Sitter här vid datorn och känner mig lite snurrig i huvudet, lite överväldigad.

Vanligtvis är telefonen här hemma tyst hela dagarna fram till sen eftermiddag. Då kanske det ringer några gånger. Men idag har det ringt en del redan nu, på förmiddagen. Ja, klockan är inte ens tio än!

Det har ringt människor och tackat mig! Och när jag lämnade min dotter på dagis imorse möttes jag av glada pedagoger som också tackade mig.

För att jag skrivit ett kåseri om hur bra skolan och dagiset här är.

Vilken respons!

Jag är förstås jätteglad! Men jag tycker också att det tydligt visar hur dumt det är i samhället - vilken stark fokusering det alltid är på sådant som är dåligt, hur sällan positiva saker tas upp. Det är samma syndrom som att människor ofta kan säga negativa saker om sig själva men sällan positiva. Det är samma sak som att t ex läkare får höra när de gör fel, men aldrig när de gör rätt. Eller lärare. Eller poliser. Eller....

Är det Jantelagen? Eller något annat?

Det är okej att sitta och fika och gnälla och klaga över skolan, vara överens om hur dålig den är. Det är som om det är så det "ska vara". Ett slags slentriangnäll utan reflektioner.

Varför är vi människor så dåliga på att ge beröm? Varför är vi så dåliga på att ta emot beröm?

Det verkar som om väldigt många i Sverige lider av dålig självkänsla. För det är när den är låg som det är svårt att ge och ta emot det positiva. Och varför är vi så bra på att slentriangnälla?

Jag själv kände stinget flera gånger nu under samtalen med de som ville tacka mig. Jag var flera gånger nära att förminska mig själv, säga "nej, men det var väl så lite, så!" och liknande.

Självkänsla är som fysisk kondition, den måste tränas regelbundet för att vara i trim! Det säger i alla fall Mia Törnblom och hon vet ju vad hon talar om.