Kikade in på bloggdelen av FL. "Tipsa om din blogg här"-tråden verkade intressant, där finns säkert många tips på bra bloggar, tänkte jag. Naivt:

"Mer babygympa"
"Från en nalleoverall till en annan"
"Magbild v37"

 Dagens middag (bilder)
Neo och jag byggde koja idag (bilder)
Dagens outfit på Liam (Bild)
Neo spräkte läppen
Gårdagens Träning
En jobbig kväll framför oss

Bara några få exempel från de senaste inläggen. Hur kommer det sig att människor som skriver om sådant här tror att andra är intresserade? Självklart är deras irl-vänner och familj intresserade, men de hittar säkert till dessa tråkiga bloggar ändå. VARFÖR tipsar folk om så otroligt, otroligt TRÅKIGA grejer?!?!????

"Vita hem". Fult och ohemtrevligt, men fungerar säkert för människor utan barn. Vitt hem MED barn? Måste ju generera en enormt trist och tråkig uppväxt.

"Nej nej inte leka, det kan bli fläckar!" "Du får inte springa in med skorna när du håller på att kissa på dig för då är det inte vitt här längre!" "Ojoj inte spilla på vita bordet!"

Försöker se framför mig julafton i ett Vitt Hem. Barnen är förmodligen också helt klädda i vitt och får julklapparna inslagna i vitt papper, ligganes under den vita granen. Så mysigt! Institutioner brukar vara vita. Jag tror att det är blockpsykona som målar allt vitt hemma hos sig, för att inte sakna blocken för mycket.

Min alternativa Familjeliv-sida:

Hej och välkommen!!! *kramar*

Jag är en helt vanlig tjej, 30+, som har fått världens mest fantastiska, underbara och vackra barn!! Jag älskar dem såååååå otroligt mycket, mina ljuvliga små änglar! *puss puss puss*

Jag bor i sverige tillsammans med mina underbarn och min man som jag ff är gift med men inte ihop med,  som självklart är helt underbar, fantastisk, sexig, snygg och perfekt på ALLA sätt *puss och kram till min älskling*  *blinkande hjärta*

Jag ääälskar alla härliga människor på FL - Kramar till Er alla! Särskilt då mina vänner i alla fikatrådarna landet runt!! 

Vet ni vad, alla mina fyra barn tog sina första steg, och jag grät floder varje gång eftersom detta måste vara superspeciellt för just mina barn. Älskar dom så mycket, tänk att just jag har fött barn, det är ju jätteovanligt!

Här är alla mina superintressanta datum!!
30/11-00 ingen mens!!
1/12-00 fortfarande ingen mens!
2/12-00 fortfarande ingen mens! frågar FLom jag är gravid. Alla tror det och önskar mig lycka till!
3/12-00 gör gravtest och svimmar av lycka när jag ser plusset.
4/12-00 ringer alla jag känner och jublar jag är gravid! med mitt ex! tjohoooo!!!!
5/12-00 får en hormonsvacka och vill dö.
6/12-00 hormonerna på topp, köper små söta bebiskläder.
24/12-00 firar lille/ans första jul! Självklart får bebisen julklappar!!!

fortsättning följer... (obs detta handlar om den första graviditeten av fyra - se fram emot en LÅÅÅÅÅÅNG och INTRESSANT läsning!)

Släng bort det där illaluktande, mögliga, dåliga mammasamvetet!

Mammor måste inte vara perfekta.

Mammor måste inte baka bullar.

Barnen måste inte ha sju olika aktiviteter.

Mammor får glömma att packa matsäcken till dagisutflykten.

Mammor får komma för sent till dagis/fritidshämtning.

Mammor måste inte tillfredsställa barnets behov inom två sekunder!

Mammor FÅR SÄGA NEJ!

Mammor får sätta GRÄNSER!

Mammor får låta en skrikande unge ligga på golvet i affären och lugnt handla vidare.

Mammor får ta den skrikande ungen under armen och bära ut, utan att be om ursäkt inför någon.

Mammor behöver inte städa jämt!

Allvarligt, dör hela familjen om disken står kvar medan ni spelar ett spel tillsammans istället? Stannar jorden om dammtussarna bygger höghus? Ett skitigt handfat betyder, tro det eller ej, att du är en BRA mamma!

Barn behöver en mamma som pratar med dem, inte en stressad Ajax-tornado!

MAMMOR ÄR INTE VIKTIGAST FÖR BARN!

Sluta känn dig så förbannat behövd dygnet runt! Sluta tyck synd om dig, mamma-martyren... Mammor behöver sina barn mer än det omvända! Barn vill även ha pappa, släktingar, kompisarnas föräldrar, barnvakten, dagisfröken.... barn längtar efter fler än bara dig, barn BEHÖVER fler än bara dig!

Mammor får ha ett eget liv.

Mammor BÖR ha ett eget liv!

Vad lär du dina barn genom att inte prioritera dig själv? Tänk på det.

Barn kräver inte att vuxna ska offra allt för dem!

INGEN vuxen har tackat sin mamma för att hon "gav upp allt" för dem.

MÅNGA barn är glada när deras mamma är glad.

En glad mamma blir man om man också ger sig själv tid, tycker att man själv är viktig.

Mammor måste inte ge sina barn alla senaste prylar.

Mammor måste inte ta med sina barn till femtioelva olika nöjesparker, semesterorter med mera.

Det finns barn som växer upp under otroligt knappa omständigheter, utan vare sig resor, stort hus, fin bil - men som får KÄRLEK. Och som mår så väldigt mycket bättre än de barn som blir överösta med prylar, prylar, prylar, men har föräldrar som aldrig har tid för dem (förmodligen för att de städar hela tiden...).

Mammor behöver inte laga trerätters hemlagat varje dag!

Du blir inte en bättre mamma för att du står där och desperat mosar grönsakspuré istället för att ge din unge en barnmatsburk!

Du blir inte heller en sämre mamma för att du serverar blodpudding eller korv med bröd.

Skit i alla måsten, borden, skit i hur det "ska vara"!

Krama dina barn istället. Se dem. Lyssna till dem. Var med dem. Gör det enkelt för dig. Släpp kraven på både dig, hemmet och dem!

Gode Gud, vad jag HATAR curlingföräldrar!

Om det vore så att deras oförmåga som föräldrar enbart gick ut över dem själva, skulle jag inte bry mig. MEN. Så väl är det tyvärr inte.

Nu har jag stött på så många exempel av den här sorten, att jag kan konstatera att de flesta som curlar sina ungar till att bli små MONSTER oftast har ett barn, inte fler. Men jag känner till några få curlare som har två barn.

Whatever. Det är för jävligt att dessa inkapabla idioter överhuvudtaget får skaffa barn.

Idag har jag haft ett curlat monster hemma, för att leka med min äldsta dotter. Båda tjejerna är fem år.

Curlingmonstret är ganska humorbefriat – något hon har gemensamt med alla andra monster jag träffat. Hon har också en jä%&%gt irriterande ovana att börja gråta om hon inte får som hon vill. Fungerar uppenbarligen hemma. Uppenbarligen tycks det synd om monstret när hon gråter = hon får sin vilja igenom. Det här med att börja tjuta är också en gemensam nämnare för curlingbarn.

Den här specifika lilla tjejen avslutade sin dag hos oss med en riktigt snygg uppvisning.

Hon kommer till mig och säger att hon vill hem, för hon saknar sin pappa. (Excuse me, men det är ju löjligt. Hon träffar sina föräldrar varje dag, de är inte skilda och har henne varannan vecka…) Hon får alltså ringa hem och be sin mamma hämta. Tjejerna fortsätter leka fram tills mamman kommer.

När mamman anländer blir monstret plötsligt sur och tvär. Inte heller ovanligt bland dessa små monster. Först ska hon inte ha tröjan under overallen, trots att det är femtioelva minusgrader ute. Till sist lyckas mamman få på tröjan… Hon ska inte klä på sig själv – mamman försöker vädja, i mild, bevekande ton, men det slutar med att hon klär på FEMÅRINGEN. Jag lyckas faktiskt hålla god min och inte lägga mig i. Men när ungj#¤5eln vägrar ta på sig sin ANDRA sko får jag nog. Jag går fram och talar om för det lilla monstret att antingen har hon två skor och får gå hem till sin pappa, eller så får hon stanna kvar. Mamman står där och ser väldigt obekväm ut.

Jag sätter mig på huk och tvingar på ung#¤%#eln skon. Hon drar av sig den igen. Jag sätter på den igen och talar om att jag snart blir riktigt arg på henne, att man inte beter sig på detta sätt. Mamman bara står där, mesig, utan ett uns auktoriet.  Monstret börjar förstår gråta. Jag talar om att det där inte biter på mig, för jag vet att hon inte är ledsen utan arg.

För att försöka göra denna historia kortare så hoppar jag över till att de till sist går.

Fast… det är en unge som vrålskriker utanför vår ytterdörr. I en kvart.

Till sist går jag ut och frågar mamman om jag ska hjälpa till. Det visar sig att monstret har bestämt sig för att mamman ska bära henne hem, hon ska INTE ta på sig den andra skon – som hon tagit av igen så att hon står med en bar fot i snön.

Jag blir tvärförbannad. Jag säger till ungen att antingen kommer hon in igen och så får hennes mamma gå hem en stund, ELLER så tar hon på sig skon. Jag talar om att hon beter sig som en bäbis.

När ungen ser att jag tar på mig skorna för att gå ut och bära in henne – DÅ följer hon med mamman. Med en stövel.

Vilken jä#¤#a SATUNGE! Vilka totalt inkompetenta, värdelösa föräldrar som har lyckats få ett från början neutralt barn att bli ett sådant olidligt monster!

Det finns tyvärr fler exempel från min omgivning. Ungen som vägrar låta mamman åka hemifrån utan att ställa till SCENER. Som vägrar sova hos mormor, hos farmor, hemma hos PAPPA (!!!!) när mamman ska bort. Vad gör föräldrarna? Ja, de låter ungen styra förstås.  Bara ETT exempel från just den curlingfamiljen.

Ja, skyll er för faaaaan själva!

Men det är inte kul när det drabbar också mig och mina barn.

Jag har liksom egna fyra ungar att uppfostra, jag har liksom lite annat att hålla på med än att få små monster att bete sig normalt när de är hos oss.

Fy FAN för curlingföräldrar!!!!!!!!!!!!!!

Sitter här framför datorn och skrattar fortfarande högt, fastän det snart har gått en timme...

Historien: Vi har ganska nyligen köpt en stor platt-TV. Den är jättefin, men otroligt opraktisk; den går inte att använda utan fjärrkontroll. Det går att sätta på den. Inget mer. Inte välja kanaler, ställa in ljud eller något annat.

Men det gör ju ingeting egentligen eftersom det följde med en fin fjärrkontroll vid köpet.

Fast... den försvann. Den har försvunnit flera gånger tidigare, men jag har alltid lyckats hitta den efter en stunds letande.

Men till sist försvann den verkligen. Tro mig, jag vände upp och ner på hela huset. Jag letade PRECIS ÖVERALLT.

Ingen fjärrkontroll.

Trots att jag är vis sedan tidigare och vet ganska bra hur mina mindre barn tänker. Jag letade ÖVERALLT. Även i dockskåp, i kylen, under badkaret.

Ingen fjärrkontroll.

Efter en vecka utan köpte barnens pappa en ny på Clas Ohlsons.

Det har gått en vecka till. Min syster och hennes pojkvän hälsar på här idag.

De är båda två musiker, spelmän, och plockade genast ner våra diverse instrument från väggarna där de hänger.

Plötsligt hör jag min syster ropa på mig.

"Hallå! Det ligger MASSOR av saker i gitarren!"

Jag döööööööör av skratt!!!!!!!!!!!

Där låg några strumpor, lite leksaker...

OCH FJÄRRKONTROLLEN!

Sådan mor, sådan son.

Året är 1982. I ett kök sitter nioåriga jag vid bordet, med näsan djupt inne i ett Asterix-album.

Mamma kommer farande nerför trappan från övervåningen.

"Herregud, det brinner ju nästan!"

Nioåriga jag tittar upp. Hela köket är fyllt av rök från stekpannan på spisen.

Ojdå, det märkte jag inte. Mamma märkte det däremot - uppe på andra våningen.

Året är 2010. På en krok utanför klassrummet hänger en väska full av blöta badkläder. Väskan är tung.

N, min äldsta son, har burit väskan på ryggen till skolan i snöstorm. Det hade han inte behövt, eller rättare sagt, den hade inte behövt vara så tung. Om han kommit ihåg att ta ur de blöta badkläderna från gårdagen.

Badhuset för en vecka sedan: Vi går och byter om, jag och flicksen i damernas, Noah i herrarnas omklädningsrum. Plötsligt kommer en personal in och frågar efter N:s mamma.

Han har inga kläder. De är borta. Allihop. Han är säker på att han lade dem i skåp 59 eller 60.

Jag åker hem och hämtar nya kläder till honom, hela kittet. Från mössa och kalsonger till stövlar. Det blev en liten extratur på tre mil, mörk kväll med hungriga trötta barn bak i bilen, medan Noah väntade i badhusets reception.

Dagen efter ringde telefonen. "Vi har hittat pojkens kläder".

De låg på ett helt annat ställe, i en helt annan del av omklädningsrummet. Inte där N var säker på att han varit.

N glömmer det mesta. Varannan gång blir ytterkläderna kvar hemma hos hans kompisar. Tar han med sig något annat blir det förmodligen också kvar.

Klassisk fråga: "Men N, var har du jackan?"

Klassiskt svar: "Eeh... jag vet inte..."

När min son har glömt något viktigt får han gå och hämta det. Har han glömt det i skolan får han gå tillbaka dit.

Men ofta hitttar han inte det han letar efter.

I måndags försvann hans gympapåse. "Har du letat efter den?" "Jaaa såklart! Men jag hittar den inte."

Jag frågade samma sak i tisdags efter skolan. I onsdags efter skolan. Idag är det torsdag.

Efter att jag lämnat av G på dagis, som ligger på skolområdet, kikade jag in genom glasdörren till matsalen. Det första jag ser hängandes på en krok är.. ta-daaa - gympapåsen.

Den som var omöjlig att hitta. Helt borta.

Min tankspridda, glömska, förvirrade och högt      

älskade äldsta son!

♥♥♥♥

2014-01-22

Och ja, nu har jag fått förklaringen till hans extrema tankspriddhet; ADD och lätt autism. Betyder det att jag också har den diagnosen? ;-)))

Hur kommer det sig att jag vid ettiden i natt satt klarvaken i tredje andningen och designade av hjärtans lust, men nu på morgonen är ett vandrande lik?

Det borde vara tvärtom.

Jag borde skutta ur sängen redan inne i åtminstone andra andningen, virvla runt och göra iordning barnen full av energi och hjärtans lust.

Vid ettiden på natten borde jag sova.

Det är nog det att det är så LUGNT vid ettiden på natten.

Jag är så I FRED.

Inga ljud, ingen som ropar. Ingen som ramlar.

Då fylls jag av klarvakenhet, för plötsligt får jag koncentrera mig på det roliga - i mer än fem minuter i taget.

Det är det svårt att släppa taget om.

Tur att jag jobbar hemma.

Jag behöver i alla fall inte stressa på morgnarna.

Mobben ringer 07:00 - då flyttar jag mig från min säng till 9-åringens, kryper ner och mysväcker honom i en kvart. Kramas, gosar.

Det är en av de bästa stunderna på dagen!