Två goda nyheter har nått mig idag och klockan är inte ens tio på förmiddagen ännu!

Fröken Röds cancer har fått brutalspö av cellgifterna, Bästa B har fått avlastning och det på helgerna som egentligen är nästan omöjliga att få.    = K och B som skålar med ölglas som egentligen innehåller 30 år gammalt rödvin. Jo, jag börjar ha koll på vad brudarna gillar!

Direkt efter att ha suttit med ståpäls av allt detta fantastiska, läste jag ett blogginlägg som fick ögonen att bli alldeles varma. Det handlade inte alls om mig, men jag kunde nästan ha skrivit det själv och kände igen mig hundra procent i känslan...

Borde förbereda mig lite inför morgondagens träff med kidsen i 5A. Har lovat N att inte göra bort honom. Han tycker att jag är så himla pinsam... duuuhh  annars vore jag ju inte en riktig mamma ju! Riktiga mammor ÄR pinsamma!

Ska berätta hur man gör en tidning och hur det ser ut en vanlig dag på en redaktion. Förra gången jag gjorde det, i hans förra klass på förra skolan, var jag inte alls beredd på frökens följdfrågor när jag var färdig. Hon frågade mig hur det gick till förr i tiden, före datorernas och digitalkamerornas tid. Hallå! Jag blev helt ställd!   

Så den här gången tänkte jag ta reda på just detta, och har redan fått en del berättat från ett proffs på tidning och tryckeri a´la 70- och 80-tal. Nämligen min styvpappa. Fast jag fattade bara ungefär hälften av det han beskrev.    

På tal om 80-talet..

Bruce Springsteen var ung och äckligt snygg, man slapp läsa om Madeleines bortskämda värld på löpsedlarna varenda dag och framför allt slapp man be om ursäkt för att man inte hade mobilen med sig och därmed kunde nås precis hela tiden.

Man fick älska rosa bandspelare och man fick ha banantelefon. Det var inte så himla svårt att bestämma sig för vilken grupp man ville tillhöra, för det fanns bara tre; hårdrockare, synthare och nördar.

Det gick inte att bli beroende av datorspel - en grön prick som jagar andra gröna prickar på en svart skärm är kul, men inte dygnet runt.

//Åsa - färdigpladdrad för nu