Det finns en sak jag retar mig på mer än något annat.
Det är daltiga enbarnsföräldrar.

Hej kära daltiga enbarnsförädrar och välkomna till dagens lektion.
Idag ska vi tala om påklädning.
Scenariot är tidig morgon, stressad förälder som ska hinna med bussen till jobbet och en arg femåring som vägrar välja strumpbyxor eller klä på sig överhuvudtaget.

Argumentera inte! Framför allt ska ni knipa igen om allt som låter ungefär som "men snälla snälla, kaaaan du inte ta på dig nu, mamma kommer för sent till jobbet annars"...

Klä på ungen bara!!!!!!!! Oavsett hur mycket han/hon protesterar. Alternativt lägg ner kläderna i en påse så får dagispersonalen klä på. INGET barn har dött av att åka till förskolan i pyjamas, oavsett hur många minusgrader det är ute. Däremot har många barn lärt sig att det inte är någon idé att krångla och tjafsa och att det ÄR kallt att inte ha ytterkläder.

Och nej, man blir inte sjuk av att bli kall en stund. Man blir sjuk av bakterier och virus, inget annat.

Sådär, nu är det kafferast!

Vad ÄR det med enbarnsföräldrar?

ALLA barn är speciella och fantastiska, men det går verkligen till överdrift hos många med bara ett barn; föräldrarna fokuserar så totalt på barnet, att stackaren får en chock när dagis/skolan börjar och han/hon upptäcker att världen inte alls snurrar runt honom/henne.  Jag har sett hem där det knappt finns någon som helst annan prydnad på väggarna än barnets teckningar och till och med inramade kläder.  Det är sådant som kan ge mardrömmar i veckor; mardrömmar om hur de här snorungarna kommer göra livet surt för MINA barn i skolan, på lekplatsen, i arbetslivet, eftersom de inte alltför sällan är odrägliga ungar som är urkassa på att kompromissa. Urkassa på att låta andra ta plats – de är helt enkelt mindre socialt kompetenta. Det finns ingen hemma att ta hänsyn till, ingen att träna hyfs tillsammans med.  Sure, man kan som förälder berätta hur man uppför sig – men det är stor skillnad på det och att faktiskt behöva göra det också, dagligen.

Dessutom är många sönderdaltade.  Så fort de snubblar kommer nervösa föräldern och förstorar upp händelsen med massor av uppmärksamhet, så att barnet snabbt lär sig att skrika riktigt högt för minsta lilla och tycker att det är både otäckt och smärtsamt att när det faktiskt inte är vare sig det ena eller det andra. Ja, det finns till och med enbarnsföräldrar som håller sina händer under bäbisens hälar när det ligger och sparkar – så att det inte ska göra illa sig… !!!!!

Föräldrar till ett barn tar sig oftast alldeles för mycket tid till att ”argumentera”. Gärna väldigt, väldigt pedagogiskt, milt och kanske till och med bedjande. Inte fan undra på att andra vuxna blir galna när de får hem sådana här barn då det ska lekas! Och inte fan undra på om det blir massor av extrajobb och psykbryt när enbarnsföräldern kommer försent till jobbet på grund av sin ouppfostrade snorunge…

Ett alltför vanligt exempel är måltider. Eller påklädning. Ett ensambarn kan få oceaner av utrymme för att krångla och tjafsa in absurdum. Har ett barn syskon får det krånglande barnet inte alls samma utrymme och lär sig rätt snabbt att det inte är någon idé att hålla på i det oändliga.

Nyblivna förstagångsföräldrar tror att deras bebis är universums medelpunkt, att alla detaljer omkring deras barn är fantastiska och superintressanta och att man inte älskar sitt barn om man inte hela tiden är totalt fokuserad på det. Man måste tydligen också skriva det överallt där det går att skriva.; ”Åh vad jag älskar min älskade lilla prins/prinsessa!”.

Jag älskar verkligen alla mina fyra barn, älskar dem mer än livet. Och jag utgår från att det är självklart och inte behöver skrivas på neonskyltar. Och, just därför ser jag till att ge dem bra verktyg att hantera verkligenheten med, jag lindar inte in dem i bomull och får dem att tro att de är bättre än andra, eller att hela världen kretsar runt dem.  Det är att vara en bra förälder, inte att göra sitt barn till ett pain in the ass för resten av omgivningen!

Men sluta gnälla, tjejer! Det är så otroligt osexigt med gnäll! Det är dessutom mördande tråkigt med perfektion. Skyltdockekroppar utan en enda personlig berättelse någonstans. Det är däremot både sexigt och coolt att gilla sig själv, att vara stolt över sig själv - självkänsla är otroligt attraktivt! Har man barn är det än viktigare med kroppslig självkänsla - hur ska barnen annars kunna hantera den i övrigt helt sneda kroppssynen vi lever med idag? En grundläggande självkänsla som byggts upp sedan barnsben är det bästa försvaret mot bantningshysteri, bulimi, anorexia, ja helt enkelt all slags osund kroppsfixering. Så vi föräldrar har ansvaret för att visa våra barn att vi gillar oss själva, att vi är stolta över våra kroppar, att det är inte bara okej utan coolt att inte vara "perfekt". Sluta gnälla alltså, börja odla lite stolthet istället. Vi har alla fått varsin kropp och den går inte att byta ut. Ingen uttrycker det bättre än Wayne Dyer: "Tycker du om din kropp? Om svaret är nej, bryt då ner det i sina beståndsdelar. Börja uppifrån - håret, pannan, ögonen, ögonlocken, kinderna. Tycker du om din näsa, din mun, dina tänder, din hals? Hur är det med armarna, fingrarna, brösten och magen? Gör upp en lång lista. Ta också med delarna inne i dig själv. Njurarna, mjälten, blodomloppet och höftbenen. Övergå nu till de mer dolda delar som du består av. Hur är det med de inresekretoriska körtlarna, öronsnäckan och hypofysen? Du HAR inte en trevlig kropp - du ÄR din kropp... och om du tycker illa om den betyder det att du inte godtar dig själv som människa... ...Du har kanske några fysiska detaljer som du inte tycker om. Kan de ändras, sätt då upp en förändring av dem som ett av dina mål... De delar som du tycker illa om och som inte kan ändras (ben som är för långa, ögon som sitter för nära varandra, bröst som är för stora eller för små) kan ses i ett nytt ljus. Inget är "för" någonting och långa ben är inte vare sig bättre eller sämre än hår eller avsaknad av hår. Vad du har gjort är att du har godtagit det nutida samhällets definition av skönhet. Låt inte andra bestämma vad som ska vara tilldragande för dig..." Till sist undrar jag också hur en mamma kan klaga över sin "förstörda" kropp och samtidigt älska sitt barn till 100%... när den undermedvetna tanken ju säger att det är barnets "fel" att kroppen är "förstörd". Varför inte istället titta på sitt barn och konstatera hur fantastisk ens kropp är som kunde producera en sådan ljuvlig liten människa? Och att det är värt vartenda märke/extra kilo! Fram för lite mer stolhet och lite mindre gnäll!

Kikade in på bloggdelen av FL. "Tipsa om din blogg här"-tråden verkade intressant, där finns säkert många tips på bra bloggar, tänkte jag. Naivt:

"Mer babygympa"
"Från en nalleoverall till en annan"
"Magbild v37"

 Dagens middag (bilder)
Neo och jag byggde koja idag (bilder)
Dagens outfit på Liam (Bild)
Neo spräkte läppen
Gårdagens Träning
En jobbig kväll framför oss

Bara några få exempel från de senaste inläggen. Hur kommer det sig att människor som skriver om sådant här tror att andra är intresserade? Självklart är deras irl-vänner och familj intresserade, men de hittar säkert till dessa tråkiga bloggar ändå. VARFÖR tipsar folk om så otroligt, otroligt TRÅKIGA grejer?!?!????

"Vita hem". Fult och ohemtrevligt, men fungerar säkert för människor utan barn. Vitt hem MED barn? Måste ju generera en enormt trist och tråkig uppväxt.

"Nej nej inte leka, det kan bli fläckar!" "Du får inte springa in med skorna när du håller på att kissa på dig för då är det inte vitt här längre!" "Ojoj inte spilla på vita bordet!"

Försöker se framför mig julafton i ett Vitt Hem. Barnen är förmodligen också helt klädda i vitt och får julklapparna inslagna i vitt papper, ligganes under den vita granen. Så mysigt! Institutioner brukar vara vita. Jag tror att det är blockpsykona som målar allt vitt hemma hos sig, för att inte sakna blocken för mycket.

Min alternativa Familjeliv-sida:

Hej och välkommen!!! *kramar*

Jag är en helt vanlig tjej, 30+, som har fått världens mest fantastiska, underbara och vackra barn!! Jag älskar dem såååååå otroligt mycket, mina ljuvliga små änglar! *puss puss puss*

Jag bor i sverige tillsammans med mina underbarn och min man som jag ff är gift med men inte ihop med,  som självklart är helt underbar, fantastisk, sexig, snygg och perfekt på ALLA sätt *puss och kram till min älskling*  *blinkande hjärta*

Jag ääälskar alla härliga människor på FL - Kramar till Er alla! Särskilt då mina vänner i alla fikatrådarna landet runt!! 

Vet ni vad, alla mina fyra barn tog sina första steg, och jag grät floder varje gång eftersom detta måste vara superspeciellt för just mina barn. Älskar dom så mycket, tänk att just jag har fött barn, det är ju jätteovanligt!

Här är alla mina superintressanta datum!!
30/11-00 ingen mens!!
1/12-00 fortfarande ingen mens!
2/12-00 fortfarande ingen mens! frågar FLom jag är gravid. Alla tror det och önskar mig lycka till!
3/12-00 gör gravtest och svimmar av lycka när jag ser plusset.
4/12-00 ringer alla jag känner och jublar jag är gravid! med mitt ex! tjohoooo!!!!
5/12-00 får en hormonsvacka och vill dö.
6/12-00 hormonerna på topp, köper små söta bebiskläder.
24/12-00 firar lille/ans första jul! Självklart får bebisen julklappar!!!

fortsättning följer... (obs detta handlar om den första graviditeten av fyra - se fram emot en LÅÅÅÅÅÅNG och INTRESSANT läsning!)

Släng bort det där illaluktande, mögliga, dåliga mammasamvetet!

Mammor måste inte vara perfekta.

Mammor måste inte baka bullar.

Barnen måste inte ha sju olika aktiviteter.

Mammor får glömma att packa matsäcken till dagisutflykten.

Mammor får komma för sent till dagis/fritidshämtning.

Mammor måste inte tillfredsställa barnets behov inom två sekunder!

Mammor FÅR SÄGA NEJ!

Mammor får sätta GRÄNSER!

Mammor får låta en skrikande unge ligga på golvet i affären och lugnt handla vidare.

Mammor får ta den skrikande ungen under armen och bära ut, utan att be om ursäkt inför någon.

Mammor behöver inte städa jämt!

Allvarligt, dör hela familjen om disken står kvar medan ni spelar ett spel tillsammans istället? Stannar jorden om dammtussarna bygger höghus? Ett skitigt handfat betyder, tro det eller ej, att du är en BRA mamma!

Barn behöver en mamma som pratar med dem, inte en stressad Ajax-tornado!

MAMMOR ÄR INTE VIKTIGAST FÖR BARN!

Sluta känn dig så förbannat behövd dygnet runt! Sluta tyck synd om dig, mamma-martyren... Mammor behöver sina barn mer än det omvända! Barn vill även ha pappa, släktingar, kompisarnas föräldrar, barnvakten, dagisfröken.... barn längtar efter fler än bara dig, barn BEHÖVER fler än bara dig!

Mammor får ha ett eget liv.

Mammor BÖR ha ett eget liv!

Vad lär du dina barn genom att inte prioritera dig själv? Tänk på det.

Barn kräver inte att vuxna ska offra allt för dem!

INGEN vuxen har tackat sin mamma för att hon "gav upp allt" för dem.

MÅNGA barn är glada när deras mamma är glad.

En glad mamma blir man om man också ger sig själv tid, tycker att man själv är viktig.

Mammor måste inte ge sina barn alla senaste prylar.

Mammor måste inte ta med sina barn till femtioelva olika nöjesparker, semesterorter med mera.

Det finns barn som växer upp under otroligt knappa omständigheter, utan vare sig resor, stort hus, fin bil - men som får KÄRLEK. Och som mår så väldigt mycket bättre än de barn som blir överösta med prylar, prylar, prylar, men har föräldrar som aldrig har tid för dem (förmodligen för att de städar hela tiden...).

Mammor behöver inte laga trerätters hemlagat varje dag!

Du blir inte en bättre mamma för att du står där och desperat mosar grönsakspuré istället för att ge din unge en barnmatsburk!

Du blir inte heller en sämre mamma för att du serverar blodpudding eller korv med bröd.

Skit i alla måsten, borden, skit i hur det "ska vara"!

Krama dina barn istället. Se dem. Lyssna till dem. Var med dem. Gör det enkelt för dig. Släpp kraven på både dig, hemmet och dem!