Fortsätter på temat "djur som dör"...

Man kan skratta åt hemska saker som har hänt för många år sedan. Eller igår. Även döden. Även när små söta djur dör. Ja, man kan skämta om ALLT. Humor kallas det. Det gör livet bra mycket lättare att leva!

Mina föräldrar var mycket engagerade i kampen mot djurförsök. Jag är uppväxt med djur på alla sätt. Våra egna väl omhändertagna, andras som kom hem till oss efter fruktansvärd vanvård och misshandel. Jag minns pudeln som varit instängd så länge att tarmen hängde utanför ändtarmsöppningen. Jag minns katterna och hundarna som med polisens hjälp räddades från en lägenhet då ägarna åkt på semester i över en månad och lagt ut lite tidningspapper på golvet. Ingen kan förstå hur den lägenheten såg ut om man inte var där. Jag är uppväxt med igelkottar och harungar inomhus, som folk räddat och lämnat in hos oss. Med hundar som ägts av knarkare som tyckte det var kul att ge också sina djur lite droger, misshandla dem och så vidare.

Inte bara en gång föreläste jag om plågsamma djurförsök i grundskolan, med hjälp av hemska diabilder på djur som får diverse makeupprodukter insprutade i ögonen... bara ett exempel.Sedan gick jag hem och gosade med min egen kanin. Det är bra att ha kaniner, när små harungar behöver en extra mamma...

Jag är uppväxt på landet, med höns, getter, kossor, hästar, hundar, kaniner, marsvin, fåglar, grisar, ankor, får och änder. På landet. Där det finns mängder av djurplågare i form av bönder, som låter sina kor stå inne två tredjedelar av året. Stilla, på samma plats, utan att kunna klia sig på rumpan. Oftast, i 99% av fallen, också i mängder av sin egen avföring som fastnar på kroppen och ger sår. Ammoniaken i avföringen fräter bort huden. Är det några som är omänskliga mot djur, så är det lantbrukare.

Någon som vet hur det går till när lanbrukare kasterar smågrisar? Jag kan upplysa om att det handlar om grym tortyr. Man tar upp den lilla grisen, håller den i bakfötterna och skär med en kniv bort innehållet i ballarna helt enkelt. Utan bedövning.

Våra djur var alla frigående, ja, så frigående att flera av dem gick in och ut i huset lite som de ville. Det var inget konstigt att hitta en höna som drack vatten i köket ur hundskålen. De hade det rent och fint och fick allt de behöve, framför allt massor av kärlek och omtänksamhet.

Min mamma var jordens största djurvän. Hon LEVDE för djur. Brukade skämta om att det var mycket mer välstädat och skinande i de olika djurstallarna, än inne i vårt hus. Mina föräldrar jobbade inte bara med polisen mot djurplågeri i alla former, utan hade också ett nära samarbete med länsveterinären som blev en av familjens vänner.

Men att älska djur och vårda dem på det bästa sätt man kan, är inte en motsats till att inte kunna se krasst och med humor på att livet faktiskt tar slut.

Jag föraktar alla människor som går på ICA och köper snyggt inplastad köttfärs, men förfasar sig över att grisar och andra djur slaktas för att de ska ätas.

Vill vi människor vara köttätare måste vi slakta djur. Alla köttätande människor borde få en guidad tur på ett slakteri.

När det kommer ett lass med nästan ihjälstressade djur till ett slakteri, känner de lukten av död och skräck. Djur kan lukta känslor, för er som inte visste det.

De släpas in alldeles vansinnigt skräckslagna till sin död, så att vi kan gå och köpa vårt fina, fyrkantiga och inplastade köttfärspaket på ICA.

När vi slaktade våra grisar fick de gå som vanligt, lösa på gården, medan en jaktlicensierad jägare gömde sig någonstans. Snabbt fick båda varsitt skott i skallen, omedelbar död utan minsta stress och skräck. Är det mindre humant än att släpa stackars djur till slakthus eller till veterinärer?

Samma sak gäller nämligen alla djur. Det är MYCKET mer humant att låta ett djur somna in utan förvarning, i sin naturliga miljö, än att stoppa in det i en bil, och så in till en veterinär där det fullkomligen stinker av rädsla från andra djur. Hålla fast djuret medan det kommer ett stick som gör ont? NEJ. Jag tycker INTE det är humant alls!

Jag kan berätta om, och skämta om, våra djur och hur det gick till när de gick vidare till djurhimlen... därför att jag är djurvän - på riktigt.

Läste rieslings eminenta blogg igår, om barn och djur som måste dö. Genast vällde alla möjliga bilder fram, minnen av alla djur jag växt upp med. Djur som också dog. Förr eller senare. Naturligt eller onaturligt....

Jag är djurvän. Nej, jag är DJURVÄN!!

Men det är inte en motsats till att vara en krass realist.

Får man förmånen att växa upp med djur omkring sig, lär man sig många viktiga saker. Man lär sig att ta ansvar för ett annat liv. Man lär sig omtanke. Man lär sig att "man föds och man dör". Att döden ingår i livet.

En kväll när jag var tio år, tyckte jag att min hamster också skulle få se ett avsnitt av "Familjen Macahans". Oj, det var ett väldigt spännande avsnitt. Satt med min lilla gulliga hamster som gosade in sig i min mage.

När signaturmelodin i slutet av avsnittet började, tittade jag ner på min hamster igen. Fast han var inte där längre. Hoppsan.

Jag letade förstås, och hittade först huvudet under ett bord, kroppen låg på bottenvåningen. Sade jag att vi hade katt också?

Alla vet ju att en död kropp är det inte synd om. I alla fall vet jag det. Min lillebror var däremot inte helt med på de noterna när han var liten. Han blev alldeles ifrån sig när jag suttade iväg den döda hamstern Gunde Svan ut i skogen. Det hjälpte inte hur jag än försökte förklara att det bara var en tom död kropp, och att Gunde Svans fina själ hade flugit till hamsterhimlen.

En gång när jag var ensam hemma, i slutet av tonåren, var en höna sjuk. Mamma sa åt mig att ha extra koll på henne. Så det hade jag. Ganska snart insåg jag att denna höna verkligen led, stackaren! Jag bestämde mig för att befria henne från lidandet, trots att det kändes väldigt tungt och sorgligt. Men ett snabbt, hårt hugg med yxan på rätt ställe skulle ju bara vara en välgärning.

Så jag hämtade yxan, hönan och satte igång. Har ni försökt hålla nere en hysterisk och sjuk höna någon gång?

Till sist kände jag mig säker på att jag skulle kunna slå till och klara det. Pang.

Eeh.... okej, det blev som ett hack, men inte mer. Ingen död höna. Väldigt levande sjuk höna. Måttade igen, med ännu större kraft. Men inte fan gick yxan igenom då heller. Det slutade med att jag förtvivlat hackade mig igenom tills huvudet rullade av. Stackars höna!!! När mamma kom hem gick hon och hämtade den riktiga yxan. Det jag hade använt såg iofs ut lite som en yxa, men det var något helt annat och mycket slöare....

Ja så var det grisarna. Ett par av dem var döpta efter mig och min pojkvän. Eftersom vi bara hade två grisar i taget blev de väldigt gulliga och keliga och tama på alla sätt. Jättemysiga!

Men grisarna skulle ju förstås bli skinka. Sånt är livet. Så grisen som jag gosat med så många gånger, fick jag också skålla bort håret på i ett badkar utomhus. Det såg ut som om den döda grisen låg och njöt på ett spa...

Det finns ungefär tusen fler anekdoter om djur men jag ger mig för den här gången.