Sitter här framför datorn och skrattar fortfarande högt, fastän det snart har gått en timme...

Historien: Vi har ganska nyligen köpt en stor platt-TV. Den är jättefin, men otroligt opraktisk; den går inte att använda utan fjärrkontroll. Det går att sätta på den. Inget mer. Inte välja kanaler, ställa in ljud eller något annat.

Men det gör ju ingeting egentligen eftersom det följde med en fin fjärrkontroll vid köpet.

Fast... den försvann. Den har försvunnit flera gånger tidigare, men jag har alltid lyckats hitta den efter en stunds letande.

Men till sist försvann den verkligen. Tro mig, jag vände upp och ner på hela huset. Jag letade PRECIS ÖVERALLT.

Ingen fjärrkontroll.

Trots att jag är vis sedan tidigare och vet ganska bra hur mina mindre barn tänker. Jag letade ÖVERALLT. Även i dockskåp, i kylen, under badkaret.

Ingen fjärrkontroll.

Efter en vecka utan köpte barnens pappa en ny på Clas Ohlsons.

Det har gått en vecka till. Min syster och hennes pojkvän hälsar på här idag.

De är båda två musiker, spelmän, och plockade genast ner våra diverse instrument från väggarna där de hänger.

Plötsligt hör jag min syster ropa på mig.

"Hallå! Det ligger MASSOR av saker i gitarren!"

Jag döööööööör av skratt!!!!!!!!!!!

Där låg några strumpor, lite leksaker...

OCH FJÄRRKONTROLLEN!

Sådan mor, sådan son.

Året är 1982. I ett kök sitter nioåriga jag vid bordet, med näsan djupt inne i ett Asterix-album.

Mamma kommer farande nerför trappan från övervåningen.

"Herregud, det brinner ju nästan!"

Nioåriga jag tittar upp. Hela köket är fyllt av rök från stekpannan på spisen.

Ojdå, det märkte jag inte. Mamma märkte det däremot - uppe på andra våningen.

Året är 2010. På en krok utanför klassrummet hänger en väska full av blöta badkläder. Väskan är tung.

N, min äldsta son, har burit väskan på ryggen till skolan i snöstorm. Det hade han inte behövt, eller rättare sagt, den hade inte behövt vara så tung. Om han kommit ihåg att ta ur de blöta badkläderna från gårdagen.

Badhuset för en vecka sedan: Vi går och byter om, jag och flicksen i damernas, Noah i herrarnas omklädningsrum. Plötsligt kommer en personal in och frågar efter N:s mamma.

Han har inga kläder. De är borta. Allihop. Han är säker på att han lade dem i skåp 59 eller 60.

Jag åker hem och hämtar nya kläder till honom, hela kittet. Från mössa och kalsonger till stövlar. Det blev en liten extratur på tre mil, mörk kväll med hungriga trötta barn bak i bilen, medan Noah väntade i badhusets reception.

Dagen efter ringde telefonen. "Vi har hittat pojkens kläder".

De låg på ett helt annat ställe, i en helt annan del av omklädningsrummet. Inte där N var säker på att han varit.

N glömmer det mesta. Varannan gång blir ytterkläderna kvar hemma hos hans kompisar. Tar han med sig något annat blir det förmodligen också kvar.

Klassisk fråga: "Men N, var har du jackan?"

Klassiskt svar: "Eeh... jag vet inte..."

När min son har glömt något viktigt får han gå och hämta det. Har han glömt det i skolan får han gå tillbaka dit.

Men ofta hitttar han inte det han letar efter.

I måndags försvann hans gympapåse. "Har du letat efter den?" "Jaaa såklart! Men jag hittar den inte."

Jag frågade samma sak i tisdags efter skolan. I onsdags efter skolan. Idag är det torsdag.

Efter att jag lämnat av G på dagis, som ligger på skolområdet, kikade jag in genom glasdörren till matsalen. Det första jag ser hängandes på en krok är.. ta-daaa - gympapåsen.

Den som var omöjlig att hitta. Helt borta.

Min tankspridda, glömska, förvirrade och högt      

älskade äldsta son!

♥♥♥♥

2014-01-22

Och ja, nu har jag fått förklaringen till hans extrema tankspriddhet; ADD och lätt autism. Betyder det att jag också har den diagnosen? ;-)))