All Helgona-helgen är snart över. Så klart har vi varit och tänt ljus och pyntat på våra gravar. Det är så grymt vackert med en kyrkogård full av ljus i becksvart mörker!

"Våra" gravar, det är min mammas/barnens mormors, och min mormors/barnens gammelmormor.

Sin mormor hann barnen aldrig träffa. Hon dog före de föddes. Men gammelmormor älskade de och träffade ofta! Vi kallade henne "Mimmi" och min yngsta dotter har Mimmi som ett av sina förnamn.

För mig betyder inte en grav något särskilt. Jag tycker inte att den representerar personen som ligger där, det känns inte som om personen är DÄR. Jag tror och känner att de som dött "finns kvar" där de bodde, eller där de ofta var. På sådana platser tänker jag extra mycket på dem och säger kanske till och med något högt till dem.

Min mamma tänkte på samma sätt, men för min mormor var gravar viktiga. 

De flesta människor vill aldrig dö. De flesta människor vill inte heller bli gamla och orkeslösa med smärtor lite varstans och känna sig trötta på allt de tidigare tyckte var roligt. Vi vill vara unga för alltid och leva för evigt, friska på alla sätt.

De flesta människor som inte vill dö glömmer ändå bort att uppskatta livet. Livet som pågår just precis nu.

Siktet är inställt på en punkt därborta i framtiden och tankarna mal ofta på om saker som redan har hänt.

När min mamma dog fick jag förstås en rejäl tankeställare. Vi "vet" alla att folk dör förr eller senare, men vi tror alltid att vi har mycket mer tid på oss. Nu vet jag bättre än att skjuta upp viktiga saker som till exempel att tala om för mina kära att jag älskar dem och uppskattar dem. Min mamma dog plötsligt och oväntat - efter det vet jag bättre än att skjuta upp alltför länge sådant jag vill säga, sådant jag vill göra, med min familj och mina vänner. Okej, jag lyckas inte jämt, det finns vänner jag träffar alldeles för sällan! Men läxan är inristad i bakhuvudet - ta ingen för given!

Min mormor dog också rätt oväntat, med bara någon dags varsel. Jag är så glad över att jag tillbringade mycket tid med henne, ringde henne, orkade lyssna på henne och på alla sätt jag kunde fanns där för henne, vis av min mammas död. Jag vet att hon uppskattade det otroligt mycket. Och att hon var ledsen över de familjemedlemmar som inte orkade bry sig om henne...

Både min mamma och min mormor gillade en speciell sång. Jag vet inte vad den heter eller vem som gör den, det är i varje fall ett dansband. Texten handlar om att människor går genom livet i stress och inte tar sig tid för sina närstående. Alla säger "jag har inte tid". Det finns också en sång som handlar om att personen i sången hellre vill ha blommor när hon lever, ge henne blommorna nu istället för att vänta tills det finns en grav att lägga dem på. Det var också en av mormors favoritsånger. Jag vet att hon hade velat träffa flera i sin familj mycket oftare än de hade "tid" med, att det var en ständig sorg hos henne.

Tänk på det!