Jag vill skriva om hästar!

Kom av mig lite med mina djuriska inlägg. Nordsvensken Grends historia är berättad, liksom geten Fannys och fåret Guttens.  

Men eftersom jag tycker att det blir lite roligare om det finns bilder med, och eftersom jag ännu inte har scannat in foton av resten av djuren, så drar det ut på tiden. Inte för att någon lider av det, men just nu önskar jag att jag hade haft några att slänga upp - för jag blev så sugen på att skriva om hästar.

Om Nordsvensken Påvin, Appaloosan Ocelle och Shetlandsponnyn Lill-Klas till exempel. Tro mig, de tål att berättas om. Funderar på att samla alla upplevelser de var orsak till i pocketform.   

Allt är inte svart eller vitt, jag hade en rätt jobbig uppväxt men något väldigt ljust i den var djuren. Alla ska få ett eget blogginlägg, det är de värda. Djur kan man sakna lika mycket som människor, om inte mer ibland. Djur, som alla vet, varken kritiserar eller dömer eller skvallrar. Djur är dessutom så mycket intelligentare än vi människor förstår. Det framkommer mer och mer ju fler år det går, ju mer det forskas, men alldeles för långsamt om ni frågar mig. Djuren borde få en helt annan respekt och ett helt annat bemötande än de får i dagsläget.

Jämfört med hur det var i början av åttiotalet och hur det är nu, så har det skett en hel del förbättringar. Till exempel används inte djurförsök lika frekvent längre. Det är ju bra. Industrihönsens villkor har på många håll förbättrats. Det är ju bra. Men inget som har hänt är tillräckligt, eller ens i närheten av tillräckligt. Om ni frågar mig...

Kvällens pysselmaraton på dagis har slagit ut mina fem hjärnceller så jag stoppar här.

Lyckades faktiskt klistra fast garnstumparna på bollen (eller kulan eller vad de nu kallas) utan att händerna också fastnade, och jag brände mig bara en gång på limpistolen. Gillar inte den sortens pyssel - men återigen, vad gör man inte för sina barn! Imorgon kväll är det dags för nästa pyssel, på den andra dagisavdelningen. Jippie!