina vänner. Okej, jag lyckas inte jämt, det finns vänner jag träffar alldeles för sällan! Men läxan är inristad i bakhuvudet - ta ingen för given!

Min mormor dog också rätt oväntat, med bara någon dags varsel. Jag är så glad över att jag tillbringade mycket tid med henne, ringde henne, orkade lyssna på henne och på alla sätt jag kunde fanns där för henne, vis av min mammas död. Jag vet att hon uppskattade det otroligt mycket. Och att hon var ledsen över de familjemedlemmar som inte orkade bry sig om henne...

Både min mamma och min mormor gillade en speciell sång. Jag vet inte vad den heter eller vem som gör den, det är i varje fall ett dansband. Texten handlar om att människor går genom livet i stress och inte tar sig tid för sina närstående. Alla säger "jag har inte tid". Det finns också en sång som handlar om att personen i sången hellre vill ha blommor när hon lever, ge henne blommorna nu istället för att vänta tills det finns en grav att lägga dem på. Det var också en av mormors favoritsånger. Jag vet att hon hade velat träffa flera i sin familj mycket oftare än de hade "tid" med, att det var en ständig sorg hos henne.

Tänk på det!