Gode Gud, vad jag HATAR curlingföräldrar!

Om det vore så att deras oförmåga som föräldrar enbart gick ut över dem själva, skulle jag inte bry mig. MEN. Så väl är det tyvärr inte.

Nu har jag stött på så många exempel av den här sorten, att jag kan konstatera att de flesta som curlar sina ungar till att bli små MONSTER oftast har ett barn, inte fler. Men jag känner till några få curlare som har två barn.

Whatever. Det är för jävligt att dessa inkapabla idioter överhuvudtaget får skaffa barn.

Idag har jag haft ett curlat monster hemma, för att leka med min äldsta dotter. Båda tjejerna är fem år.

Curlingmonstret är ganska humorbefriat – något hon har gemensamt med alla andra monster jag träffat. Hon har också en jä%&%gt irriterande ovana att börja gråta om hon inte får som hon vill. Fungerar uppenbarligen hemma. Uppenbarligen tycks det synd om monstret när hon gråter = hon får sin vilja igenom. Det här med att börja tjuta är också en gemensam nämnare för curlingbarn.

Den här specifika lilla tjejen avslutade sin dag hos oss med en riktigt snygg uppvisning.

Hon kommer till mig och säger att hon vill hem, för hon saknar sin pappa. (Excuse me, men det är ju löjligt. Hon träffar sina föräldrar varje dag, de är inte skilda och har henne varannan vecka…) Hon får alltså ringa hem och be sin mamma hämta. Tjejerna fortsätter leka fram tills mamman kommer.

När mamman anländer blir monstret plötsligt sur och tvär. Inte heller ovanligt bland dessa små monster. Först ska hon inte ha tröjan under overallen, trots att det är femtioelva minusgrader ute. Till sist lyckas mamman få på tröjan… Hon ska inte klä på sig själv – mamman försöker vädja, i mild, bevekande ton, men det slutar med att hon klär på FEMÅRINGEN. Jag lyckas faktiskt hålla god min och inte lägga mig i. Men när ungj#¤5eln vägrar ta på sig sin ANDRA sko får jag nog. Jag går fram och talar om för det lilla monstret att antingen har hon två skor och får gå hem till sin pappa, eller så får hon stanna kvar. Mamman står där och ser väldigt obekväm ut.

Jag sätter mig på huk och tvingar på ung#¤%#eln skon. Hon drar av sig den igen. Jag sätter på den igen och talar om att jag snart blir riktigt arg på henne, att man inte beter sig på detta sätt. Mamman bara står där, mesig, utan ett uns auktoriet.  Monstret börjar förstår gråta. Jag talar om att det där inte biter på mig, för jag vet att hon inte är ledsen utan arg.

För att försöka göra denna historia kortare så hoppar jag över till att de till sist går.

Fast… det är en unge som vrålskriker utanför vår ytterdörr. I en kvart.

Till sist går jag ut och frågar mamman om jag ska hjälpa till. Det visar sig att monstret har bestämt sig för att mamman ska bära henne hem, hon ska INTE ta på sig den andra skon – som hon tagit av igen så att hon står med en bar fot i snön.

Jag blir tvärförbannad. Jag säger till ungen att antingen kommer hon in igen och så får hennes mamma gå hem en stund, ELLER så tar hon på sig skon. Jag talar om att hon beter sig som en bäbis.

När ungen ser att jag tar på mig skorna för att gå ut och bära in henne – DÅ följer hon med mamman. Med en stövel.

Vilken jä#¤#a SATUNGE! Vilka totalt inkompetenta, värdelösa föräldrar som har lyckats få ett från början neutralt barn att bli ett sådant olidligt monster!

Det finns tyvärr fler exempel från min omgivning. Ungen som vägrar låta mamman åka hemifrån utan att ställa till SCENER. Som vägrar sova hos mormor, hos farmor, hemma hos PAPPA (!!!!) när mamman ska bort. Vad gör föräldrarna? Ja, de låter ungen styra förstås.  Bara ETT exempel från just den curlingfamiljen.

Ja, skyll er för faaaaan själva!

Men det är inte kul när det drabbar också mig och mina barn.

Jag har liksom egna fyra ungar att uppfostra, jag har liksom lite annat att hålla på med än att få små monster att bete sig normalt när de är hos oss.

Fy FAN för curlingföräldrar!!!!!!!!!!!!!!

 

Bea

23 februari 2010 09:42

Hohoooooo! Det där slog nästan mina värsta stories om curlingföräldrar.
Vet du vad jag ofta tänker på? Om förldrarna har noll auktoritet och respekt när barnet är i dagisåldern, HUR ska de då hantera ett barn i tonåren som OAVSETT föräldrar är überjävliga och viljestarka och uppkäftiga. Jag fasar för tonåren trots att mina barn vet vem som bestämmer. Men hur ska dessa föräldrar hantera det??????
Vet inte varför man tror att man skyddar barnet genom att låta den vara den bestämmande hemma. ett barn är ett barn och KAN inte fatta avgörande beslut. Det är liksom därför det har föräldrar som tar hand om det...

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Åsa

23 februari 2010 12:49

Exaktemente. Det kan ju faktiskt eskalera så att barnet/tonåringen i fråga hamnar i riktigt farliga situationer, på grund av totalt bristande respekt för vad föräldrarna säger. Dessutom mår curlade barn egentligen inte alls bra - vilken enorm otrygghet de faktiskt lever med. Inga som helst gränser, inga väggar, bara ett stort space.

 

Madicken

23 februari 2010 14:12

Du verkar va en tjej i min smak, jag avskyr oxå curlingföräldrar och en massa andra tramsiga Mamma (och Pappa) ideér för att inte tala om allt skit man läser på Familjeliv, herregud, det är ett under att vi har någon befolkning överhuvudtaget i Sverige. För att inte tala om resten av världen...

...nä, nu ska jag läsa vidare i din blogg och med största sannolikhet hamnar den balnd mina favoriter...:-)

Ha en underbar eftermiddag!

http://abimopectore2010.blogspot.com

 

Åsa

23 februari 2010 14:42

Tusen tack! Skickar ett stort antal pussizar och styrkekramizar i sann Familjelivsanda! :-))
Närå, men tack!

 

Madde

23 april 2010 00:29

Jag har varit med om att TVÅ pappor, vid olika tillfällen, har kommit för att hämta sina barn hos oss, och när de inte vill gå hem (såklart) så säger pappan "Nehej...men ska jag komma tillbaka om en timme då...?"
Detta trots att vi bestämt en tid i förväg och de har åkt bil till oss.
Jag stod bara och gapade. =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt.  Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att e...

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita.  Jag försökte förklara livet...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...